Hidatsaindianernas byar

När awatixafolket anlände till Missourifloden på 1500-talet slog de sig så småningom ner vid Knifefloden. Där, omkring 1525, byggde de byn Awatixa Xi´e Village (Lower Hidatsa Site). När smittkopporna hemsökte den norra prärien 1781, övergav awatixa sin by. De återvände till platsen 1796, och byggde då Awatixa Village (Sacajawea Site), i närheten av den första byn. Ungefär 400 awatixaer levde i byn, från sent 1790-tal fram till 1834, då den brändes ner av siouxer. Det var i denna by som Lewis och Clark träffade på Toussaint Charbonneau och hans hustru Sacajawea, vilka de anställde som tolkar. När handelsmannen David Thompson besökte byn 1798, uppskattade han att den bestod av 52 jordhyddor. År 1832 besökte den amerikanske konstnären George Catlin byn. Han stannade flera veckor i den och passade då på att måla av den.

Hidatsa- och mandanindianerna byggde sina sommarbyar på naturliga terasser nära Missourifloden eller dess bifloder. Dessa väl fungerande bysamhällen kunde bestå av upp till 120 jordhyddor, som var och en kunde ge husrum åt mellan tio till trettio personer. Byarna byggdes på väl valda platser, vars terrängförhållande utgjorde ett naturligt skydd mot fientliga indianer, ofta på en small udde med vatten på två sidor och en palissad på den tredje.

Det var kvinnorna som byggde och ägde jordhyddorna. Vid giftermål flyttade mannen in i sin hustrus jordhydda. Han tog då med sig sina få ägodelar, som kläder, hästar och vapen. Kvinnorna ägde även odlingsfälten, trädgårdsverktygen, maten, alla hundar och hästföl. Flera besläktade hushåll bildade en klan (släktgrupp), vars medlemmar var förbjudna att gifta sig inom klanen. Ursprungligen fanns det tretton awatixaklaner, medan awaxawi och hidatsa hade sju vardera. De olika klanerna konkurrerade med varandra, speciellt när det gällde framgång i krig. Klanens huvuduppgift var emellertid att hjälpa och ta ansvar för sina egna medlemmar. Till exempel, äldre människor och föräldralösa barn togs alltid om hand av någon familj inom klanen. Äldre klanmedlemmar tog på sig uppgiften att uppfostra och vägleda barnen under deras uppväxt. Klanerna lade även upp förhållningsregler och stod för de värderingar som var rådande inom klanen.

I mandan- och hidatsasamhället var männens och kvinnornas arbetsuppgifter strikt uppdelade mellan dem. Männen jagade och försvarade byn mot fientliga indianer. Liksom de nomadiserade stammarna strävade mandan- och hidatsakrigarna efter att höja sin sociala status genom att utmärka sig i strid och stjäla hästar från fienden. Kvinnorna utförde i princip allt det vardagliga arbetet i byn. Hon skötte alla odlingsfält, förutom tobaksodlingarna som männen ägde, lagade mat, städade och sydde kläder. Det var trädgårdsodlingarna som utgjorde byarnas ekonomiska grund. Odlingstäpporna låg på flodslättens bördiga mark. Kvinnorna odlade pumpor, bönor, solrosor och majs.

Majs var den viktigaste grödan. Liksom vete och korn har majs en fantastisk egenskap. Den kan torkas och lagras och ge föda året runt. Hidatsakvinnorna odlade nio olika majssorter. Varje sort odlades på separata fält för att förhindra korsningar. De olika majssorterna användes för olika ändamål. Den hårda vita majsen mosades och kokades i vatten och åts som gröt. Mjuk vit majs torkades och maldes ner tillsammans med djurfett som man gjorde majsbullar av. Andra majsorter rostades eller kokades. Så viktig var majsen för dessa människor att när den första majsen mognade på sommaren, firades denna händelse genom en ceremoni (Green Corn Ceremoni). Förutom majs, odlade kvinnorna fem varianter av bönor och pumpor och fyra olika sorter solrosor. Grönsaksdieten kompletterades med bär, rötter och fisk. Och genom männens jakt på prärien fick de kött, hudar, ben och senor.

Idag kan den som vill, besöka resterna av tre hidatsabyar som ligger vid Knifefloden. Strax norr om den lilla staden Stanton i Nord Dakota, ligger Knife River Indian Villages National Historic Site. Området där byarna en gång låg, är nu en skyddad park. Tyvärr har Missouriflodens ursprungliga och unika växt- och djurliv förstörts av det moderna samhällets skogsbruk, jordbruk och betesmarker. National Park Service, som ansvarar för parken, strävar efter att återställa naturen till sitt ursprungliga skick. Idag är parken en av få platser, längs Missourifloden, som kan erbjuda besökarna en flora och fauna som den såg ut före den vite mannens ankomst. På platsen ligger ett litet museum, med ett utställningsrum som visar några enstaka indianföremål, samt en museibutik.

Knife River Indian Village, National Historic Site, Visitor Center, foto: Peter Dorch

Rekonstruerad jordhydda, foto Peter Dorch

Bredvid museet har man byggt upp en magnifik jordhydda. Det är en rekonstruktion av en mandansk jordhydda i full skala. Vid sidan om mandanhyddan har man rest en träställning, som var ett typiskt inslag vid alla hidatsa- och mandanbyar. På sådana ställningar hängde kvinnorna upp kött och grönsaker för torkning. Bredvid har man anlagt små trädgårdstäppor med majs, pumpor, bönor och tobak, för att visa oss hur dessa typiska indianska grödor ser ut.