Sigge Stark hette egentligen Signe Björnberg, och föddes på Sällvens herrgård utanför Örebro 1896 som Signe Petersén. Sigges pappa var en stor och stark man som hade rest mycket, mamman en familjeflicka. Äktenskapet dem emellan blev mindre lyckat. Då Sigge var liten var hennes föräldrar förmögna, men efter att hennes pappa infriat en borgensförbindelse 1907 blev de totalt utblottade. Fadern lämnade därefter sin hustru och fyra barn. Sigge längtade efter och idealiserade sin pappa, "Kalle Stark".

Sigge tyckte mycket om djur, särskilt hundar och hästar, och var bra på att teckna. Hon var mycket ute i naturen och red och härjade, och hennes föräldrar sa att hon borde ha varit en pojke. Hon kallades Sigge av alla, aldrig Signe. Hennes syster Elsa var också duktig på att rida, och tog tidigt jobb på en cirkus där hon gjorde konster till häst.

Sigge på hästryggen.

Sigge gör honnör.

En av Sigges teckningar från gymnasiet, föreställande hennes syster Elsa.

Sigges syster Elsa, sjuk i TBC.

Sigge umgicks mycket med sin syster Elsa under gymnasietiden då de var inackorderade i Örebro tillsammans. Elsa dog ung i TBC. Sigge var också svårt sjuk i TBC, men överlevde. Hon var gravid under sjukdomstiden, och födde en son, Harry, flera veckor för tidigt. Barnet dog efter två månader, och Sigge var då bara nitton år. Hon fick aldrig några fler barn.

Sigge arbetade efter skolan som guvernant, sjuksköterska, stalldräng (under smeknamnet “Peter”) och biträde på ett advokatkontor. Vid 25 års ålder flyttade hon till Stockholm och bestämde sig för att bli författare på heltid. ”Jag ska bli författarinna — eller svälta ihjäl!” skrev hon då. Tyvärr blev det en profetia som så gott som slog in.

Sigge hade inte alls planer på att skriva kiosklitteratur – hon ville bli en seriös författare. För att försörja sig skickade hon in noveller till tidningar, och redaktören för Vårt Hem tyckte att hon hade potential. Det visade sig så småningom att de nummer där hennes noveller togs in sålde extra bra, och det ledde till att hon fick skriva en romanföljetong för tidningen. Honoraret var emellertid dåligt, och Signe behövde pengar. Hon bad tidningen om ett förskott, men fick till svar att hon fick “reda sig själv”. Romanen skrevs i rekordfart, eftersom Signe svalt. När hon äntligen fick beskedet att tidningen ville köpa romanen Den steniga vägen till lyckan så hade hon redan gått helt utan mat i flera dagar, och gick raka vägen till en billig krog för att beställa slottsstek. När hon fick sin stek kunde hon ändå inte äta, för hon hade svultit för länge, och mådde bara illa.

Det blev början till en manisk produktionstakt. Under sina cirka 35 yrkesverksamma år skrev hon runt 130 romaner, närmare 600 noveller, två djurböcker och två radiofölje-tonger – inte en enda sålde i mindre än 15 000 ex. Allt som allt har hennes böcker sålt i cirka 5 miljoner ex. Anledningen till att hon skrev så mycket var att förlaget pressade henne stenhårt. Avtalet såg ut så att hon enbart fick betalt för serier om tio eller tolv böcker åt gången – levererade hon inte allihop så fick hon ingenting. Om inte sidantalet stämde exakt med vad tryckeriet ville ha så fick hon försöka sälja serien till någon annan, och riskerade alltså att inte få någonting då heller. Räknar man på det så inkasserade hon av Bonniers förlag ett niondels öre per bok! Av Wahlström fick hon 2½ öre per bok. Förläggarna själva tjänade miljoner på hennes böcker.

