Del 3: Christian såg ingen annan utväg än att ta sitt liv

Pernilla Sellergren berättar här om Christians spelande och hennes egen syn på spel och spelande i dag.

I vår familj skaffade vi vår första dator när Christian var 12-13 år och då var det ju enklare spel som gällde. Jag vet inte riktigt hur gammal han var när han började med just Counterstrike men jag tror det var först på gymnasiet som det tog fart ordentligt. På gymnasiet läste han IT.

Första gången jag såg spelet var det i form av en gubbe som sprang runt på skärmen med en blodig kniv i handen! Min reaktion var att "det där spelet ville jag verkligen inte se i vårt hus".

Men eftersom även min make och två yngre söner också börjat spela Counter- Strike så hamnade jag snabbt i underläge. Istället valde jag att försöka lära mig mer om spelet för att se vad det egentligen var de spelade och vad det gick ut på. Vi gjorde en överenskommelse i familjen om att barnen bara fick spela 1 1/2 timme per dag, inte mer.

Ville ju inte att datorn skulle ta över deras liv! Detta gällde även för Christian tills han blev myndig och vi inte längre kunde bestämma hur mycket tid han skulle lägga vid datorn. Men jag kan faktiskt inte säga att han spelade "för mycket", visst spelade han mer men han satt inte där överdrivet mycket. Nu är det ju olika vad folk tycker är överdrivet mycket spelande, men han hade även ett socialt liv med mycket kompisar som han även träffade IRL och han lade mycket tid på sitt stora intresse fotboll och när han var yngre även tävlingsdans.

Snart blev det här med Counter- Strike väldigt stort och Christian började åka in till ett Internetcafé i stan där han satt tillsammans med vänner och spelade. Han blev på olika sätt mer och mer involverad med saker omkring Counterstrike. Han spelade i olika lag, har inte riktigt koll här på vilka men nått hette Retards tror jag. Han blev så småningom manager för Eyeballers (de hade ju lite olika namn och laguppsättningar). De började åka på olika LAN och tävlingar och det började gå riktigt bra för dem.

Christians uppgift som manager var att fixa allt runt laget och en stor del av hans tid gick åt till att jaga sponsorer. Många, många timmar satt han i telefon (räkningarna blev höga) och talade med olika företag runt om i världen. Ibland gick det bra och ibland gick det sämre. Laget fick en del sponsring i form av datorer, hörlurar, möss, musmattor mm. Så småningom började de även få sponsring i form av betalda resor och hotell i olika delar av världen. De var ett flertal gånger över till USA på stora turneringar och blev även där Världsmästare i Counterstrike sommaren 2004. Det blev stor uppståndelse med tidningsintervjuer och TV.

Som mamma tyckte jag det var roligt för laget med deras framgångar och försökte stötta dem i det de gjorde. Flertalet var de gånger då hela laget satt hemma i vårt hus och tränade och la upp taktiken inför turneringar. Jag insåg snart att det låg mycket arbete bakom deras framgångar, inte bara speltid vid datorerna utan även mycket taktiksnack när de satt och planerade hur de skulle lägga upp spelet. Det var ett härligt gäng skötsamma killar och det var ett rent nöje att ha dem här.

Lärde även känna en del av de andra föräldrarna. Vi försökte här hemma att följa deras tävlingar via Internet när de var ute på turneringar. När det var turneringar i närheten så hände det till och med att vi åkte dit för att titta. Och tro det eller ej men jag försökte faktiskt lära mig spelet själv för att lättare kunna hänga med i snacket runt omkring. Jösse vad kul killarna och mina andra barn hade åt detta!

Januari 05 var det så dags för Christian att rycka in i lumpen. Som kompanibefälselev på LV 6 hade han 15 tuffa månader framför sig och det skulle inte bli så mycket tid över till Counterstrike och att vara manager åt Eyeballers så den uppgiften fick en annan kille ta över. Christian stortrivdes i det militära och skulle där efter grundutbildningen få utbildning till systemtekniker, något han såg fram mot. Tyvärr skulle det inte bli så, han skadade sitt knä under fotbollsmatch och sedan igen under en övning och tvingades avbryta sin militärtjänstgöring redan efter ett halvår.

Detta tog honom rätt hårt. Vid det här laget var Christian 20 år och hade flyttat hemifrån, han fick en provanställning på ett datorföretag och blev snabbt butikschef. Han kände att han hade stora krav att leva upp till, både från chefen och från sig själv. Utan utbildning och erfarenhet av att vara butikschef så drabbades han av prestationsångest vid något tillfälle och när han efter provanställningen kände sig lurad på utlovad lönehöjning valde han att säga upp sig där istället för att låta sig utnyttjas. Han fick ganska snart ett annat arbete. Han hade en fin lägenhet, flickvän och många vänner.
Livet var en fest och han älskade verkligen livet!
Till fortsättningen på Sidan 2 >>
Feedback
Hem