En av många iögonfallande prydnader som bars av prärieindianer var den så kallade benbröstplattan. Den tillverkades av långa rörliknande pärlor, som kallades för "hårpipor" av handelsmän som sålde dem till indianerna. De första bröstplattorna dök upp på den södra prärien omkring 1850.
Den tidigaste bröstplattan (bilden) man känner till införskaffades 1868 av läkaren Edward Palmer, som arbetade i comanche- och kiowaindianernas reservat i Indianterritoriet. Denna benbröstplatta är uppdelad i två sektioner med sammanlagt 30 stycken, 10 centimeter långa, hårpipor. Tre ovanligt tjocka läderbitar separerar sektionerna och ger samtidigt stadga åt konstruktionen. Bröstplattan är dekorerad med 60 stora gula glaspärlor samt en hängprydnad i nysilver, troligen av spanskt ursprung. En ovanlig detalj är att tillverkaren har lindat röda tygremsor runt de yttre läderbitarna. Idag finns denna bröstplatta utställd på the Museum of Natural History, i Washington D. C.
Långa rörliknande pärlor var inte den vite mannens uppfinning. Redan före européernas ankomst till den Nya världen tillverkade indianer avlånga pärlor av snäckskal såväl som av ben, sten och metall. Snäckskalspärlan, som tillverkades av skalet från en havslevande snäcka, var den populäraste och mest spridda. Indianerna bar dessa pärlor i form av halsband, örhängen eller som dekorationer i håret. Gravfynd långt in på den amerikanska kontinenten visar att snäckskalspärlan spreds över landet via en omfattande handel mellan olika stammar.
Under 1600-talet strävade vita handelsmän efter att få indianerna att acceptera nya typer av pärlor som var tillverkade av vita hantverkare. Fransmännen försökte introducera en avlång glaspärla, men den visade sig vara alldeles för skör för att indianerna skulle fatta tycke för den. Engelsmännens försök att sälja långa tubliknande silverpärlor till indianerna under 1700-talet misslyckades också, då dessa var för dyra. Det fanns ett klart behov av en billigare och tåligare pärla. Uppfinningen av snäckskalshårpipan av vita wampumtillverkare strax före 1800 var just denna billiga pärla som indianerna skulle komma att tycka om.
Snäckskalshårpipan (shell hair pipe)
Den vanligaste typen av hårpipa, som användes av präriens indianer, från 1800-talets början och fram till 1880, tillverkades från en snäcka som levde i tropiska vatten. Den kallades tidvis för "wampum hair pipe" av de handelsmän som sålde den till indianerna. Centrum för den kommersiella tillverkningen av snäckskalshårpipan låg i New Jersey på den amerikanska östkusten. Under den koloniala tiden tillverkade holländska nybyggare cylindriska pärlor i vitt eller rödviolett från musselskal, så kallade wampumpärlor. Wampum var högt värderade av indianstammarna i öst. Pärlorna träddes upp på läderband eller vävdes till bälten med geometriska figurer som förmedlade olika budskap. Wampum användes även som "mynt" och till prydnad.
Tillverkningen av snäckskalshårpipor var en vidareutveckling från den tidigare wampumtillverkningen. Det var framförallt släkten Campbell som kom att spela en dominerande roll i tillverkningen av snäckskalshårpipan. År 1735 slog sig den irlandsfödde William Campbell ned i New England. I den lilla staden Pascack, New Jersey, tillverkade släkten Campbell hårpipor från slutet av 1700-talet och fram till 1889. Familjen Campbell lärde sig troligen hantverket från sina holländska grannar. När de behärskade konsten att forma och borra musselskal till wampumpärlor gick de över till att tillverka hårpipor från snäckskal. John W. Campbell, född 1747, bildade företaget Campbell Wampum, och det var måhända han som först kom på idén att börja tillverka snäckskalshårpipor.
