Fort Laramie är kanske det mest kända fortet i västerns historia. År 1834 byggde pälshandlarna William Sublette och Robert Campbell en handelspost vid Laramiefloden, i dagen sydvästra Wyoming. Namnet på floden påstås komma från en franskkanadensisk pälsjägare, Jacques Laramee, som 1822 dödades av arapahoer där. Platsen för det nya fortet låg några kilometer uppströms från Laramieflodens sammanflöde med Övre Plattfloden. Till William Sublettes ära döptes fortet till Fort William. Senare fick det namnet Fort Laramie.

Lite är känt om Fort Williams utseende och arkitektur. Man tror att Fort William byggdes i samma stil som andra samtida fort, i en rektangulär form. Stockpalissaden var byggd i bilat poppelträ. Fortet hade två försvarshus i diagonala hörn, samt ett ovanför porten. Resenärer som besökte Fort William har lämnat olika uppgifter om fortets storlek, från en fyrkantig form på 45x45 meter till en rektangulär form på 30x24 meter. Fortets interiör bestod av en smedja, lagermagasin och sovrum för de anställda.

Fort William byggdes för att fungera som en handelsplats dit indianer i området kunde komma för att byta bort sina bisonhudar mot europeiska varor. Pälsjägarepoken höll på att dö ut. Istället togs verksamheten över av affärsmän som skötte sin verksamhet från fasta handelsposter. Idén var att indianerna skulle fånga och bereda pälsar och hudar, som de sedan sålde vid dessa fasta handelsposter.

Siouxerna och Fort William
Mellan åren 1825-1835 hade American Fur Company praktiskt taget erhållit monopol på handeln med de västliga siouxerna. Siouxerna handlade vid Fort Tecumseh (senare ersatt av Fort Pierre), vid Missourifloden i Syd Dakota. När Fort William stod klar, sände Sublette ut budbärare till siouxer och cheyenner för att locka ner dem till Plattefloden.

På hösten 1834, anlände oglalahövdingen Bull Bear med sitt Bearband till Plattefloden. Bandet bestod av ungefär 100 tipier, hälften av oglalastammen. Bull Bears band övervintrade i området. På våren 1835, anslöt sig Smokebandet med oglalahövdingen Smoke i spetsen, med ytterligare 100 tipier. Endast ett liten band av oglalasiouxer stannade kvar i sitt traditionella område vid Black Hills. Oglalas väl etablerade handelskontakter med American Fur Company var plötsligt bruten. Men endast för en kort tid. För Sublette och Campbell sålde Fort William till Rocky Mountain Company. För de nya ägarna var köpet en ekonomisk katastrof, så de sålde nästan omgående Fort William till American Fur Company. Så efter bara några få månader gjorde oglalas återigen affärer med sina gamla vänner.

Under ledning av American Fur Company blev blev Fort William den dominerande platsen för pälshandel på den centrala prärien. Denna dominans bröts, när Fort Platte byggdes 1841 i närheten av Fort William. Fort William var då nersliten och det ruttna träfortet ersattes med en större byggnad i soltorkat tegel. Fortet döptes till Fort John, men kallades i folkmun för Fort Laramie. Under 1830 och 1840-talen var Fort Laramie både en social och ekonomisk mötesplats för ungefär 7 000 oglala-, brulé- och minneconjousiouxer. Den fredliga relation som hade existerat mellan fortet och siouxerna utvecklades gradvis till ett indianskt beroende, som övergick till bitterhet och slutade med öppen fientlighet.

Emigranterna
I slutet av 1840-talet var indianstammarna i området missnöjda över att allt fler emigranter passerade deras jaktmarker. Dessa emigranter var, jordbrukare som drogs till gratisland i Oregon och Kalifornien, mormoner som sökte en religiös fristad och senare guldletare som lockades av guld i väst. Dessa människor började sina resor i Independence i Missouri, och färdades längs Plattefloden till Fort Laramie. Därifrån fortsatte de till och genom South Pass och vidare längs Oregonfloden till Oregon. Denna färdväg blev känd som Oregonspåret. Emigrationen västerut var som störst i början på 1850-talet, då fler än 50 000 människor årligen sökte sig västerut med hjälp av Oregonspåret.

Emigranterna längtade efter att få komma till Fort Laramie, som var en av få anhalter under resan. Väl där kunde de vila ut, ta ett bad och tvätta sina kläder. De fyllde på sina matförråd, kunde köpa nya friska dragdjur och låta smeden se över vagnarna. Emigranternas ankomst till fortet var dess mest hektiska tid. Emigranterna kunde inte stanna för länge vid Fort Laramie. De måste se till att djuren hade gräs att beta under den fortsatta resan väserut. Om de väntade för länge riskerade de att bli insnöade i Klippiga bergen. Stoppet vid Fort Laramie varade under en kort period på högst 6 veckor. Emigranternas tältläger spred sig långt ut på prärien runt Fort Laramie under denna period.

