Välkommen till min presentationssida.

Mitt Namn är Carl O. Andersson. Efter en kort sejour på gymnasiet, tog jag värvning i flottan som telegrafist. Där stannade jag i nästan två år tills ett litet, men ack så naggande starkt poliovirus satte käppar i hjulet för ett fortsatt avancemang i statlig tjänst. Hamnade på Danderyds Sjukhus, där jag tillbringade ett och ett halvt år. Därefter ut till Nacka, Ektorp, för träning och rehabilitering, vilken bedrevs på en gammal herrgård som kallades Solsunda. Det sades att det fortfarande skulle finnas ätliga sniglar i trädgården (1961), vilka hade planterats in där på 1700-talet. Läste lite matematik per korrespondens och "halkade" därefter, på något underligt sätt in i databranschen, där jag arbetade i c:a tjugotre år, innan seneffekterna efter polion "hann ifatt" mig, och tvingade mig ta förtidspension. Bor numera i ett eget-boende i Täby och har personliga assistenter som hjälper mig med det jag själv inte kan utföra.

Sommaren 1999 arbetade som sommarvikarie en ung flicka här på "huset" som jag blev mer än god vän med. En kväll då hon satt på min sängkant, frågade hon mig om jag brukade skriva något. Då jag svarat nekande ett par gånger, pockade hon på att jag i alla fall borde göra ett försök att skriva. "Du berättar ju  så bra", sa hon. Jag tvekade länge, eftersom jag aldrig tidigare skrivit en enda rad. Men en mycket varm och fuktig sommardag, då jag satt vid det öppna balkongdörren och flämtade efter luft, slog jag på min gamla PC och satte igång. Sedan dess har detta blivit min stora och mycket intressanta hobby, som jag har stor glädje av, särskilt nu sedan seneffekterna från polio ger sig alltmer påminda, och hindrar mig från alltför stora extravaganser i rörelsehänseende.  Så jag hyser en oändligt tacksamhet till min vän som "sparkade igång" mig. Ni hittar säkert henne i några av mina "fundringar", eftersom det har uppstått ett speciellt förhållande mellan oss.

Jag skriver om allt som dyker upp i huvudet. Det kan vara dagliga händelser, glada eller tråkiga, kärlek eller hat. Mest skriver jag rimmad vers. Prosa har jag lite svårare för. Tycker om att leka med ord - vrida och vända på dem. Gamla ord, som inte är så frekventa nu för tiden, ligger särskilt varmt för mitt hjärta. Antagligen tycker många av Er att det mesta av vad jag åstadkommit mest liknar "Dass-poesi", och det må så vara. När jag skrev dem hade jag ingen som helst ambition att någonsin publicera dom - men på sätt och vis har de ju blivit det ändå. Varje liten "fundring" har en länk där den som vill kan ge sina synpunkter på densamma, ros såväl som ris.