För att tillverka hårpipor behövdes en större och kraftigare snäcka än de musselskal som användes till wampum. I Västindien fann Campbells en snäcka som skulle passa som råmateriel för sådana hårpipor. Amerikanska handelsfartyg, som fraktade varor till Västindien återvände till New Yorks hamnar med trumpetsnäckor (Strombus Gigas) som barlast. Campbells köpte upp stora partier av dessa snäckor. Snäckskal som vägde drygt 2 kg passade bäst.
Campbells sålde snäckskalen till arbetare i grannskapet, som hackade loss stora bitar från snäckskalens läpp. Därefter köpte Campbells tillbaka de tjocka och grovt formade snäckbitarna för att själva utföra de avslutande arbetsmomenten, som innebar slipning, borrning och finputsning. Varje snäckbit formades med hjälp av en slipsten till önskat utseende. Hålet borrades och ytan slipades med sandpapper. Campbells betraktade de olika arbetsmomenten som yrkeshemligheter. Några hemliga knep de använde sig av var att lägga hårpiporna i familjens ugn, för att de skulle få en vacker vit färg. De blötlade piporna i kärnmjölk för att göra dem mjuka så att borrningen skulle gå lättare att utföra.
Det svåraste momentet i tillverkningen av en hårpipa var att borra hålet som gick rakt genom pipan. En enkel handborr användes för detta moment, vilket krävde både erfarenhet och skicklighet. Man borrade först halvvägs in i pipan från den ena änden. Sedan borrade man ett nytt hål, från den andra änden så att borrhålen möttes i mitten. Det här var knepigt och många pipor kasserades, för att hålen borrades snett så att de inte möttes i mitten eller för att pipan helt enkelt sprack. En erfaren hantverkare kunde tillverka upp till 100 pipor om dagen. Snäckskalshårpiporna tillverkades i olika längder, från 2,5 cm till den längsta som var 15,24 cm lång. Den var som tjockast på mitten (1 cm i diameter) och smalnade successivt av mot ändarna till en tjocklek på 0,6 cm. Borrhålet var bara 3,2 mm i diameter.
Någon gång i början av 1800-talet uppfann familjen Campbell en maskin som kunde borra sex pipor samtidigt, vilket ökade produktionen till 400 pipor om dagen. Borrmaskinen var så enkel att sköta att även barn kunde utföra arbetet. Uppfinningen, som naturligtvis hölls hemlig, ledde till att familjen Campbell snart hade så gott som monopol på pipframställningen. Förutom Campbells fanns det förvisso andra firmor i New Jersey, som tillverkade snäckskalshårpipor, men de var långt ifrån lika driftiga och framgångsrika.
Hantverkarna i New Jersey sålde inte sina produkter direkt till indianerna. De föredrog att sälja stora partier av hårpipor till grossister i New York. Några av dem representerade de stora handelskompanierna som sålde hårpiporna vidare till firmor, vars säljare handlade direkt med indianerna i USA och Kanada. North West Company var det första kanadensiska handelsföretag man känner till, som sålde hårpipor till prärieindianerna vid Övre Missouri. En av kompaniets anställda, Francois Larocque, besökte en grupp kråkindianer sommaren 1805. Vid ett tillfälle köpte han åtta bäverskinn och en häst från en kråkindian och betalade med två hårpipor bland en del annat. Lewis och Clark köpte tjugofyra hårpipor från en handelsman i St. Louis. Dessa skulle de ha som en fredsgest och dela ut till varje indianhövding de träffade på under deras expedition uppför Missourifloden. Hårpipor var sällsynta vid den här tiden, de användes som betalningsmedel, men också som gåvor till inflytelserika indianska ledare.
