Cheyennerna på den norra prärien

År 1825 besöktes cheyennerna av den amerikanske generalen Henry Atkinson och hans soldater. En av Atkinsons följeslagare var Benjamin O´Fallon, som USA:s president nyligen hade utnämnt till agent över de indianer som levde i Missouridalen. Expeditionen färdades uppför Missourifloden i flatbottnade båtar. Den 6 juli nådde de Tetonflodens mynning. Där förhandlade Atkinson fram en fredsöverenskommelse med cheyennerna. Fyra fredshövdingar undertecknade avtalet, High Backed Wolf, Little Moon, Buffalo Head och One Who Walks Against the Others, samt nio krigare.

Det var cheyennernas första fredsavtal med amerikanerna. Genom att underteckna avtalet erkände cheyennerna nu USA:s överhöghet. I avtalet togs bland annat handelsregler upp. Cheyennerna fick nu enbart handla med amerikanska handelsbolag. De fick inte sälja vidare vapen till stammar som var fiender till USA. I gengäld lovade USA att försvara cheyennerna mot sina fiender, och fick samtidigt garantier att amerikanska medborgare kunde resa genom cheyennernas land utan risk för sina liv.

Henry Atkinson uppskattade cheyennernas befolkning till 3 000 personer, varav 550 till 600 var krigare. De hade gott om hästar och krigarna var beväpnade med pilbågar och gevär. Så sent som 1825 levde större delen av cheyennestammen i närheten av Black Hills. Det var ungefär vid denna tidpunkt som stammen kom att delas upp i två grupper. En del cheyenneband valde nu att leva på den norra prärien. De föredrog områdena vid Powder- och Tonguefloderna i Montana och Wyoming ända ner till Plattefloden i söder. Denna grupp kom att kallas för nordcheyenner. De var allierade med arapaho- och siouxstammarna. Tillsammans försvarade dessa mäktiga stammar sina jaktmarker mot andra indianstammar.

Fredsavtalet vid Fort Laramie 1851
Genom Fort Laramieavtalet 1851 tilldelades siouxstammen ett stort landområdet, norr om Plattefloden. Eftersom både nordcheyenner och arapahoer levde och jagade där, fick de tillåtelse att fortsätta med det. Nordcheyennerna förlorade inget land genom avtalet. Men trots det blev de garanterade matransoner. Fyra sydcheyennehövdingar undertecknade avtalet.

Avtalet gav amerikanarna rätt att bygga vägar och anlägga militära fort i nordcheyennernas land. En väg, Oregonleden, drogs rakt genom nordcheyennernas land. Under sommaren 1853 färdades 15 000 emigranter på Oregonleden. De förde med sig sjukdomar och gick hårt åt indianernas bufflar och andra jaktbyten. Därefter kom militären. För att skydda emigranterna mot indianer, byggde armén en hel rad med fort längs Oregonleden.

Händelsen vid Platte Bridge 1856
Våren 1856 hade nordcheyennerna slagit upp sina tipier i närheten av en liten handelsstation vid Plattefloden i Wyoming, för att handla. Amerikanarna hade en garnison på platsen, som inhyste en liten styrka fotsoldater. En ung löjtnant var chef över soldaterna. Liksom de flesta officerare hade han föga kunskaper om indianerna i området. En träbro, som låg i närheten av garnisonen, hade byggts över Plattefloden. Den använde emigranterna flitigt för att kunna ta sig vidare västerut. Löjtnanten och hans fotsoldater hade till uppgift att skydda emigranter som passerade garnisonen mot indianattacker.

Tidigare hade några unga cheynnekrigare hittat fyra bortsprungna hästar, som de hade fört till sitt läger. Strax därefter lämnade en vit man in ett klagomål till löjtanten i garnisonen att indianerna hade fyra hästar som tillhörde honom. Löjtnanten lämnade ett besked till Dull Knife, en av hövdingarna i lägret, att hästarna som fanns i lägret måste lämnas tillbaka. Dull Knife, som inte ville stöta sig med amerikanerna, svarade att han skulle ordna med saken. Han bad krigarna, som hade tagit hand om hästarna, att de måste lämna tillbaka dem vid garnisonen.

Fyra krigare, bland dem Two Tails (senare av de vita kallad Little Wolf) och Fire Wolf, begav sig då till garnisonen för att höra sig för med löjtnanten. Han förklarade för cheyennerna att mannen som ägde hästarna ville ha tillbaka dem. Han var införstådd med det arbete krigarna hade lagt ner på hästarnas skötsel och var därför villig att ersätta dem med pengar. Det tyckte krigarna lät förnuftigt och de återvände till lägret för att hämta hästarna.

