De algonkinspråkiga svartfötterna levde i både USA och Kanada, och var uppdelade i tre stammar: North Blackfeet (Siksika), Blood (Kainah) och Piegan (Pikuni). Pieganstammen var dessutom uppdelad i en nordlig och en sydlig grupp. De sydliga pieganerna levde huvudsakligen i dagens Montana, medan de övriga grupperna levde i Kanada.

Troligen vandrade svartfötterna ut på prärien från skogsområdena vid de Stora sjöarna. På prärien slog de sig till en början ner i den nordvästra delen av den kanadensiska provinsen Saskatchewan. Denna vandring ägde rum långt innan att de första vita hade kommit till området. På prärien livnärde de sig som jägare och samlare. I historisk tid var svartfotsstammarna ekonomiskt och politiskt oberoende av varandra, men de delade samma kultur. Trots dialektala språkskillnader förstod de varandras tal och hade gemensamma fiender.

Svartfötternas samhälleliga struktur
Svartfötterna var under historisk tid ett typiskt hästberidet nomadfolk på den norra prärien. De var beroende av buffeln och andra stora djur för mat, bostäder, kläder och förvaringsbehållare. Under vintrarna levde svartfötterna i mindre familjegrupper, så kallade band. Banden, som bestod av uppskattningsvis 10-20 tipier, fanns till av såväl sociala som praktiska skäl. Det var lättare att försörja en mindre grupp människor än en stor. Banden kunde ha flera ledare, men en av dem betraktades som hövding. Ledarna för ett band var ofta äldre män, som hade fina krigsmeriter, var förmögna och hade religiös erfarenhet. Bandet gav medlemmarna social trygghet, eftersom rika och generösa personer skänkte mat, kläder och hästar till behövande. Banden var inte statiska. Så länge bandhövdingen visade prov på generositet och klokhet gentemot bandmedlemmarna, förblev bandet intakt. Men om en familj var missnöjd med hövdingen, lämnade de bandet och sökte sig till ett annat. De tre stammarna hade var sin överhövding, vars befattning var av formell karaktär. Hans huvudsakliga uppgift var att sammankalla stamrådet till möten för att diskutera frågor som rörde hela stammen.

Männens krigarsällskap
Liksom de flesta stammar på prärien var svartfötternas krigare organiserade i krigarsällskap. En mans sociala position i stammen berodde på hans krigiska bedrifter. De modigaste krigarna blev betydelsefulla personer inom stammen. Krigarnas krigsbragder offentliggjordes i tal, sånger och danser eller framgick genom målade symboler på kläder, vapen eller i ansiktet eller på kroppen. Men det var framför allt i krigarsällskapen som en krigares bragder offentliggjordes genom tal inför allmänheten.

Det fanns två olika typer av krigarsällskap bland präriens indianstammar. Den vanligaste typen av sällskap hade medlemmar som var i blandade åldrar. I dessa sällskap var det vanligt att en ung pojke gick med i samma sällskap som hans pappa tillhörde. Bland dessa sällskap rådde det tuff rivalitet, då medlemmarna i de olika sällskapen ständigt skröt om sina krigsbragder. Den andra typen av sällskap var åldersgraderade. Det innebar att en ung pojke var tvungen att köpa sig ett medlemskap i det lägst rankade sällskapet när en plats blev ledig. När han sedan blev äldre så avancerade han från sällskap till sällskap, tills han var så pass gammal att han inte längre orkade strida.

Trots att krigarsällskapens medlemmar var krigare fungerade de inte som en stående armé, vars huvuduppgift var att försvara stammen mot en yttre fiende. Istället fungerade sällskapen som en poliskår, som såg till att lag och ordning rådde under stora lägersammankomster. När den tyske fursten Maximilian besökte Fort McKenzie 1833, som låg i hjärtat av svartfötternas land, bevittnade han hur svartfötter från de tre olika stammarna besökte fortet för att bedriva handel. Maximilian namngav sju krigarsällskap bland svartfötterna, han noterade även att de var åldersgraderade.

Svartfötternas yngsta krigarsällskap kallades för Pigeons (Duvorna). Det sällskapet utgjordes av ungdomar och ogifta unga män, som aldrig hade deltagit i en strid. I pigeonssällskapet var det tänkt att pojkarna skulle förbereda sig inför vuxenlivet och lära sig en krigares skyldigheter.

