Fiskdammen där resp fisk tar dig till:

7 Kaninmat, 8 Säljakt, 9 Rönnskärsverken,

10 Kriget, 11 Nålsögat, Fiskestugan och båten.

I. Öskaret

J W ställer mekaniskt ifrån sig öskaret. Att det råkar bli på utsidan av båten märker han inte. Inte förrän det är för sent. Stormen har kommit så oförmodat hastigt. Han hade nog sett löstuckun och undrat lite. Nämen rasiken ändå, inte är det väl storm på väg? Nog går den i så fall vid sidan om? Eller kommer den verkeligen hitöver? J W inser äntligen att stormen är över honom - men vad kan han göra åt det?

Seglet har rivits av mitt över. Det revs på det ställe där det brukade vikas ihop. Så det är väl inte så mycket att säga om. Men nog måste han lappa seglet så fort det blir tid. Men när seglet i sin tur sliter av masten tappar J W fattningen. Sjöarna har vräkt in i båten och öskaret förslår ingenting mot vattenmassorna. Att både ösa och styra blir för mycket i allt kaos.

Klåån, nu tar det i första storstenen! Ja, båten har ännu god styrfart, men vart styr man när det bara finns sten, stor sten, och mellan stenarna lite plaskvatten som sugs in i brottsjöarna och sedan gruskanten mot land. Båten med släpande segel har antagit brottsjöarnas rytm och kan inte påverkas av roder eller åra.

Båten välter när den drivs upp på den första stenen. En brottsjö gör resten. Snärjd i skötarna och med glittrande strömming runt benen ligger J W och domderar. Räddningen är inte långt borta och det vet han. Det är det som är nästan mest förargligt. Kungalaget har fått se alltihopa. Vad dom ska skrika ut det på byn!

Det senaste året har inte gett J W nån glädje. Kon är utsvulten och på taket har takspånen blåst bort fläckvis. När det regnar läcker det i västra hörnet i kammarn. Där står vattusån mest jämt. Det löns inte flytta den mellan regnilen. Och hur är det nu med båten?

På vägen in mot stranden har han sett elden och de mörka skuggorna runt omkring den. Kunga-Abel har än en gång triumferat som väderspåman när han drog skötarna före alla andra och gick iland. Genom gläntan som storstenen tvingat fram i stadkanten mot havet av alar ser Abel J W:s båt komma frustande och plötsligt hörs mellan bränningarna ett ritschande ljud och strax därpå knakar det som om ett träd fälldes av stormen. Kom ropar han och alla rusar i väg mot stranden.

Abel och Erik tar med förenade krafter lös J W ur skötarna och de märker att han inte kan stå på sina ben. Paul försöker ta hand om båten. Han tänker lotsa in den mellan stenarna. Men den är ohanterlig på grund av allt vatten och masten och seglet som ligger mot suden och når långt ut i vattnet. Paul tar fånglinan och skarvar den med en dobblina så att han når att slå ett halvslag om en kraftig al. När Paul hinner ifatt de andra förstår alla att nu måste J W bäras hela vägen upp till elden. Han jämrar sig och förklarar hur hemskt det känns. Vad är så hemskt? Att båten har farit illa? Att seglet är sönderrivet? J W:s muttrande är inget svar. Men Abel anar att det kanske är skammen inför dem och inför mötet med alla i byn. Eller är det öskaret?

J W snickrade till det i Galileen. Ja, så heter torpet där han växt upp. Det var väl allt drickande som fört med sig det här namnet på stället. Inte smickrande, men det är ändå något bibliskt över namnet, ja faktiskt åt det himmelska hållet till.

När Johan, ja så hette J W som barn, var tolv år gammal gjorde han ett vackert öskar medan de stora var ute på havet. Det var utskuret ur ett stycke masurbjörk som han hittat i skogen. Han skar ut en fisk på sidan av öskaret och satte dit sina initialer: J W L. Samt årtalet 1861. Nu när han var tolv år ville han börja på havet. Få följa varje natt skötarna skulle ut. Med öskaret i hand skulle han stå i dörren och visa att han var värdig när pappa kom hem. Mamma skulle slå vid sig och pappa skulle grymta. Men han skulle lägga märke till att Johan hade tillverkat nånting användbart. Storebror skulle retas och morbror Erik skulle undra hur det skulle bli med hans plats i laget.

