Ändå hände det

Det som ej fick hända, hände.

Allt blev grått och trist. 

Helt sonika Du mig ryggen vände,

för Din kärlek, den var blott en list.

Då jag Din avsikt märkte,

att Du mig endast ville kollra bort,

det blott min stolthet stärkte,

och mitt öga förblev torrt.

Och fastän slaget ändå ganska hårt mig tog,

en stenhård mask jag höll.

Men Kärleken till Dig, den dog.

Den platt till marken föll.

Så trots den läxans smak var bitter,

och lämnade i hjärtat kvar en tagg,

tro för all del inte att jag sitter

och mot Dig hyser agg.

Nej agg och hat, de fräter

som på järnet rost.

De ens sinne äter,

och skapar uti själen permafrost.

Så låt därför Kärleken få råda,

och lämna nesan Din därhän,

så skall Du snart få skåda,

att Kärlek går igen.

 

  Tyck till, och nämn namnet på min "Fundring"