Återblickar

Den gamle står där mitt på vägen.

Ser tillbaka på den väg han gått.

Ler och tänker smått förlägen

på allt underbart han fått

uppleva den tid han vandrat kring.

Men nog vore det förmätet säga

att han inte ångrar någonting,

när han nu livets debet, kredit söker sammanväga.

Visst har han upplevt sorgsna stunder

på sin vandring tung och mödosam, 

och det tycks för honom som ett under

att han över huvud taget kommit fram.

Nog har vägen krokig varit som han traskat,

och mången gir synts varit ganska dum,

men han tycker ändå rent förbaskat

att det var bra den har ägt rum.

Så står han där, blickande tillbaka

på allt som honom hänt.

Han tänker på sin döda maka,

och den kärlek de för varandra känt.

Men nu sitter han där mol allena,

blott med sina minnen kvar,

han kliar sig förstrött på bena

precis som han har gjort i alla sin dar.

Nöjd han så nått sin vägs ände,

lägger han sig - trött på livet ner.

Somnar – glömmer allt elände

som runt omkring i världen sker.

Och medan fåglarna i träden sjunga

och maskrosorna på ängen lyser gult, 

lemmarna känns allt mer tunga

han glömmer bort allt svårt och fult.

Och just i ögonblicket som han dör,

han kan ej låta bli

förknippa  vindsuset  och fågelsången som han hör

med en himmelsk, ljuvlig symfoni.

 

   Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"