Besvikna över regeringens brutna löften och buffeljägarnas hänsynslösa slakt på buffeln fick indianerna på den södra prärien att explodera i the Red River War (1874-1875). Unga män från cheyenne-, arapaho-, comanche och kiowastammarna startade ett uppror i ett sista desperat försökt att förhindra reservatlivet.

Sommaren 1874 riktade krigarna in sig på buffeljägarna i Texas Panhandle. De överraskade ett tjugotal jägare, som hade slagit upp sitt läger i närheten av en provisorisk handelsstation som kallades för Adobe Walls. Men buffeljägarna var skickliga skyttar och beväpnade med kraftfulla gevär, så de slog tillbaka attacken. Istället attackerade besvikna indianer försvarslösa farmare och deras familjer. Regeringstjänstemän och generade arméchefer, som hade hävdat att indiankrigen på den södra prärien var ett minne blott, reagerade snabbt på upproret. Kavallerienheter och indianspejare finkammade nu den södra prärien på fientliga indianer. Buffeln var nu nästan utrotad och soldaterna fanns överallt, så de militanta indianledarna hade nu inget annat val än att kapitulera. En efter en gav de nu upp och återvände utblottade till agenturerna. Våren 1875 var the Red River War över.

Den amerikanska regeringen var nu fast besluten att en gång för alla få ett slut på indianernas stridslystnad. Regeringens illvilliga plan var att gripa alla hövdingar och krigare som hade begått brott under upproret och fängsla dem på en plats långt hemifrån. Platsen var en fuktig gammal spansk befästning vid atlantkusten, som amerikanerna kallade för Fort Marion. Hövdingar som pekade ut bråkstakar skulle erhålla immunitet från bestraffningar.
Vid Darlingtonagenturen i Oklahoma, som var huvudkontor för cheyenner och arapahoer, ställde en onykter arméchef upp alla cheyennekrigare som nyligen hade kapitulerat på en linje. På måfå identifierade han drygt ett dussin och anklagade dem för olika brott. För att påskynda sin uppgift, bad han sedan de 18 indianer, som stod längs till höger i linjen, att ansluta sig till den skyldiga gruppen. Arméchefen lovade att han skulle gå igenom varje individuellt ärende mer noggrant senare, men han höll inte sitt löfte.

Black Horse var en ung cheyennekrigare som hade blivit utpekad av arméchefen var. Han betraktades som en ”upprorsledare”, en mycket vag term som betydde att han inte hade blivit anklagad för något specifikt brott. Oavsett om han var skyldig eller icke skyldig fördes Black Horse och de andra cheyennerna, den 6 april 1875, till agenturens smed för att slås i järn. Under tiden krigarna stod och väntade på sin tur hos smeden, stod cheyennekvinnor bredvid och tittade på hur deras män till allmän beskådan blev kränkta. För att gjuta mod i männen började kvinnorna sjunga stridssånger.

Det var precis vad Black Horse behövde. När smeden böjde sig ner för att prova fotbojan rund hans fotled, sparkade Black Horse till honom på hakan. Han rusade sedan kvickt mot några tipier som stod uppresta på andra sidan om en närbelägen bäck. Vakterna blev överraskade, men återhämtade sig snabbt och skickade iväg flera gevärsskott. Ett skott träffade Black Horse i sidan så att han föll till marken. Inom några minuter befann sig Darlingtonagenturen i ett krigstillstånd. Ungefär två hundra cheyenner, män, kvinnor och barn, sprang nu mot närbelägna sanddyner för att gräva skyttegravar och hämta gevär och ammunition som de hade gömt där för en eventuellt krissituation som denna. Män som stod i kön till smeden utnyttjade nu den tumultartade situationen. De sprang fram till Black Horse och plockade upp honom och bar honom i säkerhet.

Resten av dagen och en bit in på kvällen pågick en häftig strid. Cheyennerna vägrade ge upp, trots att armén sköt granateld för att tvinga fram dem ur sina skyttegravar. Under natten förberedde sig soldaterna för att storma skyttevärnen så fort det blev ljust. Cheyennerna lämnade dock området under natten utan att bli upptäckta. Ett fåtal cheyenner återvände till agenturen, men de flesta beslutade sig nu för att ansluta sig till sina släktingar i norr. Black Horse valde att lämna den södra prärien. Han återhämtade sig helt från sin skada och fortsatte att kämpa för sitt folk i Montana.

