Livets Mening?   

Entré gör Döden i ett hus,

och glädjen helt förtar.

Liksom ett utblåst ljus,

där lågan länge flämtat har,

tar anden nu farväl.

Som röken ifrån vekens topp,

kroppen lämnar ut sin själ.

Till ända är ett levnadsödes lopp.

I ett litet rum,

i kista utav furubräder,

ligger den döde nu så stum,

iförd sina bästa kläder.

Runt kistan står en modfälld skara,

sörjande sin hädangångne vän,

som plötsligt upp till himmelen fått fara.

Får de nånsin se honom igen?

Hur mycket av ens eget liv som återstår,

kan inget säkert veta.

Kanske snart man ligger kall och blek uppå en bår,

och slipper mer att här i livet streta.

Så hamnar man två famnar ner i mullen,

för att sova i all evighet.

Blott en gravsten vittnar om att här inunder kullen,

ligger resterna av en som av livet ingenting begrep.

Så vad har man egentligen att kämpa för?

Vad nytta av att jobba och stå i?

Dagen kommer ändå då man dör,

och allting är förbi.

Kommer över huvud taget någon en att minnas?

Eller blir man för alltid glömd?

Slutar man då helt att finnas,

där man ligger djupt i mullen gömd?

En gravstenen man väl ändå får, 

som minner om ens levnads knog. 

Men på stenen kanske bara står:

Ens namn, när man föddes och när man dog.

Ett meddelande helt visst i moll.

Ett sorgligt epitafium.

Men vad spelar det egentligen för roll,

där man i jorden ligger kall och stum.

Men trots det dystra i vad som ovan blivit sagt,

kan det ske något liknande ett under.

Allt mörkt bliver åsidolagt,

och man får de underbaraste av stunder.

Man tror knappt att det är sant,

och vet ej vad man om livet nu skall tycka.

Ty där fanns ändå en gyllne kant,

som för ett ögonblick fyllde en med lycka.

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"