Gifta unga män, som ständigt befann sig på krigsstigen för att samla på sig stridserfarenhet, var medlemmar i nästa sällskap, Mosquitoes (Myggorna). Därnäst i rangordningen, kom the Brave Dogs (De modiga hundarna). Brave Dogs utgjordes av stammens mest erfarna krigare och var således det mäktigaste sällskapet. Sällskapets grundare var Red Blanket och hans hustru Generous Woman, som en gång glömde kvar en hund när deras läger flyttade. Red Blanket återvände till lägerplatsen för att leta efter hunden och stötte då på en mytologisk hundvarelse. Hunden lärde honom danser och sånger som han skulle använda för att bilda hundsällskapet. Därför härmade medlemmarna hundens beteende. De lämnade alltid ett läger som sista grupp, när alla de andra hade dragit vidare. Det fanns en praktisk förklaring, förutom den mytologiska, till detta förfarande. Genom att lämna ett läger som sista grupp eller rida en bit bakom bandets huvudgrupp, utsattes sällskapets medlemmar för risken att utan förvarning bli attackerade av fienden. Sällskapets uppgift under lägerflyttningar var just att skydda och försvara bandet från fiendeattacker. En Brave Dog stod alltid vänd mot fienden. Han fick aldrig dra sig ur en strid, om inte en kamrat släpade bort honom från slagfältet som en hund.

Krigare i fyrtioårsåldern var medlemmar i nästa sällskap, som kallades för Crazy Dogs (De galna hundarna). Dessa män var framstående krigare och kallades för hövdingar. Deras motto i strid var; Det är illa att leva tills man blir gammal, det är bättre att dö ung, genom att kämpa modigt i strid. Nästa sällskap, Kit Foxes (Rävarna), bestod av äldre män, vars anseende inom stammen var ett snäpp högre än De galna hundarna. När medlemmarna i Kit Foxsällskapet utförde sin speciella dans, härmade de rävens karaktäristiska gång genom att hoppa från en sida till en annan. Dessa dansteg hade de nytta av i strid. När en krigare närmade sig en fiende rakt framifrån, hoppade han i zigzag för att försvåra för fienden att ta sikte på honom.

Gamla män gick med i sällskapet Bulls (Tjurarna), som var det sista och därmed det högst rankade sällskapet. Bullsällskapets medlemmar bestod av ett fåtal gamlingar som hade passerat sin aktiva krigarålder för länge sedan och således inte förväntades att strida. Från detta sällskap sägs det att svartfötternas krigsfjäderbonader har sitt ursprung.

Enligt svartfötternas åldersgraderade sällskapstyp, var det brukligt att alla medlemmar i ett sällskap lämnade ifrån sig sina medlemsskap samtidigt. Det innebar, att en ung man, som hade gått med i Pigeonssällskapet när han var 15 eller 16 år, gick vidare till Mosquitoes när han var i 20-årsåldern, genom att sälja sitt medlemskap i Pigeonssällskapet till en yngre man, och köpa mosquitoesutrustning från någon som var i färd med att sälja sitt mosquitoesmedlemskap för att kunna köpa in sig i Bravessällskapet. Köpen var en form av ett varuutbyte där hästar, filtar, gevär och andra föremål fungerade som betalningsmedel.

Eftersom medlemmarna i ett krigarsällskap under större delen av året levde utspridda i de olika banden, var de enbart aktiva under sommaren när hela stammen slog läger tillsamman. Under soldansfirandet passade varje sällskap på att utföra sina ceremonier. Varje sällskap hade sina egna danser, sånger och utrustningar. Vid sommarens gemensamma buffeljakter, utsåg hövdingarna ett av sällskapen, förutom Mosquitoes och Bulls, att övervaka lägret och jakten. Denna gemensamma jakt ägde rum efter vissa regler som hövdingen hade fastslagit. Varje svartfotsindian kände till att den som begav sig ut på jakt och dödade några bufflar på egen hand, straffades hårt av det sällskap som bevakade jakten. De tog lagbrytarens mat ifrån honom, bröt sönder hans vapen, rev sönder hans kläder och kanske även förstörde hans ridutrustning.

