XI. Nålsögat
Om några dagar blir det oväder. Vattenståndet sjönk i går. Men i natt ska vi hinna lagna. Skötarna bärs ned till båten. Två hag med vardera en sexton alnars, en arton alnars och en tjugo alnars. Det är ingen mening med för många skötar. I afton får småttingarna hållas på avstånd. Det är lite mer allvar över en mulen dag och med såna väderutsikter.
Från Renholmen hörs redan en båtmotor. Är de redan på gång? Med den här vinden är lämpliga fiskeplatser inte så många. Fort hivas resten av skötarna in i båten, den näst sista halvt stenad, den sista ostenad. Att stena färdigt får göras på vägen. Vestmans har lite kortare sträcka till Rönnskärsstenen än Larssons från Renholmen har.
Vi hinner nog lagna längst in. Strömmingen är kanske på väg ut. Det börjar väl bli lite oro i vattnet och den känner fisken säkert av. Om ett par dar är stormen här. Det här är tankar som automatiskt går genom Abel Vestmans huvud för han har alltid varit duktig på att spå väder.
Runo har snabbt fattat situationen och startat blåslampan i ruffen. När motorn startar backar han genast ut sedan fånglinorna i för och akter lossats. Det är minsann inte så lätt att stena sista sköten i båten. Även om det är den grundaste sköten i haget så blåser garnet i ett kör över på telnarna och det blir inte alls som när man är hemma vid bryggan i lugn och ro. De sista stenarna kommer på plats och dobben läggs i ordning. Dobblinorna fästs i skötsmältarna med skotstek och ringas om i fina bukter.
Det är trångt om plats där ute vid Rönnskärsstenen. Larssons från Renholmen kommer med stötig gång runt Ombytningsgrundet i nordväst och de har redan förstått situationen. De styr nu med stadig kurs mot bästa stället. Vestmans måste gå längre ut. Gårailet river upp en krabb sjö som båtarna hackar sig fram i. Det blir tungt att ro i det här vädret. Men ro måste man om skötarna ska ut.
Så sänker Runo motorvarven. Han ropar från aktern och undrar om de ska pröva den här gången också. Då klarar vi nog bättre att hålla upp båten mot vinden. Redan förut har han försökt att backa ut skötarna och låta motorn göra jobbet i stället för att ro. Båten är så tung att det har visat sig hopplöst när det blåst hårt i vissa vindriktningar att ro den utan att driva iväg.
Även om man är två vid årorna är det svårt att samordna tagen för den som står för att trycka på årlommarna. Och det kan bara vara en enda som sitter och har styrsel på roendet. Det fungerar inte alls om två sitter sida vid sida och sköter var sin åra. När båten häver sig över vågkammarna händer det också så ofta att årorna först gräver sig ner i vattenmängden men när vågen sedan rullar undan rivs årorna upp i tomma luften. Om båten rullar i sidled händer samma sak med en åra i taget.
Ofta måste man vända till båten under langningens gång. Kastbyarna är verkligen knepiga att parera. Sedan Runo fått klartecken att backa ut skötarna ser han nöjd ut. Han slipper slitet med årorna. Snart har han vänt fören in mot Rönnskärsstenen och landdobbet kan gå i sjön tillsammans med krabbstenen.
Nu blir det en väldig koncentrerad aktivitet. Mamma Edna har nackat så omsorgsfullt att överteln och nätslingan följer nederteln som en svans utan större besvär. Båtsuden har sedan båten var ny regelbundet rensats från alla små utskjutande stickor och ojämnheter. Nätslingan ska inte ha den minsta lilla flisa att fastna i.
Irma har stannat hemma för att mjölka korna. Då kan Edna följa med och lagna. Gustav hjälper till med linorna. Per får försöka lagna när Runo backar ut skötarna. Han har lagnat många gånger i sommar då de rott båten. När det varit fint väder har han fått träna sig. Men nu är det annat. Nu måste det gå mycket snabbare. Och det är nästan otänkbart att stanna för att laga till något eller reda ut något som trasslat till sig när man väl låtit motor, vind och vågor ta båten i sitt grepp. Skötarna måste ut som de ska i ett svep.
Den enda gång garnet fastnar i en liten träflisa i båten är han vig som en katt framme och lösgör garnslingan innan tråden hunnit slitas av. Per vet att det är noga med att garnet är så helt som möjligt. Det är otroligt sällan som garnet fastnar i något i båten. Bomullsgarnet i skötarna är så fint och mjukt och ömtåligt att det inte får finnas den minsta lilla tagg i båten där garnet kan fastna.
