Från pacifism till uppror mot kriget: socialdemokratiska ungdomsförbundets syn på militarism och krig 1903-17

Denna uppsats handlar om det första socialdemokratiska ungdomsförbundets politik i försvarsfrågan. Förbundet brukar ibland benämnas "Stormklockeförbundet" efter den veckotidning Stormklockan som startades i slutet av 1908. Det bildades 1903 och splittrades ut från SAP 1917. Förbundet växte snabbt till en massrörelse för dåtidens unga arbetare. Dess agitations- och organisationsarbete spelade en avgörande roll för att väcka och mobilisera arbetarungdomen politiskt och kulturellt. Denna insats hade en stor betydelse för att bereda väg för arbetarrörelsens genombrott i Sverige.

Ungdomsförbundet utgjorde också basen för vänsteroppositionen inom SAP och för det blivande socialdemokratiska vänsterpartiet. Ungdomsförbundet och partivänstern är därför att betrakta som liktydiga begrepp i uppsatsen. Detta parti bytte sedan namn till Sveriges kommunistiska parti. Genom de olika klyvningar av kommunistpartiet som skedde under tjugo- och trettiotalet återgick de flesta av de som tillhört ungdomsförbundet SAP.

Förbundet har dock behandlats styvmoderligt både i officiell socialdemokratisk och kommunistisk historieskrivning. Socialdemokratin har velat tona ner de revolutionära traditionerna i partiet. Det svenska kommunistpartiet har velat dölja att en majoritet av de svenska kommunisterna under tjugo- och trettiotalet var motståndare till stalinismen. Därför har jag funnit det angeläget att studera stormklockeförbundet. Jag har valt att undersöka förbundets sk. antimilitarism, dvs politik som drevs i frågan om militären och kriget, eftersom detta var den viktigaste fråga som, drevs av förbundet.

Förbundet politik i militärfrågan präglade av parollen: "Inte en man, Inte ett öre till militären!" Man krävde därför en snabb avrustning. Några centrala frågeställningar är: Varför blev förbundet antimilitaristiskt och pacifistiskt? Hur utvecklades denna linje innan kriget? Hur påverkades förbundets av att arbetarpartierna i de krigförande länderna slöt upp i "fosterlandsförsvaret"? Vilken effekt hade kriget och den ryska revolutionen?

Först behandlas orsakerna till ungdomsförbundets antimilitarism och hur denna linje utvecklades innan krigets utbrott. Sedan behandlas förbundets agitation vid krigsutbrottet och hur dess inställning förändrades under kriget. Till sist kommer en sammanfattning, en forskningsöversikt och några kommentarer och slutsatser. Texten har en berättande form där utvecklingen beskrivs och analyseras i kronologisk ordning. Skälet till detta är inte endast att öka läsintresset utan också att ett dramatiskt skeende som detta bäst förklaras i sitt eget sammanhang.

Jag har gått igenom nio årgångar av Stormklockan (1909-1917) och olika småskrifter som publicerades av ungdomsförbundets under kriget. Tidningen hade en agitatorisk prägel och det var genom denna som förbundet utformade och förde ut sin politik till en bredare massa. Den torde därför, i detta sammanhang, kunna betraktas som en kvarleva. För att teckna bakgrunden har jag använt litteratur som behandlar stormklockeförbundets historia och striden i arbetarrörelsen kring försvarsfrågan.

Rent teoretiskt så använder jag en historiematerialistisk metod som i korthet innebär att produktionen och utbytet av produkterna utgör grundvalen för samhällsutvecklingen, och att det är denna ekonomiska bas som till sist avgör historiens gång. Detta uttryck "till sist" [2], som är hämtat från Engels, ska inte tolkas som att det finns något direkt samband mellan ekonomin och historiens utveckling, eller att ekonomin är ensamt avgörande. Konkret betyder det att man betraktar ekonomins utveckling som grunden för och den viktigaste faktorn bakom klasskampen och de politiska striderna samt för de politiska idéer som formas i denna process.