Buffeltjursällskapet
Krigarsällskapen var endast förbehållen männen. Men det fanns även ett kvinnligt religiöst sällskap bland svartfötterna, som kallades för Matoki (buffeltjursällskapet). Sällskapet fanns inte bland pieganstammen, så medlemmar kom från antingen blood- eller svartfotstammarna. Matokisällskapets medlemmar utgjordes alltså av kvinnor som var hustrur till framstående och högt respekterade män, som var medlemmar i Kit Foxsällskapet. Innan soldansen tog vid på sommaren, byggde matokimedlemmarna en ceremoniell hydda, som liknade en buffelinhägnad. På den sista dagen under denna ceremoni, som varade i fyra dagar, drevs medlemmar som agerade som bufflar till inhängnaden. Dessa kvinnor bar buffelhuvudbonader och härmade buffelns rörelser.

Tro
Enligt svartfötternas skapelseberättelse var jorden i begynnelsen översvämmad av vatten. Napi (den Gamle mannen), skaparen, ville veta vad som fanns under vattenytan. Så han skickade ner en and, en utter och slutligen en grävling till botten. Men alla kom tillbaka utan någonting. Slutligen dök en bisamråtta ner i vattnet. Han var borta en lång stund. När han kom upp till ytan höll han en lerklump mellan tassarna. Napi tog klumpen och blåste på den så att den torkade och förvandlades till jorden. Napi formade kullar, dalar och berg med sina händer. Han skapade alla växter, djur och fåglar. Han gjorde skåror i marken för floder och sjöar. Han skapade de första människorna, och lärde männen och kvinnorna hur de skulle jaga och leva. När Napi var nöjd med sin skapelse klättrade han upp för ett berg och försvann.

Svartfötternas religion var fokuserad på så kallade medicine bundles (heliga bylten) och dess ritualer. Dessa bylten ägdes individuellt och härstammade från ett möte med ett övernaturligt andeväsen. Sådana möten ägde rum under en vision eller dröm, som man aktivt sökte. Vid en så kallad vision quest, sökte en ung man upp en enslig och lugn plats för att fasta tills han fick en vision. Emellertid, många män som strävade efter att få en vision misslyckades. Om så var fallet, kunde de istället köpa ett heligt bylte med alla dess ritualer. Heliga bylten bestod av delar från fåglar och djur samt alldagliga föremål som till exempel en sten. Föremålen, som förvarades i ett skinnbylte, symboliserade övernaturliga krafter som hade erhållits i drömmar och visioner. Individuella bylten krävde stor respekt, speciellt de som var associerade med framgång i krig. Exempel på heliga krigsbylten var fjäderbonader, skinnskjortor, sköldar, knivar och lansar.

Svartfötterna trodde att heliga bylten gav ägaren lycka i jakt och krig och skyddade honom mot sjukdomar och naturkatastrofer. Hade man lyckats få ett skyddande heligt bylte så krävdes det att man levde upp till alla dess regler. Byltet skulle vaktas och skyddas dag och natt, och det var något som man var ängslig över. Det var inte alltid så lätt att leva upp till alla krav. Men det var enbart genom dessa heliga bylten som man kunde komma i åtnjutande av dess skyddande hjälp. På det sättet kom dessa bylten att betyda allt för individen, hans familj och för hela stammen.

Liksom de flesta stammar på prärien firade svartfötterna soldansen. Soldansen kom in sent i svartfötternas religiösa liv. Troligen lånade de in den från arapahoerna, någon gång i början på 1800-talet. Vid mitten av 1800-talet hade emellertid soldansen blivit den viktigaste ceremonien bland dem. Varje svartfotstam höll sin egna årliga soldans. Syftet med soldansen varierar från stam till stam. Men i grund och botten var det en ceremoni som återskapade världen. Svartfötternas soldans ägde rum sent på våren eller under försommaren, då naturen vaknar till liv. Den pågick i hela tio dagar. Alla stammedlemmar deltog i soldansen och fick då chans att offra och tacka Napi. Svartfötternas soldans var speciell för att en kvinna spelade den ledande rollen under ceremonin, samt att symboliken och de heliga föremål som användes under soldansen hade sitt ursprung från heliga bäverbyltens symbolik. Ett viktigt inslag i soldansen var byggandet av den heliga hyddan (Medicine Lodge), vilket ägde rum på den femte dagen. På den sjätte dagen, dansade männen mot solen samtidigt som de blåste i visselpipor, som var tillverkade av örnben. Den dagen tilläts även män som ville offra kött från sin egna kropp göra det till Napi.