Sten för sten lagnas skötarna ut. Vid varje skarv mellan skötarna har stadlinorna bundits ihop med garnstumpar som placerats på en dryg alns avstånd hela vägen från överteln till nederteln. Inte alltför många strömmingar ska kunna smita emellan. Och så är man framme vid hovet.
Abel vet att de flesta fiskare kallar den sista avgörande svängen för kronan men han själv föredrar att kalla den hovet. Han lärde sig det ordet som barn av sin pappa. Båda orden känns högtidliga. Eftersom Abels pappa fått öknamnet "Kungen" skulle det kanske kännas konstigt att varje dag tala om kronan. Även om hovet också är ett ord som ligger nära det kungliga så är det ändå lite mindre påträngande.
Det andra haget lagnas vid Rönnskärsgrönnan som ligger en bit längre in mot nordväst. Så kompenserar Abel att han förlorade den bästa platsen vid Rönnskärsstenen.
När allt är lagnat och klart far de genast hemåt. Larssons har redan hunnit ett gott stycke. De vita kaskaderna från bogsvallet syns mot den mörka havsytan som plogkarmar av snö. Hemma vid bryggan på Klösuddens nordöstra strand är det alldeles vindstilla. Runo får ta hand om båten och Abel skyndar sig in för att få sova tre fyra timmar innan han ska stiga upp och kolla vädret. Det syns att det inte är så lugnt längst ut vid horisonten. Vattenståndet ökar inte som tidigare på förmiddagen. Egentligen är det väl fråga om att det minskar igen i stället.
Väckarklockan skräller och Abel ser ut genom fönstret. Det är mörkare än vad som är vanligt den här årstiden. Inom ett ögonblick står han ute på brotrappen och får vinden rakt i ansiktet. Vattenståndet har minskat avsevärt på de timmar Abel sovit. Tvättkläderna på strecket fladdrar i en styv bris. En konstig molnbank med långa fingrar uppåt mot himlakupan ruvar ute vid havshorisonten. Längst nere mot havet är molnkanten svart med ett gredelint centrum i en formation som liknar en enrisbuske. Abel anar vad klockan är slagen. Förmiddagens ökande vattenstånd som bådade västanvind lurade honom kapitalt.
Han rusar in och väcker Edna och Runo. Gustav och Irma får sova. Det är bra att hon är hemma med småbarnen om det blir dåligt väder. Runo har varit snabb och motorn startas innan man ens hunnit göra loss fånglinorna i för och akter. Råolja fyllde man på redan i går kväll innan man somnade.
Redan ute vid Gullgrundet börjar det stänka in i båten och ändå är man inte ens halvvägs ut mot Rönnskärsstenen. Nordosten ligger på snett från babords bog så därför yr mycket vatten in över båten när den slår i vågorna. Men Abel stannar kvar ute i det fria. En sån här gång är det svårt att få en överblick av vad som händer om man kryper in i ruffen. Han har ju också tagit på sig oljestället. Han ropar till Runo att de tar sköthaget vid Rönnskärsstenen först. När de börjar närma sig saktar han in så han inte ska köra in i Larssons sköthag som de måste passera. Det är lite svårt att se dobben. Det är så ovanligt mörk skymning trots att det bara är i slutet av juli. Och vinden pressar ner dobben i lutande ställning.
När Runo får syn på deras eget landdobb saktar han farten men låter motorn gå på tomgång sedan Abel, som ropar ett bekräftande ”låt motorn gå”, fått in dobb och lina. Det blir egendomligt tyst men tystnaden fylls med ett vinande. Blåsten har nu ökat till en obehaglig häftighet. Abel kastar dobblinan över stävrullen och med förenade krafter drar de in sköthaget i båten i en hastighet som förvånar dem själva. Linor och stenar får ligga som det faller sig. Edna står beredd att ta emot sköten allt eftersom Abel och Runo drar in den i båten.
Men det blir allt mindre av ordnat arbete. Sköten slängs nu bara undan där det ser ut att finnas plats och Edna som inte som Abel och Runo drar sköten har svårigheter att hålla sig på benen i den hårda blåsten. Vinden kommer nästan från sidan och båten rullar kraftigt för varje våg. Att man har medvind när man drar betyder att man snabbt måste få upp skötarna. Båten får inte driva in över skötarna och särskilt aktern måste ligga rätt så att inte propeller trasslar in sig i garnet. Allt vatten som följer med skötarna får man pumpa ur på vägen hem. Det har ju också stänkt in en del.
