Guldfynd i Colorado
Guldrushen till Pike´s Pike i Coloradoterritoriets östra del, lockade tusentals vita lycksökare till sydcheyennernas land. De vita byggde små kåkstäder överallt på de oländigt kuperade bergssluttningarna. Bland annat byggdes en kåkstad år 1858, som döptes till Denver (i dag staten Colorados huvudstad med en halv miljon invånare). När silver hittades lite senare, kom ytterligare en flod av vita. Enligt Laramieöverenskommelsen 1851 var alla vita guldletare egentligen illegala invaderare. Men myndigheterna blundade för det.
Arapahohövdingen Little Raven, som intresserat studerade de vitas framfart, besökte ofta Denver. Där lärde han sig äta kött med gaffel och kniv och röka cigarr. Till guldletarna sade han att han var glad över att de hittade den gula metallen, men hoppades att de skulle lämna området när de hade fått tag på så mycket guld som de behövde. Little Ravens kloka och diplomatiska ord belyser hur indianerna i området kände. De accepterade de vitas närvaro motvilligt, men ville att de snart skulle lämna deras land i fred.

Fredsavtalet vid Fort Wise 1861
Sydcheyennerna höll sig strängt till fredsöverenskommelsen vid Fort Laramie de hade ingått med de vita. Det var knappast realistiskt att regeringen skulle skicka armén på alla guldletare och köra bort dem. Istället ville nu regeringen placera sydcheyennerna i ett reservat. Den enda lösningen var att skilja cheyennerna från de vita och utbilda dem till jordbrukare. Ett nytt fredsavtal skulle presenteras och stammarna kallades till ett nytt rådslag vid Bent´s New Fort, som låg i närheten av Fort Wise (senare döpt till Fort Lyon) i sydöstra Colorado

Den första februari 1861 undertecknade sex fredshövdingar, Black Kettle, White Antelope, Lean Bear, Little Wolf, Tall Bear och Left Hand, the Fort Wise Treaty. Sydcheyennerna avstod därmed från allt land de tidigare hade ägt enligt Laramieöverenskommelsen 1851. Sydcheyennerna accepterade nu att bosätta sig i ett reservat, som låg inom den landtriangel som bildas av Big Sandy Creek och Arkansasfloden i Sydöstra Colorado.

Förenta staterna åtog sig enligt avtalet att betala sydcheyennerna 450 000 dollar för förlorad mark. Regeringen skulle bygga mjölkvarnar, sågverk och verkstäder för att tillverka jordbruksverktyg. Reservatet var stängt för alla vita personer, förutom vita reservatanställda och handelsmän, som hade licens att verka i reservatet.

Avtalet avslöjar att Förenta staterna nu hade ändrat sin politik gentemot cheyennerna. Fort Wiseavtalet lägger all sin vikt vid att tiderna har förändrats och att indianerna därför måste ändra på sitt levnadssätt. De måste nu utbilda sig till jordbrukare och det skall regeringen hjälpa dem med.

De sex fredshövdingarnas beteende, att underteckna avtalet utan att ta upp frågan i hövdingarådet, visar på att även cheyennernas styrelseskick hade börjat knaka i fogarna. De flesta av stammens medlemmar samt ledarna för de olika krigarsällskapen var inte närvarande då avtalet undertecknades av de sex fredshövdingarna. Hundkrigarna och de flesta sydcheyenner erkände därför inte avtalet.

År 1861 bryter det amerikanska inbördeskriget ut. John Evans, Coloradoterritoriets guvernör, får nu ensam se till att cheyennerna lever upp till Fort Wiseavtalet. Mycket snart förstod Evans att sydcheyennerna inte var villiga att flytta till ett litet reservat där det inte fanns några bytesdjur. Istället valde de olika cheyennebanden att vistas i buffelmarkerna i västra Kansas och östra Colorado. Där ser de på nära håll hur deras jaktmarker passeras av vita emigranter i strida strömmar. Cheyennerna är speciellt ängsliga över trafiken längs Smoky Hill River, där de vita har öppnat en ny led till guldgruvorna i Colorado.

