Solnedgång, en sommarkväll i Hunnebostrand.   

Dagen lider mot sitt slut,

och solen sjunker emot horisontens rand.

Allt fortare för var minut.

Vi som bor i Hunnebostrand

klättrar då upp på ”Höge-Berg”.

Och där, sextio meter ovan alla hus,

sitter vi och njuter av den färg

och underbara glitter utav ljus,

som solen speglar i Skageracks mörka vatten.

Dess röda skiva sakta sjunker ner

vid ankomsten av natten,

och vi förundras över det vi ser.

Samtidigt i snabba piruetter

flyger svalorna med kvirr och brus.

Öarna syns som svarta siluetter

mot solens röda, starka ljus.

Över oss och över bergets gröna dungar

stryker svalorna nu tätt

och fångar mat till sina ungar

på ett vidunderligt och skickligt sätt.

Blodröd skiner solen i sin sista stund

där ovan jordens runda kant.

Så, på bråkdelen av en sekund,

är den borta och man tror det ej är sant.

Svalorna syns ej längre till.       

De tog sig hem medan ännu solen sken,

för att inte flyga vill.

I dunklet på ej alltför säkra ben,

vi tar oss ner för bergets branta trappa.

Försiktigt sätter vi ner en fot i taget,

för vi vill ju inte greppet tappa

på det något hala underlaget.

Trollbundna av det skådespel vi sett

vi länge satt såsom i trance.

Blotta tanken på allt underbart som skett

får oss att undra var vi är nå´nstans.
 

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"