John Jacob Astor, mannen bakom det Amerikanska Pälskompaniet, spelade en stor roll i marknadsföringen av hårpipan i början av 1800-talet. Under 1830-talet tog försäljningen av hårpipor till de nordliga prärieindianerna rejäl fart. När det Amerikanska Pälskompaniet öppnade sin västliga avdelning, försåg de sina handelsposter längs Missourifloden, med stora sändningar av hårpipor. År 1832 anlände en sändning på 1 000 "wampum hair pipes" till Fort Union. Deras värde var satt till 6 cents per tum. Indianerna ställde höga krav på de varor vita handelsmän försåg dem med. Ibland uppstod det problem. I december 1834 fick det Amerikanska Pälskompaniets orderkontor i New York en stor beställning på "wampum hair pipes" från den St. Louisbaserade firman Pratte, Chouteau and Company. Men tillsammans med ordern kom också ett brev som innehöll klagomål på en tidigare sändning, där några av hårpiporna inte varit genomborrade. Eftersom indianerna synade de vitas handelsvaror noggrant och ratade varor som inte höll hög kvalitet, gick det naturligtvis inte att avyttra sådana pipor. Brevet föranledde det Amerikanska Pälskompaniet att vidarebefordra klagomålet till tillverkaren Samuel Campbell i New Jersey. Pälskompaniet skrev i bestämda ordalag till Campbell, att de inte kunde acceptera, att en del hårpipor inte var ordentligt genomborrade och att ett sådant "bedrägeri" inte fick upprepas.
Trycket på tillverkarna, att producera allt större kvantiteter ökade och de hade svårt att få fram hårpipor i den takt som marknaden krävde. Troligen var det denna press som fick Campbells att uppfinna borrmaskinen, vilket alltså ökade produktionstakten avsevärt. Näst glaspärlan, kom hårpipan att bli den mest sålda handelsvaran till indianerna på prärien under 1800-talet.
Efter 1830 fick indianerna på den södra prärien tillgång till hårpipan antingen genom indianska mellanhänder, kringresande handelsmän eller från fasta handelsposter som till exempel Bent´s Fort vid Arkansasfloden. År 1836 beställde pälshandlaren Auguste Pierre Chouteau i St. Louis 2 000 hårpipor från New York, som han skulle använda i handeln med comanche- och kiowaindianer. Under 1800-talets första hälft ökade prärieindianernas begär efter hårpipor för varje år. Det var framförallt assineboin-, cree-, mandan-, hidatsa-, arikara-, och svartfotsindianerna, som handlade vid Fort Union, på den norra prärien och stammarna på den södra prärien som var speciellt förtjusta i hårpipan. De mäktiga och talrika siouxindianerna visade under 1800-talets första hälft föga intresse för hårpipan. Indianerna på prärien under denna period använde snäckskalshårpipan för personlig utsmyckning i form av hårprydnader, örhängen, halsband, chokers (tätt åtsittande halsband) och bröstplattor.
De första bröstplattorna, tillverkade av snäckskalshårpipor
En bröstplatta var uppbyggd av hårpipor som träddes upp på tunna skinnband. De var ordnade i horisontella rader, som bildade minst två eller flera sektioner. Sektionerna skildes åt av grova läderremmar som löpte lodrät från den översta raden av hårpipor till den nedersta raden. Genom hål i dessa läderremmar träddes läderbanden, så att konstruktionen hölls ihop. Det gick åt ett stort antal hårpipor för att tillverka en bröstplatta. Det kanske är anledningen till att bröstplattor inte har noterats vare sig i skrift eller inom konsten före 1850. Det var uppenbarligen besvärligt och kostsamt för indianerna att komma över så många hårpipor som det krävdes för att tillverka en bröstplatta under 1800- talets första hälft. Mycket tyder på att det var comancheindianer som var först med bröstplattor någon gång före 1854.
Även andra stammar på den södra prärien använde bröstplattor under 1860-talet. Under förhandlingarna vid Medicine Lodge i Kansas 1867, där kiowa, kiowa-apache, comanche, cheyenne och arapaho deltog, bar flera av deltagarna bröstplattor. Kiowaledaren Satanta lär ha varit en av dem som gjorde det. Tidiga fotografier på sydliga prärieindianer, tagna av fotografen William Soule under åren 1868 till 1874, visar hur vanlig och populär bröstplattan då hade blivit bland dessa indianer. Soules bilder på kiowaer, kiowa-apacher, comancher, cheyenner, arapahoer, wichitas och caddos avslöjar hur bröstplattor kunde se ut under denna period. Dessa indianer tycktes föredra bröstplattor som var konstruerade i fyra sektioner.
