ur Östgöta Correspondenten 98-10-10

Unik, udda, utsatt

Björn Ranelid: Tusen kvinnor och en sorg

Albert Bonniers förlag

[Ingress:] Björn Ranelid är tillbaka med en stor roman. Återigen har den en autentisk bakgrund, då han berättar om kärleken, om en somalisk kvinna och en svensk matematikprofessor. Per Larson har läst den.

"De verkligt intressanta personerna undgick historieböckerna och de allmänt spridda berättelserna om ingen tog sig an dem och gjorde ord av dem på papper."

Dessa rader ur Björn Ranelids nya roman "Tusen kvinnor och en sorg" skulle kunna vara en sammanfattande utgångspunkt för hela hans hittillsvarande författarskap. Få har med en sådan konsekvens gestaltat att "varje människa existerar i endast ett exemplar", det vill säga att varje människa är unik och därigenom också udda, utsatt och oersättlig.

Samtidigt har han lyft fram den potential som finns i varje människa som lever i kärleken, och hur lite som ska till för att en människa ska slungas ut ur kärlekens rum. Glädje och sorg, godhet och ondska går hand i hand som varandras nödvändiga förutsättningar. Utan det ena kan inte heller det andra existera.

Autentisk

Enligt förordet har denna berättelse en autentisk bakgrund, precis som romanen om Stig Dagerman och den självbiografiska "Till alla människor på jorden och i himlen" (1997).

Maria, en sedan nio år i Sverige bosatt somalisk kvinna som har förlorat man och dotter i inbördeskriget, bad honom att skriva om hennes vän och älskade innan han dog. Denna vän och älskade är Simon Bakke, matematikprofessor skolad i Oxford och Bologna, knappt 50 år och döende i skelettcancer.

Ranelids bok om Simon och Maria utgör ännu en bricka i hans kärleksevangelium. Simon och Maria möts av en slump då hon städar trapporna i det hus där han bor. Mellan dem växer en gränslös kärlek där två vitt skilda kulturer möts och berikar varandra, i ett hårt och kallt Sverige där trångsynthet och främlingsfientlighet råder och klyftorna ökar mellan fattig och rik, vi och dom.

Obotlig orättvisa

Man bestämmer inte själv var man föds och vem som ska bli ens föräldrar: "Du har ingen förtjänst i dina lemmar och din hjärna och ditt ansikte", heter det på ett ställe.

Därigenom börjar också människans liv i en obotlig orättvisa, man föds in i olika omständigheter. Maria och hennes son Omar kommer från en ung skriftspråkstradition och för dem blir det extra viktigt att lära sig det svenska språket med alla dess nyanser och skiftningar, ja de lär sig att behärska språket bättre än de flesta infödda svenskar.

När Omar utsätts för ett rasistiskt övergrepp, en erfarenhet som sätter djupa spår i hans sinne, skriver Maria ett brev till kungen och drottningen där hon redogör för sin syn på situationen i riket Sverige.

För Omars del blir reaktionen en annan. Hans stolthet förbjuder honom att låta sig kuvas och han beslutar sig för att aldrig glömma gärningsmannen.

Den som för ordet är Simon själv, och hans berättelse blir en bikt och bekännelse där han rannsakar sitt liv, ty när slutet nalkas bör man vara ärlig och uppriktig. Det som bränner och plågar honom mest är det svek hans mamma utsatte honom för genom att inte berätta vad som egentligen hände den kväll då han var tre år och fadern, en framgångsrik arkitekt, halkade framför spårvagnen.

Sveket mot barnet

Genom släktingar får Simon tillgång till faderns brev och dagböcker, och från den stunden då den obarmhärtiga sanningen om faderns obesvarade kärlek uppenbarades kan Simon inte längre förlåta henne.

Ett annat sår är Anna Landin, hans första kärlek, som bar hans barn i tio veckor innan deras föräldrar tvingade henne att ta bort det. Nu bär Maria på hans barn, det barn han själv kanske aldrig får uppleva: "Jag gör som min pappa och lämnar denna skrift till sonen eller dottern. Det blir min gåva och lärobok i livet och människan."

Sveket mot barnet är ett återkommande tema i Ranelids författarskap. Så också skörheten i människans tillvaro. Det är ett ögonblicks verk att att slå den i bitar eller tvinga in den i en ny riktning. Ett för hårt slag i boxningslekens hetta ändrar skolkamraten Leonard Dahls förutsättningar i livet.

Samma språkdräkt

Som synes är det mesta sig likt i den ranelidska världen -- på gott och ont. Det finns bara ett unikt exemplar av varje människa, men också bara ett exemplar av det ranelidska språket. Hur säreget, skönklingande och omtumlande det än är, så är det en paradox att alla hans gestalter bär samma språkdräkt. I den finns inte plats för någon individualitet -- alla bär samma uniform.

Å andra sidan speglar Ranelid ett förhållningssätt som påminner om östkyrkans personlighetstanke, kanske klarast gestaltad hos Dostojevskij, där det individuella står i ett motsatsförhållande till det personliga.

Individualism innebär i denna kontext isolering och avsaknad av gemenskap, ett egoistiskt perspektiv, medan personlighetens väsen är gemenskap, ett självständigt existerande centrum som inte ryms i naturens ordning och som undandrar sig alla rationella definitioner. Som individ är människan en del av universum, som person bär hon universum inom sig -- en tanke som i den rysk-ortodoxa terminologin kallas sobornost, allenhetsupplevelse.

Kärleksbegreppet

På sätt och vis är det väl också detta som inryms i Ranelids kärleksbegrepp, och då blir hans språkliga gestaltning ett logiskt försök att närma sig denna allomfattande och på konventionella sätt obeskrivbara kärlek som utplånar jagets alla gränser och murar.

För Simon blir Maria kärleken och den goda livshållningen personifierad, den älskande människan som ledsagar honom genom det sista levnadsåret och ger hans liv en ny och djupare dimension. I hennes närhet förlorar matematiken sin betydelse, hon lär honom att hjärnan inte klarar sig utan hjärtat, att kärleken är den största -- och kanske svåraste -- konsten för människan.

PER LARSON