ur Östgöta Correspondenten 99-11-04

Välskriven deckare med många bottnar

En bok med intressant persongalleri

Fredrik Ekelund: Nina och sundet

Albert Bonniers Förlag

Två högt uppsatta finansmän hittas kort tid efter varandra mördade. Polisutredningen visar att båda två har varit inblandande i spekulationsaffärer och ekonomisk brottslighet. Redan tidigt vet vi, till skillnad från polisen, vem den skyldige är, men vi känner inte till motivbilden.

På ett sofistikerat sätt leder Ekelund denna välskrivna och spännande berättelse framåt, lägger pusselbit till pusselbit i ett intrikat och mångbottnat mönster med upprinnelse 20 år bakåt i tiden: en skandal vid en cementfabrik, där företagsledningen av ren ekonomisk cynism riskerade människors liv och hälsa.

Detta är den ena sidan av "Nina och sundet". Därtill finns ytterligare minst två sidor. Den andra är av ett psykologiskt slag. Vem är egentligen Nina, som begår de brutala morden? Och varför handlar hon som hon gör? När man tror sig ha en ganska klar bild kompliceras den av ytterligare detaljer och faktorer. Ända in till de sista sidorna hålls detta spänningsmoment vid liv.

Utanförskap

Utan att avslöja allt för mycket kan man säga att såväl yttre som inre faktorer disponerar henne för ett utanförskap: social misär hemma med en alkoholiserad mamma och mobbing i skolan. Hon bestämmer sig tidigt för att inte följa mammans väg, revolterar och bryter upp, studerar vid universitetet och lever en tid i Köpenhamn som prostituerad. Men hon har svårt att känna sig hemma någonstans.

Hon föraktar svagheten och dyrkar styrkan, personifierad i Ulrike Meinhofs gestalt. Och likt henne tar hon rättvisan i egna händer, bestämmer sig för att krossa dem som en gång slog hennes mammas liv i spillror.

Nina är en ensamvarg, agerar helst på egen hand, med full kontroll och allting planerat in i minsta detalj. Men helt ensam kan hon inte genomföra sitt projekt. Till sin hjälp har hon Ronny, en vanlig kille som råkat förälska sig i henne, intresserad av motorcyklar och motorer -- helt ointresserad av politik. Och hon är inte sen att utnyttja situationen. När hon väl har fått en hållhake på honom släpper hon inte greppet.

Mardröm

Han dras mot sin vilja in i en mardröm, och när han inser vad hon håller på med, då är det redan för sent. Hon manipulerar honom fullständigt -- han är bara ett verktyg, ett redskap för hennes egna syften. Och genom hans interfolierade kommentarer (utdrag ur senare polisförhör, får man förmoda) blir hans psykologi minst lika intressant som hennes.

Det är alltså mycket komplexa personporträtt som Ekelund målar upp. Inte heller Peo eller Hjalle, barndomskamrater, kriminalreporter respektive kriminalinspektör, är några entydiga människor. Peo har en dålig självbild när det gäller kvinnor, både i förhållande till sin egen mamma och till den prostituerade kvinna han besöker i Köpenhamn.

Det tredje planet gäller samhällsanalysen, eller samhällsspegeln om man så vill. Inte heller här ägnar sig Ekelund åt några förenklingar. Lika lite som det går att försvara den råa kapitalistiska cynismen, lika lite går det att försvara den extremradikala individualism som Nina representerar.

Samhällsklister

Genom cynism och hat finns ingen framkomlig väg, varken ovanifrån eller underifrån. Men cynismen breder ut sig likväl, från alla håll och kanter, i takt med att rättsbegreppet urholkas och polisens resurser minskar -- bara för att ta en av de många infallsvinklar som Ekelund bjuder. Allt hänger samman på ett eller annat sätt, eller som Peo skriver i en av sina kriminalkrönikor: "Vi sitter alla ihop, i ett enda stort samhällsklister".

Här finns ett socialt patos som tilltalar och gör boken mycket angelägen, inte bara som en läsvärd och spännande kriminalhistoria. Vid flera tillfällen under läsningen har tankarna gått till Henning Mankell. Men det måste jag säga, Ekelund skriver bättre, är inte lika endimensionell, och har ett betydligt intressantare persongalleri.