Inte utan min rånarhuva

10 november 2001

Nu är jag i Skåne, Gud vare tack och lov. Det är inte svinkallt, mörkt och deprimerande, som på somliga andra ställen.

Igår var jag hos Karin, vi satt framför brasan och drack vin en stund och pratade med Karins lillasyster Eva, som är gravid, och hennes pojkvän Tobias som brukar spela trombon på Doktor Kosmos konserter. Det var en trevlig ung man. Karin säger att han äter mycket mat, fast han var ingen tjockis. Eva var inte heller någon tjockis, än. Hon hade dock varit och handlat sina första mammakläder, vilket kändes rätt surrealistiskt. Eva, som var med i scouterna och har en stor nallesamling och brukade spela sönder sina Michael Jackson-skivor.

Efter en timme begav Karin och jag oss mot Perrong 23 för att höra två syntorkestrar musicera, nämligen Sista mannen på jorden och Diskodiktator. Det sistnämnda såg vi inte mycket av, eftersom vi kom lite sent, men huvudbandet var ju rätt trevligt. Blipp och blopp och fåniga, svenska texter.

Vi kände oss givetvis urgamla, för alla i publiken utom tre gamla rockförfäder var 7-10 år yngre än vi. Inte nog med att de var unga, flera av dem var dessutom pygméer. Ack ja.

Trots att tio år passerat sedan jag drack min första kopp te på P23 så hade inte priset ändrats. Te och kaffe kostade fortfarande fem kronor, och serverades traditionsenligt av en kille med konstigt hår.

Det var fullt med folk, men förvånansvärt få riktiga syntare. Dreads och popfrissor stod som spön i backen, och bara tre killar längst fram höll fanan högt vad gäller klädsel.

När konserterna var slut satte en fet kille i vit jeansskjorta och lång flottig hästsvans på "The wall" med Pink Floyd, min hatskiva über alles, och vi tog det som ett tecken på att det var dags att gå. Bristen på öl inverkade också.

Först försökte vi med King’s Head, men det första som hände var att en skitful, skitfull kille ville köpa min väska, och han gav sig inte.

Jag har kanske världens snyggaste väska i mintgrön frostad hårdplast, föreställande två pastelliga indianbarn och med texten "Hello indian!". Någon förvirrad kinesisk fabrikör har skapat detta under, och den kostade mig 20 kronor på Malmöfestivalen i år.

Chansen att jag vill avyttra den till något inavel från Hässleholm känns inte enorm. När jag vänligt men bestämt nekade honom väskan, kallade han mig för OFÖRSKÄMD!

Lilla fula människa, nu ska blodet flyta.

Vi gick till före detta Tropic Star, numera något barliknande med "rustik" stil. Hell’s Angels-medlemmar trängdes med midriffs och en av de söta minisyntarna. Vi drack en öl, och sen stängde de.

Idag har jag varit ute i skogen med hunden, och släppt henne på ett nyskövlat kalhygge. Det var kanske inte så tjusigt, men det luktade gott. Det blåste hårt, och jag såg en tall falla. Det var lite läskigt, för jag hade precis stått där den föll. Hunden var lika glad, för den är ju döv. I år fyllde hon tretton, och folk tror fortfarande att hon är valp. En döv, halvblind valp med knutor.

När jag flög från Umeå hände en väldigt irriterande sak, särskilt irriterande för att den är ett återkommande tema när jag flyger: otrevlig säkerhetspersonal.

När man passerar igenom en metalldetektor och har Doctor Martens så tjuter det. Detta tolkar vakterna som att jag är Osama bin Ladens förlorade dotter. De är stöddiga och har en "inga trix!"-min hela tiden, även om jag är vänlig och artig mot dem. Så måste man följa med in på kontoret, snöra av sig kängorna, och så tar de med sig dem ut till sin lilla fina röntgenapparat!

1) När kängorna väl är av, ser man inte då med blotta ögat huruvida det finns en slaktkniv i skaftet eller ej?
2) Är det inte läge att försöka lära sig att unga kvinnor i fotsid kjol och en leksaksväska sällan försöker kapa plan?
3) Skulle de möjligtvis kunna ta med sig kängorna in på kontoret igen när de har röntgat dem, så att jag slipper gå ut i strumplästen och bli utstirrad av tjugo resenärer?

Jaha, sen skulle vaktmatronan scanna mina armar och ben med sin lilla handdetektor, och den var så jävla överkänslig att den pep av dragkedjor. Då har hon mage att muttra över det, som om det var något lastbart att ha dragkedjor på kläderna. Sen kommer det allra finaste: när hon scannar min nacke så piper halsbandet, och utan att titta säger hon "jaha, nitar förstås!". NITAR!? Det är ett HALSBAND, ditt jävla vaktavskrap! Ett sånt som poliser, advokater och drottning Silvia har till vardags. Jag fick god lust att slita detektorn från henne, köra upp den mot hennes bröstkorg och skrika "PIP PIP PIP, jahaaa, Gestapos hedersmedalj förstås!".

Bah!

På Arlanda var det värsta säkerhetspådraget, så snart man kommit upp från huvudentrén så var det vakter och detektorer direkt efter rulltrappan. Men de vakterna var minsann trevliga, och lo and behold, de tvingade mig inte att ta av kängorna. Jag vet inte om Stockholms säkerhetsvakter har gått någon speciell charmkurs som de inte har råd med på landsbygden, men det var uppfriskande, kan jag lova.

Och för den som undrar så är de precis lika otrevliga på Kristianstads flygplats som i Umeå. Och lika puckade.