Glaspärlor som användes i den indianska byteshandeln i Nordamerika tillverkades i Italien. Den första skrivna källan vi har som omnämner förekomsten av glaspärlor i Amerika, kommer från Kristofer Columbus. Den 12 oktober 1492, skriver Columbus i sin loggbok att han delade ut gåvor i form av bland annat glaspärlor till urinvånarna på ön som han hade döpt till San Salvador. Tidiga handelsmän och upptäcktsresanden på prärien, hade också för vana att dela ut glaspärlor i presenter till indianer de mötte för att underlätta kontakten med dem.

Glaspärlor har tillverkats sedan 1000-talet e Kr. i italienska Venedig. I slutet på 1200-talet flyttade större delen av de venetianska glasbruken till Murano, en liten ö norr om Venedig. I nära 600 år hade Venedig monopol på pärlframställningen i Europa.

Flera olika metoder användes för att tillverka glaspärlor. Omkring 1490 började venetianska glasblåsare tillverka glaspärlor med en metod som kallas för utdraget glas. Pärlor som kom till med den metoden kallas för "drawn beads". I denna process tog glasblåsaren en glödhet klump trögflytande glasmassa från en ugn och formade den till ett ihåligt rör. Ihåligheten skapades genom att antingen blåsa in luft i glasmassan med ett meterlångt ihåligt järnrör eller genom att sträcka och vika glasmassan. När glasblåsaren hade format glaset till önskad form, lät han en assistent sätta fast ytterligare ett järnrör till glasmassan. Assistenten sprang sedan iväg med sitt rör, längs en lång korridor, och sträckte på så sett ut glasmassan till ett mycket långt ihåligt rör. Innan glaset hann svalna kunde det ha dragits ut till en längd på upp till 120 meter.

Glasröret lades på träplattor som låg på golvet för att bli hanterbart. När glasröret hade svalnat, kapades den i meterlånga bitar. Dessa bitar kapades sedan till pärlor i olika storlekar. Dessa pärlorna hade emellertid vassa och ojämna kanter. För att få bort dem, lades pärlorna i en stor trumma tillsammans med kalk, sand, karbonat och vatten. Trumman sattes i rotation, vilket resulterade i att kanterna slipades jämna och fina. Om trumman hettades upp under processen blev pärlorna runda. Pärlorna tvättades och lades i en säck med vetekli, som skakades kraftfullt så att de blev polerade. Eftersom dessa pärlor kapades för hand, var de oregelbundna i formen, vilket var ett karakteristiskt drag hos dem.

För att få fram olika färger på pärlorna, tillsatte man olika metalliska grundämnen till den flytande glasmassan. Tillsatsen av kobolt gav blå pärlor, koppar gula, tenn gav en mjölkvit pärla och guld resulterade i röda pärlor.

Omkring 1500, var efterfrågan på glaspärlor så stor att venetianarna skickade utdragna glasrör till tjeckiska Böhmen. Där kapades glasrören till pärlor och polerades, för att sedan skickas tillbaka till Venedig. Efterfrågan på arbetskraft var också stor i de venetianska glasbruken, som nu anställde glasarbetare från Böhmen. Där lärde de sig alla hemligheter i konsten att tillverka utdragna pärlor. När de sedan återvände till Böhmen använde de sina nyförvärvade kunskaper till att starta upp egna glasbruk. I mitten av 1700-talet var plötsligt Böhmen den största tillverkaren av glaspärlor i Europa.

Ponnypärlan 1780 till 1840
För européerna var de färggranna glaspärlorna bara krimskrams. Men för siouxerna var de av stort värde. De använde dem för personlig utsmycknig på kroppen och på kläder. Siouxerna tillverkade visserligen egna pärlor, men det var ett tidsödande hantverk. När så glaspärlan dök upp på prärien genom vita handelsmäns försorg, blev den genast en intressant handelsvara för siouxerna. Historien om glaspärlans introduktion och bruket av den bland präriens indianer, kan delas in i olika tidsperioder.

