Vägs ände

 19 december 2002

När livet nått till höst  

och krämpor börjar kännas,

att se tillbaka på sitt liv som i en spegel

för de flesta blivit regel.

Och då slutet börjar brännas

i tron söka sin tröst.

Men hur skall jag

som tron helt saknar

mig bete?

Få se, 

kanske själen vaknar

även i mig en vacker dag.

När trött i varje lem 

jag vägens ände nått,

och lägger mig att sova ner.

Ingen oro finns då mer,

och själen frid har fått.

Jag äntligt hittat hem.

Endast lugn jag nu förnimmer

ingen gråt

och ingen tanke på

hur det skall gå              

uppå min stråt.

I dimmans värld jag nu försvinner

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"