Ungdomsförbundets viktigaste krav var avväpning eller avrustning. Detta motiverades med en kombination av pacifistiska och marxistiska argument. Pacifismen uttrycktes genom resonemang som att Sverige är ett småstat utan möjlighet att genom egen kraft försvara sig [3] Att försvara vår självständighet med militära medel fordrar ett försvar som slukar så stora resurser att landet skulle bli bankrutt och avfolkat, menade man. Därför är frågan antingen ett sådant försvar eller också inget militärt försvar alls. Detta bevisar - och här kommer de marxistiskt färgade argumenten in - att den svenska militärens funktion är att värna det bestående kapitalistiska samhället. Kravet på avrustning syftade därför till att försvaga borgarklassen och den stat som försvar dess intressen. Genom avväpning slår vi vapnen ur fienden hand, som de uttryckte det. För att uppnå detta agiterade förbundet för att undergräva disciplinen bland de värnpliktiga och försvaga folkets förtroende för militären i allmänhet.

Efter krigsutbrottet , på sin kongress den 28 dec. 1914, vidhöll förbundet avrustningen som det principiellt väsentliga . Men man betonade också kampen för att göra armen oduglig som redskap för den härskande klassen. Klubbarna uppmanades att diskutera frågan om militärstrejk, generalstrejk och massdemonstrationer mot krigshotet. [4] Samma tongångar återfanns i ett gemensamt manifest från de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Skandinavien. Där användes fortfarande pacifistiska argument. En inblandning i kriget, även om det gäller ett neutralitetsförsvar, är vanvettig då länderna saknar militära maktmedel att hävda sin neutralitet, heter det bl.a. Men förbundet reste samtidigt klasskampsparoller och manade till den skarpaste möjliga kamp mot kapitalismen, militarismen och nationalismen, hävdande Marx´ord, att arbetarne icke ha något fädernesland. [5]

Den renodlat marxistiska politiken mot kriget formulerades av Lenin och bolsjevikpartiet. Denna kan sammanfattas som: Bekämpa alla sidor i det imperialistiska kriget, och särskilt då den egna regeringen! Vänd vapnen mot regeringarna och bourgeoisien i respektive land! Omvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt krig mot borgarklassen! Denna politik presenterades i form av ett manifest som gavs ut hösten 1914 under titeln: "Kriget och Rysslands socialdemokrati" [6]. Där förklarades att den enda meningen med kriget är:

att erövra territorier och underkuva andra nationer, ruinera den konkurrerande nationen och plundra dess rikedomar, avleda de arbetande massornas uppmärksamhet från de inrikespolitiska kriserna i Ryssland, Tyskland, England och andra länder, splittra arbetarna och slå nationalistiska blå dunster i ögonen på dem samt utrota deras avantgarde för att försvaga proletariatets revolutionära rörelse.

Man konstaterade, med djupaste bitterhet , att internationalens ledare har svikit och vanärat socialismen , genom att rösta för krigskrediter och berättiga kriget som ett försvarskrig. Därför var det en bjudande plikt för de klassmedvetna arbetarna att försvara sin klassenhet och internationalism och värja sig mot chauvinismen. Vidare hette det att den andra internationalen [7] hade brutit samman och att detta sammanbrott hade förberetts av den opportunistiska ledningen i de olika partierna, bl.a. genom förnekande av socialismens grundsanning att arbetarna saknar fosterland.

Det gick därför inte att avgöra vilken av de två krigförande gruppernas nederlag som skulle vara det minst onda. Men för de ryska socialdemokraterna var det otvivelaktigt att ett nederlag för tsarmonarkin skulle vara det minst onda. Till sist pekade bolsjevikerna på att insikten om opportunisternas förräderi kommer växa bland arbetarna ju större offer kriget kräver. Istället kommer de att inse nödvändigheten av att vända vapnen mot regeringarna och bourgeoisien i respektive land och att den enda riktiga parollen var att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig mot borgarklassen.

Frågan om avväpningskravet behandlades i en annan artikel av Lenin. Där förklarades att kravet på avväpning är verkningslöst, och innebar att man måste ge upp klasskampen och revolutionen, eftersom bourgeoisien var beväpnad. Istället måste proletariatet beväpna sig för att både besegra och avväpna bourgeoisien, samt för att avskaffa det kapitalistiska samhället. Först därefter blir det möjligt att kasta alla vapen på soptippen. [8]