Trots incidenten vid Darlingtonagenturen samlade armén ihop 73 indianer. Stämplade som krigsfångar skulle de nu avtjäna sina straff i Florida på den amerikanska östkusten. Fort Sill, som var huvudkontor för kiowa- och comanchestammarna, fick ihop 27 kiowaer, 11 comancher och 1 caddoindian. Darlingtonagenturen sände iväg 2 arapahoer och 33 cheyenner. En del fångar hade verkligen begått fruktansvärda illdåd, som plundringar, mord och våldtäckter, men de flesta var unga krigare som inte kunde beskyllas för mer än att de hade levt ett traditionellt liv på prärien.

Bland kiowa- och comanchefångarna fanns det 11 personer som egentligen var mexikaner. De hade blivit bortrövade som barn och uppfostrats till indianer. I gruppen fanns även comanchekvinnan Maltur och hennes åttaårige dotter. Maltur hade vägrat att skiljas från sin man Black Horse, så den ansvarige arméchefen lät henne följa med. Bland fångarna fanns det ett fåtal höga ledare, comanchen Black Horse, cheyennerna Gray Beard, Minimic, Heap of Birds och Medicine Water, samt kiowaerna White Horse, Mamanti, Woman´s Heart och Lone Wolf. Lone Wolf hade besökt Washington vid två tillfällen tidigare, med det hade tydligen inte gjort honom till en bättre indian.

Regeringen ansåg att om man fängslade indianska upprorsmakare, som hade dåligt inflytande över stammen, skulle de övriga stammedlemmarna anpassa sig till reservatlivet mycket lättare. Så i själva verket var fångarna tagna som gisslan. De hade gripits som en garanti för att deras stamfränder skulle uppträda klanderfritt i reservaten. Det var ett fruktansvärt straff för dessa krigare, värre än döden. Det skulle forslas bort till en okänd ort och leva skilda från sina familjer och vänner i flera år.

Richard Henry Pratt
I februari 1875 kapitulerade ett kiowaband under ledning av Big Bow. Big Bow, som hade förhandlat med miltären att han skulle bli benådad om han gav upp, ordnade med en stor fest för att markera händelsen. Han lovade militären att han nu skulle gå den vite mannens väg. Big Bows band slog läger vid Washitabergen, sex mil väster om Fort Sill, och där lämnade de ifrån sig sina gevär, pilbågar, lansar och sköldar till ett kompani från det tionde kavalleriet.

När mörkret hade sänkt sig över lägret bad Big Bow militärerna att sätta sig ner runt en lägereld. En av militärerna var löjtnant Richard Henry Pratt. En indian som satt bredvid Pratt reste sig upp och ställde sig framför honom. Hans namn var Podaladalte eller Snake Head. Namnet hade han tagit från sin amulett, som bestod av skallran från en skallerorm som han hade fäst vid sin skalplock. Han kallades även för Zotom eller Biter, ett smeknamn som betyder tand. Zotom tog fram en slaktkniv från sitt bälte och körde ner den i marken framför Pratt. Han tog av sig sin filt och slängde den på marken och började dansa runt lägerelden. Löjtnanten kände sig illa till mods när han såg Zotom, som var halvnaken med målat ansikte och kropp, dansa i takt med musiken. Efter en stund gick Zotom fram till kniven och rykte upp den från marken och skar sönder sin filt i flera mindre bitar. Som på en given signal började nu andra män, kvinnor och barn dansa entusiastiskt runt elden. De forstatte hela natten, medan Pratt återvände diskret till sitt tält för att vila. Nästa morgon ledsagade Pratt kiowaerna till Fort Sill.

Krigsfångarna samlades vid Fort Sill för vidare transport till Florida. Richard Henry Pratt hade fått i uppgift att övervaka transporten. Militären Pratt betraktade sig själv som en humanist. Han hade deltagit i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Efter kriget spenderade han åtta år (1867-1875) i Indianterritoriet, som chef över det tionde kavalleriregementet. Ett regemente som bestod enbart av svarta soldater.

Det tionde kavalleriet deltog i flera militära kampanjer mot prärieindianerna i söder. Kavalleriets uppgift var att hindra indianerna från att lämna reservaten och skydda vita nybyggare från indianernas räder. Pratt var stationerad vid Fort Sill i nuvarande Oklahoma och kom därmed dagligen i nära kontakt med kiowa- cheyenne- och arapahostammarna. Han hade med kritiska ögon iakttagit hur indianerna tilldelades otillräckliga matransoner, härsket kött, sjuk boskap, dålig spannmål m.m. Han påpekade dessa orättvisor för myndigheterna. Men hans kamp mot regeringens minst sagt urusla reservatpolitik togs inte på allvar.