När Two Tails, Fire Wolf och två andra krigare återvände till garnisonen hade de bara med sig tre hästar. Löjtnanten krävde då att de även skulle lämna tillbaka den fjärde. Two Tails berättade då att den fjärde hästen inte gick att finna. Löjtnanten blev då plötsligt väldigt arg och beordrade sina soldater att gripa cheyennerna. Cheyennerna blev rädda och fruktade nu för sina liv. De gjorde motstånd. I tumultet som uppstod lyckades Two Tails och en annan cheyenne fly tillbaka till lägret. För de andra två gick det inte lika bra. Fire Wolf brottades ner på marken av soldater, som satte på honom fotbojor. Den fjärde cheyennen dödades av en soldatkula.

Tobaksrånet vid Fort Kearny
Cheyennerna fruktade en amerikansk vedergällning och flydde till Black Hills. De unga krigarna var nu ivriga att hämnas på de vita som färdades längs Plattefloden. I juni 1856 attackerade en grupp cheyenner och arapahoer ett vagnståg och dödade en man. Hövdingarna försökte lugna ner sina krigare, men det lyckades inte. Senare i augusti, stoppade några cheyenner en postvagn i närheten av Fort Kearny, och krävde kusken på tobak. Kusken anade oro och drog sin pistol, manade på sina hästar med piskan och satte av mot fortet. Han kom undan med en pilskada i armen. Omedelbart efter händelsen gjordes en militärstyrka klar i Fort Kearny, för en styrkedemonstration. Soldatstyrkan attackerade ett cheyenneläger och dödade tio invånarne.

För att hämnas, utförde nu cheyennekrigare en serie räder längs Oregonleden. Sommaren 1857, ledde överste Edwin V. Sumner ytterligare en straffexpedition mot cheyennerna. Sumner attackerade ett cheyenneläger vid Solomonfloden. Efter en kort strid drog cheyennerna sig tillbaka. Soldaterna brände ner 171 tipier och lägrets vinterförråd på 9 ton buffelkött.

Guld i Montana
Sommaren 1861 hittade man guld i nordvästra Montanaterritoriet. För att transportera varor och utrustning till och från guldfyndigheterna drog John Bozeman en väg från Fort Laramie genom Powder Riverområdet, till guldfälten. Vägen, som nu användes flitigt av resenärer, gick rakt igenom nordcheyennernas och siouxernas jaktmarker.

Cheyennerna återförenas
Efter Sand Creekmassakern i november1864, valde större delen av sydcheyennerna att lämna den södra prärien för att söka upp sina stamfränder i norr. Under vintern 1865 färdades de 60 mil norrut, för att nå Powder River. I mars 1865 förenade de sig med nordcheyennerna och tillsammans bildade de ett storläger.

Fram till 1865 hade nordcheyennerna haft obetydlig kontakt med vita jämfört med sydcheyennerna. George Bent, son till handelsmannen William Bent, som levde med sydcheyennerna och var gift med cheyennekvinnan Olw Woman, har beskrivit flera nordcheyenner som besökte deras läger i februari 1865:

"Våra nordliga stamfränder klädde sig annorlunda än oss och såg konstiga ut i våra ögon. Vi de södra indianerna bar tygfiltar, tygleggings och andra föremål som kom från den vite mannen, men alla dessa nordliga indianer gick klädda i buffelfällar och skinnleggings. De flätade sitt hår och lindade in flätorna med rödmålade skinnremsor. De bar kråkfjädrar i håret som de kapade av i toppen på ett speciellt sätt. De såg vildare ut och höll på sin kultur, eftersom de inte hade haft så mycket kontakt med de vita".

George Bent intryck av nordcheyennerna var att deras vanor var påverkade av siouxernas och att deras språk hade förändrats. De använde ord och uttryck som han inte förstod. Många nordcheyenner var tvåspråkiga, de talade både cheyenne och sioux. När sydcheyennerna flyttade mot norr tog de med sig de heliga pilarna. Många yngre nordcheyenner hade aldrig sett de heliga pilarna.