När ytterdobbet och krabbstenen är inne i båten har Runo redan tagit plats mellan backslaget och rorkulten. Nu börjar brottsjöarna bli mycket påträngande. Det har tagits för givet att man också ska hämta sköthaget från Rönnskärsgrönnan. När Abel pumpat ur allt vatten ur kölsvinet känner han att de ska försöka göra det. Rönnskärsgrönnan är lite större och ger mer lä än den ensamma storstenen längre ut. Nu blir det verkligt svårt och mycket ansträngande att över huvud taget få tag på landdobbet och krabbstenen.
Båten rullar och driver snabbt in över haget. Edna får ställa sig vid rodret och då och då slå back för att båten inte ska driva in i sköten. Det är lite riskabelt för om bara någon liten slinga hakar fast i propellern så snurras en stor klump av sköten upp på den. Men nu har man börjat och då finns ingen återvändo. Abel säger till Runo att försöka få de skötar som de nu drar så långt akterut i båten som möjligt. I de vågor de måste bemästra på väg hem är det viktigt att inte fören är alltför nedtyngd. Som tur är har inte så många strömmingar hittat vägen till deras skötar. Med en stor fångst kunde allt ha gått mycket sämre.
Edna är tacksam när ytterdobbet äntligen är bärgat. Abel skär av linan till krabbstenen för att snabbt komma iväg. Runo drar på halv fart och Abel är snabbt framme vid pumpen och får bra fart på pumpen eftersom propellern äntligen börjar dra ner aktern så att vattnet i kölsvinet rinner akteröver. Runo drar då på ytterligare fart för att så snart som möjligt komma i lä för Rönnskärsudden. Ett egendomligt ljud börjar höras. Först tror de att det är nånting med motorn. Men så vänder de sig akterut och ser att både hav och himmel mot horisonten är alldeles blågröna och en märklig kombination av visslande och dån fyller luften och överröstar motorns knatter.
Havet är i uppror. När båten äntligen närmar sig lä av Rönnskärsudden börjar baksjöarna utifrån havet att rulla in. Men det är ju ingen överraskning. Så Abel pekar med handen mot sundet mellan Yttre Lönngrundet och Gullgrundet. Det är kortaste vägen hem och nu är det nog frågan om att snabbt nå innanför vågbrytaren. Men väl inne i sundet är det verklig storm och den har en sådan kraft att Abel inser att deras egen vågbrytare inte har mycket chans och deras brygga är precis i skottlinjen för den rytande stormen och dess vågor. Abel flyger upp från sittskotten och tar tag i en kraftig slinga av skötarna som stöd.
- Till Tåmesundet! vrålar han och pekar samtidigt mot sydväst. Han vet ju att nu har inte Runo nån större chans att höra ens om man skriker för full hals.
Tåmesundet är en lugn tillflyktsort de brukar uppsöka när det är för kraftig storm vid deras egen fiskebrygga som ligger öppen för ostlig vind. Byns roddbåtar ligger där, inne i en liten cirkelrund vik, Klubbviken, till vilken man kommer genom ett smalt sund som kallas Tåmesundet. Ganska snart började folkhumorn kalla det för Nålsögat. Infarten är nämligen ganska smal eftersom byborna byggt en stenarm på vardera sidan av sundet för att hindra sundet från att grundas upp. Bäcken som mynnar ut längst in i Klubbviken kan inte i någon större grad åstadkomma rörelse i vattnet. Då är det nog hellre havets vågrörelser, strömmar och växlande vattenstånd som hjälper till att hålla cirkulation på vattnet i sundet. Stenarmarna är markerade med var sin ruska, så det är inte några problem att veta var man ska styra för att komma in i sundet.
Just som de börjar ana infarten till Tåmesundet hörs en fruktansvärd åskknall och någon minut senare piskar stormen vatten från ett veritabelt skyfall över dem som är i båten. Det är nästan som att stå i ett vattenfall. Stormen har ökat till vindstötar som ömsom tycks lyfta aktern på båten ur läge när en våg rullar förbi och ömsom trycka ner den under vattnet när vågdalen kommer. Brottsjöarna tycks vilja slå ihop över den lilla farkosten som en råttfälla.