Men Johan visste att det var dags. Pappa vände på öskaret och upprepade för sig själv J W. Kan pojken bokstäverna som en vuxen, sa han med frågande ton i riktning mot mamma. Ja visst, du heter ju J W. Från den stunden säger ingen Johan utan J W. Och han tvekade inte när han lyfte ner skötarna från gisterna den aftonen och la dem över båtsuden då de skulle stenas. Från den dagen var J W fiskare. Och öskaret låg under akterskotten och gjorde tjänst varje natt.

Kungalaget har hunnit se det där med öskaret som J W ställde ifrån sig på utsidan av båten. Natten är ljus trots stormen så här de första dagarna i juni. Öskaret guppar på vågkammarna som en liten bräcklig farkost, gulbrunt och oansenligt i stormen, först till synes oövervinneligt. Ilandvräkt av en skärande brottsjö och slungat mot en sten ligger det där till sist, besegrat av havet, knäckt och uppbrutet i två halvor.

Det är i det tillståndet Paul hittar det senare samma morgon. Han är lillpojken i kungalaget som gått ner till strandstenarna för att se på hur vågorna från havet bryts över kullerstenarna en bit ut i vattnet. Det här skådespelet fascinerar grabben som fyllt tio år samma vår och som ska göra sin första sommar som fiskare på riktigt.

Att glas och porslin är bräckliga saker det har Paul lärt sig varje gång han till egen och alla andras förtvivlan misslyckats och tappat glas och tallrik i golvet. Då har han fått så mycket ovett att han nästan glömt vad det varit fråga om. Men att träsaker går sönder var inte så vanligt. När han tar tag med var sin hand i de två bitarna av öskaret provar han att passa ihop halvorna mot varann. De passar precis. Ytterkanterna är avnötta men de nyblivna kanterna glider ihop så att det nästan känns som om öskaret blivit helt igen. Men när Paul släpper greppet med ena handen faller den halva som den höll ner i gruset.

Nånting ovanligt händer inne i bröstet på J W. Armarna orkar inte riktigt och vattnet känns plötsligt mycket kallare. Ändå vaknar det ingrodda självförsvaret. Paul hör hur pappa måste skrika åt stackarn att ge efter med fötterna så att han kan dra av honom stövlarna. Pappa skriker med samma röst som när han är rädd att skötarna ska gå sönder. Gubbens näbbstövlar sitter fast i garnet på gubbens skötar och näbbarna är som krokar inne i tjorven. Men den här gången tycks inte pappa vara rädd om skötarna. Det märks att det gäller nånting annat.

Kunga-Abel har märkt att J W bleknat betänkligt. Det är nog fråga om att få honom till elden och värmen så snart som möjligt. Och få av honom blötkläderna. Erik har redan tagit av sig byxor och bussaron för att J W ska få torra kläder att ta på.

- Tror du jag tar av mig kalsongerna mitt för ögonen på främmande? Det behövs lock och pock och ”Erik och Paul gå härifrån nalta” och ett ihärdigt viftande med Eriks torra byxor för att locka honom att vilja få torrt på den blåfrusna kroppen. Han skälver oherrans som ett asplöv i pålandsvinden.

Varm av elden blir han ju bara på ena sidan. Han får ta en sida i taget och flytta om. Och kaffet värmer inifrån. Erik som måst lämna sina kläder ifrån sig försöker med samma recept. Visserligen har han kvar sina kalsonger och undertröja, men det blåser ju så kraftigt och när det börjar duggregna så börjar Abel förstå att elden har liten chans att värma de kalla kropparna. Vattnet att koka kaffe börjar ta slut. Man får ta vatten ur havet i kaffepannan. Det är lite salt men går att dricka. Nu måste fällarna upp ur båten som Kungalaget förtöjt i lä av den stora Svartstenen.

Tänk, om det ändå varit en klar dag. Då skulle de första solstrålarna redan ha börjat värma jord och hav och människor. Men idag är det storm. Och i stormen seglar de mörka molnen fram som skymmer solen. Storm och sol vill liksom inte samsas under samma tak vid Tåmsvarten idag. Strax ovanför grantopparna fladdrar löstuckun förbi som lösrivna trasor från hemlösa andar i de större regnmolnen.

De gråbruna porösa löstucku-molnen bär bud om förbättring så småningom, kanske redan idag. De driver iväg mot norr efter att tidigare i dagbräckningen ha kommit från nordost rakt in mot land. Vinden är på väg att vända. Kanske kan man snart försöka att segla hem. Och det är nog nödvändigt att ge sig iväg så snart som man kan få ut båten. J W har blivit så tyst och om möjligt ännu blekare. Och Erik har börjat huttra. Han har för lite kläder. Han är femton år och stora karln och försöker springa sig varm då och då. Men då blir han så andfådd. Fällarna som Abel hämtat ur båten är halvblöta. De är inte till mycket hjälp.