Evans försökte nu få sydcheyennerna och sydarapahoerna intresserade för ett nytt avtal, som skulle ge territoriets vita bosättare laglig rätt till land som de olagligt ockuperade. Indianerna skulle hänvisas till ett reservat i Kansas och Nebraska. Inga cheyenner visade dock något intresse för Evans förslag. I slutet av 1863 överger Evans sin avtalsplan, som han ansåg var den enda vägen att uppnå fred på. Istället började han smita krigsplaner.

Hövdingar från cheyenne-, arapaho- och siouxstammarna insåg nu att ett krig skulle komma att bryta ut inom kort. Under vintern håller indianerna flera rådslag för att planera hur de skall köra ut de vita från prärien en gång för alla. Kriget startar i liten skala våren 1864. Indianerna använder sig av en traditionell krigstaktik. Små skaror av krigare som är organiserade av individer, utför nu flera mindre räder mot boskap, rancher och diligensstationer. Små arméenheter skickas ut från miitärforten för att söka upp indianerna och straffa dem. Men de hittar sällan de skyldiga indianerna.

Spänningen och oron stiger och våldet trappas upp från båda sidor. När så en vit familj mördas på sin gård strax utanför Denver, grips coloradoborna av panik. Både Evans och militären riktar nu sina aktioner mot skyldiga fientliga indiangrupper. Evans informerar därför fredliga sydcheyenner och arapahoer att flytta sina folk till speciella fredade zoner, som ligger nära militära fort. Under sommaren 1864 trappar indianerna upp sina räder mot vita mål på den centrala prärien. Colorado blir nu helt isolerad från resten av landet. Även emigranter som färdas på Oregonspåret längs Plattefloden i Nebraska utsätts för indianernas attacker, speciellt i närheten av Plum Creek Station.

Sand Creekmassakern 29 november 1864
Sent på sommaren önskade fredshövdingarna Black Kettle och White Antelope fred. Major Edward Wynkoop, i Colorado samtyckte. Men de var ensamma om den åsikten. Andra, som till exempel major Curtis i Kansas, förespråkade fortsatt krig, tills indianerna var militärt besegrade. På Wynkoop inrådan flyttade flera cheyenner och arapahoer sina läger till Sand Creek, nära Fort Lyon i sydöstra Colorado. Sommarens terror tycktes ha ebbat ut.

Guvernör Evans hade nu övergivit sin politik som gick ut på att skilja på fredliga och fientliga cheyenner. Han var nu övertygad om att cheyennestammen måste krossas. Han reste till Washington för att be om mera trupper och vapen. Den militära makten över Coloradoterritoriet lämnades nu över till överste John M. Chivington. Chivington bestämde sig nu för en vinterexpedition mot cheyennerna. Han planerade att slå till mot de fredliga cheyennerna vid Sand Creek, som under falska förhoppningar om militärt beskydd hade slagit läger där.

Chivington drev sin 700 man starka frivilliga armé genom snö och kyla i hemlighet för att hinna till indianlägret innan det vaknade på morgonen. I gryningen den 29 november 1864, attackerar Chivingtons soldater lägret. I lägret befinner sig flera fredshövdingar, bland annat Black Kettle och White Antelope. Indianerna tror först att attacken är ett misstag och många cheyenner samlas kring Black Kettles tipi, som har en amerikansk flagga vajande ovanför den. Med kanoner, gevär och sablar rider soldaterna in i lägret och dödar alla som kommer i deras väg. Kvinnor och barn slaktas utan nåd. Deras kroppar skalperas och lemlästas. Flyende cheyenner kämpar tappert genom hela dagen.

Ungefär 163 män, kvinnor och barn förlorar sina liv. Black Kettle överlever massakern, men White Antelope, åtta andra fredshövdingar och flera bandhövdingar dödas. Utan att riktigt förstå det, hade Chivington i ett enda slag utrotat de flesta av sydcheyennernas fredshövdingar, som tillhörde stammens fredsfalang. Maktbalansen inom cheyennestammen vägde nu över till krigarsällskapens militanta krigsledare.

Chivingtons triumf var kortlivad. Han tvingades att avgå från armén och Förenta staterna erbjöd sig att betala skadestånd till familjer som hade förlorat medlemmar i Sand Creekmassakern. Men cheyennerna var inte intresserade allmosor.