Men det bär av in mot Nålsögat. Det är den enda vägen även om båten uppför sig som en slänggunga. Ena gången sugs båten fast i en djup vågdal och det känns som om båten stannade av. I nästa ögonblick rusar den framåt nästan okontrollerbar som en spark i en backe med isglagga.
- Men var är ruskoma?
Runos förtvivlade fråga drunknar i stormens oljud och motorns knatter. Regnet förstärker känslan av att inget ljud kan nå fram till närmaste människoöra. Ingen ruska syns till. Ruskoma som brukar synas lång väg är som uppslukade av vågskummet. Vart ska han styra? Han vet ju på ett ungefär men öppningen mellan stenarmarna är så smal. Även sedan Runo minskat gaspådraget till motorn tycks båten drivas framåt i ett hetsigt tempo av vind och vågor. Abel som brukar vara snabb och förtänksam verkar ha gripits av något slags förlamning. Här hittar han ju lika bra som i sin egen byxficka. Han tittar planlöst än hit, än dit. Så pekar han över styrbords bog. Runo tar det som det vanliga tecknet att styra åt det hållet.
Smällen under båten kommer plötsligt och oundvikligt. När Runo förstår att de sitter fast slår han av motorn.
- Starta igen, ropar Abel. Runo skyndar sig att lirka fram startpinnen ur svänghjulet och trampar till. Nu är ju motorn varm. Den ska starta hur lätt som helst. Men motorn vill inte starta. Runo börjar trampa i raseri och förtvivlan. Men inget hjälper. När han till sist inser att han måste sluta, dryper han av svett.
Abel har redan börjat med ena åran. Edna tar den andra. På var sin sida om båten sätter de årorna mot botten och just som vågkammen kommer och lyfter båten en aning skjuter de på av alla krafter. Det är inte mycket de kan åstadkomma eftersom åran knappt når ner till botten när vågen har lyft båten. Det skrapar under deras fötter. Det är på stenarmen de sitter fast. De ser att Runo lägger sig ner på styrskotten. Han har ju vevat motorn till förtvivlan. När nästa stora våg kommer är Abel och Edna redo igen och nu skrapar det till ordentligt. Äntligen släpper båten från stenarmen och den hinner inte driva så långt in i sundet förrän den med varje vågdal hugger fast i botten. Men Abel vet att här är det bara sand så det kan inte skada båten särskilt mycket.
Nu märker Abel att vattenståndet under natten måste ha sjunkit säkert mer än en halv meter. Med förenade krafter tar Abel och Edna båten in i Klubbviken. Där blir det så oförklarligt lugnt och stilla som när man vänder en hand. I lä av Inre Lönngrundet är det bara ovanför och vid sidan om som det viner och blåser och dånar.
De tre är genomblöta och totalt utpumpade. De drar båten mot land och fäster fånglinan i närmaste större sten på stranden. Därefter börjar de gå hemåt. Minst som en halvtimme känns de femton minuter det tar att gå runt inne i Lurviken. Runo orkar knappt förflytta benen. Han börjar få lite värme i kroppen. När han låg i båten började han bli kall över ryggen, trots att han svettades så mycket när han försökte dra igång motorn ute på stenarmen. Mekaniskt flyttar han fötterna och sedan han kommit inomhus orkar han knappt ta av sig de blöta kläderna. Edna byter också och gör sedan upp eld i spisen. Kaffepannan fylls med vatten och nu läggs extra mycket kaffe i vattnet. Det här kan ju ändå inte vara världens ände!
Det blir en kort natt. Runo har fått feber. Han måste stanna i sängen. Vädret har snabbt blivit bättre. Löstöckun driver strax över deras huvuden. Det känns fortfarande lite rått och fuktigt i luften. Men ovädret är över. Abel tar med sig Irma, Gustav och Per till båten. Edna är kvar för att mjölka korna och ta hand om Runo. Hon ska också ha maten färdig när de kommer tillbaka. Det blir ett styvt jobb att reda ut skötar och linor och skötstenar. Lyckligtvis var det ju inte mycket strömming att ta hand om. Här i Klubbviken har de ju inte skakbryggan att hålla till på. Där båten är uppdragen växer det kråkbärsris i sanden och garnet fastnar då och då i riset.
Svaret på varför motorn inte startade får Abel då han öppnar luckan till vevhuset. Där är det fullt med vatten. Avgasröret hade säkert kommit under vatten där ute på stenarmen och stormen gjorde säkert sitt till att driva in vatten i motorn den vägen. Inte undra på att Runo aldrig fick igång den.