William Soules fotografier på just kiowakrigare visar att indianer på den södra prärien ofta bar bröstplattor som var konstruerade i fyra sektioner. Kiowakrigaren Koi-khan-hole, bär på en bröstplatta som är ovanligt stor, varje sektion består av 37 hårpipor. Kiowaernas egenhet att tillverka bröstplattor av kapade hårpipor syns på Soules fotografier. Hårpiporna är grova i ena änden och smalare i den andra.
Omkring 1870 började bröstplattan spridas till andra stammar på prärien. Cheyenner och arapahoer i norr skaffade sig bröstplattor efter besök hos sina släktingar på de södra prärierna. De västliga siouxerna började också bära bröstplattor, runt 1872. Den blev så populär bland dem, att många trott att det var de som uppfunnit den. De västliga siouxerna kallar benbröstplattan för wawoslata wanap´in. "Wawoslata" betyder hårpipa och "Wanap´in" är halsband. Innan siouxerna fattade tycke för bröstplattan tillverkade de en liknande bröstprydnad av dentaliumsnäckskal (långsmala strutliknande snäckskal). Fotografier tagna av Alexander Gardner, under förhandlingarna i samband med Laramiefördraget 1868, visar flera siouxer som bär bröstplattor just tillverkade av dentaliumsnäckans skal.
Ett fotografi på hunkpapasiouxen Crow King, från 1881, av David F. Barry, visar en typisk siouxbröstplatta vid tiden. Hårpiporna är ordnade i två sektioner, med en smal mittendel bestående av metallpärlor. En bröstplatta av denna typ kunde betinga ett pris motsvarande mellan 60 till 120 dollar. Runt halsen bär Crow King ett halssmycke, en så kallad chooker, av dentaliumsnäckor. Likadana snäckor som siouxernas föregångare till benbröstplattan tillverkades av
År 1872 reste Red Cloud tillsammans med en delegation om femton personer till Washington D. C. Två av deltagarna lät sig fotograferas iförda bröstplattor. Båda dessa män hade samma sorts bröstplatta när bilderna togs. Det var en enkelt konstruerad bröstplatta, bestående av två sektioner med femton hårpipor i varje sektion. Brulésiouxen White Thunder bar på en dentaliumbröstplatta när han besökte huvudstaden 1872. Fem år senare, när han återigen besökte huvudstaden, lät han sig dock fotograferas iförd en bröstplatta tillverkad av hårpipor. Det visar att någon gång mellan åren 1872 och 1877 upphörde siouxerna med dentaliumbröstplattor och övergick istället till att klä sig i bröstplattor som var tillverkade av snäckskalshårpipor. Siouxerna tycktes föredra bröstplattor som bestod av två sektioner, medan stammarna på den södra prärien föredrog fyra sektioner.
Snäckskalshårpipan var, trots sin popularitet inte så lämplig att tillverka prydnader av. Den var skör och gick lätt sönder. Många bilder på bröstplattor avslöjar hårpipor som har gått sönder. Det var visserligen lätt för indianerna att ersätta en trasig hårpipa. Men det var inte alltid de gjorde det. Troligen beroende på de höga kostnaderna. Trasiga hårpipor slängdes inte bort, utan återanvändes, bland annat som dekorationer på mindre skinnpåsar eller som hårprydnader. Ett knep, som praktiserades av kiowas, var att kapa långa hårpipor på mitten. Då fick de plötsligt dubbelt så många pipor. Pipor som var starkare. Därmed kunde de tillverka bröstplattor med fyra sektioner. William Soules fotografier på kiowaindianer visar hur sådana, lätt igenkännliga bröstplattor såg ut. Hårpiporna är smalare i en ände än i den andra.
