Ett sommarminne   

Som fågelns lätta vingslag,

och älvans dans på ängen,

kom hon denna ljuva sommardag

när vinden rasslade i björkens hängen.

Blommor växte där av många slag,

Klöver, blåklint, mandelblom och timotej.

Och det var med välbehag,

hon över ängens rika färgprakt gladde sej.

Där gick även Karlssons kor och betade.

Rödbrokiga och av låglandsras.

De alla efter kosopp letade,

som de tyckte var kalas.

Tidigare hade den magra åkern icke givit nog.

Stora stenar legat spridda här och där.

Men Karsson med spett och slägga slog,

och baxade i månader och fick dem fjär.

Och efter allt den slit och möda,

han under årens lopp lagt ner,

nu mycket mera gröda, 

hans åker honom ger.

Men flickan, vart hon tog vägen?

Jo, förbi källan, ner mot strand.

Hon verkade så smått benägen

låta sommarkänslorna ta överhand.

Med hjärtat häftigt bultande, 

hon stannade i någon minut.

Men när Karlsson lilla Eva så kom stultande,

hon fattade sitt beslut.    

Tog av sig skorna, klänningen och hatten,  

och satte Eva att dem vakta.

Dök sedan naken ner i Skageracks salta vatten,

kom upp och simmade mot stranden in så sakta.

Likt Venus födelse ur havets skum,

hon från Skageracks vågor återvände.

Då denna vackra händelse så ägde rum,

jag heta ilningar i kroppen kände.

Och när hon mot den släta klippan gick

att sola sig i lä av björnbärssnåren

gav hon Eva en vänlig nick

att följa henne tätt i spåren.

Så låg hon som en ros utslagen.

Naken, varken döljande sitt kön

eller behagen.

Det var för Gudarna en syn så skön.

Och under enbusken vid potatislandet,

låg ådans rede kamouflerat.

Man knappast fann det,

även om man visste var det var placerat.

Och apeln invid källan

stod redan full i kart.

Det händer mycket sällan

man får uppleva något så underbart.

Fantastisk sommaren varit

på alla vis och sätt.

På så vackra syner som jag erfarit,

kan man aldrig se sig mätt.

Och nu när hösten gjort entre´,

jag tänker vemodigt tillbaka,

och kan i minnet badscenen med flickan återge.

Den sommarbilden vill jag ej försaka.

    Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"