I slutet på 1700-talet dök de första glaspärlorna upp på prärien. De kallades för ponnypärlor (pony beads), för att de transporterades på vagnar som drogs av ponnyer. Ponnypärlorna kom från Venedig i Italien. Under den första pärlbroderingsperioden, 1780 till ungefär 1840, var glaspärlorna i genomsnitt 3.18 millimeter i diameter. Dessa pärlor fanns att få i vit, blå, svart och röd färg, siouxerna tycktes föredra blå pärlor. Eftersom tillgången på ponnypärlor var liten fram till 1830-talet dekorerade siouxerna sina skinnföremål nästan uteslutande med piggsvinstaggar. De få ponnypärlor siouxerna kom över använde de till att rama in stora ytor som var dekorerade med piggsvinstaggar.

Siouxskjortan på bilden är tillverkad före 1850. Den består av två hjorthudar, som är dekorerade med infärgade piggsvinstaggar, hästtagel, ponnypärlor och naturfärger. Siouxkvinnan som har dekorerat just denna skjorta har använt en ganska ovanlig piggsvinstaggmetod, som kallas för quillwrapping. Hon har lindat uppmjukade piggsvinstaggar runt hästtagel (även människohår och buffelhår användes som utfyllnad), och skapade långa strängar. De placerades sedan på underlaget bredvid varandra i långa rader och syddes fast mot underlaget. Med blå ponnypärlor har hon sedan ramat in ytan med piggsvinstaggar, så att det står ut mot skinnets ljusa yta. De första broderierna som skapades med ponnypärlor, bestod av långa smala band. De liknade väldigt mycket piggsvinstaggbroderade band, med samma enkla geometriska figurer bestående av avlånga trianglar, staplar, rektanglar och fyrkanter. Smala band med ponnypärlor syddes fast på buffelhudar, leggings, skjortor, pippåsar, barnvaggor, sadelväskor, mockasiner och fjäderbuskars pannband. Dessa massiva pärlbroderade band var sällan längre än 15 centimeter.

Fröpärlans första period 1840-1870
Omkring 1840 började vita handelsmän sälja en ny typ av venetiansk pärla till siouxerna. Den kallades för fröpärla (seed bead) och var betydligt mindre än ponnypärlan. Troligen döpte vita handelsmän den till fröpärla för att den liknade, både i storlek och form, tidigare indianska pärlor som tillverkades av just frön. Liksom ponnypärlan hade fröpärlan en täckande färg. Den fanns att få i en mängd olika färger och dessutom i tre storlekar (från 1.59 mm till 2.38 mm i diameter).

Eftersom fröpärlan delvis var tillverkad för hand, hade den en oregelbunden form. Siouxkvinnorna lade därför ner stor möda på att sortera ut pärlor som hade samma form och rata pärlor som var missbildade. Fröpärlan blev en stor succé bland siouxerna och alla andra stammar på prärien. Skalpskjortan på bilden, från omkring 1870, är dekorerad enbart med fröpärlor, färg och människohår. Ägaren var troligen en sans archövding, vilket de gula- och blå färgerna avslöjar. Bland siouxerna var det endast skjortbärare, Wicasa Yatapika, som hade rätt att bära målade skalpskjortor. Skalphåret symboliserade skjortbärarens krigsbragder och hans empati för sitt folk. De röda prickarna på skjortan kan representera en stjärnbild eller spåravtryck från ett djur som var viktig för ägaren.

När siouxkvinnorna ersatte ponnypärlan med den mindre fröpärlan, borde den ha inspirerat dem till att börja experimentera med nya och mera komplicerade mönster. Men till en början skapade siouxkvinnorna samma pärlbroderade band, som de hade gjort med ponnypärlan. Och så skulle det förbli de nästkommande trettio åren. En liten förändring emellertid, var att man ibland lade till nya geometriska figurer, som liknade mönster kvinnorna målade på råhudar. De kunde vara stora trianglar, två trianglar som var placerade spets mot spets, så att de bildar ett timglas, trianglar innanför en cirkel, trianglar med trappstegssidor, kors och staplar. En helt ny K-formad figur började nu uppträda i siouxernas pärlarbeten. Den lånades troligen in från kråk- eller shoshonestammarna. Den bestod av två trianglar, som placerades bredvid varandra. Siouxkvinnorna använde dessa geometriska figurer till att dekorera männens leggings, buffelfällar, filtar, pippåsar, barnvaggor och sadelväskor.

