9 november 2006
Jag tog ledigt idag. Det var väldigt skönt. Jag ville att det skulle vara lite mer som en blandning mellan Ferris Bueller's Day Off (Fira med Ferris!) och Mary Poppins i parken. Gå upp lagom sent och ha picknick i en park, strosa omkring på stan och äta dyra praliner. Det blev mer snooze X 8.

Jag är befriad från mitt onda smörjoljejobb. Ni är kanske inte medvetna om det, men jag har översatt tjugo filer av varierande storlek (allt från två till sju sidor i varje) om SMÖRJOLJA. Växelolja, närmare bestämt. Man skulle kunna säga att jag vet precis allting som man överhuvudtaget kan veta om växelolja vid det här laget, och när axlarna gnisslar när jag åker buss så tänker jag att de borde välja en växelolja med ADHESIVA KOHESIVA POLYMERER! För de kryper upp längs alla kugghjulen, lägger sig som en skyddande hinna OCH SMÖRJER VÄXLARNA ÄVEN DÅ DE INTE ÄR I DRIFT!

Eh ja. Jag skulle skriva om parfymer idag. Kalla det för en motreaktion om ni vill.

Mitt första möte med parfym, en egen parfym, var när jag fick Nina Riccis L’Air du Temps av min mormor. Hon dog när jag var tolv, så det måste ha varit tidigare. Jag var kanske elva. Samtidigt fick jag en pigtittare som morfar hade gjort och ett gammelrosa nagellack, men nagellacket intresserade mig aldrig riktigt. Jag älskade pigtittaren, de små facken täckta av självhäftande film som skulle efterlikna marmor, spegeln som man kunde fälla upp ur lådan, det blekgröna, nästan mintgröna locket, den sortens bleka mintgröna som finns i 50-talsbadrum. Det visste jag inte då, men jag älskade det.

Carnation blossoms thickly overlaid with wintergreen and dusky bitter notes. It captures a moment before autumn falls into winter and winter into spring, a sense of something new and unsettling in the air. Its combination of earthy vetiver and nostalgic iris makes me think of fin de siècle parks filled with marble statues. A rich veil of chrysanthemum-like bitterness — a smell of leaves rubbed between fingers as one passes through the overgrown brambles absentmindedly caressing remaining flowers — folds over the composition.

Tyvärr är den nya formulan av L’Air du Temps som gjordes på 90-talet ganska annor-
lunda, så det är tur att jag har lite kvar i flaskan. L'Air du Temps skapades 1948 för unga flickor, och var den första formulan för tonåringar, som var ett nytt begrepp då.

Den första parfym jag valde och köpte själv måste jag nämna, den gick via blåhallonlotionen efter gympan på högstadiet, till gymnasiet då gympan mindre och mindre innebar svettas vid handbollsnätet, och mer sitta med tre tröjor och en halsduk på en bänk och sura. Ungefär då köpte jag Ananya på Body Shop, en parfym som jag fortfarande är lite sentimentalt svag för. Den är både blommig och fruktig, och beskrivs som "sensuell". Luktar lite dyrare än vad den är, men är ändå en rätt typisk gymnasist-
parfym. Det kan den ju få vara. Det var i alla fall mycket tryggt och angenämt att begrava näsan i halsduken och andas in doften som blev varm mot halsen, stänga ute skrik, satintrosor med volangflärpar, gud-vad-du-är-smal-avund och brusande hårfönar.

Som sextonåring började jag läsa Anaïs Nins dagböcker, och Anaïs Nin var förtjust i parfymer. Hennes ena älsklingsparfym var Narcisse Noir av Caron, en orientalisk parfym skapad 1911 av Ernest Daltroff. Art Deco, juvelfärger i siden och sammet, Paul Poiret, suffragetter, orientalism, Ryska Baletten, kimonos, empirelinje, mycket tyg i ärmar och sjalar, vackra broderier och applikationer på klänningar och släp. För modeteckningar från den tiden, titta på Paul Iribe, Georges Lepape, och Erté. Det var guldålder, första världskriget hade inte brutit ut, Titanic hade inte gått på grund än. Förmöget folk kunde vältra sig i exotism, kolonialism och samtidigt blicka mot den moderna tiden som ännu inte riktigt börjat.

