Min faster Anna bad mig här förliden
ta med på tåget hennes lilla hund.
Och för att slippa tjat och återställa friden,
kort sagt att över huvud taget få en fridsam stund,
jag svara ja, trots hon inte kunde lova
att hunden skulle avstå från att gnälla.
Men jag gav den då små piller för att sova,
och att ej sin närvaro på tåget blottställa.
In i vagnen kom det så en stor och kraftig man
som sätter sig just under min väska,
Alldeles flintskallig är han minsann,
och börjar strax spana efter nåt att med sig läska.
Blicken hans runt hela vagnen far och hoppar.
Och medan sökande han sitter på sin bänk,
börjar plötsligt små, små gula droppar
falla ifrån väskan ovan som en Gudomlig skänk.
Förskräckt ser jag hur som väskan börjat läcka,
och hur droppar faller ner på mannens kala skult,
men undrar om inte de hans törst kan släcka,
för nu, så droppar det för fullt.
”Vems ä väskan å vad kan det i den finnas”,
”Det är min, och ur den kan du säkert vaska,
om jag nu korrekt kan minnas,
en ifrån systembolaget inköpt Irländsk whiskyflaska.
Den kraftige reser sig ifrån sin bänk
och tar från väggen ner en bägare.
"Var vänlig nu Min Herre och så skänk
en liten skvätt till en förskräckligt törstig jägare".
”Ja, Varsågod, ta för dig du min vän,
och låt de ädla dropparna väl dig smaka.
Själv väntar jag till sen,
då jag hem lyckligt kommit tillbaka.
Mannen samlade upp dropparna och drack,
och sa: Min bäste herre,
Ni skall hava Skål och Hjärtligt Tack,
men som blask, jag aldrig druckit något värre.
”Ack, tro nu ej att jag vill vara impertinent,
men jag kan också tänka mig att hunden där på hyllan,
av mina små piller blivit inkontinent,
att det du druckit hellre borde vattnat
myllan.
April 2003
Tyck
till, och nämn namnet på min "Fundring"