Från Fort Sill till Florida
Resan från Fort Sill till Florida tog 24 dagar. Fångarna färdades med prärievagn, tåg, ångbåt och tvåhjulig kärra. Resans första etapp var järnvägsstationen i staden Caddo. Resan dit gjordes med häst och vagn och tog hela åtta dagar. För att förhindra flyktförsök, var varje fånge försedd med en fotboja som var sammankopplad till de andras fotbojor med en kätting. Vid Caddo fortsatte resan med tåg. För alla utom Lone Wolf var det första gången indianerna åkte tåg. En av dem, berättade senare entusiastiskt om sin första tågfärd för sina vänner. Han förklarade att ett tåg var en snabb vagn som drogs av en stor häst som närapå släpade sin mage i marken. Hästen bar på en stor klocka och varje gång han stannade för att vila pustade han ut med en sådan kraft att klockan började ringa.

Vid Fort Leavenworth, Kansas, fick fångarna vänta i flera dagar i fängelseceller innan resan kunde fortsätta. Under denna väntan, gjorde cheyennen Gray Beard ett självmordsförsök. Han tillverkade en snara från sin filt och försökte hänga sig från en av gallerstängerna i fönstret. Hans cellkamrat räddade honom dock, men cheyennehövdingen var nu djupt deprimerad.

Några dagar senare under tågresan, såg han Pratt komma gående i tågets mittgång med sin sexåriga dotter. Gray Beard stoppade Pratt och genom en tolk frågade han: ”Jag har bara ett barn, en dotter som du. Hur skulle du känna dig om du blev tvingad att bära fotboja och bli bortförd långt från ditt hem, din hustru och ditt barn”. Pratt blev ställd, och hade inget vettigt svar att ge till hövdingen. Cheyennerna var nu oroliga över Gray Beard´s tillstånd, och bad därför Pratt at man skulle binda hans händer så att han inte kunde kunna skada sig själv. Men Pratt tyckte inte det var nödvändigt

Cheyennehövdingen Lean Bear försökte också ta livet av sig. När tåget närmade sig Nashville i Tennessee skar han sig i halsen med en fickkniv som han hade gömt på sig. När två vakter försökte hjälpa honom knivskar han även dem. Man trodde nu att Lean Bear skulle dö av sina skador och lämnade honom kvar i Nashville och åkte vidare. Men till allas förvåning överlevde hövdingen. När Lean Bear återförenades med sina kamrater i Fort Marion vägrade han emellertid att äta och prata. Han dog av svält den 24 juli 1875.

Några dagar senare, när tåget närmade sig gränsen till Florida och därför saktade ner på farten, gjorde Gray Beard ett flyktförsök. Han hoppade ut genom ett tågfönster och sprang iväg. Vakterna uppmanade honom att stanna. Men han struntade i varningarna och sprang vidare, varpå vakterna öppnade eld. Gray Beard träffades av en kula i bröstet och avled två dagar senare.

Lokala tidningar skrev skrämmande artiklar om fångarnas ankomst till olika städer under resans gång. Leavenworth Daily Times publicerade en artikel den 9 maj 1875, där man kunde läsa:

”Åskådarna blev glada när de äntligen fick se en glimt av indianfångarna, som anlände till järnvägsstationen igår eftermiddag. De vilda männen är anklagade för olika brott som mordbrand, mord, våldtäkt och stöld. De mindre brottsligt belastade är nu fria och lever utsläppta i sina respektive reservat”.

Nyfikna människor samlades i stora skaror och trängdes på järnvägsstationerna för att titta på fångarna när de passerade. Säkerligen blev fångarna skrämda av så många vita, och deras oro lugnades inte direkt av att gaphalsar kastade glåpord och anklagelser mot dem. I slutet av maj 1875 anlände Richard Pratt och hans fångar till Fort Marion.

Fort Marion
Fort Marion har en mycket brokig och intressant historia. Det började med att den spanske sjöfararen Ponce de Léon upptäckte Floridahalvön år 1513. Eftersom upptäckten gjordes på Palmsöndagen, Pacua Florida, döptes området till just Florida. När Pedro Menendez de Aviles, den 8 september 1565, gick iland i Matanzasbukten på Floridas östkust, grundlade han staden San Augustine. Det var faktiskt den första permanenta europeiska bosättningen på den amerikanska östkusten. Staden kom med tiden att spela en viktig roll för det spanska kolonialväldet i den nya världen. Den försvarade viktiga handelsvägar till Europa och Bahamas. Staden var även floridaterritoriets huvudstad och försvarade det spanska imperiet från främmande makters angrepp från norr.

