Rallare

(Jag tänkte jag måste skriva några rader om våra Svenska rallare)

Jag tyckte att jag borde

skriva något om den tuffa skara,

som för oss möjliggjorde

att bekvämt på järnväg fara.

Den Svenske rallaren det är.

En seg och härdig stam,

som med möda och besvär,

bröt järnvägarna fram.

Över allt där järnväg skulle dras.

Genom berg och skog,

sankmark och moras.

Rallarn fram sig slog.

Det blev mången valkig hand

och mången krokig rygg, 

då järnväg byggdes uti Sveriges land,

så att vår resa skulle bliva trygg.

De borrade och laddade,

och sköt med dynamit.

Hela landskap de förvandlade.

De hade ett sjudjäkla slit.

De musklerna i kroppen spände,

och med släggor och med spett,

de baxade och bände

i anletenas svett.

På skuldrorna de skenor krängde,

och bar dem se´n med svikt i knä.

Väl på plats de sedan slängde

dem ner på syllarnas trä.

Där stod sedan andra klara

att slå syllspikarna fast.

Sedan var det bara

att hämta nästa last.

Då räl lades till räl,

tog olyckorna sin tribut.

Många skadades till kropp och själ.

Andra fick ett mera vådligt slut.

Men också kvinnor kunde ta sin törn

som kokerskor åt hungrigt arbetslag.

Mest känd av dem var Svarta Björn,

en pärla i sitt slag.

I träbaracker lagen bodde,

med plats för sex, sju man.

Var söndag de sig rena gnodde.

De ville ut och festa lite grann.

På dansbanan, där mellan tallarna,

såg pojken ifrån hemmabyn,

hur flickan hans, för en av rallarna,

föll som regnet ifrån skyn.

Pojkens ilska den var stor.

Och med snusdosan i sin knutna hand,

han strax på den rallarn for.

På vreden kunde han ej lägga band.

Slagsmålet det spred sig snabbt,

och inblandade blev snart alla.

Där gav ingen nånsin tappt.

Smockor ven och flera syntes falla.

Slut tog kampen sent omsider,

och man vände hemåt till sitt tjäll.

Sår och bulnader nu svider,

hos dem som fått en saftig smäll.
 

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"