IX. Rönnskärsverket
Året är 1922.
- Vad sa dom på sammanträdet?
Nils känner att alla tittar på honom med både förväntan och oro, när han stänger köksdörren efter sig och slänger krimmermössan på soffan. Handskarna har han som vanligt lagt ifrån sig i farstun.
-Nää, det blir nog ingenting.
Det har varit ett konstigt sammanträde. Niklas Olsson, storbonden ville "både piiss och hååll för". Han visste att de flesta bönderna i byn var rädda om sina lägdor och sin åker och inte minst ladorna. Men det skulle nog ha blivit bra betalt. Såna här storgubbar kan få fram storslantarna.
Niklas Olsson har förstås drömt att kunna betala alla lån och få en bra slant över. på banken, om det blev av. Och var det inte det han har längtat efter i hela sitt liv? Att få så där tio tusen riksdaler på banken. Det vore ju en lycka som i den värsta dröm. Men söri Schwia tror man nog inte att man kan få så mycket.
- Jag kanske blir skyldig jag, som har så stenigt och såna myrhål! smäller Enok Kriström av. Såna där affärsmän brukar ju dra av på utbetalningarna för alla möjliga verkliga eller påhittade fel. Skämtet är drastiskt men inte så helt gripet ur luften.
Kriströms myrhål är berömda ända sedan Enoks farfar kom i ett gräl med Niklas Olssons farfar mitt under en predikan i skolan en vårdag anno 1881. En bodellistpredikant från Lund i Skellet hade lyckats få tillstånd att predika i skolan trots att Maja Lisa Söderlund en gång sagt att "dessa svärmeandar skola vi hålla från oss". Men det hon sagt gällde den tiden då böna hölls i hemmen men nu var det inte längre nån religion då det såg ut som om vem som helst fick vara i skolan. Då hade den åttioårige Ols-Nicke gjort något som ingen annan gjort förut. Efteråt försvarade han sig med att det gällde att försvara vad fäderna åstadkommit i svett och möda.
Själv hade 'n Swidi-Jonk aldrig drömt om att falla en predikant i talet. Och han hade svårt för att förstå dem som försvarade 'n Ols-Nicke med att det nog föll sig så att han inte hann med att tänka alls. Bodellistpredikanten hade som text Matteus 17:20 ”Ty sannerligen säger jag eder: Om I hafwen tro som ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: flytta dig härifrån dit bort, och det skall flytta sig, och intet skall wara omöjligt för eder.”
Ingen hade nånsin uppfattat Jesu ord som något direkt hot mot byns existens. Om man vräkte ett berg över ända så skulle nog Västerbotten räcka till för att ta emot det. Och ville man kasta det i havet rymdes nog hur många berg som helst i Bottenviken. Men sedan Laga skifte kommit på tal igen var markfrågor känsliga. Byns stolthet Maurviksberget hade sedan urminnes tider legat där orubbligt så att nya landsvägen måste göra en krok förbi närmare Maurviken. Berget stod som en väktare väster om hamnen ovanför Kwast-Johans stuga.
Bodellistpredikanten blev plötsligt så närgången i sin predikan. Trots att alla varit mycket misstänksamma mot den här läran så hade nyfikenheten fått övertaget. Det var överraskande många i böna. Det fanns ju också en gammal skyldighet att åtminstone någon från varje familj skulle gå. När mannen i katedern höjde pekfingret och med ögon som vandrade från den ene till den andre frågade hur stor bybornas tro var så var det ju inte så lätt att svara. Vem hade bybornas uppdrag att tala för dem alla? Och predikanten väntade sig inte heller att någon skulle svara.
- Om ni hade tro, bara som ett senapskorn, bara som ett knappnålshuvud, så skulle ni kunna flytta på Maurviksberget. Inte alla har hunnit fatta vad som skulle hända med byn om det blev som predikanten egentligen tänkte föreslå när han fortsatte ”...skulle vi be Gud att få flytta det upp i äng...” Han blir lika överraskad som alla andre då 'n Ols-Nicke kråmar sig ur skolbänken som är alldeles för liten och halvvägs i farten upp ropar, vänd halvt om halvt mot mannen i katedern men också ömsom, mot de övriga byborna:
- Käre dig, säg då åt'n att int he´ne opp i änga, utan lät'n slaabb´e ni storgörihåle ni Maurvika!
