Nordcheyennernas flykt
Tidigt på morgonen, den 9 september 1878, påbörjade 297 nordcheyenner den långa vandringen till sitt hemland i norr. De lämnade sina tipier uppresta, med brinnande eldar, och alla ägodelar bakom sig, för att soldaterna inte skulle fatta misstankar. Cheyennerna leddes av Dull Knife, Little Wolf, Wild Hog och Old Crow. Mindre än en tredjedel av gruppen var unga män, resten var kvinnor, barn och äldre personer. De hade inte hästar åt alla, varför de måste turas om med att rida och gå. En del unga krigare red i förväg för att försöka skaffa flera hästar.

Landskapet cheyennerna flydde igenom hade förändrats. De stora buffelhjordarna var borta. Den gamla prärien genomkorsades nu av tre järnvägar, flera telegraflinjer och staket. Här och där låg det stora gårdar och nybyggen. Om cheyennerna blev upptäckta, kunde armén snabbt skicka sina soldater på järnvägen för att blockera deras marsch. Cheyennerna var dessutom försvagade av sjukdomar och hunger, så deras chans att nå sitt hemland var små.

Men cheyennerna var smarta och oerhört målmedvetna, så de lyckades dölja sitt spår under vandringen norrut. När trupper kom i närheten av dem, delade de på sig i mindre grupper, för att sedan komma tillsammans och fortsätta vandringen. Vid fyra tillfällen tvingades de strida mot soldater. Varje gång lyckades de försvara sig och manövrera ut soldaterna. Sex cheyenner dödades under dessa strider.

När nyheten om cheyennernas flykt nådde general Philip Sheridan, mobiliserade han hela Missouris militärstyrka för att stoppa flykten. Tio tusen soldater och tre tusen civila plågade de flyende cheyennerna utan uppehåll. Trots det, korsade cheyennerna järnvägsrälsen i södra Kansas och därefter gick de över Kansas Pacificjärnvägens räls i norr. Till sist passerade de den öst-västliga Union Pacificjärnvägen i Nebraska. Längs järnvägsspåren låg emellertid en stor soldatstyrka och väntade på dem. Soldaterna låg utspridda som ett stort fisknät. Men cheyennerna lyckades återigen ta sig igenom nätet av soldater, utan att bli upptäckta. De vadade över Platte River och skyndade sedan mot gräskullarna i Nebraska.

Efter sex veckors flykt var cheyennernas kläder och filtar i trasor. Några hade varit tvungna att kämpa vidare med sina fötter omlindade i trasor. Matförrådet var så gott som slut och deras hästar så få att krigarna fick turas om att springa bredvid dem.

När de hade passerat Union Pacificjärnvägens räls och slog läger en kväll, räknade hövdingarna igenom hur många som fanns kvar. Efter avfärden från Indianterritoriet hade 32 försvunnit. Dull Knife föreslog att de skulle ta sig till Red Cloudagenturen och be siouxerna där om mat och husrum. Little Wolf var av en annan åsikt, han ville att de skulle fortsätta till Powder Riverområdet, där det fanns gott om villebråd. Till slut kom hövdingarna överens om att skiljas.

En grupp, 53 män, 43 kvinnor och 38 barn valde att följa med Little Wolf. Han hade bestämt sig för att gå rakt norrut, och övervintra vid en flod som heter Lost Chokecherry i Nebraska, strax söder om Syd Dakotas gräns. I mars 1879, bröt Little Wolf sitt vinterläger och fortsatte i riktning mot nordväst. Senare kapitulerade Little Wolfs nordcheyenner till löjtnant W. P. Clark. De fördes då till Fort Keogh, där de togs emot av överste Nelson A. Miles. För Little Wolfs grupp slutade flykten lyckligt. De flesta av Little Wolfs unga krigare lät sig nu bli värvade som spejare i den amerikanska armén. För Dull Knife och hans följeslagare gick det inte lika bra.

Fångenskap i Fort Robinson
Dull Knifes grupp, cirka 150 personer, vek av mot nordväst, med sikte på Red Clouds agentur i Syd Dakota. Gruppen bestod av ett fåtal krigare samt flertalet barn, åldringar och sårade. Hövdingarna, Wild Hog och Left Hand, valde att följa med Dull Knifes grupp, för att de inte ville skiljas från sina barn.

Den 23 oktober 1878, endast två dagsturer från Fort Robinson, drabbades cheyennerna av en fruktansvärd snöstorm. I det svåra vädret gick cheyennerna av misstag rakt på ett soldatläger. Dull Knife höjde en vit flagga och sade till befälhavaren, J. B. Johnson, att de inte ville strida. De önskade bara ta sig till Red Cloudagenturen, där de kunde få mat och skydd av siouxerna. Johnson informerade då Dull Knife att siouxerna inte längre levde i Nebraska, deras reservat hade flyttats till Syd Dakota. Han bad sedan cheyennerna att ge upp sina gevär. De lämnade då in några gamla gevär. De bästa gevären hade man emellertid plockat isär och gömt i kvinnornas kläder.

Fort Robinson idag

Dull Knifes grupp fördes nu till Fort Robinson, som de anlände till den 25 oktober 1878. Där blev de inkvarterade i en tom träbarack. Fortets kommendant, major Caleb Carlton, beordrade sina soldaterna att ge cheyennerna filtar, mat och medicin och behandla dem väl. För en tid tilläts cheyennerna en begränsad frihet. Männen fick tillåtelse att jaga med pil och båge i närheten av fortet, men var tvungna att återvända innan mörkrets inbrott. Varje dag besökte Dull Knife major Carlton för att få besked om när man skulle få fortsätta upp till Red Clouds nya reservat. Carlton framhöll att han inte kunde göra något förrän han fick nya instruktioner från Washington.

