Mitt Bohuslän
Att få se hur över Soten rullande emot Grötösunden
blågrå dyning vittna om kraften hos ett hav,
och se brotten över Engelsman och Kårö-grunden,
förstår man att månget skepp där gått i kvav.
Men i Bohuslän så har man alltid haven
betraktat som både vän och fiende.
Har som fiende vigt månget sjöfolk uti graven.
Har som vän varit god och överseende.
Så nog har väl här havet tagit sin tribut
och skapat sorg i mången fattig fiskarstuga.
Ett ristat epitafium fick minna om den dödes attribut,
och en vanlig sten utav granit fick duga.
Hugget ur den Bohuslänska graniten,
en enkel text med denna vittnesbörd;
”Mot havets makt vår Älskade var liten,
hans liv blev västanstormens skörd.”
Men ändå, när man emellan bergens skrevor
skymtar en sån förunderlig och riklig blomsterprakt,
och ser hur björnbärssnåren sträcker sina revor,
då inser man att Bohuslän är en gudomlig trakt.
Och att få se hur fåren först sin föda leta
emellan Söö’s mossbelupna klippor,
för att sen helt lugnt gå där och beta
ibland tjärblomster och starrgräsvippor.
Och att få lyssna till hur tärnor, mås och trut
hålla konsert naturlig och spontan,
med skrän och kvirr i union salut.
Då måste man väl ändå sägas va en lycklig man.
En konstnär brukar under vackra, lugna sommarkvällar,
ta fram pall, stativ, tuber, penslar och palett,
för att måla de av inlandsisen slipade och runda hällar
som på avstånd skiftar svagt i violett.
När man av detta underbara njutit fått
vad kan man mer av livet då begära
En syn underbar i övermått
av mitt landskap – Bohuslän – det kära,
Och sen – om man själv på ålderns höst dit återvänder,
och får känna doft av Strandpiltar och starrens hö,
samt återse all Smällglim, tjärblomster och kärringtänder,
då kan man med lugn i sinnet lägga sig att dö.
26 april 2003
Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"