Sigge Stark sa själv ofta att hon hade blivit en bokfabrik, sanningen var snarare att hon var en fabriksslav. Före 1960-talet existerade inte kulturstipendier, och som författare var man totalt livegen till sitt förlag. Sigge hamnade i en nedåtgående spiral av räntor som växte, räkningar som hopades och utmätningar från Kronofogden. I perioder svalt hon faktiskt, men allra mest önskade hon sig en semester. Hennes förläggare gick i taket då Sigge en gång bad om att en enda sommar få slippa skriva och vara ledig.
De sa rakt ut att “Sigge skriver bäst när hon hålls på svältgränsen”.

1926 gifte sig Sigge med en bonde som hette Björnberg. Hon var då trettio år. Paret bodde länge i Östmark i Värmland, som ligger nära norska gränsen. Sigge drev en kennel med Grand Danois-hundar, och var ofta på travbanan i Färjestad. Hon blev Sveriges första kvinnliga travtränare där. Annars skrev hon, kedjerökte och levde på kall, kokt potatis. Hon började dagen med ett storkok potatis, som hon sedan åt upp under dagens lopp medan hon hela tiden skrev.

Sigge på travbanan.

Sigges hälsa hade alltid varit dålig, och i fyrtioårsåldern fick hon livmodercancer, en stor tumör som man emellertid lyckades operera bort. Efter operationen blev hon ännu oftare sjuk än förr. Hälsan förvärrades av de återkommande svältperioderna, och vid femtio års ålder liknade hon en gammal gumma, med alldeles grått hår, mycket rynkig och mager. Hon var utled på att skriva kärleksromaner på löpande band.

Sigge fick 1959 erbjudandet att skriva en radioföljetong om ett lantbruk, Hällebäcks Gård. Ledningen på Sveriges Radio tyckte inte att hon var fin nog för salongerna, men dåvarande underhållningschefen Allan Schullman ansåg att det var fördomar, och att Sigge var bra. Dessutom visste han hur mycket hon tyckte om djur, och att hon själv bodde på en gård. Sigge började skriva, och serien blev en jättesuccé som gick i över ett år. Jordbrukets konsumentupplysning ogillade serien för att den inte gav en realistisk bild av ett modernt lantbruk (!), och krävde att den skulle läggas ned, vilket också skedde. Sigge Stark sa i en intervju att programmet var tänkt som en dramaserie, inte ett informationsprogram om hur man driver ett mönsterjordbruk.

Numera kan man läsa Sigge Starks romaner på universitetet, vanligen i kursen populärlitteratur, men det brukar vara valfritt om man vill läsa henne eller en Harlequin-roman vilken som helst. Det är synd att hon ska vara så enormt nedvärderad, för även om hennes romaner upprepar ett mönster där “de får varandra på slutet”, och hon skildrar ett fattigsverige där moralen är att man ska härda ut snarare än att kämpa emot, så finns det faktiskt litterära kvaliteer i böckerna. De är skrivna på löpande band och de är beställningsjobb, och originaliteten blir därefter, men hon skildrar ändå den svenska landsbygden på ett fint sätt, och har öga för natur och djur.

Sigge försökte flera gånger bryta sig ur sin genre och ge ut sina dikter och en ABC-bok som hon illustrerade själv, men inget förlag var intresserat. De två böcker hon skrev om djur gav hon ut under sitt riktiga namn (Mina vänner djuren och Kamrat hund), och de är originella och liknar inte det hon skrev i vanliga fall.

Sigge levde sina sista år på Mannickehöjden, mitt ute i den värmländska finnskogen. 1963 fick hon cancer igen, den här gången i lungorna. Hon gick bort i februari 1964. Dikten nedan skrev hon strax innan dess.

Jag låg allena och bitter var
den kalk, som jag tömde här
när jag såg hur litet, jag ändå var
för er, som bort stå mig när …
Jag knöt mina händer i stum revolt mot allt, som förgäves skett
Men jag bad ej om hjälp — jag är för stolt
att tigga, där jag själv har gett.