George Catlin

Den till största delen självlärda indianmålaren och amatörforskaren George Catlin, föddes 1796 i Wilkes-Barre i Pennsylvania. Han växte upp på en bondgård tillsammans med tretton syskon i Susquehannadalen, som då låg på gränsen till den amerikanska vildmarken. I sin ungdom var Catlin mer hängiven åt fiske och jakt än skolarbete. Han var också fascinerad av indianer, och brukade ofta leta efter pilspetsar och andra indianföremål i naturen.
Catlins far var advokad och lyckades övetala honom att gå i sina fotspår. Således studerade Catlin juridik i två år och praktiserade därefter som advokat i Pennsylvania. Han fick nog av advokatyrket 1823, och sålde sina juridikböcker för att köpa penslar och färg för pengarna. Han flyttade nu till Philadelphia, fast besluten att bli konstnär.

Utan någon formel utbildning blev han ganska snabbt framgångsrik som miniatyrmålare. Mellan åren 1821-1823 ställde han ut sina verk på Pennsylvania Academy of Fine Arts, där han ett år senare blev invald i akademin. Catlin hade nu fått blodad tand, och började röra sig inom Philadelphias konstnärskretsar. Han lärde känna dåtidens erkända konstnärer som Charles Willson Peale, Rembrandt Peale och Thomas Sully. Med säkerhet influerades Catlin av deras arbeten. Catlins anseende som miniatyrmålare gav honom många uppdrag. Men han var inte riktigt till freds med sin situation. Han ville hitta sin egen nisch inom konsten, något som han entusiastiskt kunde hänge sig åt resten av sitt liv.

Vintern 1822-1823, fick han syn på en indiandelegation, som var på väg till Washington. Stolta och uppklädda i sina allra finaste kläder paraderade indianerna genom Philadelphia, inför hänförda åskådare. Även Catlin blev djupt imponerad av indianerna. Han bestämde sig nu för att resa västerut, för att med pensel och penna dokumentera indianerna och deras land. Han var fast besluten att söka upp praktiskt taget alla stammar på den Nordamerikanska kontinenten, och återvända hem med målningar på prominenta personer, både män och kvinnor, bilder på deras byar och vardagsliv. Han skulle föra anteckningar om indianernas karaktär och historia och samla in indianföremål. Målningarna och indianföremålen skulle sedan förevigas i ett unikt konstgalleri.

Efter 1824 började Catlin måla porträtt i olja på duk, istället för miniatyrer. Han ställde ut sina verk i Pennsylvania i ytterligare två år, innan han flyttade till New York City. Catlin kunde nu få mellan 40 till 50 dollar för ett porträtt, vilket var mycket bra betalt. Pengarna sparade han till en planerad resa till prärien. År 1826 målade Catlin ett porträtt av den kände senecahövdingen Red Jacked. Allmänheten tog dock avstånd från målningen, den var alldeles för realistisk. Han hade målat en gammal ful man, märkt av spriten, men fortfarande stolt, vilket var förolämpade för publiken. Samma år reste han till Albany på sitt första konstnärsuppdrag, för att måla ett porträtt i helfigur på guvernör De Witt Clinton. I samband med vistelsen i Albany träffade Catlin, Clara Gregory, som han gifte sig med i maj 1828. Catlins första egentliga erfarenhet som indianmålare gjorde han 1829 bland irokeser, i deras reservat i västra delen av staten New York. Han utförde även några porträtt på mohikaner och ottawaindianer.

Catlins resor
Catlin var 34 år då han våren 1830 reste till St. Louis, som då var porten till väster. Med penslar, färg, pennor och duk i bagaget skulle han nu dokumentera den nordamerikanske indianen i bild och text. Catlin gjorde sammanlagt sex resor, mellan åren 1830-1836, till områden i väst, som då endast var bebodd av indianer, pälsjägare och handelsmän. Catlin hade dock tur, för under sina resor träffade han på indiansamhällen som inte hade blivit påverkade av den vite mannens kultur. Missionärer, armén och nybyggare hade ännu inte börjat göra anspråk på prärien. Hittills hade effekten av alkohol, sjukdomar och handel inte decimerat indianstammarnas population. Men bara några år efter Catlins sista resa 1836, började präriens indianer känna av effekterna av den vite mannens landhunger och profitlusta.