Porträtt av Nijinsky som faun - Lev Bakst

Det var modernt att resa till fjärran länder, men ännu inte riktigt modernt att vara solbränd. Romanen Fantomen på Operan kom ut, och Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett. Mexikanska revolutionen bröt ut. Such stuff as dreams are made on.

Anaïs andra favoritparfym var Guerlains Mitsouko, från 1919. Mitsouko betyder Gåta på japanska - har jag hört - och är en chypresparfym, det vill säga den innehåller vissa noter som är typiska för den beteckningen. Slarvigt sagt kan man säga att den inne-
håller tydliga skogsinslag, som ekmossa (jordig och rökig) och vetiver ("grön" doft), men också skarpare citrusnoter som bergamott, samt nästan alltid en söt vaniljbas.

Mitsouko är en fruktig, kryddig chypres med noter som kanel, ambra, ros, patchouli, jasmin och persika, samt trä. Den är liksom Narcisse Noir en av klassikerna, tillsammans med parfymer som Shalimar, Chanel No 5, Bandit, Arpège och Rochas Femme.

Efter att ha läst Anaïs Nins dagböcker så drömde jag dag och natt om att hitta fantastiska parfymer. Jag hade förstås inte råd med något extravagant, utan köpte eau de toiletter med ren ceder, ren rosenolja, ren apelsinblom, ren mandarin och liknande i skönhetsbutiker med naturliga råvaror och sådant, import från Toscana, lavendeltvålar, sådana saker. En flaska kanske kostade 70 då istället för 700, och flaskorna var ofta vackra. Jag försökte blanda genom att applicera lite ceder på handleden och lite mandarin på halsen. Det fungerade oftast och blev ganska intressant.

Skräcken var att lukta billig parfym. Det är fortfarande skräcken. Varför? Det är bara en doft. Men så hemskt att det man vill dofta för att skänka någon slags vackrare skimmer runt sin tillvaro, att det skulle vara en fadd lukt, sliskig eller till och med dålig.

Tysta Maries rum är en asyl för obotligt trista. Där får de icke störas. Rummet är litet, luften unken, bemängd med köksos, billig parfym, gammal-jungfru-doft. De trista, kantiga möblerna, de trista broderade kuddarna, det trista gråspegelglaset, de trista porträtten av trista släktingar i landsorten, den trista bilden av den trista och enda ungdomskärleken inramad i mattgrå snäckor - allt detta slipper man se, ty det är mörkt i rummet. Tysta Marie lever i hopplöshetens kyliga klarhet och behöver intet ljus för att se.

ur Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman

Det himmelska kan ligga så nära det huvudvärksframkallande, det själlösa, det stickande eller kvalmiga. Därför säger det tyvärr inte så mycket när man läser toppnoter och basnoter om parfymer på nätet. Allt låter gott, precis som med beskrivningar på vin på systemet. Sen kommer jag ändå alltid hem med nåt halvsurt - vin får man dessvärre inte prova i affären. Parfym har jag bättre tur med. Främst antagligen för att jag köper så kräset och sällan, men nu har jag beställt en liten, liten docksöt hylsa från Crazylibellule & the poppies, eller snarare den brittiska butik som förde dem. Det finns 21 olika, och Poule de Luxe-serien är egentligen sötast, förpackningsmässigt, men verkade lite för vaniljiga för min smak. Kanske senare. Jag gillar Angel, jag kanske skulle gilla att lukta kakao och praliner också? Åh, nu längtar jag efter min parfym!

PS: Min älsklingsparfym är Feminité du bois av Shiseido, tyvärr tillverkas den inte längre. Jag tycker också om Burberry Touch, speciellt på hösten. Min Inte älsklingsparfym är Cool Water for women. Jag tycker att den är ryslig. Som att dricka Black Tower och spy.

Hårdaste bilden någonsin. Mexikanska soldaderas 1911.

A Commenced Gross - Martin skriver så kärleksfullt om parfym att jag drömmer om hans texter om nätterna.