År 1825 ingick cheyennerna sitt första avtal med amerikanerna. Ungefär vid samma tidpunkt valde en del cheyenner att flytta söderut till Arkansasfloden i Kansas. I slutet av 1820-talet och under 1830-talet pågick ett indiankrig på den södra- och centrala prärien. Cheyennerna deltog därför ofta i strider mot kiowa, kiowa-apache, comanche och pawnee. Kiowaernas och comanchernas stora hästhjordar utgjorde ett frestande mål för cheyennerna. Fredshövdingen Yellow Wolf och hans Hairy Ropeband var speciellt aktiva i räder mot just kiowa och comanche.

Vid ett tillfälle år 1829, korsade en grupp comancher, under ledning av Bull Hump, Arkansasfloden för att ta tillbaka hästar som cheyenner hade stulit. De fann cheyennernas läger vid södra Plattefloden och tog tillbaka sina egna hästar, samt ett stort antal cheyennehästar. Bull Hump återvände sedan till Arkansasfloden. Där kände han sig säker från förföljare och slog läger. Men Yellow Wolf råkade befinna sig i närheten av Bull Humps läger med en stor krigarskara. När cheyennerna upptäckte Bull Humps läger slog de till i gryningen. De skrämde iväg comanchernas hästar och förde dem norrut. När comancherna gav sig efter cheyennerna ägde en strid rum. Cheyennerna var beväpnade med gevär medan comancherna var beväpnade med pilbågar. Striden blev därför ojämn, så Yellow Wolf kunde återvända hem med trefalt så många hästar, tillsammans med några comancheskalper.

Förlusten av de heliga pilarna
På sommaren 1829 upptäcktes en grupp cheyennejägare av några pawneekrigare. Efter en hård kamp dödade pawneerna alla cheyenner och kastade kropparna i en flod. Där hittade en grupp cheyenner sina saknade kamrater. Det var en katastrof för cheyennerna och fredshövdingarna beslutade sig nu för att använda de heliga pilarna mot pawneerna. Cheyennerna avvaktade dock med sin vedergällning. Under vintern red cheyennska budbärare till olika arapaho- och siouxläger för att be dem om hjälp att krossa pawneerna. I augusti 1830 flyttade hela cheyennestammen ner till Plattefloden, med sig hade cheyennerna även krigare från arapaho- och siouxstammarna. Tillsamman skulle de nu slå till mot pawneerna.

De fann pawneernas by vid södra Loupfloden i Nebraska. Med en stor styrka red nu cheyennerna rakt mot byn. En grupp pawneejägare upptäckte fienden och kunde därför varna byn. En stor strid borde nu ha utbrutit. Men istället ägde en mycket märklig incident rum. En döende pawnee bad sina kamrater att bära ut honom på prärien så att han kunde dö en ärofull död. De placerade honom i gräset, precis i den riktning fienden skulle komma. Cheyennernas medicinman, Bull, hade knutit fast de heliga pilarna på sitt lansskaft. Det var Bull som hade lett cheyennerna till fienden. Han bad nu de övriga krigarna att göra halt, för att i ensam majestät kunna rida fram till pawneeindianen och göra slut på honom.

Bull såg den sjuke pawneeindianen sitta där ensam i gräset. Han lämnade nu linjen av cheyenner och red snabbt fram till pawneen för att genomborra honom med sin lans. Pawneeindianen gled emellertid snabbt åt sidan och vred lansen ur sin motståndares hand. Bull insåg nu sitt stora misstag och återvände förkrossad till de övriga cheyennekrigarna. Cheyennerna red framåt, men den sjuke pawneeindianen hade redan kommunicerat med sitt folk att han hade tagit något mycket värdefullt från cheyennerna. Pawneekrigarna rusade fram till honom och efter en hård strid bar de iväg med lansen och de heliga pilarna. När cheyennerna såg det gick luften ur dem, och de drog sig ur striden.

Cheyenner lyckades aldrig återerövra de heliga pilarna. Tre år senare hämnades cheyennerna på pawneerna genom att döda flera pawneekrigare, som hade sökt skydd uppe på en kulle i närheten av Bent´s Fort. Platsen blev senare känd bland cheyennerna som "Pawnee Hill".

Bent´s Fort
År 1833 stod bröderna Charles och William Bent´s handelsstation klar. Den låg på den norra sidan om Arkansasfloden, i nuvarande sydöstra Colorado. Bröderna lockade nu cheyenner och andra stammar på den södra prärien att handla vid fortet. Tillkomsten av Bent´s Fort och dess handelsstrategi, gjorde att många cheyenneband bestämde sig för att stanna på den södra prärien för gott. Ungefär 2 500 cheyenner lockades ner till den södra prärien. De kom nu att kallas för sydcheyenner. Vid fortet skaffade sig sydcheyennerna begärliga varor från Europa. Bent´s Fort blev även en viktig hållplats för vita, som färdades längs Santa Feleden.

Fyrtiotvå bågsträngskrigares död 1837
De flesta av bågsträngssällskapets fyrtiofyra medlemmar var unga män, en del bara femton och sexton år gamla. Sällskapet hade under 1830-talet skaffat sig ett rykte att vara det mest nöjeslystna av alla sällskap. De var även kända för att vara väldigt hetlevrade.