Det var då storgrälet startade. 'N Swidi-Jonk kände att hans mark var i fara, för det var just hans skifte som gick ner mot Maurviken. Olssons hade ingen mark där ute utan de hade sin åkermark just uppe i Ängarna. Den var välbearbetad och bördig och framför allt inte frostlänt. Dit trodde 'n Ols-Nicke att bodellistpredikanten tänkte skicka Maurviksberget.
- Ska du förstöra byn riktigt? utropar 'n Swidi-Jonk med uppspärrade ögon. Du kan ju inte vara riktigt klok! Det var nog tillägget med den personliga anklagelsen som förde grälet vidare.
- Att mitt under böna säga att jag inte kan vara riktigt klok. Känner du rent icke Jesu ord: "...och hwilken som säger: "dåre", han skall wara skyldig till eldens helwete."
Bodellistpredikanten känner att inte bara de två stridstupparna kan dra över sig en stämning till tinget utan även han själv som ansvarig för gudstjänsten. Han blir rädd för att det här grälet kan leda till förbud för honom att predika mer i byn. Ja, kanske kyrkoherden kunde ställa till trassel för honom i hela församlingen på flera sätt. Separatisterna var nog hårt bevakade av prästerna som det var.
Den här händelsen hålls levande och berättas för barnen när föräldrarna vill visa hur det kunde vara förr i världen. Gyttjehålet ser man ju än i dag från landsvägen om nu någon inte skulle vilja. tro det hela. Gubbarna hade lugnat sig och predikanten hade avslutat gudstjänsten snabbt och get sig iväg hem till Lund, Skellet, till synes lite skamsen. Egentligen borde han kanske ha sett det timade som bevis för en lyckad predikan. Gubbarna hade synbarligen tagit allvarligt på möjligheterna att flytta Maurviksberget. Och var det inte det som predikanten hade velat säga "Om ni hade tro, bara som ett senapskorn, bara som ett knappnålshuvud...
Alltså vet alla vad Enok Kriström anspelar på när han på sammanträdet talar om myrhål, alla utom storgubbarna från Skellet. Av den orsaken misstolkar de det fniss som uppstår i lokalen när Enok yttrar sig. Det lät ju onekligen lite lustigt att han "skulle bli skyldig" i stället för att få betalt. De tillresta hade trott att bönderna skulle sälja på stående fot. Förslaget till kvadratmeterpris var anpassat till förhoppningen att det bara var en formsak att få köpet igenom. Det här är ju nästan lika bra betalning som skogsbolagen brukar ge. Och dessutom är det ju samhällsnyttigt med en industri. Det borde väl närmast vara en medborgerlig plikt att...
Arsenik och svavel?
Orden slår ner som ett berg som någon kastat över menigheten. Lika överraskande och opassande.
- Visserligen blir det en del arsenik och en liten kvantitet svavel: för den delen som restprodukter vid malmberedningen men eftersom det är ämnen som kan säljas både inom och utom landet kan de bidra till landsändans inkomster i form av arbetsmöjligheter och transporter. Och till yttermera visso har vi all myndigheter med oss i alla våra kalkyler och propåer. Här kommer att växa upp ett samhälle som blir lika stort som självaste Skellefteå stad. Vi behöver närheten till havet och hamnen. Marken är med något enda litet undantag - experten sneglar på Enok Kriström - mycket lämpad för ändamålet. Transportsträckan från gruvorna och närheten till staden är värdefull. Det borde väl närmast vara en medborgerlig plikt att...
- Jag vill inte ha arsenik på mina åkertegar, säger Filip Nyström. Nej, det är ju ett så farligt gift att man kan dräpa folk med det. Var det inte en författare i Stockholm som mördade någon med arsenik för att slippa betala lånen? Arsenik eller svavel är väl lika illa. Båda är väl det allra värsta man kan få.
Stenen har börjat rulla. Några ser för sin inre syn svavelångor och mördade bybor. Andra har fått vittring av en ny tid med klingande valuta. Niklas Olsson ser inte bara kronor rulla in utan sedlar som virvlar upp framför ögonen på honom. Enok Kriström ställer sig upp och förkunnar med darrande stämma ”jag instämmer med föregående talare”.
Det är egentligen tre verkliga intressenter i byn som omfattas av förslaget: Filip Nyström, Enok Kriström och Niklas Olsson.
Med en större vana att framträda vid sammanträden och få något substantiellt sagt begär Niklas Olsson ordet och ber först - för att inte anses övermodig - att få säga några ord fastän han inte är någon talare.