Hästen
Svartfötterna ägde hästar redan innan de träffade på de första vita människorna. De kom i kontakt med hästen för första gången 1730, då beridna shoshonekrigare attackerade ett pieganläger. Shoshonerna red in i lägret på sina snabba hästar och slog de skräckslagna pieganerna i huvudet med sina stenklubbor. Denna hemska upplevelse föranledde pieganerna att skicka sändebud till sina grannar i öst, cree- och assineboinindianerna, för att be dem om hjälp i en hämndräd mot shoshonerna. Snart anslöt sig krigare ur cree- och assineboinstammarna till pieganernas läger för att hjälpa dem i striden mot shoshonerna. Tio creekrigare var dessutom beväpnade med musköter, något som pieganerna tidigare aldrig hade sett. För dem var geväret lika märklig som hästen. Räden mot shoshonerna blev lyckosam. Den här gången stred shoshonerna till fots. Men när en efter en av dem föll för creekrigarnas muskötkulor svek deras mod. De flydde fältet och lämnade efter sig ett femtiotal döda kamrater på marken.

Efter dessa två strider insåg svartfötterna hur effektivt det skulle vara för en krigare att strida till häst och samtidigt vara beväpnad med en muskö. Svartfötterna började nu byta till sig hästar från sina grannar i väster, flathead-, kutenai-, och nezpercéindianerna. Samtidigt började de byta bort skinnvaror mot musköter vid handelsposter, som britterna hade anlagt i de östra delarna av deras land.

Beridna och gevärsbeväpnade svartfotskrigare började nu lägga under sig allt större landområden på sina grannstammars bekostnad. I slutet av 1700-talet var så svartfötterna herrar över den norra prärien. Deras antal uppgick till mellan 25 000-30 000 individer. Svartfötternas jaktmarker omfattades nu av ett enormt stort område som sträckte sig från norra Saskatchewanfloden i Kanada till Missouriflodens källa i Montana. Dessa jaktområden delade de med sarsiindianerna, en liten indianstam som alltid har varit deras vänner. Svartfötternas traditionella fiender var shoshoner, flatheads, kutenais och nez percér i väster och assineboine, cree och chippewa i öster och kråkindianerna i söder.

Det första tragiska mötet med amerikanerna
Mellan åren 1804-1806 ledde kapten Meriwether Lewis och löjtnant William Clark, på uppdrag av president Thomas Jefferson, en 45 man stark expedition genom det outforskade landet väster om Mississippi fram till Stilla havet. När expeditionen under sin hemresa hade passerat Bitterrootbergen i nuvarande västra Montana, beslutade sig Lewis och Clark för att dela upp sig i två grupper. Lewis skulle nu med en styrka på nio män, fem nez percéguider och sjutton hästar, fortsätta rakt österut för att bland annat utforska Mariasfloden. Medan Clarks styrka gick söderut, öster om Bitterrootbergen, till Missourifloden. Därifrån tog de sig vidare till Yellowstonefloden, för att sedan följa den medströms till dess utflöde i Missourifloden, långt borta i öster. Där var det tänkt att expeditionen skulle sammanstråla.

Styrkorna tog farväl av varandra den 3 juni 1806. Redan nästa dag lämnade nez percérna Lewis. De var rädda för att stöta på fientliga indianer, speciellt svartfötter och atsinas. På morgonen den 11 juni upptäckte styrkan att sju hästar hade rövats bort av indianer. En man skickades ut för att söka efter dem. Han återvände till lägret några dagar senare, utan några hästar.

Den 16 juni, beslutade sig Lewis att ta med sig tre medlemmar ur styrkan, Drouillard, bröderna Joseph och Reubin Field, för att utforska Mariasfloden. På kvällen den 17 juli nådde de floden och slog läger vid den. De följde sedan floden i flera dagar. På eftermiddagen den 21 juli nådde styrkan två förgreningar till Mariasfloden, Cut Bank Creek och Two Medicine River. Lewis syfte med utforskningen av Mariasfloden var att ta reda på om det fanns en vattenförbindelse mellan Mariasfloden och Saskatchewanfloden. Han upptäckte nu till sin besvikelse att så inte var fallet. När han nådde Cut Bank Creeks nordligaste punkt slog han läger för tre dagar, trots att de befann sig i hjärtat av svartfötternas land. I sin dagbok döpte Lewis lägret till "Camp Disappointment".

