H ugo Distler var född i Nürnberg i södra Tyskland och fick sin musikaliska utbildning i Leipzig. Till att börja med var dirigering huvudämnet, men på lärarnas inrådan bytte han till komposition och orgel. 1931 blev han organist i St Jacobi i Lübeck och det var här många av Distlers kyrkomusikaliska kompositioner tillkom. Kyrkans ”lilla” orgel (som endast är liten i jämförelse med den ”stora”), en barockorgel vars äldsta delar är från 1467, blev till stor inspiration för många av Distlers orgelverk. 1937 slog Distler in på en mer profan bana då han anställdes vid Musikhögskolan i Stuttgart som lärare i harmonilära, komposition, analys, körledning och orgel. 1940 blev han professor vid Statens högskola för Musikundervisning och Kyrkomusik i Berlin och undervisade där i körledning, harmonilära, komposition och orgel. Trots att Distler rönte stor uppskattning, vilket inte minst professuren i Berlin visar, stötte han ändå på stora motgångar. I likhet med de flesta landsmän var han medlem i Nazistpartiet, men hamnade ändå på listan när regimen ville rensa ut den konst och musik som ansågs vara entartete Kunst – degenererad konst. Distlers cembalokonsert användes som exempel på dålig musik och detta tog hårt på den känslige tonsättaren, som lätt drabbades av depressioner. Situationen förvärrades ytterligare av vänners bortgång, upprepade flyganfall och rädlan för att bli inkallad till Hitlers krig. 1942 valde Distler att öppna gaskranarna i sitt hem och själv ta sitt liv. Han blev 34 år.

Distler tillhörde den konstriktning som ibland kallas för nysaklighet. Den utgjorde en motreaktion mot den tidigare romantiken med dess storvulenhet och överdrivna känslor. Inom kyrkan ville man ta tillbaka den ”kyrkomusik” som under romantiken växt sig för omfångsrik och pretantiös för att rymmas i kyrkan, allra minst inom gudstjänstens ramar (ett exempel är Verdis Requiem, som aldrig avsetts som kyrkomusik utan uruppfördes vid la Scala-operan). Man sökte därför efter en ren kyrkomusik med rötter i liturgin. Distlers musik är avskalad, på gränsen till karg, men inte desto mindre vacker. Stämmorna är ofta få och formmässigt blickar musiken tydligt bakåt mot renässans och tidig barock, och tonsättare som Palestrina och Schütz. Idag har pendeln vänt och romantikens uttryck prisas åter. Nysaklighetens tonsättare har därför mer och mer hamnat på undantag. Det obestridliga faktum att Distler var medlem i nazistpartiet har också medfört ett motstånd att framföra hans musik. Därtill hävdar somliga att Distlers person inte alltid var den mest sympatiska. Sanningshalten i dylika spekulationer är förstås svår att finna. Men om sådana kriterier skall avgöra huruvida tonsättares musik skall framföras, måste vi även rensa notbiblioteken från storheter som Mahler, Beethoven och själve Bach, för att bara nämna några. Jag vill tro att all god musik har ett eget värde, och Distlers musik är en ärlig, saklig och rättfram musik som bär fram sitt budskap utan att vare sig stryka medhårs eller vara onödigt provokativ. En äkta kyrkomusik, underbart befriad från klyschor och tingeltangel.

Vi behöver sådan musik. Vi behöver Distler.
Mattias Eklund

Konsert i Trollhättans Kyrka
Söndagen den 11 januari 2009 kl. 18:00.

HUGO DISTLER (1908-1942)
Partita över "Nun komm, den Heiden Heiland" för orgel
Julberättelsen för kör a cappella

Medverkande:
TROLLHÄTTANS MOTETTKÖR
Jonas Olofsson, tenor - Berättaren
Solister ur kören:
Elisabeth Emanuelsson, Ängeln; Anne-Marie Eklund, Maria
Marianne Jonasson, Elisabet; Sture Lindfeldt, Herodes; Anders Kloo, Symeon
Mattias Eklund, dirigent och orgelsolist

Tillbaka