Benhårpipan (bone hair pipe)
Omkring 1880, då efterfrågan av hårpipor var stor bland präriens indianer, dök det upp ännu en ny hårpipa på marknaden. Den var billigare och framför allt inte lika skör som den tidigare snäckskalshårpipan. Den nya pärlan liknade den tidigare snäckskalspärlan till utseende och storlek. Den tillverkades av ben från nötkreatur och var betydligt tåligare än den tidigare. Den kom att kallas för "benhårpipa". Genom sin lägre tillverkningskostnad skulle den nya hårpipan komma att helt konkurrera ut snäckskalshårpipan inom en tioårsperiod. Familjen Campbells tillverkning av snäckskalshårpipan gick nämligen slutligen i graven 1889.
Benbröstplattan (bone hair pipe breastplate)
Under den tidiga reservatsperioden fortsatte prärieindianerna att tillverka bröstplattor. Snäckskalshårpipan ersattes successivt av den nya benhårpipan. Det var en svår tid då indianerna inte längre kunde jaga buffel, utan var tvungna att förlita sig på regeringens matransoner.
Men det var också en period (1880-1940), då framför allt kvinnorna producerade mängder av olika hantverk. Dels för eget bruk, men också till försäljning. Tillgången på material var god genom de handelsmän som sökte sig till reservaten. Indianer som deltog i olika ceremonier och danser i reservaten, bar kläder och tillhörande föremål som på traditionellt vis var dekorerade med pärlor eller piggsvinstaggar.
Det var hög status, och ett tecken på ekonomisk framgång, att bland sina regalia äga en magnifik benbröstplatta. Benbröstplattan bars även utanför reservatets gränser, då ledande indianer besökte presidenten i huvudstaden, deltog i Wild Westuppträdanden, eller vid utställningar och marknader runt om i landet. Under den tidiga reservatsperioden spreds bruket att tillverka benbröstplattan också till andra stammar, genom att besök mellan olika stammar blev möjliga. Stammarna på den södra prärien, comanche, kiowa, kiowa-apache, ponca och pawnee, föredrog fortfarande en bred bröstplatta, som bestod av korta hårpipor i fyra sektioner, men sällan mera än något trettiotal hårpipor i varje sektion.
Siouxernas benbröstplattor bestod av långa hårpipor (10 cm), ordnade i två eller tre sektioner, med upp till fyrtio hårpipor i varje sektion. En bröstplatta med tre sektioner hade en mittensektion med korta hårpipor och yttersektioner med långa hårpipor. Flera kända siouxledare bar på denna typ av benbröstplatta under den tidiga reservatsperioden. Siouxernas typiska bröstplatta spreds vidare till assineboin-, omaha-, yankton- och yanktonaistammarna runt sekelskiftet.
Märkligt nog visade kråk- och svartfotsindianerna ett förvånansvärt svagt intresse för benbröstplattan vid den här tiden. De föredrog istället en annan typ av bröstsmycke som kallas för "Loop necklace". Halsbandet kallas även för "Crow necklace", för att det troligen var kråkindianer som uppfann detta speciella typ av halsband någon gång under 1860-talet.
En speciell typ av Loop-necklace, som kråkindianerna föredrog, var tillverkad av myntformade pärlor av snäckskal eller ben. Pärlorna träddes upp på smala läderband som sattes fast mellan två lodräta grova läderremmar på varje sida. Antalet pärlband kunde variera mellan nio till fjorton stycken och längden på dem ökade successivt ju längre ner på halsbandet de var placerade. Pärlbanden hängde ner i böjar, loops, en egenhet som har givit halsbandet dess namn. Kråkindianernas Loop-necklace var ofta dekorerade stora snäckskalsskivor. Svartfötterna tillverkade en annan variant av Loop-necklace. I stället för att använda runda myntformade pärlor, gjorde de bruk av vanliga pärlor, så kallade seedbeads (fröpärlor). Pärlorna träddes upp på sentrådar som lindades runt ihoprullat tyg eller läderband.
