ur Östgöta Correspondenten 99-02-18

Medeltiden var ljusare än många tror

Dick Harrison: Skapelsens geografi

Ordfront

Studiet av kulturella förändringar är centralt bland mentalitetshistoriker, men rumsuppfattningar har sällan gjorts till föremål för några egentliga studier. Det är således ett ungt och outforskat område som Dick Harrison, docent i historia vid Lunds universitet, tar sig an i "Skapelsens geografi. Föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa".

Eftersom någon tidigare forskning knappast föreligger, varken nationellt eller internationellt, får detta betraktas som ett pionjärarbete.

Genom ett antal nedslag i Västeuropa under den tusenåriga epoken från romarrikets nedgång och fall till Columbus upptäckt av Amerika, ger Harrison en allmän översikt över medeltidsmänniskans rumsperspektiv, samtidigt som han går till botten med åtskilliga moderna fördomar och vanföreställningar om medeltidens världsbild.

Inte platt jord

Låt oss som exempel ta vår ingrodda vanföreställning om att medeltidsmänniskan trodde att jorden var platt. Denna uppfattning bygger bland annat på medeltida mappaemundi, världskartor som åskådliggör medeltidsmänniskornas uppfattning om kosmos och inte har någonting med karta i geografisk bemärkelse att göra. Syftet var att konkretisera Guds skapelse, och därför förvrängdes geografiska företeelser medvetet för att åskådliggöra deras betydelse och starka symbolvärde.

Monster och sagoväsen var en naturlig del av den makrorumsliga enhet som mappaemundi uppvisade. De existerade som symboler för det främmande i de territorier som omgav kristenheten, företeelser med vilkas hjälp man definierade sig själv, sin kultur och sitt samhälle.

I den bemärkelsen är skillnaden mellan medeltiden och nutiden mest av kvantitativ och teknisk natur: monstren finns kvar (titta bara i en serietidning eller på TV!), men de har flyttats allt längre bort i takt med att vi har lärt känna vår omvärld, i takt med att våra redskap har utvecklats och det mikrorumsliga tänkandet expanderat.

Östra Sverige

Och dessa resonemang, som inte bara ger perspektiv på medeltiden utan också på vår egen tid, är inte bara pedagogiskt lyckade utan också en del av bokens huvudargumentation: medeltidens människor var varken dummare eller klokare än vi, de var annorlunda.

Även på mikroplanet har Harrison vissa omvärderingar att göra. Med hjälp av ett omfattande källmaterial har han studerat den vanliga medeltidsmänniskans (i synnerhet landsbygdsbondens) verkliga geografiska kunskaper och rörelser i tre områden: engelska grevskapet Somerset, östra Sverige och Andorra.

Också detta är ett tämligen outforskat område, och Harrisons försiktiga slutsatser visar att det lokala och regionala resandet i det högmedeltida västeuropeiska landsbygdssamhället var betydande och inte alls så inskränkt som vi ofta föreställer oss.

PER LARSON