ur Östgöta Correspondenten 90-11-15

Poeten som magiker

För Bruno K. Öijer är orden formler som väcker människor till liv

-- Okunniga journalister beskriver ofta min poesi som anarkistisk. det är en klyscha som aldrig täckt vidden av mina texter.

Så säger poeten Bruno K. Öijer, född i Linköping men numera bosatt i Stockholm, av massmedia på 1970-talet uppmärksammad som anarkisten som ville spränga "den förbannade kultureliten" i luften och den som spred ett kulturstipendium i tunnelbanans vänthall i värsta rusningstid. Detta är i dag något han är trött på att tala om.

Bilder av tillstånd

-- Från början ville jag ge den svenska poesin ett ansikte, skapa någonting naket och äkta som nådde ut till människor. Jag ville komma förbi den akademiska likstelheten. Visst var det ett angrepp mot de förtryckande mekanismerna i samhället: romanen "Chivas Regal" (1978) förebådade punken på det politiska planet. Men massmedia skapade en bild av mig som jag inte kunde styra över. De såg bara samhällsrevolten i det jag gjorde.

Någon samhällsanalytiker har Öijer egentligen aldrig varit, snarare har han fungerat som registrator och röst. Han har i sina dikter givit bilder av ett tillstånd, ett slags lägesrapporter ur offrets perspektiv. Men att formulera frågor eller ge färdiga svar har alltid burit honom emot.

-- Sjukdomen i det svenska samhället är att allt ska förklaras. Människor misstror sin egen upplevelse och sina känslor. De har en tendens att alltid skylla ifrån sig på andra. Mitt angrepp riktade sig lika mycket mot dem som förstörde livet inom sig, de som inte rannsakade sig själva.

Vill bryta förlamningen

Detta individuella ansvar, som kanske uppmärksammats alltför lite i Öijers diktning, rymmer också ett besvärjande, nästan profetiskt drag. Och är det något epitet han själv möjligen skulle kunna acceptera så är det magiker. Med rötter i de nordamerikanska indianernas schamanism vill han öppna dörrarna till underjorden och dödsriket.

Liksom vetekornet måste dö för att bära frukt, måste också de döda befruktas för att kunna återkomma. Och det är ordet som ska ge fysisk odödlighet. På ett mer praktiskt plan kanske man lite förenklat också skulle kunna kalla det en slags magi i självkännedomens tjänst.

-- Jag ser mina ord som formler som ska väcka människor till liv. De ska bryta förlamningen hos lyssnarna, väcka människors inre rum till liv. De rum som ständigt förtrycks.

Detta dödsmedvetande och gränsöverskridande är också mycket tydligt i den nya diktsamling som utkommer i dagarna med titeln "Medan giftet verkar". Här finns en stark stämning av försvinnande och upplösning.

-- I botten finns en människa som dött. Jag hanterar minnet av henne i boken. Men döden innebär inte att resan är avslutad. Hon är också den som brutit upp och sett igenom vanföreställningarna som binder människan till hennes omgivning. Hon är osynlig, men egentligen mer levande än de andra.

Intresset för magi är ingenting nytt för Öijer utan har alltid funnits i hans poesi, fast det ofta uppfattas som ett slags surrealism. Men för honom är det språkliga uttrycket mycket medvetet och har ingenting med automatisk skrift att göra.

-- Jag arbetar mycket med drömmar och drömsymboler, en inre film som utspelas på näthinnan. Hela universum är som en oerhörd filmprojektor där alla filmer spelas upp samtidigt på olika plan, på samma sätt som de osynliga radiovågorna korsar varandra genom luften. Jag är en åskledare för situationen, där olika tidsåldrar smälter samman. Det är som med arvsanlagen: vi bär med oss släktets historia sedan begynnelsen.

Ny och mjukare ton

Redan som 21-åring bestämde sig Bruno K. Öijer för att bli författare på heltid. Sedan debuten i Guru Papers 1972 har han givit ut sju diktsamlingar och en roman. Därtill medverkat i konstnärsgruppen Vesuvius scenframträdanden och antologier, översatt Bob Dylan och framfört sina dikter på en LP-skiva, tonsatta av Brynn Settels. På senare tid har han haft föreställningar med bland andra Fläskkvartetten.

Nu har det gått nio år sedan förra diktsamlingen, och redan då anades en nyorientering. Där fanns en ny, mer försonad ton. En mjukhet och känslighet som inte hade mycket gemensamt med de tidigare samlingarnas barockartade stilmedel och bildspråk. "Medan giftet verkar" tycks vara en fortsättning i denna riktning. Här finns en lyster och laddning, en stillsam och lågmält inåtvänd rörelse som verkar personligare än någonsin tidigare.

-- I och med "Giljotin", en diktsamling som egentligen rymmer tre eller fyra stycken, hade jag rensat mig själv på uttryck. En period var aggressiv och utåtriktad. Då ville jag slå hål på myten om hur poesi ska se ut, slå hål på hela kulturfernissan. Men i bakhuvudet har jag alltid haft tanken på att någon dag skriva boken som jag egentligen ville skriva. Nu har jag funnit ett mjukt och avklarnat språk, ett ljus mellan raderna som slår upp som en elektrisk flamma och drabbar oss på ett skoningslöst sätt som vi inte kan fly från.

PER LARSON