Den 26 juni fortsatte kvartetten söderut, mot Two Medicine River. Senare samma dag, när Lewis red upp på en höjd, såg han ett trettiotal hästar och några indianer genom sin kikare. Indianerna blickade ner mot floden, där Drouillard befann sig. Troligen var dessa indianer svartfötter. Lewis hade länge fruktat ett möte med dessa indianer.

Lewis beslutade sig för att de hellre skulle ta kontakt med indianerna än att fly. Han beordrade Joseph Field att veckla ut en flagga, som de hade tagit med för just ett sådant här tillfälle. De red sakta mot indianerna med flaggan fullt synlig. Efter en stund upptäckte indianerna dem. De hade varit så upptagna med att iaktta Drouillard, att de blev mäkta förvånade över Lewis grupp. De var synbart upprörda över upptäckten, för det blev stor aktivitet bland dem. Lewis räknade indianernas antal till åtta tonårspojkar och unga män. När amerikanarna var hundra meter från indianerna, fortsatte Lewis ensam till häst för att möta en indian som red en bit framför sina kamrater. När de möttes skakade de hand med varandra. De andra i de respektive grupperna anslöt sig till de två och hälsade på varandra. Med hjälp av teckenspråk frågade Lewis vilka de var. Han tolkade svaret som att de var atsinaindianer, men i själva verket var de piegansvartfötter. Lewis frågade dem sedan vem som var hövding; varpå tre av dem stegade fram. Lewis tyckte att de var för unga och för många för att vara hövdingar. Men för att inte göra dem besvikna, delade han ut en medalj, en flagga och en näsduk till dem. Lewis föreslog att de skulle slå läger tillsammans, vilket de samtyckte till.

På kvällen bombarderade Lewis de unga svarfötterna med frågor. De berättade att de tillhörde ett större band, som befann sig en dagsmarsch längre bort vid foten av berget. Lewis såg att svartfötterna hade två musköter och frågade dem om deras handel med vita. Pojkarna svarade honom att de red i sex dagar i lugn takt för att nå en brittisk handelspost vid norra Saskatchewanfloden. Där bytte de till sig gevär, ammunition, alkohol och filtar mot varg- och bäverskinn. Lewis berättade för de unga svartfötterna att deras traditionella fiender, nez percé- och shoshoneindianerna, nu hade blivit amerkanernas vänner. Och att amerikanarna skulle komma att förse sina vänner med gevär. Det var inga goda nyheter för svartfötterna. För om deras fiender beväpnade sig med gevär skulle maktbalansen på den norra prärien rubbas, till svartfötternas nackdel.

Klockan halv fyra på morgonen nästa dag, väcktes Lewis av en gäll svordom. Det var Drouillard som brottades med en indian om ett gevär. Samtidigt sprang en annan indian iväg med Lewis gevär. Droulliard lyckades återerövra gevären och indianerna drog sig tillbaka. Under tiden rusade Fieldsbröderna efter en indian som hade stulit deras gevär. Efter 50 meter hann de ifatt honom och Reubin körde en kniv i bröstet på tjuven. Han dog nästan omedelbart. Indianerna försökte nu driva bort expeditionens hästar. Lewis sprang efter en grupp hästtjuvar, som hade tagit just hans häst. De drev hästarna trehundra meter, till en nästan vertikal brant och gömde sig i en urgröpning vid branten med hästarna framför sig. Flämtande ropade Lewis till dem att han skulle skjuta dem om de inte lämnade tillbaka hästarna. En av hästtjuvarna, som var beväpnad, vände sig mot Lewis. Lewis höjde då sitt gevär till axeln och sköt honom rakt genom magen. Svartfoten var allvarligt sårad, men han reste sig upp och avlossade ett skott mot Lewis, som dock missade sitt mål.

Eftersom indianerna var väl skyddade, beslutade sig Lewis för att återvända till lägret. Under tiden de andra sadlade hästarna och ordnade med packningen, brände Lewis svartfötternas vapen, som de i all hast hade lämnar kvar i lägret. Upprörd över indianernas svek, lät han medaljen hänga kvar runt halsen på den svartfotsindian som låg död på marken i lägret, som en påminnelse om vilka de var. Sedan lämnade amerikanerna platsen och red i riktning mot Mariasflodens mynning.