Fred har också kommit för att titta och eftersom han har en smal och passande hand till luckan får han i uppdrag att med en trasa suga upp allt vatten ur vevhuset. Trasan sticks in, suger åt sig vatten och Fred sticker in sin lilla hand och drar ut den blöta trasan. Han känner alla grejer där inne i motorn mot sin hand och är lite rädd att den ska fastna så att han aldrig ska få ut den igen. Det här är det största hedersuppdrag som Fred har fått i hela sitt liv. Men när alla de andra gör i ordning och hjälps åt att bära hem fisken börjar han känna sig lite ensam och det känns inte lika roligt längre.
Motorn har hittills varit förbjudet område för honom. En gång fick han titta in i bränslepumpen då kåpan var bortskruvad och då såg han nånting som rörde sig fram och tillbaka därinne. Sedan dess har han varit lite rädd för motorn. När Fred drar ut trasan nästa gång har den mindre vatten i sig. Och ännu mindre nästa gång. Det verkar som om vattnet börjar ta slut. Och trasan blir ganska svart av olja. Men pappa har sagt att han inte ska sluta förrän varenda vattendroppe är borta. Och även all olja som är så uppblandad med vatten att den inte duger längre.
Fred blir glad när de andra kommer tillbaka. Nu kan han meddela att allt vatten är borta ur vevhuset. Abel har bestämt sig för att lyfta på durken för att se hur mycket båtens botten har skadats av grundstötningen. Hans värsta farhågor besannas inte. Nu kan han ju inte se utsidan förrän båten dragits upp för vintern men inifrån syns bara en spricka på bordet närmast kölen på babords sida. Det kan ordnas med drev och en plåt. Men båten går att köra hem som den är. I dag går det förstås inte. Motorn måste få torka ur ordentligt och få ny olja.
När Abel, Irma och pojkarna fått ordning på alltsammans lämnar de skötarna kvar i båten. De är för tunga att bära med sig. Det finns ingen gistvall att hänga dem på där i Klubbviken men de hänger lite utbredda över suderna på båten så de kan börja torka. De far i varje fall inte illa över dagen och nästa natt. De är inte så nedslagna längre. Irma och Gustav märker att pappa blivit gladare och gladare för varje sak som blivit avklarad. Sedan han sett att båten inte var värre åtgången började han faktiskt att kunna le mellan en del ord. På hemvägen håller sig Per och Fred så nära pappa de kan. Här är deras badvik men i dag är det ett helt annat sorts äventyr än bad. Irma bär lite skräp i en hink.
När de kommer in ser de att de har främmande. Det är Sven Larssons bror August som kommit och hälsar på. Han rullar hatten i handen och frågar utan artighetsfraser om Abel har sett Svens båt. De for strax efter det att det börjat blåsa upp för att hämta skötarna vid Rönnskärsstenen. Men de har inte kommit tillbaka. Edna har egentligen redan berättat vad de vet. Hon var ju också med till Rönnskärsstenen. Runo har också bekräftat att de var där före Larssons. De hade sett deras skötdobb. Men kors i all sin dar att vara där ute efter det att Vestmans kommit sig därifrån. Det hade ju blivit ett sånt förskräckligt väder precis på en gång.
I väntan på Abel har August fått kaffe. Att han väntat är nog för att han hoppas få hjälp av Abel att reda ut vad som hänt. Abel tar sig en slät kopp kaffe och börjar fundera. Han ställer sig vid fönstret ut mot havet.
- Vi måste till Erikssons på Sandudden. Om de har fått motorstopp så har de drivit åt det hållet. Har du pratat med länsman? Abel frågar som i förbifarten. Han vill inte oroa i onödan. Men han vill nog förbereda August på att det kan bli dåligt besked. "Nej, inte tror jag väl att det ska behövas", säger August men drar på det länge, länge... De går genvägen genom skogen. Abel är egentligen så trött att han borde sova men nu gäller det en person i sjönöd. Kanske värre än så. Larssons fiskelag är ofta en konkurrent om de bästa platserna för strömmingsfiske vid fjärdens nordsida. Men samtidigt är de bästa vänner och alla vet att man arbetar under svåra förhållanden. Ganska ofta är man beroende av varandras hjälp. August märker att Abel tar ut stegen ordentligt. Det är lång väg till Sandudden. Om Vestmans båt varit körklar hade man förstås farit sjövägen. Sedan de rodde med ekan över Tåmesundet har de minst en halvtimme att gå. August försöker att följa med i tempot. Det är viktigt att få klarhet i vad som hänt.
