En föraning?      

En känsla av att livet ebbar ut,

ger sig allt tydligare till känna.

Att allt en gång tar slut,

är det bara att erkänna.

Jag tro att året tjugohundra

nog blir mitt sista här i livet,

och kan då tillåta mig att undra,

om jag inte tagit alltför mycket här för givet.

Vad nytta har jag under gångna levnadsåren 

för andra ordnat fram?

Det är en fråga som mest får en´

att böja huvudet i skam.

För när i backspegeln jag tittar,

känns kragen sitta ganska trångt

Om jag någonting positivt där hittar,

så måste jag se mycket, mycket långt.

För dödens lieslag kan ingen väja.

Och då jag står inför Vår Herre,

lönar det sig ej att säga:

”Det kunde dock vart värre”.

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"