När jag nått till vägens ände,
och sanden i mitt timglas runnit ut,
och på bågen som jag spände,
strängen brustit har till slut,
så måste jag för att få frid
och kunna dra mitt sista andetag,
slåss min sista strid.
För sådan är naturens lag.
Att den brännas skall min kropp,
och askan strös i Guds natur,
för att ingå uti dess kretslopp,
härunder sätter jag min imprimatur.
Något mausoleum önskar jag ej
där mina mossbelupna ben skall ruttna
till detta säger jag kategoriskt nej.
Det är blott för de besuttna.
Möjligen ett litet cenotafium
så att de som vill kan få
läsa det epitafium
på vilket det skall stå:
”Här vilar det en tokig fan,
på vilken käften alltid glappade.
Men som en liten tröst,
fanns uti hans magra bröst
ett hjärta som för alla klappade,
mest hela dan.
***
Och nu blott såsom ett minne,
och det är vackert så,
existerar han i vänner och bekantas sinne,
då de honom tänker på”.
Tyck
till, och nämn namnet på min "Fundring"