Det är tyst och tomt utanför stugan på Sandudden. Inne sitter gammelmor och stickar på sin oändliga stickning. Katten sitter hopkurad med hennes fötter.
-De for iväg för två timmar sen, berättar hon. Vi såg en konstig båt komma drivande. Den såg alldeles övergiven ut. Den måste ha nått land vid Lillbådan.
När August förstår att gumman talar om Lillbådan ger han sig iväg springande.
- Jag måste nog skynda mig efter också, urskuldar sig Abel och är inte sen att komma efter. Över stenskravlet går det ganska lätt att springa. Värre blir det när de kommer till ett område med stora kullerstenar ända ned till vattenlinjen. De hoppar som stengetter från sten till sten. Sedan kommer en grusstrand med en hel massa bråte ilandvräkt av havet. Men längre upp på stranden går det riktigt bra att springa. Det hörs röster på andra sidan av en klippbrant.
När Abel kommer dit ser han och förstår men säger inget till August. Det bästa är att han själv får komma till insikt i sin egen takt. Sven är död. Det syns på att han ligger avsides och orörlig utan att någon ägnar sig åt honom. Däremot verkar det som om man arbetar med att hjälpa Nicke.
Han har fått i sig så mycket vatten som någon kan ha i sina lungor och ändå överleva. Mellanpojken hos Erikssons har varit beväring och lärt sig att man kan göra konstgjord andning. Nicke ligger framstupa med huvudet så att det lutar neråt mot stranden. Han trycker på skulderbladen och lyfter Nickes axlar växelvis. Nicke har stönat flera gånger så det finns liv i honom och vatten har runnit ur honom. Eriksson och hans yngre son har börjat tillverka en bår av ilandflutet virke och sina egna bussaroner.
- Vi måste göra en bår åt Sven också, är det första som August säger när den lugnat ner sig och stannat av. Abel har redan gått ner mot båten och där kan man avläsa en del av vad som hänt. Tydligen har de trott att de skulle hinna dra skötarna. Men en bit in på andra sköten har de kapat den mitt av. Stormen har överraskat dem totalt. Det är lätt förståeligt med tanke på vad Abel erfarit den natten. Här i strandkanten mot nordost blåser det ännu och vågorna är höga och mäktiga.
Med förenade krafter drar de båten så pass högt upp på stranden att den inte ska slås sönder ytterligare av vågorna när vattnet stiger igen. Fånglinan fästs i en rejäl alstam.
August har börjat att acceptera att Sven är död. Först gick han runt runt. Men när han förstår att allt hopp är ute börjar han att hjälpa till att ordna en bår för honom. Ur båten hämtar de den långa sittskotten och ett rejält rep. De binder fast Svens döda kropp på brädan inför den knepiga transporten över kullersten och andra svåra passager.
Nicke får ligga på den andra båren. Den sorgliga processionen avgår mot Sandudden. Nicke har börjat andas ganska normalt utan konstgjord andning. Men där han ligger på båren skakar han och vrider sig ibland med tvära kast som om han får kramp då och då. Att bära Nicke mellan och över de stora kullerstenarna som man snart kommer till blir en svår uppgift. Ibland ramlar han nästan av båren när den lutar som mest. Ibland reser han sig till hälften och försöker att hjälpa till med sina händer mot någon av stenbumlingarna. Till sist ska han försöka gå själv. Men han orkar inte ens stå på benen utan faller ihop.
När han kommit upp på båren igen börjar han undra var Sven är. De som bär brädan med Sven kommer en bra bit efter så Nicke ser dem inte. Det är inte lättare för dem att bära i den svåra terrängen än för dem som bär Nicke.
Alla skakar på huvudet till svar på Nickes fråga. Det är August som står närmast och han säger till slut att det är slut med honom.
- Ja, jag förstod nästan att det skulle gå så, säger Nicke. Han lyckades inte hålla sig uppe och fick mycket vatten i sig. Båten blev alldeles vattenfylld innan vi hann kapa sköten. Och sen kom vi inte åt att pumpa båten. Den förklaringen var ju inte så vidlyftig men Nicke fick upprepa den för landsfiskalen också. Mer var det inte med den utredningen.