Sommaren 1930 hinner J W knappt ut på havet. Den här fiskesommaren har inte ens börjat innan den tar slut. Han får bara se det blå havet genom kammarfönstret. En sängsommar blir J W: s sista, lång och ovälkommen och plågsam. Ryggslutet nöter sig ner genom sänghalmen och skaver mot bräderna i sängbotten. Nu får han tid att tänka.

J W har aldrig kunnat förlika sig med kungalagets fiskemetoder. Och så skulle han behöva uppleva den där natten där ute, just där han känner sig överlägsen allt och alla. Att bli omhändertagen som ett spädbarn av Kunga-Abel. In på bara kroppen har de bytt hans kläder. Han orkade inte ens hålla greppet om halsen på Abel och hålla sig uppe när han blev buren.

Nej, inte ens se om båten hade han kunnat innan de måste iväg. Samma afton får han rapport om att båten är helt sönderslagen undertill. Kölen är knäckt på det ställe där masten vant fäst. Tre bord är intryckta på styrbords sida och tvärt av och flera vränger är brutna som tändstickor. Babordssidan har tydligen också slagit mot nån stor sten för där är det ett stort hål och ett par vränger lösryckta.

Rodret måste ha kommit i kläm när båten kastades hit och dit mellan storstenarna och det är nu alldeles sönderbrutet. Rorkulten hade tydligen glidit av och låg vid strandkanten. Den ligger här ute på bron. Nu när båten är sönderslagen och masten av och seglet rivet i två stycken uppifrån och ända ner så kunde man inte göra annat än ta hand om skötarna och fisken. Resterna av båten drog man upp på land längst in i Bergviken och det som gick att frakta tog man hem. Det ligger ute vid bron.

Fiskelaget från Kallkällan far ut till Bergviken för att ta hand om J W: s båt och skötar så fort de får höra vad som hänt. Kallkällpojken Lars far runt och säljer fisken. När han berättar i gårdarna vad som hänt och hur det gått till så blir strömmingen fort såld, trots att det är långt lidet på dagen. Inte förrän mot aftonsidan blev strömmingen klar att säljas och då brukar det vara för sent.

Kallkäll-Per kommer med skötarna och segelhalvorna på eftermiddagen. J W gråter när han ser dem genom fönstret där de ligger på gårdsplan.

- Jag ska väl hänga upp skötarna på gistvallen, säger Per. Och seglet lägger jag väl över gärdsgårn så det får torka. Per drar på orden som om man väntar ett godkännande från J W. Så tillägger han att Lars just har farit till byn för att sälja strömmingen. Då grymtar J W belåtet.

Nog anar J W att den sista delen av beskedet innebär att byborna samma kväll får veta alltsammans. Men han orkar inte tänka tanken ut. Och blir förresten avbruten av Edna som just kommer in genom dörren.

När Abel kommit hem och berättat vad som hänt ber Edna genast äldste sonen i granngården att fara till Byske och söka hos doktorn för J W. Han ska tala om hur han hade blivit blöt och frusit och inte orkat hålla upp armarna och klagat över ont i bröstet. Nu har William kommit tillbaka med en flaska från apoteket. Edna vet vad man gör med sådan medicin och hon börjar ana vad som är åt J W. Det är inte många som blir fria från åkomman då det hela tiden gör ont i bröstet och armarna har förlorat allt kraft.

Klara har lovat att ligga i kökssoffan över natten hemma hos J W och hålla eld i spisen. Hon kan ju springa hem till mamma Edna och hämta hjälp om det behövs under natten.

Det blir inte så mycket sömn för henne. Det kommer så underliga ljud från kammaren och hemma har hon aldrig tänkt på att veden måste fyllas på så ofta i en spis.

På morgonen kokar Klara gröt och häller upp den på en flattallrik som de brukar göra hemma med kvällsgröten. Hon ställer också fram en burk med lingonsylt och en djuptallrik med mjölk, precis som hon är van hemifrån. Mamma hade sagt åt henne att göra så innan hon gick i går kväll. J W orkar nog inte nån annan mat, hade hon sagt.

J W har bara hunnit ta ett par skedar när det gnisslar i ytterdörren. Det är Paul som kommer. Han har med sig de två halvorna av öskaret.

