Förtvivlan   

Om Den Du älskar grymt Dig sviker

och ger en ann sin kärleksglöd.

Förtvivlat då Din själ av vanmakt skriker

ut sin nöd.

Men över känslorna kan ingen råda.

De trängs i djupet av ens bröst.

Att då in i sin egen själ få skåda,

märker man där råder höst.

Så gör man allt som man förmår

att isen i sitt inre smälta.

Och trots man tappert kämpar  - ej det går.

Det är som att själva berget söka välta.

Jag mäktar icke sådan händelse beskriva,

utan låtsas hellre som om den ej fanns.

Ty för mig tycks orden bara bedriva

en orolig och förtvivlad dans.

Jag finner ej de rätta orden,

och söker dem förgäves i min själ.

Men de tycks begravda djupt i jorden,

gömda mycket, mycket väl.

Det är tyvärr mig ej förunnat.

att allt förklara på ett riktigt sätt.

Jag gjort vad jag har kunnat,

Men att känslorna beskriva är sannerligen inte lätt.

Så ensam här på stolen nu jag sitter.

Och inget kan jag ta mig för.

Inte äta ens jag gitter.

Det är nog lika bra jag dör.

Men lyckligtvis går så´na tankar över,

och livet återgår i gamla spår.

När man får känna att någon en behöver,

känns det i själen som det åter vore vår.

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"