När våren kom, flyttade cheyennerna sitt läger till Tongue River, i närheten av Red Clouds och Old Man Afraid of His Horses oglalaindianer. Tillsammans levde nu 8 000 indianer i området. Till en början attackerade små krigarskaror av cheyenner och siouxer emigranter som färdades genom deras land. För att visa att indianerna menade allvar, och som hämnd för Sand Creekmassakern, samlade nordcheyennen Dull Knife, sydcheyennen Roman Nose och siouxen Young Man Afraid of His Horses ihop en styrka på 3 000 krigare.

Under sommaren 1865 började indianerna under mera systematiska former utföra räder längs North Platte River. Under två dagar i juni, genomförde en stor skara cheyenne- och siouxkrigare attacker mot Platte Bridge Station, som låg vid North Platte River i nuvarande Wyoming. Den 25 juni försöker tio krigare locka ut soldaterna ur sin befästning. Men soldaterna låter sig inte luras och svarar med kanoneld. Nästa dag attackerar indianerna ett vagnståg, som närmar sig stationen. En ung löjtnant, med 25 man, skickas ut för att undsätta vagnståget. Det slutar med katastrof för armén, som förlorar många soldater.

Powder Riverexpeditionen 1865
Under tiden, i juli månad, trängde tre militärkolonner, under ledning av general P. E. Connor, in i Powder Riverområdet från tre vädersträck. Tre månader tidigare, hade det amerikanska inbördeskriget slutat och först då kunde Förenta staterna på allvar ta itu med indianproblemen i väster. Krigsministeriet i Washington lade fram en plan som gick ut på att kväsa de fientliga indianerna på den norra prärien. Connors trupper var emellertid dåligt förberedda för en kampanj mot cheyennerna och siouxerna. Hans officerare var inte vana vid att strida mot indianer. Till råga på allt hade man inte tillgång till tillförlitliga kartor eller spejare som kände till området och indianerna.

En kolonn gick vilse i badlandsområdet i Syd Dakota. I två månader färdades trupperna genom indianernas områden och besvärades av cheyennernas och siouxernas attacker, utan att kunna försvara sig. I brist på ammunition och proviant tvingades en kolonn äta sina mulor. Fort Connor byggdes vid Powder River. Men inom en månad var trupperna borta och fortet övergivet. Regeringen hade satsat 40 miljoner dollar på Powder Riverexpeditionen, men den slutade i ett militärt- och ekonomiskt fiasko.

Cheyennernas stridsaktioner mot general Connors soldater var sista gången som nord- och sydcheyenner stred tillsammans. När Connors trupper lämnade området började sydcheynnerna bege sig söderut. De nästkommande åren fram till rservattiden, fortsatte därför de två cheyennegrupperna att strida på två olika fronter mot amerikanerna.

Fredsavtalet 1865
Efter Powder Riverexpeditionens fiasko försökte den amerikanska regeringen, hösten 1865, att skaffa sig fördelar genom ett fredsavtal. Avtalet liknade mycket det första avtalet vid Fort Laramie 1851, med villkor som rätt till att bygga vägar och fort och säkerhet för emigranter. Cheyennerna var kluvna i uppfattningen över avtalet. Dull Knife undertecknade emellertid avtalet för nordcheyennernas räkning.

När militanta ledare för siouxerna, med Red Cloud i spetsen, anlände till Fort Laramie våren 1866 för att förhandla, blev han förvånad när han fick höra att regeringen planerade att bygga en ny väg (Bozemanvägen) genom indianernas jaktmarker till guldfyndigheterna i Montana. Bozemanvägen var relativt sparsamt trafikerad fram tills nu på grund av indianernas fientligheter. När så infanteritrupper, under överste Henry B. Carrington, dök upp vid Fort Laramie, med uppgift att bygga tre fort längs Bozemanleden blev Red Cloud rasande. Han lämnade omedelbart förhandlingarna.

Red Clouds krig 1866-1867
Den 17 juni 1866, lämnade Carrington Fort Laramie med en styrka på 700 man. Carrington byggde tre fort, Fort Reno, Fort Phil Kearny och Fort C. F. Smith, för att göra Bozemanleden säker för resenärer. Vid Fort Phil Kearny fick han besök av en delegation nordcheyenner under Dull Knife och Black Horse. De varnade Carrington från att bygga flera fort och att han skulle lämna Powder Riverområdet. Cheyennerna ville ha fred, med siouxerna var fast beslutna att bekämpa soldaterna. Nästa dag red oglalakrigare iväg med några av fortets hästar och mulor, för att markera att kriget hade börjat.