Under denna första tid var cheyennerna naturligtvis oroliga över om de skulle skickas ner till Indianterritoriet. I december blev major Carlton avlöst från sin befattning och ersatt av kapten Henry W. Wessells. Cheyennerna fick sällan vara ifred för honom. Han rusade ofta in i baracken oanmäld eller utan att knacka. Dull Knife gjorde ett uttalande till Wessells, som beskriver cheyennernas oro över att bli nedskickade till Indianterritoriet igen:

"Vi vill inte leva där. Det är inget hälsosamt land, och om vi tvingas att stanna där skulle alla dö. Vi önskar inte att gå tillbaka dit och kommer inte att göra det. Ni kan döda mig här, men ni kan inte få mig att gå tillbaka".

Utbrytningen från Fort Robinson
Efter två månader i Fort Robinson var cheyennernas frihet över. En kvinna hade flytt till Pine Ridgeagenturen. Strax därefter flydde även hennes man. Han tillfångatogs och fördes tillbaka till Fort Robinson. Som en konsekvens av parets handlande bestraffades cheyennerna kollektivt. De förlorade nu privilegiet att vistas fritt i Fortet. Hädanefter låstes de in som fångar i träbaracken.

Den 3 januari fick kapten Wessells det efterlängtade beskedet från krigsdepartementet. General Sheridan hade slutligen tagit ställning i den besvärliga frågan om Dull Knife och hans cheyenner. Cheyennernas skulle skickas tillbaka till Indianterritoriet. General Sheridan motiverade sitt beslut med att om cheyennerna inte skickades tillbaka, skulle hela reservatsystemet komma att rubbas. Man var nu inne i den årstid då prärien härjades av bitande kyla och rasande snöstormar. Enligt krigsdepartementet skulle orden emellertid verkställas omedelbart, utan hänsyn till årstiden.

När cheyennerna informerades om beslutet, var deras svar samma som tidigare. De vägrade åka tillbaka. Kapten Henry W. Wessells, gav då cheyennerna ett ultimatum: om de inte accepterade beslutet att återvända till Indianterritoriet, skulle de varken få mat eller ved till kaminerna. Men cheyennerna gav inte efter. De följande fem dagarna satt de frusna cheyennerna inlåsta i baracken. Det snöade varje dag och de skrapade bort rimfrost på fönsterrutorna för att få vatten. De hade knappt något att äta.

Den 9 januari 1879, blev hövdingarna uppkallade till Wessells kontor. Dull Knife vägrade att gå, men Wild Hog, Old Crow och Left Hand följde med soldaterna. När Wessels försökte tvinga dem att underteckna ett kapitulationspapper, fick han till svar att de hellre dog än blev skickade söderut. Wessells beordrade då att hövdingarna skulle arresteras och att de skulle förses med handbojor. Med händerna i handbojor lyckades Left Hand rycka sig loss från sina vakter och rusade ut ur byggnaden. Han sprang tillbaka till baracken och hann berätta vad som hade hänt, innan soldater släpade tillbaka honom.

Cheyennerna bestämde sig nu för att bryta sig ur baracken och fly, för de förväntade sig en attack från soldaterna vilken minut som helst. Krigarna tog fram sina gevär som låg gömda under trägolvet i baracken. Soldaternas attack kom inte, men cheyennerna var desperata och trötta på fångenskapen.

Ungefär klockan tio på kvällen satte de sin plan i verket. Krigarna slog ut de igenspikade fönsterrutorna och besköt vakterna. Sedan hoppade de ut på marken för att täcka de andras flykt. Dörren slets upp och alla cheyenner rusade ut i snön. Några rusade till en närbelägen å för att dricka vatten. Svaga av hunger och nerkylda flydde de mot några kullar, som låg tre kilometer från fortet. Soldaterna rusade efter dem och besköt dem. Längs flyktvägen täcktes nu marken av döda cheyenner.

Vid kullarna gick cheyennerna i försvarsställning. Krigarna lyckades hejda soldaterna anstormning, tills kvinnor och barn hade hunnit över ett litet vattendrag längre bort. Krigarna hade emellertid få vapen och tvingades att retirera. Under tiden hade soldaterna fått förstärkning. De lyckades nu omringa de flyende cheyennerna ute på prärien. Soldaterna sköt på allt som rörde sig. Inom en timme hade hälften av krigarna stupat. Sedan återvände soldaterna till fortet. På vägen hem plockade de upp döda kvinnor och barn, som låg utspridda i terrängen.

I gryningen hade soldaterna fångat in 65 cheyenner, varav 23 sårade. De fanns nu återigen i förvar i Fort Robinson. Endast 38 cheyenner hade lyckats undkomma. En grupp på 32 cheyenner, lyckades ta sig upp på höjderna i nordväst. De förföljdes av kavallerister, som var förstärkta med artilleri. Cheyennerna omringades i en djup ravin och blev där utsatta för soldaternas prickskytte. Endast nio cheyenner överlevde.

En annan grupp, bestående av Dull Knife, hans hustru, hans son, hans svärdotter och hennes barn samt en pojke, gömde sig i ett bergsparti några kilometer från Fort Robinson. Dull Knifes skara tog inga risker. De förflyttade sig nattetid och lyckades ta sig till Red Cloud i Pine Ridgereservatet, där de omedelbart greps.

Soldaterna hade jagat cheyennerna i tolv dagar. Av de 149 personer som satt fängslade i Fort Robinson, dödades 61. Många överlevde fasorna, men till priset av svåra skottskador. Efter några månader överfördes de återstående cheyennerna i Fort Robinson till Pine Ridgeagenturen, där de återförenades med Dull Knife.