De första två åren reste Catlin runt i St. Louis omgivningar för att måla indianporträtt. Sin mest givande resa, gjorde Catlin sommaren 1832, då han ombord på det amerikanska pälsbolagets ångbåt Yellowstone, färdades uppför Missourifloden till Fort Union. Han färdades genom områden som i stort sett var orörda av den vite mannen. Under den 86 dagar långa resan, arbetade han ihärdigt varje dag. Han ville avporträttera så många indianer som möjligt. Han kunde måla upp till sex indianporträtt om dagen. För att hinna med så många porträtt som möjligt, målade han ansiktena noggrant och gjorde resten av kroppen med några snabba penseldrag. Tanken var att slutföra arbetet senare. Under denna sommar gjorde Catlin ofattbara 135 målningar, varav 66 var indianporträtt.

Under resan 1832, besökte Catlin bland annat mandanindianerna, som några år senare nästan utrotades av smittkopporna. Hos mandanerna fick han en chans att bevittna Okipaceremoni, som han beskrev både i bild och text. Catlin skildrade även mandaneras danser och jakter i sina målningar. Han utförde flera porträtt bland dem, bland annat på mandanhövdingen Mato Tope.

Inte förrän 1834 begav sig Catlin ut i fält igen. Den här gången reste han till Fort Gibson i Arkansas. Där målade han indianer från osagestammen som var på besök i fortet. Samma år följde han med överste Henry Dodges dragonregemente till den södra prärien. Expedition tog sig uppför Arkansas- och Red Riverfloderna, och Catlin gavs nu möjligheten att måla av indianer från pawnee-, comanche-, kiowa- och wichitastammarna. I ett comancheläger målade Catlin flera porträtt- och lägermotiv. Expeditionsmedlemmarna drabbades emellertid av febersjuksjukdomar, som skördade flera offer. Catlin blev också sjuk, så när expeditionen återvände till Fort Gibson var han tvungen att vila upp sig där. Trots att Catlin var svag tog han tillfället i akt att måla choctawindianer och deras berömda Choctaw Ball Game, såväl som cherokee- och creekindianer.

Följande år, 1835, reste Catlin till vattenfallen vid Saint Anthony vid Mississippifloden och vidare söderut till Fort Snelling. Under resans gång målade Catlin av både ojibwa- och santeeindianer. Året därpå besökte Catlin det berömda pipstensbrottet i dagens sydvästra Minnesota. Under denna resa gjorde han flera porträtt av winnebagos och menominees. År 1837 reste Catlin till Fort Moultrie i Syd Carolina. I fortet satt seminolkrigare fängslade för att de hade deltagit i det så kallade Seminolkriget. Här gjorde Catlin flera porträtt, inklusive ett på den välkände seminolen Osceola. Osceola dog en kort stund efter att målningen hade blivit färdigt, och begravdes vid fortet.

Catlins "Indian Gallery"
Efter sin sista resa till prärien 1836, började Catlin göra upp planer på att visa upp sina målningar och indianföremål för allmänheten. I september 1837 öppnades portarna till hans "Indian Gallery" i New York City. Det blev en stor succé. Publiken och de flesta kritiker tyckte om vad de såg, även om en del påpekade konstnärens begränsningar. För första gången kunde den amerikanska allmänheten se hur prärielandskapen och indianerna i Västern såg ut på riktigt. Därefter reste han runt med sin utställning till Washington, Philadelphia och Boston. Även i dessa städer hade han stora framgångar.

Europa
Hösten 1839 packade Catlin ner sina målningar och indianföremål för att resa till England och visa upp sin utställning i London. Det första året i London besöktes utställningen av 32 500 personer. Utställningen mottogs med samma entusiasm som i hemlandet. Utställningskatalogen upptog 507 målningar. Även indianföremålen var av hög kvalitet, bland annat visade Catlin upp flera skinntipier. Catlin hade även med sig ojibwa- och osageindianer, som uppträde i sina traditionella dräkter. De sjöng och dansade och spelade upp strids- och jaktscener. Catlin stannade fem år i England. De sista året tröt besökarantalet och ekonomin var ansträngd. År 1845 flyttade han med sin familj till Paris, där kung Louis Philippe, bjöd in honom att ställa ut sina målningar i Louvren. Catlin stannade i Frankrike mellan åren 1845-1848.