Fort Marion var inte det första fortet spanjorerna byggde, utan faktiskt det tionde. De nio första forten var byggda i trä. Men efter en piratattack 1668, insåg spanjorerna att de måste bygga en bastantare befästning. Mellan åren 1672-1696 uppfördes istället ett fort i murad sten, som kunde försvara staden och hamnen. Det nya fortet döptes till Castillo de San Marcos.

När det europeiska sjuårskriget (1756-1763) slutade med engelsk seger, avstod spanjorerna alla sina landområden i Florida till England genom fredsfördraget i Paris 1763. Samma år överlämnade den spanska guvernören Castillo de San Marcos till engelska trupper, och de flesta spanska bosättare flyttade nu till Kuba. Engelsmännen döpte om fortet till Fort St. Mark.

När det amerikanska frihetskriget (1763-1783) bröt ut, hjälpte Spanien de amerikanska kolonierna med pengar och vapen. När så Spanien förklarade krig mot England 1779, attackerade och ockuperade spanska trupper engelska fort i Florida. När kriget var över, erhöll spanjorerna återigen Florida genom det andra fredsfördraget i Paris 1784. När spanska trupper återvände till St. Augustine fick fortet tillbaka sitt ursprungliga namn. Det spanska kolonialväldet var emellertid nu i gungning. Genom starka påtryckningar från den amerikanska regeringen avstod Spanien Florida till Förenta staterna år 1821. Därmed var över två hundra år av spansk kolonisering över.

När amerikanerna tog över fortet döpte de om det till Fort Marion, för att hedra general Francis Marion, som var en hjälte från inbördeskriget. Fortets gamla lagerrum med gallerfönster gjordes nu om till fängelseceller. Under det andra Seminolekriget, fängslades flera seminolekrigare i Fort Marion. En av de mest kända var Osceola.

År 1845 blev Florida en delstat i den Amerikanska unionen, och förblev det fram till 1860, när hon anslöt sig till Amerikas konfedererade stater. När det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 tog Konfederationen över fortet för en kort tid. Den 11 mars 1862 återerövrade Unionen fortet. Under den andra amerikanska ägarperioden användes Fort Marion mest som ett fängelse. På 1870-talet satt 73 prärieindianer fängslade i fortet under tre år. Tio år senare fångades apacheindianer under Geronimo in och sändes till östkusten som krigsfångar. Även om de flesta männen, inklusive Geronimo, fängslades i Fort Pickens, sändes kvinnor och barn till Fort Marion. Fort Marion blev ett nationellt historiskt minnesmärke 1924, och administreras sedan 1933 av de statliga organet National Park Service. År 1942 såg den amerikanska kongressen till att fortet fick tillbaka sitt ursprungliga spanska namn ”Castillo de San Marcos”.

Fängelsevistelsen på Fort Marion
Indianerna var arméns fångar, men det var Indianbyrån som stod för transporten och deras uppehälle. Men ingen av departementen hade lagt undan pengar till fångarnas välbefinnande eller rehabilitering. Endast Pratt hade planer på att rehabilitera fångarna och göra goda amerikanska medborgare av dem. Men han fick hårt motstånd från myndigheter, cyniska politiker och stadsbor som inte ville ha indianer på sina gator utan beväpnade vakter. Pratt betraktade inte indianerna som kallhamrade brottslingar, utan såg dem som unga kreativa män med goda framtidsutsikter. Kapten Pratt hade en vision som gick ut på att göra om Fort Marionfängelset till ett militärt träningsläger.

Efter ett tag ordnade Pratt med att indianerna slapp bära fotboja. Han lät klippa deras hår kort och delade ut uniformer till dem. Till en början hade indianerna invändningar till dessa förändringar, men med vänligt bemötande och övertalning ändrade de sig gradvist.

När indianerna hade vant sig vid sina uniformer bildade de en eget militärt vaktstyrka. De drev en egen militärdomstol och delade ut straff, som de dömda villigt accepterade. Pratt förbättrade även fångarnas levnadsförhållanden. De fick själva bygga träbaracker på fortets tak, så att de kunde flytta från sina fuktiga och mörka celler till ett boende med frisk luft och havsutsikt.

