Avsked är att dö en smula,
sa Rene’ Decartes för länge sen.
Sant är att orden börjar strula,
då man tar avsked av en vän.
Då blir orden svårare att finna,
och det stockas i ens hals.
Hur man än den känslan söker övervinna,
lyckas man mestadels ej alls.
Det man så gärna ville säga,
bliver aldrig sagt.
Om man väljer för det svåra väja,
blir hjärtas mening inte överbragt.
Så blir man stående och undrar:
Hur kunde det bli så?
Trots man frågan omsorgsfullt begrundar,
något svar kommer man ej på.
Så är alltsammans slut.
Det är försent sig ångra.
Allt bliver som förut.
Det hjälper ej att krångla.
Diktens sens moral
är inte svår förstå.
Då man ställs inför ett val,
gäller att den sanna vägen alltid gå.
Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"