Verket om Nordamerikas indianer
Under sin vistelse i England blev Catlin också känd som författare. År 1841 publicerade han sina reseanteckningar i ett stort verk om nordamerikas indianer i två band under namnet: "Letters and Notes on the Manners, Custom and Conditions of the North American Indians". Verket illustrerades med 312 teckningar. De flesta av dessa illustrationer är förenklade repliker av Catlins originalmålningar i olja. För första gången kunde allmänheten även läsa om den gåtfulla Västern. Catlin fick fina recensioner, men försäljningen av verket gick trögt. Vanliga människor hade inte råd att köpa böckerna, eftersom Catlin vände sig till förmögna personer, som fick betala 3 000 dollar för de två banden.

Catlins verk är både en fantasieggande äventyrsbok och en faktabok. Den har tryckts i många upplagor och översatts till många språk, bland annat på svenska så tidigt som 1848. År 1963 gav förlaget Lindqvist i Stockholm ut verket, George Catlin, medicinmän och krigare, i bokserien Indianklubbens bästa. Verket är utgivet i ett delvis omarbetat skick av Erik "Uncas" Englund. År 1844 publicerades Catlin´s North American Indian Portfolio, som var en serie på 25 handkolorerade litografier i storboksformat.

Catlins konstnärskap
Catlin var den första profesionella konstnären som målade av präriens indianer. Catlin var först med att måla av arikaraindianer, de olika siouxstammarna, osageindianer och de legendariska mandanerna. Han var även först med att måla av caddoindianer på den södra prärien, washitaindianer och de ryttarskickliga comancherna. Han var först med att måla av indianerna i deras eget land i deras egna kläder. Han skildrade även deras bostäder, danser, lekar, heliga ceremonier och jakter i sina målningar.

Catlin var först med att måla porträtt på kända hövdingar och andra viktiga personer. Han besökte och målade av representanter från 23 stammar som levde vid de stora sjöarna och skogsområdet, samt 26 stammar på prärien. I en del fall var han ensam om att dokumentera kända personer, för kort efter Catlins besök hade de gått bort.

Catlin var en dokumentärmålare, han ville framställa hur indianen såg ut i verkligheten. Han var en duktig porträttmålare. Han hade en förkärlek till det storslagna i naturen och försökte få med det i sina landskapsmålningar, dock utan att riktigt lyckas. Hans försök till storslagenhet faller på avsaknaden av djupperspektiv och färgval. Målningarna ger ett platt intryck, och avsaknaden av realism är stor.

Catlin var ändå bäst på att måla ansikten. Han lyckades mycket fint med att fånga indianernas ansiktsuttryck och karaktär. Hans modeller framställdes som individer, till skillnad från andra dåtida konstnärer som avbildade en stereotyp bild av "den röde mannen".

Den tekniska kvaliteten på Catlins målningar varierar. Det beror på att han var otroligt produktivt under sina resor. Under resan 1832, utförde han totalt 135 målningar, ungefär två om dagen. Många av hans porträtt var skisser, som gjordes i all hast på några få minuter. Han var så ivrig att fånga allt han såg på målarduken, att han fick ge avkall på teknik och kvalitet. Catlins finaste verk är människoporträtt, som är gjorda i trekvartsfigur. I målningar där han avbildar indianer i helfigur, både sittande och stående, har han ofta svårt med kroppens proportioner. Antingen är huvudet för stort eller för litet. Händerna är ofta alldeles för stora. Catlin hade även problem med axlar och armar.

Catlin öga för detaljer var också av varierande kvalitet. Ofta struntade han i att vara nogggran med detaljer på klädedräkter. Ibland avbildade han emellertid detaljer på halsband och örhängen med nitisk noggranhet, liksom pärlarbeten och dekorationer på skinnkläder. Piggsvinstaggbroderingar på männens krigsskjortor och buffelmantlar, och geometriska mönster på kvinnornas buffelmantlar är ofta återgivet med stor noggrannhet. Tyvärr är många av dessa mönster felaktigt återgivna.

