beroende serien del 2

Del 4: Bruce - en före detta spelmissbrukare berättar

PCGaming.nu har pratat med den före detta dataspelsmissbrukaren Bruce Wright. Bruce växte upp i Michigan men har spenderat största delen av sitt vuxna liv i olika delar av södra USA. Han är läkarstudent med en Ph.D examen i Louisiana och har också forskat en del innan han hamnade i ett litet college i Georgia. Nu lever han i Karibien och är jag verksam i ett vårdskolekollegie" Varför berättar vi det här? Jo, för att visa att dataspelsberoende inte är en klassfråga, det spelar ingen roll vilken position i samhället man har eller vilken utbildning, det kan hända alla.

Bruce är alltså en före detta spelmissbrukare som fått hjälp bland annat från OLGA (Online gamers anonymous). Jag bad honom att berätta lite om hur han hamnade i spelandet och hur han blev fast.

"Mina problem började före vanliga persondatorers era. Jag började med en gammal Apple II och deras spel, men mitt riktigt stora beroende kom när rollspel på papper, som till exempel Dungeons and Dragons, dök upp. Jag hade dock en dust med onlinespel också, som Runescape och Diplomacy.”

För Bruce började problemen som ett sätt att fly de problem han hade "IRL" (in real life = i det verkliga livet). I spelen kunde han vara någon annan och slippa handskas med skola, dåliga betyg och uteblivna flickvänner. Bruce säger:

”När jag väl fastnat kunde jag inte sluta. Ju mer distanserat spelet var från verkligheten, som Dungeons and Dragons, desto mer lockande var det. Det är inte så att vi som är spelberoende inte visste vad det var frågan om. Jag kunde komma hem efter sommaren i Texas med mina föräldrar och direkt fråga mina vänner i Louisiana om en spelfix. De hade alltid ett parti D&D redo, de förstod det ingen annan fattade." Bruce berättar vidare att han är tacksam att han inte hann pröva på World of warcraft och Everquest. "Jag var involverad i onlinespel med mindre intensitet och på grund av att jag bodde på plantagen i Georgia, där man inte hade något vidare snabbt bredband, så kunde jag tack och lov inte spela Everquest. World of Warcraft kom ut när jag redan var medlem i OLGA, så jag lyckades undvika den fällan också. Jag vet dock att hade jag prövat Everquest så hade jag fastnat direkt, det tvivlar jag inte en sekund på."

Vad hände i det verkliga livet under ditt spelberoende?

”Frågan borde snarare vara vad som inte hände … Jag förlorade min första fru för att jag spelade bort henne, min fyraåriga son och mitt hem genom att tillägna hela mitt liv till onlinevärlden. Jag kunde inte sluta spela så jag lämnade henne. Självklart syntes effekterna även på mitt arbete, jag fick inte behålla platsen på det lilla universitetet eftersom jag helt enkelt inte klarade att sluta spela, ens på jobbet.

Idag är det bättre, jag är förvisso inte en partyprisse direkt, men hela mitt dåtida sociala liv förr handlade om spelandet. Skillnaden i dag är att jag lägger ned tid på att ta hand om mitt riktiga liv istället för min fantasikaraktär och det är betydligt mer givande.”

Hur kom det sig att du sökte hjälp, fanns det någon utlösande faktor för det?
Min andra och nuvarande samt slutgiltiga fru märkte strax efter att vi gifte oss hur allvarligt mitt spelande var. Jag sa till henne att det inte fanns hjälp för mig att få och att jag hade försökt att sluta i tjugo års tid, det fanns inga grupper och ingen därute kunde tro att datorspelande var beroendeframkallande.

Men saker hade förändrats, särskilt de senaste fyra åren. Everquest och World of warcraft har en hel del att göra med det. Som vanligt hade jag fel och frugan rätt, hon hittade föreningen OLGA. Det var förvisso försent att rädda mitt arbete men jag räddade mitt äktenskap och hittade vägen tillbaka till verkligheten. Att börja spela igen är inget alternativ."

