Vi i Styrelse och direktion - Ett stackars hunsat gäng.
               I väntan på börsbolagens bokslutsrapporter - februari

När vi årets resultatet skall presentera

på våran bolagsstämma   

handlar det mesta om att absentera

eller i görligaste mån att dämma

det enorma utflödet av kapital 

som drabbat vårt företag så svårt,

Och då så har vi tyvärr inget annat val,

trots det kan kännas hårt

än att, för oss kloka män i direktionen,

tre tusen arbetare på direkten friställa.

Ty vi måste ha mod och rätta intuitionen 

i denna IT-bubblans baksmälla,

Så trots den usla konjunkturen

ej för ett enda ögonblick vi tveka

utan genast vid hornen taga tjuren,

för att på så sätt marknaden beveka.

Och när vi spar på detta radikala sätt

som förvisso är den optimala metoden,

blir det också något mera lätt

för oss i styrelsen att öka våra arvoden.

För betänk, det var tack vare oss i ledningen,

som det gick bra då konjunkturen uppåt pekade.

Och skyll ej på oss för sjuttsingen

att sedan marknaden den tvekade

så till den grad att bolaget här intill

det gick komplett i stöpet,

medan direktören satt i båten still

och fick en jättebonus ut på köpet.

Men den stackarn kunde ej rå fö’ret.

Sin skärm han genast löste ut

och landade olyckligt tillbaka, rätt upp i smöret

och sitter kvar i tjugusjurumsvillan som förut.

Men arbetarna som ej haft förståndet

att ordna för sig medan tid,

för dem allt jobb var överståndet

och alla pensionerades i förtid.

Dem tar minsann Staten hand om,

och ger dem semester livet ut,

medan vi, eliten blev det synd om

vi får sannerligen slita som förut.

Vi har, liksom den där direktören,

stora villor och tjänstefolk att sköta.

Och skattmasarna som stör en

och vill för falskdeklaration få oss att böta.

Inte fan får vi nån förtidspension,

Vi måste oss på restauranger vräka,

och få en ohälsosam indigestion,

när vi hellre hemma något enkelt kunde käka.

Nej, ett förtryckt och av staten hunsat gäng vi är,

i styrelser och direktioner.

På axlarna vi hela landet bär,

fastän ej alla gillar våra fasoner.

Vi bastar helst nog för oss själva,

kliande varandras ryggar

endast vi kan samhället omvälva.

Och inför detta populasen skyggar.

Men det är faktiskt riktigt kämpigt,

att ständigt hålla armbågarna vassa,  

och försöka hitta det sätt som är mest lämpligt,

att först och främst fylla på vår egen kassa.

Och tänk om vi ägarna så förnärmar,

att de oss avskedar på fläcken?

Då måste vi hoppa ut med våra skärmar

med ett tungt avgångsvederlag i säcken.

Och detta trots att vi var patriotiska förutan like,

och utan hjälp från någon boss

tog ansvar för vårt rike,

Så visst tusan är det synd om oss.

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"