Fröpärlans andra period 1860-1900
Mot slutet av 1860-talet tog plötsligt siouxernas pärlbroderier en rejäl fart. En orsak till det var att fröpärlan nu var mera lättåtkomlig och att den fanns att få i stora kvantiteter. Siouxkvinnorna började nu dekorera skinnföremål som de tidigare inte hade dekorerat. Deras pärlbroderingar hamnade nu på alla möjliga sorters skinnföremål, skinnväskor, skinnpåsar, leksaker, hästutrustningar, tipier och ceremoniella föremål. Även klädesplagg som kom från den vite mannen dekorerades, som till exempel västar. Kvinnorna nöjde sig inte längre med att brodera smala band, utan nu täckte de stora ytor med pärlbroderier. Det som är utmärkande för fröpärlans andra period, är den enorma mängd av pärlbroderade skinnföremål som skapades, samt den plötsliga tillkomsten av nya mycket invecklade mönster.

Under tiden den nya stilen fortgick, introducerade vita handelsmän pärlor som kom från tjeckiska Böhmen. Tjeckiska pärlor var aningen lite mörkare och hade en blåaktig ton. Experter som studerar föremål från den här perioden, kan genom att identifiera pärlornas tillverkningsland, gissa sig till vilket år ett föremål är tillverkat. Omkring 1870 dyker det upp halvt genomskinnliga pärlor och mot slutet av 1885 introducerades pärlor som var silver- och guldfärgade, samt fasettslipade pärlor.

I slutet på 1800-talet fanns det således en mängd olika typer av glaspärlor i olika storlekar, färger och former på marknaden. De kom nu inte enbart från Italien och Tjeckoslovakien, utan även från Frankrike och England. En speciellt fin pärla, så kallad "Cut Glass Bead", hade en pärlemorglänsande yta. Siouxerna använde den enbart till att dekorera speciella föremål, som användes vid viktiga ceremonier. När ljuset faller på pärlornas olika slipade ytor reflekteras de på ett iögonfallande sett.

Den nya stilen karakteriseras av oerhört detaljrika och komplicerade geometriska mönster. Den plötsliga stilförändringen tyder på någon influens utifrån. Den sammanfaller med att allt fler vita slog sig ner i siouxernas land efter inbördeskriget. En teori är att sioux och andra indianstammar påverkades av de vita nybyggarnas mattor, som kom från Kaukasus. Sådana mattor var vanliga på 1870-talet bland vita familjer som levde i närheten av indianreservaten. Jämförelser mellan typiska pärlbroderade mönster och vävda mönster som finns på kaukasusmattor är slående lika, och i en del fall identiska.

Trots att fröpärlan fanns att få i en mängd olika färger, använde siouxkvinnorna ett fåtal färger. Det som är utmärkande för siouxernas pärlarbeten är att de har en vit eller ljusblå bakgrund. Huvudmotiven består av stora geometriska konstellationer, som trappstegsformade trianglar, liksidiga romber, fyrkanter och trianglar. Från dessa huvudmotiv utgick smala linjer, ofta i trappsteg, som avslutades med en gaffelliknande figur eller en hake. Massor av små trianglar, fyrkanter och romber placerades i anslutning till huvudmotivens hörn. Även stjärnor med åtta uddar blev nu vanliga. Huvudmotiven och de små figurerna färglades med blå, gröna, gula eller vita pärlor. Alla dessa komplicerade geometriska motiv hamnade på pippåsar, sadelväskor, barnvaggor och skinnpåsar i alla möjliga storlekar. Ofta är motiven symetriska, delade i en central linje så att den ena halvan blir den andra halvans spegelbild.

Symetoder
En enkel metod att dekorera ett runt träföremål på, var att trä pärlor på en sentråd och linda den runt ett lansskaft, tomahawkskaft eller ett pipskaft. Den metoden fungerade naturligtvis inte om underlaget var skinn. När ett skinnföremål skulle dekoreras använde siouxkvinnorna två olika stygn för att fästa pärlorna.