Även Catlins avbildningar av djur har sina brister. Indianernas ponnyer liknar arabiska hingstar. Man kan ursäkta Catlins förkärlek till arabiska hästar, eftersom det var en populär stil som var rådande bland konstnärer under sin tid. När han avbildade bufflar lyckades han väl med att skapa fart och fläkt, men utseendemässigt är de inte likt bufflar. Han målar dem med för stora pucklar och med ett överdrivet vildsinnt utseende. Catlin hade även svårt med att avbilda vargar och andra djur på ett realistiskt sätt.

Catlins trovärdighet
Catlin hävdade alltid att hans bilder var äkta. Men hur autentiska var hans bilder egentligen? En kontroversiell fråga som många ställer sig är, hur sanna är Catlins vintermotiv? Catlin gjorde sina resor till prärien under sommaren, så det är inte troligt att han fick bevittna ett snötäckt prärielandskap. Trots det målade han flera vintermotiv. Ett sommarmotiv, Print no. 17, som publicerades i hans Portfolie, skildrar indianer som jagar bufflar från hästryggen, som han kallar "Buffalo Hunt". Denna litografi liknar väldigt mycket en målning med vinterjaktmotiv som Catlin gjorde i olja 1863. Catlin har bytt ut indianernas hästar mot snöskor, och ersatt präriegräs och blommor med snö. Förutom dessa skillnader är kompositionen densamma, kullar, indianer och bufflar. Troligen kunde Catlin använda ett sommarmotiv, ändra det lite, och sedan lägga till snö, och påstå att målningen var äkta.

De sista åren
Liksom många konstnärer, som brinner för en livsuppgift, hade Catlin problem med sin ekonomi. Intresset för hans utställning hade svalnat bland allmänheten, och hans bok hade inte sålt så bra. Vistelsen i Paris var en enda stor olycka. Hans fru dog i lunginflammation 1848 och året därpå dog hans lille son i tyfus. Catlin återvände till London och pantsatte sitt galleri. Han började sälja repliker av sina egna verk för att få ihop pengar.

År 1852 stod Catlin på ruinens brant. Han hade hoppats på att den amerikanska staten skulle köpa hans livsverk. När det inte blev av, gick han i konkurs. Indiangalleriet räddades emellertid av miljonären och loktillverkaren Joseph Harrison, som betalade Catlins fordringsägare 40 000 dollar i utbyte mot samlingen. Målningarna och indianföremålen förvarade Harrison i en lagerlokal i Philadelphia.

År 1853 reste Catlin till sydamerika för att leta guld. De nästkommande sju åren ägnade han sig åt att måla indianer som levde i Amasondalen, Anderna och vid Perus kust. År 1860 återvände Catlin till Europa och slog sig ner i Bryssel. Han var nu döv och började måla om sina tavlor från minnet.

År 1870 ställde Catlin ut 600 nya tavlor i sin Cartoon Collection i New York. Utställningen blev en flopp och lades ner efter fem veckor. En god vän till honom, som nyligen hade utsetts till chef över Smithsonian institutionen i Washington D. C., erbjöd honom en ateljé i en av museibyggnaderna. Där målade Catlin ytterligare i två år, tills hälsan hindrade honom från att fortsätta.

Catlin var 76 år när han dog i Jersey City, den 22 december 1872. Sju år senare, 1879, skänkte Joseph Harrisons änka alla Catlins originalmålningar som ingick i hans "Indian Gallery" till the Smithsonian Institution i Washington D. C. Skinntipier, buffelmantlar och andra indianföremål hade tidigare blivit förstörda av rök och vatten, som resultat efter flera bränder. Men ungefär 450 målningar fanns kvar.

År 1912 sålde arvtagare till Catlin hans Cartoon Collection till the American Museum of Natural History i New York. År 1965, donerade Paul Mellon, som hade kommit över serien med Cartoonsamlingen, 351 målningar till the National Gallery of Art och 24 målningar till the Virginia Museum of Fine Arts. Idag finns således de flesta av Catlins målningar tillgängliga för allmänheten på flera museer runt om i USA.