Det låter drastiskt men faktum är att Sagas matfixering var långt värre än vad de flesta hundägare någonsin skulle kunna föreställa sig. Bara för att nämna ett par exempel så bröt hon sig in i kök och vardagsrum så fort vi lämnade henne ensam hemma, kissade eller bajsade om vi gjorde det omöjligt för henne att komma dit, klättrade i bokhyllorna, välte ut glas för att nå dropparna i botten och åt upp våra blommor.
Jag trodde att jag hade provat precis allt för att få bukt på detta men i efterhand så har jag insett att jag försökte arbeta mot Saga istället för med henne. Jag försökte få bort symptomet istället för den bakomliggande orsaken, något som är väldigt vanligt att vi omedvetet gör när hundar börjar uppvisa något typ av problembeteende.
I slutet av Juni 2006 så var min ork slut. Sagas matfixering hade trappats upp mer och mer under den senaste tiden vilket tärde enormt på våran relation. När jag slutligen kände att jag inte gjorde annat än att vara irriterad på hennes ständiga hyss, som bokstavligen avlöste varandra, så greppade jag efter halmstrån och bad än en gång om hjälp på forumet där jag brukar hålla till. Med hjälp av en del vänliga medlemmar så fick jag nu åter upp ögonen för berikning och med nyvunnet hopp beslöt jag mig för att prova under en månads tid. Det lät lite besvärligt förståss, men vad hade jag att förlora?
I skrivande stund har vi berikat Sagas ätande i ungefär fem månader och matfixeringen är i princip som bortblåst. Självklart stjäl hon fortfarande mat om hon kommer åt men hon letar inte efter det i överhuvudtaget och hon kan åter igen slappna av när jag lämnar henne ensam. Hon börjar inte heller gnälla så fort husse kommer hem för att hon vill ha sin mat och hon är i överlag en betydligt mer harmonisk hund. Matskålen har vi städat bort helt och hållet för att måltiderna ska serveras på olika sätt varje dag, vilket faktiskt inte är så jobbigt som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Faktum är att det allra främst är roligt, givande och otroligt intressant.
Kort sagt blev berikningen våran räddning och det är nog omöjligt att säga vem som är mest tacksam - matte eller Saga själv.