Denna tragiska händelsen skulle få långtgående konsekvenser för Förenta staterna. Lewis styrka begick flera misstag den morgonen. Dessa misstag ledde till att en ung pojke dödades och att en annan skottskadades svårt (troligen avled även denna svartfot). Lewis största fel var att låta medaljen, han hade delat ut till den dödade pojken, hänga kvar runt hans hals. Det var som att lämna sitt visitkort på brottsplatsen. Under expeditionen hade Lewis och Clark framfört president Thomas Jeffersons fredsbudskap till alla stammar som de tog kontakt med. De hade delat ut presenter till indianernas hövdingar, för att cementera denna fred. För svartfötterna var inte amerikanarna några fredsmänniskor. Nu visste svartfötterna att det var amerikaner som hade mördat pojken. Så arga och upprörda var svartfötterna över mordet, att de höll amerikanerna borta från deras bäverrika land i två decennier. En av Lewis och Clarkexpeditionens medlemmar, Drouillard, fick betala med sitt liv på grund av svarfötternas ilska. Drouillard dödades av en grupp bloodkrigare 1810, när han befann sig i deras land för att jaga bäver. Först på 1830-talet lät svartfötterna det Amerikanska pälskompaniet bygga den första handelsposten (Fort McKenzie, 1834) i sitt land.

Slutet på det fria livet
Svartfötterna utgjorde aldrig något större militärt hot mot USA, eftersom de försvagades stark på grund av sjukdomar. Den enda större konflikten mellan svartfotsindianer och den amerikanska armén ägde rum 1870. Året innan hade ranchägaren Malcom Clark, som var mycket omtyckt bland nybyggarna i Montana, mördats av en skara piegankrigare, som hämnd för dödandet av svartfotshövdingen Mountain Chief´s bror. I januari 1870 lämnade överste Eugene Baker Fort Ellis i Montana för att leta upp Mountain Chief. Den 23 januari anfaller Baker den fredlige hövdingen Heavy Runners läger vid Mariasfloden. Soldaterna dödade 173 svartfötter och tog 140 kvinnor och barn tillfånga. Över 300 hästar beslagtogs och lägrets tipier och utrustning brändes.

Under 1800-talet drabbades svartfötterna således hårt av den vite mannens sjukdomar, som smittkoppor och mässlingen. Vilket minskade deras antal från 15 000 till uppskattningsvis 7 000 år 1862. Många dog dessutom av svält då buffeln gick mot sin utrotning i slutet på 1800-talet.

Efter 1877 bosatte sig de kanadensiska svartfötterna i tre olika reservat i provinsen Alberta: De nordliga svartfötterna i närheten av Gleichen (Blackfeet Indian Reservation), nordpieganerna i närheten av Brocket (Piegan Indian Reservation) och bloods vid Carston (Blood Indian Reservation). Sydpieganerna i USA, slog sig ner i ett reservat (Blackfeet Indian Reservation) i nordvästra Montana, öster om Glaciers National Park, med Browning som huvudort.

Browning i svartfotsreservatet i Montana, foto: Peter Dorch

År 1909, hade svarfötternas befolkning minskat till katastrofala 4 635 individer. Pieganerna i montanareservatet utgjorde då hälften av befolkningen. Idag (1990) lever 38 000 svartfötter i USA. De flesta av dem lever och arbetar i vanliga amerikanska städer, medan 7 025 har valt att leva i montanareservatet. I Kanada lever 11 000 svartfötter.

Källor
John C. Ewers (1982), The Blackfeet, Raiders on the Northwestern Plains. Norman, Oklahoma, University of Oklahoma Press.

John C. Ewers (1985), The Horse in the Blackfoot Indian Culture. Washington, D. C. Smithsonian Institution Press.

Walter McClintock (1968), The Old North Trail, Life, Legends and Religions of the Blackfeet Indians. Lincoln, University of Nebraska Press.

Adolf Hungry Wolf (1977), The Blood People, a division of the Blackfoot Confederacy. An Illustrated Interpretation of the Old ways. London, Harper & Row Publishers.

Theresa Jensen Lacey (1995), The Blackfeet. USA, Chelsea House Publishers.

Norman Bancroft-Hunt och Werner Forman (1981), The Indians of the Great Plains. London, Orbis Publishing.

Stephen E. Ambrose (1996), Undaunted Courage, Meriwether Lewis, Thomas Jefferson, and the Opening of the American West. New York, Simon & Schuster.