Pratt var militär och höll därför hårt på disciplin och arbetsmoral. Han bjöd in stadens kvinnor till fortet för att lära indianerna att läsa och skriva. Präster höll religionsundervisning en gång i veckan. Om fångarna ville närvara vid gudstjänsten i stadens kyrka på söndagarna fick de lov till det. Två år senare rapporterade en nöjd Pratt att fyrtiosju indianer fick undervisning två timmar om dagen fem dagar i veckan. Och trettio indianer kunde nu förstå och konversera på engelska ganska bra.

Pratt var mycket angelägen om att hålla fångarna sysselsatta för att råda bot på tristessen. Han ordnade därför olika arbeten åt dem, så att de tjänade egna pengar. Det första arbetet indianerna tog var att polera snäckor och alligatortänder, som lokala handelsmän sålde till turister. Indianerna fick 10 cent för varje snäckskal de polerade. Lite senare när indianerna fick gå runt på stränderna och leta egna snäckor, samlade och polerade de sina egna snäckskal och sålde dem för mellan 25 cent till 1 dollar styck, beroende på storlek och kvalitet. Indianerna prövade även på andra arbetsuppgifter, som att klippa gräsmattor, rensa buskar och att hugga ner träd. Indianerna tillverkade även hantverk, som de sålde till turister. Speciellt bågar och pilar tilltalade turisterna. Pengarna indianerna tjänade ihop fick de behålla själva. Många skickade pengarna till sina familjer.

Som en del i Pratts utbildningsprogram uppmuntrade han indianerna att teckna. Därför försåg han dem med papper, pennor och tusch. För präriens indianer var inte teckning något främmande. De hade en lång tradition att måla på djurhudar. När de kom i kontakt med papper i början på 1860-talet tog de entusiastiskt upp det nya mediet. Dessa teckningar utfördes av krigare och skildrade enbart krigsbragder på ett mycket blodigt och realistiskt sätt. Men teckningarna indianerna producerade under fängelsevistelsen i Fort Marion kom till av kommersiella skäl och var därför anpassad till den vita marknaden. Indianerna ritade därför snälla jaktmotiv och scener från fortet och St. Augustine. Teckningarna värderades högt av köparna. Idag är dessa teckningar riktiga dyrgripar och finns bevarade på museer och hos privata samlare.

Efter tre år i Fort Marion, lyckades Pratt övertyga regeringen att släppa fångarna fria. Tjugotvå av de unga männen valde att stanna kvar på östkusten för vidare studier. Pratt var emellertid orolig över sina indianers framtid. Han hade kämpat hårt för att fångarnas familjer skulle få hälsa på sina anhöriga i Fort Marion. Han befarade annars att när fångarna återvände till sina reservat skulle de få svårt att anpassa sig. Familjerna i reservaten kunde inte i sin allra vildaste fantasi föreställa sig vilka förändringar fångarna i Fort Marion hade gått igenom. Men på denna punkt fick inte Pratt gehör från myndigheterna.

Pratts förutsägelse om de cirka fyrtio fångar som återvände till sina reservat visade sig skrämmande nog stämma ganska bra. Armén eskorterade männen till sina respektive reservat och lämnade dem bokstavligen där vind för våg, utan direktiv eller hjälp hur de skulle kunna dra nytta av sina utbildningar och nya erfarenheter. Lämnade ensamma anslöt sig exfångarna till sina stammar och blev vanliga indianer igen. När militärchefen för Fort Sill fick frågan om kiowaerna och comancherna hade dragit nytta av sin utbildning vid Fort Marion, svarade han:

”Inte värst mycket...Indianerna från St. Augustine kan skriva några få ord, sjunga en eller två psalmer, men de saknar drivkraften och förståelsen för hur de skall använda sina kunskaper så att det leder till ett bättre liv. Istället inbillar de sig att de andra stammedlemmarna har det bättre än de själva, och det skulle inte förvåna mig om de gick tillbaka till sitt forna vilda liv”.

Källor
Herman J. Viola (2003), Trail to Wounded Knee, the Last Stand of the Plains Indians 1860-1890. National Geographic Society

Herman J. Viola (1998), Warrior Artists, Historic Cheyenne and Kiowa Indians Ledger Art Drawn by Making Medicine and Zotom. National Geographic Society

Brad D. Lookingbill (2006), War Dance at Fort Marion, Plains Indian war Prisoners. University of Oklahoma Press