Under Red Clouds krig försvarade cheyenner och siouxer sina jaktmarker från emigranter som var på väg till guldmarkerna i Montana. Militärens fort blev totalt avskurna från omvärlden av indianerna. En stor strid ägde rum i december 1866, Fettermanstriden, som slutade med 80 soldaters död.

Varken regeringen eller armén hade förväntat sig ett så starkt indianskt motstånd. Indianerna fortsatte sin målmedvetna kamp under 1867. I augusti attackerar 1 500 krigare Fort C. F. Smith. Följande dag slår indianerna till mot Fort Phil Kearny. Red Clouds krav att Bozemanvägen skall stängas och att forten skall utrymmas på soldater accepteras till slut av regeringen.

Fort Laramiavtalet 1868
I april 1868 sammlas återigen hövdingar från nordcheyenner och siouxer vid Fort Laramie för nya fredssamtal med regeringens representanter. Diskusionerna ledde till 1868 års avtal vid Fort Laramie. Enligt det avtalet avsattes ett stort reservat till indianerna, the Great Sioux Reservation, i västra Syd Dakota. Indianerna erhöll även tre stora jaktområden, som låg i direkt anslutning till reservatet. Inga vita skulle ha rätt att vistas inom dessa jaktområden.

Flera siouxledare undertecknade avtalet, bland dem oglalan Red Cloud och brulén Spotted Tail. Men flera andra siouxledare hade inte en tanke på att slå sig ner i reservat. Nordcheyennerna, som nu var allierade med Crazy Horse och hans oglalas, var i stort sett emot avtalet. I augusti 1868 utrymdes Fort Phil Kearny som då brändes ner av Little Wolfs cheyenner. Några dagar senare stängdes Bozemanvägen officiellt. Man trodde nu att krigen på den norra prärien var ett minne blott.

Osäker fred
Under de kommande åren levde många nordcheyenner i siouxreservatet och hämtade ut sina ransoner vid agenturer som låg vid Missourifloden. Andra cheyenner, tillsammans med Crazy Horses och Sitting Bulls följeslagare, fortsatte att leva och jaga i Powder Riverområdet.

Emigranter och guldgrävare fortsatte att använda Bozemanvägen, trots att de nu inte kunde räkna med arméns beskydd. Både cheyenner och siouxer såg detta som ett brott mot avtalet. År 1873 misslyckades regeringen i sina förhandlingar med siouxerna om rätten att dra en järnväg söder om Yellowstone River. När militären eskorterade en grupp lantmätare i området hamnade de i strid med cheyenner och siouxer. Det blev även bråk om Black Hills, som låg inom reservatets gränser. År 1872 började gruvarbetare ta sig in i området för att leta efter guld. Två år senare trängde det 7:e kavalleriet, med George Armstrong Custer i spetsen, in i Black Hills när de eskorterade malmletare. I september 1875 anlände en amerikansk kommission till siouxreservatet för att förhandla fram ett köp av Black Hill. Men indianerna vägrade sälja Black Hills.

Vid det här laget hade både indianer och vita vid upprepade gånger brutit mot 1868 års avtal. Indianerna hade utfört räder mot vita och järnvägen i norr. reservatsindianerna var missnöjda med sin tillvaro i reservatet, med otillräckliga matransoner och varor av dålig kvalitet. Regeringen i Washington ansåg att indianerna i Powder Riverområdet var ett hot mot vita i området och äventyrade regeringens reservatpolitik. Om armén tvingade de fria cheyennerna och siouxerna in i reservatet skulle problemet vara över. Man förklarade nu krig mot de fritt kringströvande indianerna i Powder Riverområdet.

Det krig som nu utbröt kallas för Sitting Bulls krig. Arméns plan liknade Powder Riverexpeditionen, elva år tidigare. Under sommaren 1876 skulle tre kolonner, brigadiergeneral Crook från söder, major Terry från öster och general Gibbon från väster, marschera till Powder Riverområdet för att omringa indianerna.

General Crook stoppades vid Rosebudfloden av cheyenner och siouxer. När Custer, som ingick i Terrys kolonn, attackerade indianernas storläger vid Little Bighornfloden dödades han och alla soldater som ingick i hans bataljon. Efter striden splittrades indianerna upp i mindre grupper för att jaga.

I november 1876 attackerade och förstörde general Ranald Mackenzie Dull Knifes läger vid Powder River. De överlevande sökte skydd hos Crazy Horse. Sex veckor senare attackerade överste Miles nordcheyennen Two Moons läger vid Tounge River.