I båten när de seglade hem från Bergviken såg J W som i en dimma Paul sitta och leka med ett par träbitar. Men då var han så trött och uppgiven så han brydde sig inte om vare sig det ena eller det andra. Hästen och flakvagnen som fraktade honom hem hade han förstås lagt märke till men nu verkar det så avlägset att tänka sig att det var han själv som åkte på flaket. Allting är så overkligt.

Pingstnordosten det här året har satt punkt för J W:s fiskarliv. Paul lämnar fram sina träbitar och frågar Klara hur det går. När han tittar på J W igen ser han att den gamle gör precis som Paul själv gjorde där ute vid Bergviken när han hittat bitarna av öskaret. Han sitter i sängen och provar bitarna mot varann, om och om igen och tycks hoppas att de ska fastna i varann.

Klara säger att det går väl som det går och Paul ska berätta för mamma när han kommer hem. Hon kunde inte komma för Erik har blivit sjuk igen. Han är så het och har nog feber och måste ligga. Paul tycker att han pratat så konstigt på morgonen som om han inte visste vad han sa. Pingstnordosten 1930 ska man komma ihåg länge.

Gröttallriken blir inte helt tömd. Mjölken är slut men Klara vet inte om man får kasta bort det som blivit över av maten så hans tallrik får stå kvar. Själv har hon också ätit gröt. Nog känns det bakvänt att äta gröt på morgon. Det är ju annars mat man äter på kvällen. Lars kommer med flera kronor för strömmingen han sålt. Han berättar att det gick fort att bli av med fisken.

- Lägg pengarna på skåpet och ta en tieöring för besväret, säger J W. Han frågar inte ens hur det gått till att fisken blivit såld eller hur mycket pengar det är

Klara vågar inte göra så mycket här i Kana i början som när hon är hemma. Där blir hon förresten tillsagd om varje sak hon ska göra. Men ändå vet hon i stora drag vad som är hennes uppgifter: att sopa golvet och diska och ge kon hö och vatten och mjölka och kärna och allt det andra. Det är inte alltid hon måste göra allt ensam. Värst är det att balansera på isen på brunnen och hinka upp allt vatten som ska in i lagårn till korna. För varje gång hon häller över vattnet från hinken till rännan dit in rinner det också vatten på hennes kläder.

Här måste hon sitta liksom fåfäng och se på allt som händer utan att det händer nånting. J W jämnar sig då och då där han ligger i sängen i kammarn och Klara tycker det låter lite obehagligt. Klara har redan varit ute i lagårn på morgonen och stillat kon och mjölkat det lilla den bar ned. Hon har lagt på minnet vad mamma sa i går kväll: det är du som ska ge kon vatten och hö och mjölka. Ge J W lite av soppamjölken medan den är spenavarm. Häll resten av mjölken i en kannhämtare och släpp ner i brunnen med ett snöre så den inte surnar.

J W är faktiskt riktigt glad när han får soppamjölken. Det är ju tidigt på morgonen innan Klara hade hunnit koka gröten. Han är lite fundersam hur det kommer sig att han har piga i huset. Han kan inte riktigt reda ut allt som hänt de här dagarna. Och nog är hon då snäll med mig Klara här. Med betalningen blir det väl nån råd. Nu har han ju dessutom pengarna från strömmingen.

Klara har börjat fundera på hur det skulle vara att vara fru och ha eget hem med en stilig man och eget kök att pyssla i. Där skulle hon inte behöva fråga någon om vad hon skulle göra. Nästa år ska hon bo i kyrkstugorna i Byske och läsa för prästen.

Ett stön från kammarn väcker Klara ur hennes drömmar. Det var visst inte så farligt. Nu visar klockan på köksväggen tolv och då ska J W ha nästa tesked ur flaskan och så ska han få kaffe. Det sa mamma till om redan i går kväll. Men hur ska det vara sen? Hon måste få veta mer av mamma.

Genom dörren ser hon väggbonaden som hänger på väggen i kammaren. Den är sydd med såna där snirkliga bokstäver som hon sett i gamla postillor. Det var nog svårt att lära sig läsa när man måste se skillnaden mellan såna där konstiga bokstäver. Klara vet redan vad det ska stå på bonaden så hon behöver inte stå och stava sig fram. Men vad som menas med ordet "härd" egentligen är hon inte riktigt alldeles pricksäker på. Men hon förstår förstås vad som menas:

Blått mot gul bakgrund med en del krumelurer i tyget. Och alldeles vid taklisten hänger en tavla med kungen. Den har en svart krusad ram runtom och bilden skyddas av glas. Vid första anblicken undrar Klara vad kungen har på bröstet men sen ser hon att det är roliga band och knappar som ser ut som stjärnor. Och kungen är så välrakad. Som pappa brukar vara när han ska på begravning. Tavlan hänger snett in under taket som om den vore på väg uppåt men kommer inte längre då den stöter i taket som när pappa brukade lyfta henne när hon var mindre och hon måste böja huvudet framåt för att inte slå sig mot taket.

