Historier ur mitt liv.

Här kommer jag att berätta om små lustigheter ur mitt liv. Gulliga barnkommentarer, lustiga situationer på arbetet m m.

Vi börjar med barn.

Min kusin Robert var väldigt facinerad av skellett när han var liten. Problemet var att han inte kunde säga skellett, det blev alltid skollalett.
Efter att ha blivit rättad ett otal gånger kom han en dag till min moster och sa:
-Du vet det där som inte heter skollalett.

När Linda var liten fick hon ofta frågan om hon kände igen sig så att hon skull lära sig hitta.
En dag när vi skulle hälsa på farmor och farfar hämtade farfar oss i sin bil.
När vi närmade oss utbrast Linda:
-Känner du igen dig, farfar?

Ett år när vi var på Tivoli i Köpenhamn kom Linda springande efter en karusell som hon åkt själv och berättade att hon hade pratat danska.
-Det stog en pojke bakom mig och han sa röeböegoegrö, sa hon med perfekt danskt uttal.
-Jaså, vad sa du då?, undrade vi.
-Jä, svarade hon.

När Linda var fyra år gammal och vi var ute och åkte bil frågade hon helt plötsligt:
-Hur fick de dit himlen?
Medan jag och min fd sambo febrilt funderade på vad vi skulle svara (Gud? Big Bang? Var börjar man?) kom hon på svaret själv:
-Den kom nog dit av sig själv.

När det var dags för svenskafolket att rösta om medlemsskap i EU stod jag och min fd sambo på olika sidor. Han var för EU och jag var emot.
När vi frågade Linda, vad hon tyckte var hon emot.
Min fd sambo frågade henne då, med ett överlägset leende, helt övertygad om hennes svar:
-Om det är en massa barn som har kalas med tårta, glass, godis och ballonger och de frågar dig om du vill vara med. Vad svarar du då?
Dröm om vår förvåning när hon svara nej.
-Varför det?, frågade han förbryllat.
-Jag känner inte dem, kom det självklara svaret.
Bästa argumentet mot EU jag någonsin hört.

En kväll, när Linda var ca fyra år gammal, satt vi och tittade på cirkus på TV:n. När trapetskonstnärerna gjorde sina vådligaste luftfärder utbrast Linda:
-Tur att det inte är på riktigt.
Förmodligen hade någon någongång lugnat henne med att det bara är på TV, inte på riktigt, och det hade satt sig.

När jag var liten hade min mormor en kristallkrona som satt lite olyckligt till. Folk slog huvudet i den med jämna mellanrum.
En dag när jag satt i min hage och mamma slog huvudet i den sa jag mitt första ord:
-Satan!
Då blev mamma pinsamt medveten om vad hon brukade säga när det hände.

Vi skulle ha ett stort kalas och kvällen innan var jag väldigt stressad. Mitt när jag dammsugade som bäst gick dammsugaren sönder och i min förtvivlan började jag gråta. Då kom Linda, som då var ca fem år, in och frågade mig vad det var.
-Dammsugaren gick sönder, sa jag storgråtande.
-Det är väl ingenting att vara ledsen för, var hennes svar samtidigt som hon la armen om mig.
Och det hade hon ju rätt i.

Linda hade en väldigt dramatisk period i fyraårsåldern. En dag satt hon och berättade om sin docka.
-Hon är föräldrarlös, sa hon med allvarlig stämma.
Och som om det inte var eländigt nog la hon, efter att ha funderat en stund, till:
-Och så är hon blind också.

Jag har alltid facinerats av sagor och tycker att det är ett barns rättighet att få tro på tomtar, troll och andra sagoväsen.
Min Linda visste bättre och vägrade tro oavsett vad jag berättade för henne.
En dag när hon lekte med dockor lyckades jag stoppa lite små saker i dockans väska.
När Linda upptäckte det frågade hennes pappa henne hur det kunde hamnat där.
-Det måste varit de Nell tror på, sa hon med stora ögon.

Jag praktiserade en gång på en skola och hjälpte till i en femteklass där de arbetade med sch-ljudet. De hade fått en del ord som de skulle sätta in i en mening, bl a ordet själ.
En pojke skrev:
Jag själ en bil.