- Jag är ju den som har störst yta uppodlad jord intill det område som är aktuellt för det här projektet. Hur är det med spridningen av arsenik och svavel till tegarna uppe i Ängarna? Och överallt annars i byn? Tack för ordet.
- Som vi tidigare har sagt finns det ingen anledning till oro. Det är inte några ansenliga mängder det är fråga om. Vi håller det hela inkapslat inom industriområdet. Vi vill ju ha det samlat för ämnena ska ju säljas vidare. Och myndigheterna är helt med på förslaget. Så det borde väl närmast vara en medborgerlig plikt att...
- Utsläppet i havet då? Det är en av byborna som inte har åkermark men fiskar längst ut på Lillbådan som tar till orda utan att begära ordet.
Det känns som ett nedslag av ännu ett berg som någon försatt i rörelse. Hur vet Nikanor att det ska släppas ut nånting i havet?
- Vi är ju främst intresserade av att komma nära hamnen för våra transporter. Det blir mycket båttrafik med många tunga transporter. Kajerna kommer att byggas ut för att kunna ta emot även tyngre tonnage. När vi ändå är så nära vatten kan det väl inte undvikas att det blir lite spillvatten som går ut. Men era tvättgummor häller väl också ut sitt sköljvatten, eller hur? Vi ska däremot lägga långa tuber ut mot havet så det är ingen fara.
- Finns det arsenik i det som går ut i havet också?
-Nej, nu tror jag att vi går för långt, säger en av storgubbarna. Vi har ju sagt att det inte är någon fara och att myndigheterna har tittat på det här redan och det är godkänt och klart.
Det är då som den självägande bonden Niklas Olsson fattar sitt beslut. Förresten har han redan vetat att han inte skulle ha någon framtid i byn om han sålde tvärt emot de flestas mening. Om det sen är så att han måste ha en förevändning inför sig själv eller inför både sig själv och andra må vara osagt.
-Om det nu verkar så godkänt och klart som det sägs från expertisen här så vill jag nog hävda att vi är vana att bestämma över vår egen mark här i byn. Ända sedan försäljningen av Granden till kyrkan på 1500-talet har vi fått lära oss att vi ska vara rädda om jorden som ska ge oss bärgning. Med anledning av det som framkommit här i dag vill jag för min del deklarera att jag inte är beredd att sälja min mark på Ängsudden.: Det tycks vara uppenbart att de två andra markägarna där ute också är tveksamma.
Det var inte mycket mer att tillägga. Saken var klar. Byn tackade nej till ett smältverk. Det som många byar skulle ha slukat med hull och hår.
- Tänk så många som skulle ha fått arbete, kommenterar Nils besviket beskedet om sammanträdet sedan han satt sig på soffan i köket där hemma. Och vad byn skulle ha växt. Den skulle ha blivit lika stor som Skelett. Men det är klart. Man säger att arseniken är så farlig. Kanske kan det bli jobb på smältverket om det kommer till på det där andra stället de talar om. Skelleftehamn.
Hamnen har varit Kågebornas stolthet. Redan när beslutet att flytta Pite till Kåge efter branden i Öjebyn på 1600-talet och kalla den nya staden Hedvigstad har hamnen varit viktig. Hamnen vid Öjebyn hade börjat grundas upp men i Kåge fanns det djup i hamnen då och finns även nu trots landhöjningen. Skutorna har kommit och gått. Ibland har skutorna legat kvar. Man minns fortfarande att en skuta låg kvar hela vintern och hade svårt för att komma iväg före midsommar på grund av isen.
Genom stora kvarnen i Kågeälven och utskeppningen av virke har man varit van med en livlig sjöfart från tidig vår till sena hösten i Kåge hamn. Pråmar och bogsering har varit viktiga inslag i hamnen. Ibland har man dragit pråmarna längs älven med hjälp av långa rep och pråmdragare på stranden. När det blir tal om havet och hamnen är Kågebornas ögonsten man vidrör.
Man vill både skydda sin ögonsten för oväntade faror och ge hamnen alla tänkbara möjligheter att utvecklas och leva med alla, dofter och allt det brusande liv som hamnen för med sig.
I hur stor utsträckning miljöfrågorna avgjorde kågebornas nej till smältverket och hur mycket det berodde på vanlig konservatism och omsorg om den odlade jorden är inte så lätt att avgöra i dag. Historien har dock bekräftat att i den mån miljöaspekterna spelade in var man tidigt ute med en framsynt bedömning.