Under sommaren 1837 beslutade sig de unga medlemmarna i bågsträngssällskapet för att slå till mot kiowaernas eller comanchernas hästhjordar. Strax innan de bestämde sig för det, begicks ett mord inom stammen. De heliga pilarna måste nu genomgå en reningsceremoni. Innan det ägde rum, kunde inte bågsträngskrigarna ge sig ut på sin hästräd.

De heliga pilarna förvarades av White Thunder. De unga och otåliga bågsträngskrigarna bad honom nu att påbörja reningsceremonin omedelbart. Men White Thunder svarade dem att de skulle vänta ett tag, för han hade inte bestämt sig var och när ceremonin kunde äga rum. Krigarna var inte nöjda med det svaret. Återigen uppmanade de White Thunder att påbörja ceremonin, men han vägrade. Då brast bågsträngskrigarnas tålamod. De piskade den helige mannen med sina hästpiskor och slog honom med piskornas hårda benhandtag. Slutligen lovade White Thunder att påbörja ceremonin.

När ceremonin var avklarad, lämnade fyrtiotvå medlemmar i bågsträngssällskapet lägret till fots. Deras plan var att promenera rakt söderut tills de stötte på ett kiowaläger. Det var ont om bytesdjur under resans gång, och inom kort hade de ätit upp all medhavd mat. De hittade några bytesdjur på vägen, men för att döda dem gjorde de slut på de flesta av sina pilar. Efter många dagars promenerande hittade bågsträngskrigarna slutligen ett kiowaläger, som låg vid Washitafloden. De upptäcktes emellertid av lägrets krigare, som tillsammans med comanchekrigare dödade och skalperade samtliga bågsträngskrigare.

Striden vid Wolf Creek 1838
Strax efter striden besökte en grupp arapahoer kiowa- och comanchelägren, som firade segern över bågsträngskrigarna genom skalpdanser. Arapahoerna kände igen skalper som tillhörde två bågsträngskrigare och berättade det för cheyennerna. När cheyennerna fick reda på vad som hade hänt bågsträngskrigarna, svor Yellow Wolf och krigsledarna att hämnas på kiowaerna. För fjärde gången i stammens historia tog cheyennerna nu hjälp av de heliga pilarna. Cheyennerna skulle attackera kiowaerna skoningslöst och inte ta några levande.

Gevär och ammunition skaffades vid Bent´s Fort. Arapahoerna, som hade slagit läger i närheten, lovade att sluta upp på cheyennernas sida. Stammarna slog läger vid Arkansasfloden, i närheten av den nuvarande staden Dodge City i Kansas. Flera spejare skickades nu ut från lägret för att lokalisera fiendens läger. De upptäckte kiowaernas och comanchernas huvudläger vid Wolf Creek, en biflod till Canadianfloden i nordöstra Oklahoma. Ett sällskap med kiowakvinnor, som grävde efter rötter strax utanför lägret, attackerades omedelbart. Tolv av dem dödades. De heliga pilarnas beskydd hade emellertid nu blivit försvagad, eftersom Porcupine Bear´s fredlösa band hade dödat en grupp kiowajägare.

Trots att cheyennerna nu inte kunde överraska sin fiende och att de heliga pilarna var kraftlösa, valde de att attackera lägret. Cheyenner och arapahoer slog till mot lägrets utkant, där kiowakrigare hade fattat posto i skyttegropar som hade grävts i den sandiga flodstranden. Striden böljade fram och tillbaka hela dagen. Vid solnedgången lämnade cheyenne- och arapahokrigarna platsen för att återvända till huvudlägret.

I striden förlorade båda sidor flera inflytelserika hövdingar och krigare. Enligt cheyennerna förlorade stammen tolv krigare, bland dem fredshövdingarna White Thunder (de heliga pilarnas förvarare) och Gray Hair. Senare utsågs Lame Medicine Man, hövding över bandet åsmännen, att bli den nya pilförvararen. Kiowa och comanche förlorade mellan femtio till sextio krigare. Striden vid Wolf Creek var den sista stora konflikten mellan cheyennerna och deras fiender på den södra prärien.

Fredsmötet 1840
På sommaren 1839 drabbades stammarna på den södra prärien av smittkoppor. Ett år senare dödade vita texasbor tolv viktiga hövdingar och tjugo mindre ledare från comanchestammen. Texasborna visade nu att de var beslutsamma att tränga undan indianstammar som levde i utkanten av deras gräns i norr. Eftersom cheyennerna nu insåg att de inte kunde förgöra sina indianfiender och att kiowa och comanche behövde hjälp för att stå emot Texas expansion, fanns det goda själ för indianstammarna på den södra prärien att söka efter fred.