Arméns vinterattacker försvagade nordcheyennernas förmåga att försvara sig. De saknade mat, gevär och ammunition och kunde inte fortsätta strida. På våren 1877, valde Dull Knife, med ungefär 550 följeslagare, att kapitulera vid Camp Robinson, Nebraska. Dessa cheyenner befann sig i ett mycket eländigt skick när de kapitulerade. Two Moon kapitulerade sent i april 1877, vid Fort Keogh.

Besök i Washington
I november 1873 besökte en delegation nordcheyenner, under Dull Knife och Little Wolf, Washington. Fotografiet på Little Wolf (till vänster) och Dull Knife togs under detta besök.

Under ett samtal med kommissionären E. P. Smith, blev de informerade om att nordcheyennerna hade avstått allt land norr om Plattefloden när de hade undertecknat Fort Laramieavtalet 1868. De hade dessutom gått med på att flytta ner till sydcheyennernas reservat i Indianterritoriet. Dull Knife förklarade för Smith att de aldrig hade givit upp något land och att cheyennerna tolkade avtalet annorlunda än de vita. Smith svarade att det inte spelade någon roll vad cheyennerna ansåg, de skulle i alla fall tvingas flytta till södern.

Cheyennerna uttryckte sitt missnöje över att behöva tala till en underordnad politiker. Ett möte med president Ulysses S. Grant bokades då in följande dag. När Dull Knife tog till ordet, sade han till Grant att när han undertecknade avtalet visste han inte att det betydde att cheyennerna måste flytta söderut. Grant svarade att tolken som var närvarande under förhandlingarna måste ha begått ett misstag när han läste upp avtalets innebörd. Konferensen slutade med att både Grant och cheyennerna hävdade att de hade rätt i frågan. Dull Knifes och Little Wolfs beslutsamhet, att inte flytta söderut, gav nordcheyennerna fyra år till i frihet.

Flytten till Indianterritoriet
På sommaren 1877 valde den amerikanska regeringen att skicka ner 972 nordcheyenner till Indianterritoriet i Oklahoma, för att leva med de sydliga cheyennerna i reservatet där. Cheyennerna hade först vägrat flytta, men när matransoner drogs in gick de slutligen med på att flytta ner på försök. Om de inte var nöjda skulle de få återvända, sade man till dem.

Ovana vid klimatet drabbades nordcheyennerna snart av mässlingen och malaria. Vinter 1877-78 dog 58 nordcheyenner. Följande sommar försämrades nordcheyennernas hälsa. Dull Knife och Little Wolf uppvaktade då indianagenten John D. Miles. Dull Knife var sjuk, så Little Wolf fick föra sitt folks talan:

"Vi har kommit till dig för att be om lov att återvända till vårt eget land i bergen. Mitt folk växte upp där bland tallar och floder med friskt vatten. Där höll vi oss alltid friska för det fanns mat till oss alla. Vi var lyckliga där fram tills Den store vite faderns soldater tvingades oss hit. Nu har vi levt här i ett år och många har dött. Det här är ingen lämplig plats för oss... det är för varmt och det finns inte tillräckligt med mat. Vi önskar att få återvända till vårt hem i bergen. Om ni inte har makt att ge oss tillåtelse att återvända dit, låt då några av oss resa till Washington för att där be om lov att återvända till norr. Om ytterligare ett år har kanske det inte finns några kvar av oss att göra resan till norr."

Miles kände sympati för cheyennerna, men han var tvungen att följa sina order: cheyennerna skulle stanna kvar. Efter mötet med Miles diskuterade cheyenneledarna frågan med varandra. Några ville flytta norrut, medan andra ville hellre stanna kvar än att bli jagade och dödade av soldater. Little Wolf lyssnade till hövdingarnas argument, själv hade han redan bestämt sig att lämna reservatet. Återigen gick han till Miles för att berätta om sitt beslut att återvända hem med sitt folk. Han avslutade med att säga:

"Jag vill inte att blod skall spillas i reservatet. Om du skickar soldater efter mig, önskar jag mig ett litet försprång så jag kommer bort från reservatet. Sedan, om du vill bekämpa mig, skall jag strida mot dig så att marken blir blodig på en annan plats".

Miles tvivlade på Little Wolfs planer att lämna reservatet. Men för säkerhets skull kontaktade han armén i Fort Reno och ordnade med att soldater bildade en säkerhetsspärr rund nordcheyennernas läger.