Här är en dikt som Mary-Ann fick av sin bror Carl-Otto
till julen år 2002, och som jag fann ha ett sådant underbart tema
att jag inte kunde hålla mina fingrar borta ifrån,
utan tagit mig friheten att ändra och lägga till.

Tiden

Vart tiden går

är omöjligt för oss att veta.

Den som ändå söker får

förgäves leta.

Men kanske, så säg

den stannar kvar,

trots den går sin väg.

Betänk att Du i Ditt minne har

bilderna av det som var.

Och när det där,

Du kallade för Nu och Här,

blir till Då och Där, 

kan Du då förstå 

att även om allting tycks förgå

det ändå består, 

när i dag blir till igår.

För allt Du upplevt finns,

ju kvar i vad Du minns”.
 

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"