År 1840 möttes fem indianstammar, cheyenne, arapaho, kiowa, comanche och kiowa-apache, för att diskutera fred. Mötesplatsen låg endast några kilometer från Bent´s Fort i sydöstra Colorado. Kiowaernas överhövding, Little Mountain, Bull Hump och Shavehead från comancherna och Leading Bear från kiowa-apacherna rökte nu fredspipa med sina forna fiender. Tre dagar efter hövdingarnas fredsmöte, samlades alla stammar i ett storläger. Där firade de fredsöverenskommelsen genom att utbyta presenter. Kiowaernas mäktiga krigare, Satank, gav bort 250 hästar till sina nya vänner. Fördelen med denna fred var att både cheyenner och arapahoer nu kunde vistas fritt i områdena söder om Arkansasfloden.

Den vite mannen
Cheyennerna gav den vite mannen namnet Veheo, som bokstavligen betyder spindel. Ursprungligen användes namnet för Spindelskojaren, en lustig sagofigur som förekommer i många av cheyennernas roliga historier. Historier som berättades mest för att roa barn. Enligt cheyennerna har spindeln ovanliga krafter, så de gav spindelns namn till den vite mannen, som ju ägde så många märkliga ting som förvånade cheyennerna.

Fram till 1840 hade sydcheyennernas kontakt med den vite mannen varit begränsad till handelsmän, upptäcktsresanden och militärer. De levde nu i ett område som sträckte sig från södra Plattefloden ända ner till norra Texas. Från handelsmännen bytte cheyennerna till sig begärliga varor av europeiskt ursprung. År 1842 besöktes cheyennernas byar vid södra Plattefloden av handelsmannen Bill Hamilton. Han erbjöd dem ovanliga matvaror, krut, kulor, flinta, filtar, tyger och knivar i utbyte mot djurhudar och pälsar.

Cheyennerna började nu dricka kaffe med socker. Cheyennekvinnornas arbetsbörda underlättades genom att de skaffade sig pannor och kastruller av järn. De gladde sig åt tyger med fina tryckta mönster, kammar, speglar och glaspärlor. Krigarna skaffade sig knivar, gevär och ammunition. Men kontakten med den vite mannen skulle bringa fram stor olycka för cheyennerna i framtiden. För cheyennernas handeln med den vite mannen hade även en negativ baksida. Den förde med sig dödliga sjukdomar, som kikhosta, smittkoppor och mässlingen. Men det värsta av allt nog var rusdrycker. Handelsmännen förstod att det var lätt att lura cheyennerna när de hade blivit bjudna på whisky. Alkoholen hade även en demoraliserande effekt på stammen.

Det stora mötet vid Fort Laramie 1851
År 1846 utsåg USA:s regering Thomas Fitzpatrick till indianagent för de cheyenner och arapahoer som levde vid Arkansasfloden. Hans uppgift var bland annat att skapa goda relationer mellan USA och alla indianstammar på prärien. För att skydda strömmen av vita resenärer till Kalifornien, Oregon och Utah, kallade Thomas Fitzpatrick till sig alla stammar på prärien till ett stort möte vid Fort Laramie. Mötet resulterade i the Fort Laramie Treaty of 1851, som alla deltagande stammar undertecknade. För sydcheyennernas del innebar avtalet följande:

1. Sydcheyennerna och sydarapahoerna betraktades nu av amerikanerna som en gemensam grupp, som hädanefter skulle förhandla med Förenta staterna som en enhet. Alla cheyenneband i norr bildade en egen stam.

2. Sydcheyennernas och sydarapahoernas jaktområde definierades. Det omfattades allt land mellan Arkansasfloden och norra Platteflodern och från Klippiga bergen till Smoky Hillsområdet i västra Kansas. Området var inte ett reservat, det var ett cheyenne- och arapaholand, som alla de andra stammarna och Förenta staterna hade kommit överens om att respektera.

3. Sydcheyennerna och sydarapahoerna gick med på att Förenta staterna fick bygga vägar som gick genom landområdet, samt att Förenta staterna hade rätt att bygga militära poster.

4. Som kompensation för dessa eftergifter, gick Förenta staterna med på att betala ut 50 000 dollar per år i tio år framåt till stammarna. Ett årligt underhåll, i form av mat och kläder, skulle delas ut till stammarna. Boskapsdjur och jordbruksverktyg skulle delas ut till stammarna, så att de kunde återuppta sina odlingstraditioner och upphöra med sin nomadiska livsstil.

5. Stammarna lovade att straffa sina egna som begick brott mot amerikanska medborgare som färdades inom deras landområde.

6. Förenta staterna skulle i sin tur se till att amerikanska medborgare inte begick brott mot cheyenner eller arapahoer.

Avtalet vid Fort Laramie hade goda men orealistiska intentioner. Till exempel kunde ingen part leva upp till punkterna 5 och 6. Sydcheyennerna och Förenta staterna hade nu lovat att ständigt upprätthålla fredliga och vänskapliga förbindelser med varandra för att främja en lång och varaktig fred. Men under de nästkommande tio åren, skulle tusentals vita komma att invadera sydcheyennernas land. Först kom prärievagnarna och sedan armén, som byggde en lång kedja av militära fort. Vägar anlades och på dem färdades snart diligenser och ponnyexpressryttare. Små samhällen, rancher, diligenstationer och telegraflinjer dök plötsligt upp i sydcheyennernas land.