Det här året hoppar havet över midsommar-nordosten. Det får väl anses vara nog och övernog med pingstnordosten. J W har kommit upp ur sängen. Han håller sig för bröstet då och då och har svårt för att andas. Men det är varmt och skönt ute så han kan gå ut på gården kortare stunder. Klara har ställt ut en stol åt honom. Hon har blivit kvar som ett slags piga åt J W.

Mest hela dan sitter han och håller i de två halvorna av öskaret. Öskarets öde har blivit en del av hans eget. Även om båda kom ur ovädret och är hemma i Kana i Galileen så är båda knäckta. J W minns den dag han var färdig med öskaret år 1861, våren när han fyllt tolv år. Så stolt han vant. Men att öskaret bär med sig minnen av det förgångna är egentligen inte märkvärdigare än att han själv minns och kommer ihåg. För J W är saker och ting numera utan betydelse utom det som påminner honom om en värld han behärskade och älskade.

J W har inte bara hört talas om att man kör bilar som går med motor i stan. Han har sett dem också. Liksom förstås båtar som körs med motor. Kungalaget ska visst skaffa en sån i sommar. Men J W har lämnat framtiden bakom sig och ser nu bara fram mot det förgångna.

Sedan Erik blev frisk har han varit och hälsat på. Han är så rädd om farbror J W och hoppas att han ska bli riktigt bra. Erik har fått lite hosta av sin förkylning men nu är han nästan bra. Klara kommer ut på bron och säger att nu kan alla komma in för nu har hon skurat färdigt.

Midsommarstädningen är i det närmaste klar i Kana. Nu gäller det bara att damma av mattorna som redan ligger utkastade på gården. Klara har fått hjälp med det av Erik.

Syrenerna hemma hos Edna och Abel Vestman vid Stortallen har just med möda slagit ut och häggen är överblommad. På midsommarafton samlas byns alla ungdomar och leker småringar.

Laxnäten har givit fyra laxar före midsommar. Men i midsommarveckan blir ett laxnät alldeles sönderrivet. Det är ingen tvekan. Sälen är kvar i garnet, offer för sitt eget stöldförsök. Han har offrat livet i sin jakt på byte. Bra är att man inte behöver misstänka nån människa för skadegörelsen.

Abel berättar för J W så försiktigt och skonsamt han kan. Egentligen har han ju inte nån skyldighet att säga nånting om det, men hederskänslan är stark. Det har nämligen varit höjdpunkten på den gamle fiskarens sommar. Att få fara till prästen och landsfiskalen före midsommar och sälja en lax åt dem var. Ingen har ens snuddat vid tanken att konkurrera med J W. Men den här sommaren är helt annorlunda.

Eftersom J W varit sjuk och Abel är hans närmaste granne så faller det sig naturligt att Abel går in så att säga i beredda gärningar, nästan som ett ombud för J W. Nog känns det lite konstigt att inte säga nånting i förväg till honom utan komma så här i efterhand. Men det skulle säkert ha blivit outhärdligt för J W att så att säga ge sitt godkännande innan det skett. Då återstår bara att presentera det som ett fullbordat faktum.

Abel har verkligen fått uppleva det som varit en självklar tradition vid laxaffären varje år. Landsfiskalen bjuder själv på kaffekask. Det trodde man ändå inte. Han som jagar hembränt och sätter fyllerister i finkan. En lagens väktare...

Och i prästgården tar prästfrun fram en äppelkaka med vispgrädde. Och hallonsylt ovanpå. Och vit duk på bordet. Och så oherrans tunt och vackert porslin. Och bra betalt för laxen. J W suckar. Han känner hur saknaden sjunker in i benmärgen. Men det är ändå bra när det nu blivit som det är att det blev Kunga-Abel som... Och nu får ju ändå J W liksom återuppleva det i minnet och känna dofterna och se allt för sin inre syn tack vare Abels berättelse.

Klara har mjölkat J W:s ko och fått ge sig i väg till de andra ungdomarna. I kväll är det Edna och Abel som ska stanna hos J W. Edna kommer sedan hon mjölkat hemma. Sedan ska de tillsammans hjälpa J W i säng. Det är bara med möda han går över köksgolvet och in i kammaren.

Tillbaka till startsidan