Unga indiankrigare krävde ofta "tullavgift" av emigranterna, i form av kaffe och tobak. Indianerna attackerade sällan dessa emigranttåg, men den hotfulla situationen ledde till att allmänheten ropade på hjälp av militären. År 1849 köpte armén Fort Laramie. Det gamla fortet var fortfarande i bruk, men armén lät det förfalla under tiden de byggde ett nytt. Det nya Fort Laramie, byggdes runt en stor exercisplats. Soldater byggde stall, bageri, officersbostäder och soldatkaserner. Det traditionella fortet med palissader och utkikstorn, var nu ett minne blott.

Fort Laramies första soldater bestod av ett kompani infanterister och två kompanier beridna gevärsskyttar. Deras uppgift var att skydda resenärer som färdades längs Oregonspåret mot indianer. Men soldaterna såg sällan några fientliga indianer. Istället ägnade de sig åt daglig drill och enformiga vardagssysslor. Disciplinen var hård. Lilla minsta snesteg bestraffades hårt, bland annat genom sittande i fortets karga och kalla arrestlokal. Soldaterna i Fort Laramie deltog i en del strider mot indianer. Fortet attackerade en enda gång under sin historia av indianer. Det hände 1864, då ett 30-tal indianer red in på exercisgården. Innan soldaterna hann reagera på hotet hade indianerna lämnat fortet lika fort som de kom med en del soldathästar i bagaget.

Fort Laramieavtalet 1851
Pälsjägaren Thomas Fitzpatrick hade fått i uppgift av regeringen att samla alla indianstammar på den norra prärie till ett stort fredsmöte. Han lockade indianerna med presenter om de skrev på ett fredsavtal. Mötet skulle äga rum i september 1851, vid Fort Laramie. Tusentals indianer från olika stammar anlände till Fort Laramie. Där slog siouxer, cheyenner och arapahoer upp sina tipier. De var vänner, så det var inga problem. Men även dödsfiender till dessa stammar, som kråkindianer, shoshoner, assinebioner, mandaner, hidatsas och arikaras kom till mötet. Situationen var spänd. Eftersom presenterna var försenade, betade indianernas hästar bort allt gräs runt fortet, så man var tvungna att flytta till en annan plats. Den nya platsen kallades för Horse Creek , den låg cirka 6 mil sydöst om fortet. Avtalet, Fort Laramie Treaty of 1851, skrevs på av de olika stammarnas hövdingar den 17 september 1851.

Genom avtalet lovade de berörda stammarna att inte bruka våld mot varandra eller amerikanska medborgare. De gick med på att USA fick anlägga nya vägar och bygga militära fort på deras land. De olika indianstammarna blev tilldelade egna landområden. De amerikanska förhandlarna utsåg en överhövding för varje stam, som skulle föra respektive stams talan. Varje år, i 50 år framåt, skulle regeringen dela ut varor till ett värde av 50 000 dollar till stammarna, för att kompensera de skador emigranterna hade åsamkat på indianernas bytesdjur och betesmarker. När avtalet ratificierades av regeringen, sänkte man den årliga betalningsperioden från 50 till 10 år.

Men avtalet gav ingen fred. Regeringens naiva tro att indianerna skulle upphöra med stridigheter mot varandra och att en hövding skulle föra deras talan, var fullständigt orealistiskt. Att krigare utförde räder för att stjäla hästar eller hämnas en kamrats död, var djupt rotat i dessa indianstammars kulturer. Och att en enda person kunde föra en hel stams talan var befängt och visar hur lite amerikanarna kände till om prärieindianernas kultur.

Konflikter mellan indianer och vita trappades upp under 1850-talet. Fort Laramie kom nu att bli otroligt viktig för militären i Plattedalen. Soldaterna fortsatte att skydda emigranter och nybyggare. Emigranter fortsatte att färdas genom indianernas landområden. Det var bara en tidsfråga innan en allvarlig incident skulle äga rum. För siouxernas del ägde en sådan händelse rum år 1854. En mormon, som tillhörde en emigrantkaravan, klagade hos militärchefen i Fort Laramie att en siouxindian hade stulit och dödat en av hans kor. Nu ville han att den skyldige skulle gripas och bli bestraffad. Löjtnant Grattan med 29 soldater begav sig då ut till ett siouxläger som låg i närheten, för att arrestera kotjuven. Brave Bear, en av flera hövdingar i lägret, försöker förhandla med Grattan, men skjuts till döds. De uppretade siouxkrigarna går då till motattack och dödar alla soldater.

