V ar finns Gud? Hur många gånger har vi inte frågat oss det, när vi sett all ondska runtomkring oss? Hur kan man ens tro på en god, allsmäktig Gud när världen rymmer så mycket ont? Detta, det så kallade teodicé-problemet, har gäckat människor i århundraden och något verkligt tillfredsställande svar har nog aldrig hittats. Betyder det helt enkelt att Gud inte finns? Denna fråga är på sätt och vis onödig emedan Gud varken låter sig bevisas eller motbevisas med vetenskap och logik.

Att världen tycks rymma oändligt mycket ondska är vi alla medvetna om. Och om Gud finns, varför gör han inget? Återigen en fråga svår att besvara, men i Bibeln möter vi en Gud som inte accepterar mänsklig ondska. Varför domen dröjer vet vi inte, men Bibeln berättar att Gud förr eller senare kommer att döma oss alla. Domens dag har skrämt människor i generationer. Men är inte Domedagen något positivt? Är det inte bra att någon slutligen ”slår näven i bordet” och säger: ”Nog, nu räcker det”? Att alla onda gärningar, både de som varit uppenbara och de som utövats i största lönndom, dras upp i ljuset och granskas? Ty det är ju först då, när alla brott och övergrepp uppdagas, som offren vinner verklig upprättelse.

Människan tycks ha en förkärlek till att döma varandra. Brottslingar hängs ut i kvällspressen innan de ens fått fällande dom. Folk ropar efter högre straff. Varför? Är det för att vi själva mår bättre av att se andra dömas? Och är det därför Domens dag skrämmer oss så, för att vi innerst inne vet att ingen av oss kommer att gå ostraffade? Ty alla är vi ju, aktivt eller passivt, delaktiga i världens grymma orättvisor, både de småskaliga och de som leder till svält, krig och naturkatastrofer.

Vi människor behöver inte Guds hjälp för att möta domedagen, den har vi själva satt en stadig kurs mot, med hjälp av massförstörelsevapen, miljöförstöring och ett kallt, överdrivet individualistiskt samhälle. Men nog behöver vi Guds hjälp för att överleva domedagen? Är domens dag den renande eld som skiljer malmen från slagget, så att alla människor en gång får gå vidare, rena och befriade? Bibeln utlovar en domens dag full av skräck och terror. Men bibeln profeterar också om en ny himmel och en ny jord, fri från ondska och lidande.

L ouis Spohr har i vår tid fått en mycket blygsam plats i musikhistorien, kanske för att han tidsmässigt är inklämd mellan giganterna Beethoven och Schubert. Under sin samtid var han dock en mycket firad och framgångsrik tonsättare och musiker.

Spohr var tysk och levde och verkade större delen av sitt liv i Kassel i mellersta Tyskland. Oratoriet Die letzten Dinge komponerades 1825-26 till ett libretto av Friedrich Rochlitz (1769-1842). Texterna är baserade på Uppbenbarelseboken, undantaget satserna 11 och 13 i andra delens början, som bygger på de gammaltestamentliga profeterna Hesekiel och Jeremia.

Spohr skrev verket till en standard-symfoniorkester, med 8 träblåsare, 7 bleckblåsare, pukor och stråkar. Spohr använder dock inte hela orkestern särskilt ofta, och även när så är fallet spelar ofta flera instrument unisont. Genom att stryka dubbleringar och optimera partituret en aning har därför verket med lätthet kunnat skrivas om för en lätt reducerad besättning, där de 15 blåsarna minskats till 10. Till följd därav har stråksektionen kunnat hållas till ett minimum så att hela orkestern endast uppgår till 22 personer. Eftersom alla instrumenttyper finns kvar och alla viktiga insatser alltså spelas av ”rätt” instrument, klingar verket i princip helt som i Spohrs originalpartitur.

Die letzten Dinge uruppfördes på långfredagen den 24 mars 1826 och blev en stor succé, inte minst tack vare den suggestiva scenografin: En dunkel konsertsal med ett hängande kors upplyst av 600 gaslampor. Die letzten Dinge blev snart ett standardverk i flera europeiska länder och lär ha varit mycket omtyckt av senare kompositörer, bl.a. Brahms och Mendelssohn.

I vår uppsättning har vi velat ta fasta på den ursprungliga tanken att låta rummet vara en del av föreställningen. Översatt till vår tids teknik och förutsättningar blev den ett ljus- och bildspel, som vill visa på vår världs skönhet och skörhet, människans oförmåga att vårda vår jord och följderna av mänsklig ondska, liksom hoppet om en ny, bättre värld.
Mattias Eklund

Louis Spohr
DEN YTTERSTA DOMEN
(Die letzten Dinge)

Konsert i Trollhättans Kyrka
Domsöndagen den 22 november 2009 kl. 18:00.

Verket gestaltades av ett ljus- och bildspel, där människans ondska stod i centrum.

Medverkande:
Trollhättans Motettkör

Anna Johansson, sopran
Karin Hammarlund, alt
Jonas Olofsson, tenor
Jan H Börjesson, bas

Flöjt: Jens Johansson
Oboe: Anna Bornander
Klarinett: Tomas Johansson, Hertha Dahlgren
Fagott: Alise Timermane
Horn: Per Textorius, Maria Pontén
Trumpet: Jörgen Herrström
Trombon: Jacob Sollerman, Anders Carlsson
Pukor: Conny Svahn
Violin 1: Tapani Stenros, Anton Sokolov, Lotte Lybeck-Pehrsson
Violin 2: Mattias Johansson, Wojtek Chojecki, Olexandra Bondarenko
Viola: Tuula Fleivik, Magnus Pehrsson
Cello: My Hellgren, Oscar Kleväng
Kontrabas: Raymond Larsson Rea

Bildspel: Mats Millner

Mattias Eklund, dirigent

Tillbaka