Jag frågar Bruce hur hans liv ser ut i dag och han säger att han önskar att det vore perfekt, men det är det inte. ” Jag tycker om mitt arbete men jag är långt ifrån min familj och jag gjorde ett fint jobb att bränna mina broar till min första fru och son, jag var djupt inne i spelandet. Det finns många saker jag inte kan göra i dag eftersom jag hade så fel fokusering under så många år. Men jag fokuserar inte på att återleva mitt förflutna eller gamla misstag. Jag lever här på min tropiska ö och klättrar upp för vulkanen en gång i veckan eller så. Jag är involverad i öns aktiviteter och forskar lite grann, något som jag gav upp allt hopp om att få göra efter mitt förlorade universitetsjobb. Så även om saker inte är perfekta så är jag relativt nöjd."

I dag arbetar jag hårt med min egen person och dedikerar all min tid åt min familj.

Trots allt detta verkar Bruce inte alls tycka att spel är alltigenom dåligt. ”De flesta spel ger nöje och avkoppling utan den svarta sidans flykt från verkligheten. De flesta kan spela utan att bli fast. Det är ju så att vilket fritidsnöje som helst oavsett om det är spel, samla på serietidningar eller annat kan tas till sitt absurdum av vissa människor. Datorspelande, precis som pengaspel eller alkoholintag, verkar dock vara farligare för vissa människor än andra och vi vet inte alltid varför."

När det handlar om barn så ser jag det såhär. Utåtriktade barn som har riktiga vänner i verkliga livet och engagerar sig i skola och andra aktiviteter kan förmodligen få spela lite mer än de barn som är inåtvända eller har andra problem med att passa in. Det är nämligen lite för enkelt att ta sig an en rollperson och att kasta bort verkligheten för en samling digitala pixlar och ett drömliv.”

Hur mycket ska en förälder engagera sig i barnens spelande?
"De ska vara väldigt engagerade, de ska vara hundra procent säkra på om deras barn spelar för en stunds avkoppling eller om de personifierar sig med sin rollperson. Det handlar inte bara om tiden i spelet. En del av spelandet är möjligheten att bli någon annan, om en kompis vet om din rollperson och du vet om kompisen är det möjligt att föra konversationer helt baserade på ickeverkligt innehåll. Det är när man gör det och aldrig tar en andningspaus från sin fiktiva karaktär ens när spelet är avstängt, som man bör se upp."

Spel är roligt, men de är inte på riktigt. Barn ska fantisera och leka låtsaslekar men sen ska de komma hem som sig själva och äta middag. Föräldrar måste veta att när barnet lekt färdigt så slutar låtsaspersonen att existera och barnet lever i verkligheten. De måste veta att deras barn engagerar sig i verkligheten med samma lust och drivkraft som de lägger ned på spelandet. Barnen måste veta att det verkliga livet med läxor, plikter och annat kommer först. Det är inte alltid så roligt men det är viktigt.

Slutligen frågar jag Bruce om det finns någonting som han vill dela med sig av om onlinespelande och missbruk.
"Tro inte att det inte kan hända, dig, dina barn eller din respektive. Tro inte att det inte kan hända snabbt eller att du kan ta kontrollen själv om du väl fastnat. Du måste veta att det finns hjälp och var den finns. Är du fast så blir det en lång resa men du kommer förmodligen att upptäcka att den inte var helt meningslös och att du efteråt är en bättre person än du var som missbrukare. Solen går alltid upp och det kan du också göra. Du kan vara starkare än någonsin om du bara tar en dag i taget."

Vi lämnar Bruce där och påpekar att även svenskar kan gå med i nätversionen av OLGA. I morgon kommer sista delen i serien där vi tar upp föreningar som kan hjälpa till, bland annat OLGA och NOgame.