Det var framför allt genom olika religiösa och ceremoniella danser och senare vid så kallade powwow´s som präriens indianer kunde visa upp sig i sina dansdräkter, där benbröstplattan var ett viktigt inslag i de traditionella dansarnas utstyrsel. Från omahaindianerna spreds en dans, som kom att kallas för "Gräsdansen". Dansen kom egentligen ursprungligen från pawneeindianerna. Hos dem hade den varit en religiös ceremoni. Strax före 1860 lärde pawneerna ut dansen till omahaindianerna, som då förändrade den till en krigsdans. Omahadansarna bar flätat gräs i sina dansbälten, som skulle symbolisera fiendernas skalper. Efter 1860 spreds dansen till siouxerna, som döpte den till Omahadansen, och vidare som en löpeld till andra stammar på prärien. Den lär ha spridits fortare än till och med Andedansen. Gräsdansen utvecklades så småningom till en danstillställning, som kom att kallas för powwow, där indianer från olika stammar träffades, oftast över en helg, för att umgås och dansa. En powwow går av stapeln en gång per år och några av dem har över hundra år på nacken.
Efter 1950 utvecklades powwows successivt till dagens kommersiella danstävlingar, med höga prissummor och diverse jippon runt omkring. Dansarna, både män, kvinnor och barn bär på färggranna och stiliga danskläder, som det är svårt att inte bli imponerad av. Deltagarna i en powwow tävlar i olika dansstilar. En av dessa dansstilar kallas för "traditionell dance". Dessa dansare, som ofta är äldre män, bär traditionella danskläder, där benbröstplattor utgör ett viktigt inslag. Fotografier på siouxer, som deltar i Omahadansen kring sekelskiftet, visar att de inte var så rikt utstyrda, men där benbröstplattan ändå finns med. Den består av långa hårpipor i två sektioner, som når strax nedanför dansarens midja. Med tiden har danskläderna blivit allt mer påkostade. Modet har ändrats och består nu av överdrivet många delar, jämfört med tidigare danskläder.
Också dagens benbröstplattor har förändrats. De har blivit längre och når nu långt ner på dansarens lår. Ofta med en smal sektion i mitten och två bredare yttre sektioner. Mittensektionen kan bestå av korta hårpipor, pärlor av glas eller metall. Skinnremmarna, som hårpiporna och pärlorna är uppträdda på, slutar som långa eller korta fransar på sidorna, allt efter tycke och smak. En del tillverkare trär hårpipor och pärlor på vaxade nylontrådar i stället för på remmar av skinn. Bröstplattan saknar då fransar, men det problemet löser man genom att fästa separata fransar längs de yttre sektionerna. En modern bröstplatta är tung. Därför använder många dansare hårpipor och pärlor i plast för att få ner vikten. Det är också vanligt att fästa cirkelrunda snäckskal (conch shell), färggranna silkesband, piggsvinstaggbroderade hjul m.m. på bröstplattorna som ett dekorativt inslag.
Material, som behövs för att kunna tillverka en bröstplatta, finns att få tag på genom de otaliga hantverksbutiker som finns överallt i USA. Förutom äkta hårpipor i ben, går det också att få tag på hårpipor i plast. Det säljs till och med svarta hårpipor, som kommer från Sydostasien och är tillverkade av benen från vattenbufflar.
KÄLLOR
John C. Ewers (1996), Hair pipes in Plains Indian Adornment. A study in Indian and white Ingenuity. Washington, Bureau of American Ethnology Bullentin 164. United States Government Printing Office Washington: 1957 Smithsonian Institution Libraries Electronic Edition 1996.
John C. Ewers (1968), Indian Life on the Upper Missouri. Norman, University of Oklahoma Press.
Steven Leroy DeVore (1992). Beads of the Bison Robe Trade: The Fort Union Trading Post Collection. Williston, North Dakota, Friends of Fort Union Trading Post.
Barbara A. Hail, (1988). Hau, Kóla! The Haffenreffer Museum of Antropology Brown University.