Under 1860-talet avtog emigrationen västerut. Och Fort Laramies roll som beskyddare åt resenärer minskade. Istället blev fortet en samlingsplats för militären i sina fälttåg mot indianerna på den norra prärien. I början på 1860-talet hittades guld och silver i sydvästra Montana. Hundratals guldletare letade sig upp till guld - och silverfälten längs Bozemanleden, som skar rakt igenom siouxernas jaktmarker i Big Hornområdet. Siouxerna reagerade kraftfullt på denna strida ström av resenärer. De svarade med att attackera alla som färdades längs Bozemanleden. General Patrick E. Conner skickades ut från Fort Laramie 1865, med en styrka på uppåt 1 000 man, för att försöka få stop på siouxernas härjningar. Expeditionen misslyckades totalt, och tvingades återvända hem, med oförrättat ärende.

Red Clouds krig, 1866-1868
På våren 1866 anlände E. B. Taylor till Fort Laramie för att förhandla om ett nytt avtal med siouxerna, som skulle garantera resenärerna säkerhet längs Bozemanleden. Mitt under förhandlingarna anländer överste Henry B. Carrington med en styrka på 700 man med uppgift att bygga tre fort längs Bozemanleden. När indianerna fick höra om Carringtons uppdrag, lämnade de förhandlingarna och deklarerade att de varken skulle ge upp Big Hornområdet eller låta människor passera genom det. Carrington fullföljde sitt uppdrag genom att bygga Fort Reno, Fort Phil Kearney och C. F. Smith längs Bozemanleden. Under 1866 samlades allt fler indianer under oglalasiouxernas krigsledare Red Cloud. Red Clouds krigare trappade upp sitt våld mot resenärer och små soldatenheter. Även forten utsattes för indianernas attacker. Fort Phil Kearney utsattes så hårt av indianerna att den blev isolerad mot omvärlden under långa perioder. Under Red Clouds krig ägde tre stora drabbningar rum, Fettermanstriden, Slåtterängsstriden och Vagnkorgsstriden. Fettermanstriden var särskilt förnedrande för den amerikanska armén, då 80 officerare och soldater lurades i bakhåll av siouxer och cheyenner, och nedkämpades till sista man. Red Cloud vägrade förhandla med regeringen, innan Bozemanleden stängdes och forten utrymdes.

Fort Laramieavtalet 1868
Slutligen gav regeringen med sig. Forten utrymdes och stängdes. Indianerna kallades till ett nytt fredsmöte, som skulle hållas vid Fort Laramie i april 1868. Genom avtalet fick de västliga siouxerna ett eget landområde för sig själva, ett så kallat reservat "The Great Sioux Reservation", samt ett stort jaktområde utanför reservatets gränser. Enligt avtalet, hade inga vita tillåtelse att varken vistas i reservatet eller jaktområdet.

Fredmötet vid Fort Laramie 1868

Siouxkrigen 1876-1877
Fort Laramieavtalet 1868 fick inte slut på stridigheterna. Avtalets villkor bröts 1873, när myndigheterna skickade ut lantmätare för planeringen av en järnväg genom siouxernas jaktområde. Ett år senare hittades guld i Black Hills, som låg i reservatet. Guldletare strömmade till Black Hills, även de ett brott mot avtalet. Naturligtvis ledde dessa avtalsbrott till våld från indianernas sida. Regeringen svarar med ett militärt fälttåg mot Sitting Bulls och Crazy Horses krigare, som hade vägrat att skriva på avtalet och således inte slagit sig ner i reservatet. I denna militära kampanj mot de fria siouxerna, användes Fort Laramie som samlingsplats för soldater. Flera av Fort Laramies soldater deltog i striderna under Siouxkrigen, bland annat Rosebudstriden den 17 juni 1876. Fort Laramie fortsatte att spela en viktig roll för militären de närmaste åren, när de sakta men säkert tvingade indianerna på den norra prärien i reservat. När krigen mot indianerna var över, upphörde Fort Laramie militära funktion och lades ner 1890. Fort Laramies byggnader såldes på auktion.

Fort Laramie idag
När Fort Laramies 59 byggnader såldes på auktion 1890, såg hon ut som en typisk nybyggarstad på prärien. Några av Fort Laramies byggnader står fortfarande kvar i dag. Det beror på att de nybyggare som köpte husen i slutet på 1800-talet, valde att bo i dem. En del hus är från mitten av 1800-talet. Flera hus har restaurerats till ursprungligt skick.

Fort Laramie National Historic Site ligger 5 kilometer sydväst om staden Fort Laramie, vid väg 26, i Wyoming. Området är som en liten stad, med elva helrestaurerade hus. Av de andra byggnaderna återstår endast ruiner eller husgrunder. Besökscentrat ligger i Commissary Store House, som är från 1884. Där finns även ett litet museum och en souvenirbutik. Av det gamla Fort John återstår ingenting. Fortet övergavs 1858 och revs 1862. Platsen där Fort John en gång stod, ligger söder om exercisgården, vid Laramieflodens strand. En liten skylt på platsen, ger information om fortets historia. Fort Laramie är som ett stort utomhusmuseum. Med en informativ karta är det bara att vandra omkring på egen hand bland byggnader, ruiner och husgrunder.