Sotekanalen

När höstens stormar ryta,

bryta,

tjuta,

så blir varje liten skuta

på Soten blott som ett nötskal.

Och som vägval

över Soten då riskera segla

skulle vara som mot själva döden snegla.

Men för att sjöfarten där hemma trygga

beslöt man sig att bygga

en kanal, 

som hjälp mot alla stormars kval.

Och år nittonhundratrettioett,

med korpar, hackor, spett

man hackade och sprängde

för att komma undan ovädrens elände.

Med kanalen arbetarna slet och brottades,

och som start på varje dag

det i valkiga nävar spottades,

för att sen ta nya tag.

Och mycket hårt man strävade

med krök på rygg och knän. 

Marken under sprängsalvorna bävade

och splitter rök från berg och trän.

Det kändes ända in i märgen

hur det klang och sjöng i bergen,

när de sakta åt sig fram

bland grus och makadam.

Och med läppar laddade med snus

man fraktade bort grus

och spettade loss sten

på starka böjda ben.

Men efter år av slit kom så den dag,

då slut de kämpat med graniten,

och bossen sade till sitt lag:

”Fan, nu är vi färdiga med skiten.

Sista avbäraren är gjuten,

svängbron är på plats

ringen har blitt sluten 

avslutad kan vi betrakta vår insats”.

På invigningen år trettiofem

kom Kronprins Gustav Adolf dit  

att hedra alla dem

och ge dem för sina jobb kredit
som kämpat  hårt och oförskräckt

i en kanal som säkerhet för Soten skänkt. 

Och om jag minns korrekt

blev mycket billigare än vad man från början tänkt.

                                                            23 augusti 2003
 

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"