Ett stygn kallas för Overlaid- eller Spot Stitch (fig. 1). Det är ett gammalt stygn, för det påminner om stygn man använde för att fästa piggsvinstaggar på skinn. För att göra ett spotstitch använde man två sentrådar, en för pärlorna och en för stygnen. När man skulle brodera med spotstitchmetoden började man med att fästa pärltrådens ände vid skinnet med en knut. Sedan trädde man på pärlorna på pärltråden och lade ut den på skinnet. Om pärlraden löpte rakt fram och pärlorna hade samma färg, kunde man trä på upp till åtta pärlor, innan pärltråden syddes fast med stygntråden. Sedan upprepades processen. Pärlorna sitter tätt ihop och döljer på så vis både pärl- och stygntrådarna. Om pärlorna skulle sys i kurvor krävdes de att pärltråden förankrades mot skinnet vid varannan pärla. Den tekniken var lämplig till att göra blommönster med. Eftersom de västliga siouxerna enbart broderade geometriska mönster användes de sällan spotstitchsmetoden. Den användes desto flitigare av santees i deras blombroderingar. Resultatet med spotstitchstygnet var att pärlorna ligger tätt mot skinnets yta.

Ett annat stygn, som kallas för Lazy Stitch (fig. 2), var lämplig att använda då man snabbt ville täcka stora ytor med glaspärlor. Med detta stygn skapade siouxkvinnorna geometriska mönster, som är så typiska för deras pärlarbeten. Kvinnan började med att göra en knut på sentråden. Med en syl gjorde hon ett hål i skinnet, som gick strax under skinnets yta, och drog sentråden genom hålet. Hålen gick aldrig rakt igenom skinnet och alla knutar låg dolda under pärlorna. Därefter trädde hon mellan sex till tolv pärlor på sentråden och lade den lodrät mot skinnet. Där pärlorna slutade gjorde hon ett nytt hål och drog sentråden genom det. Sedan trädde hon upp samma antal pärlor på sentråden och lade den lodrät och parallellt bredvid den första raden ner till startpunkten, där ett nytt hål gjordes med sylen. Proceduren upprepades tills ett band med det förutbestämda antalet rader av pärlor hade bildats.

Ett skinnföremål som är dekorerad med hjälp av lazy stitchmetoden är täckt med en serie parallella pärlrader. Signifikativt för siouxernas pärlarbeten är att varje pärlrad tenderar att höja sig i en båge. Använde siouxkvinnan åtta pärlor i varje rad, åstadkom hon denna båge genom att sy varje styg efter 7 1/2 pärlors längd. Således var det enbart ändpärlorna som låg tätt mot skinnet, de andra vilade strax ovanför skinnets yta. Siouxarbeten har i allmänhet högre bågar, jämfört med cheyenne och arapaho. Med flera horisontala band täckte man stora ytor på det föremål som dekorerades. Och genom att byta färg på pärlorna skapade man det i förväg tänkta mönstren. Pärlradernas höjd bestämdes naturligtvis av hur många pärlor man använde. Siouxerna använde mellan sex till tolv pärlor i varje rad i sina pärlarbeten. Rader bestående av åtta till nio pärlor var dock vanligast.

Realistiska avbildningar
Omkring 1885 blev det populärt bland siouxerna att brodera realistiska figurer. Dessa motiv gjordes på jackor, västar, pippåsar och skinnbagar (Possible Bags). De vanligaste motiven avbildade mansfigurer med fjäderbuskar, hästar och den amerikanska flaggan.

Detaljer i de avbildade männens kläder var omsorgsfullt gjorda, så att de liknade ledgerteckningar. Eftersom kvinnor inte tidigare hade avbildat realistiska figurer i sin konst, tyder denna plötsliga förändring på att gamla traditionella värden åsidosattes. Influenser utifrån låg bakom några av de nya mönstren. Under slutet av 1800-talet levde siouxerna i reservat. För att klara av denna påtvingade livssituation verkar det som om kvinnorna höll sig ständigt sysselsatta med diverse hantverk. För under denna svåra tid (1880-1905) gick siouxkvinnorna in i en enormt produktiv period. De täckte nu stora ytor med glaspärlor på de föremål som de dekorerade. Efter 1900 minskade intresset för pärlbroderier drastiskt bland siouxerna, även om de fortsatte att brodera mockasiner, pippåsar och små skinnbagar.

sioux
startsidan

KÄLLOR

Carrie A. Lyford (1984), Quill and Beadwork of the Western Sioux. Boulder, Colorado, Johnson Books

Joseph D. Horse Capture & George P. Horse Capture (2001), Beauty, Honor, and Tradition, the Legacy of Plains Indian Shirts. University of Minnesota Press

Barbara A. Hall (1988), Hau, Kola!, The Plains Indian Collection of the Haffenreffer Museum of Anthropology. University of Washington Press