Låtom oss erövra landet! Den parollen utslungades av det nybildade socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903, och när man jubilerade tio år senare kunde man blicka tillbaka på en agitationsinsats som har få motstycken i den svenska arbetarrörelsens historia. Förbundet fick till och med ett tack för sitt ärliga uppsåt och i många avseenden förtjänstfulla verksamhet från den borgerligt-liberala Aftontidningen, som menade att man gjort en hedrande kulturell insats och utfört ett pionjärarbete i partiets agitation. [9] Förbundet bildades efter en splittring av det socialistiska ungdomsförbundet, som utvecklats i riktning mot anarkism och syndikalism. [10] Man betraktade den utåtriktade agitationen som sin huvuduppgift.. En månatlig tidning, Fram, startades och en informationsbroschyr spreds i 125 000 ex. under de följande två åren. Viktigast var emellertid den muntliga agitationen, och de två följande åren reste förbundets bästa talare runt i landet på ett stort antal möten och andra tillställningar:

Resultatet av dessa ansträngningar lät inte vänta på sig. Vid kongressen i juni 1905 räknade förbundet 7000 medlemmar i 150 klubbar, och 1907 hade antalet växt till 17 000. Under samma tid växte Frams upplaga från 3000 till 40 000. Denna explosionsartade tillväxt berodde på de hårda klasstriderna under 1900-talets början.

En bitter facklig kamp för föreningsrätt och bättre arbets- och levnadsvillkor sammanföll med en politisk kamp för allmän rösträtt. Arbetarklassens numerär växte liksom medlemsantalet i fackföreningarna. Det var en period av stigande klassmedvetande och politisk radikalisering bland arbetarna som kulminerade genom storstrejken 1909. Detta skapade en extremt bra grogrund för socialistiska idéer bland arbetarklassens ungdom.

I början fanns en viss försvarsvänlighet inom förbundet. I en artikel i Fram kritiserades preusserism och militarism, men ungdomens försvarsvilja betygades liksom nödvändigheten av att skapa en ömsesidigt förtroende mellan arbetarungdomen och försvaret [11]. Man uttalade sig också positivt för arbetarnas deltagande i den frivilliga skytterörelsen, [12] som en åtgärd på vägen mot ett folkförsvar. Bakom denna hållning framskymtade också den eventualiteten att arbetarna kan komma att tvingas försvara sig med vapen i hand:

Och när en dag dessa organisationer (arbetarnas) bereder sig till den sista avgörande bataljen för att åt staten och kommunerna åter erövra vad man avhänt sig till dessa institutioner, då kan det hända att deras lagliga vapen. rösträtten, frånrövas dem. Men för att försäkra oss mot en dylik eventualitet är det nödigt att det hänger ett gevär i varje arbetares bostad och att dess ägare lärt sig att ´se rätt långs åt järnet´. [13]

Ungdomsförbundet formulerade därför ingen speciell linje ifråga om militarismen; man anslöt sig helt enkelt till partiprogrammet från 1897 som stadgade: Folkbeväpning i stället för stående här. Skiljedomstolar vid internationella tvister. Riksdagen, och i yttersta hand folkomröstning avgör om krig och fred. [14]

På kongressen 1905 skedde emellertid en kraftig omsvängning i antimilitaristisk riktning, och bl.a. antogs ett uttalande som löd: Förbundet skall bedriva en kraftig antimilitaristisk agitation, gående ut på att i landet skapa en stämning mot militärutgifterna och för att dessa medel istället må komma det mindre jordbruket, folkupplysningen och arbetarpensionering till godo. [17]

Det viktigaste skälet bakom detta var unionskrisen 1905. Denna kulminerade mitt under förbundets kongress i juni samma år. Den 7 juni deklarerade det norska stortinget att föreningen med Sverige under en konung var upplöst. Kungen telegraferade till det norska stortinget att han inte godkände de revolutionära steg, som stortinget med kränkning av grundlag och riksakt och i uppror mot sin kung tyvärr tagit [18] Högerkretsarna i Sverige krävde att mobiliseringsorder skulle utfärdas för att betvinga norrmännen med våld, högerpressen försökte hetsa fram en nationalistisk yra, och på alla finare krogar ljöd kungssången och andra fosterländska visor.

Ungdomsförbundet lanserade därför ett upprop: Ned med vapnen, som spreds i 100 000 ex. Därefter genomförde man massprotester över hela landet tillsammans med partiet och fredsrörelsen. I Stockholm demonstrerade 20 000 och i Göteborg 35 000. I uppropet uttalade man:

att det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket; att det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms oryggliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till vapen; att Sveriges arbetare äro beredda att nedlägga arbetet över hela landet för att förhindra ett krig; att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad av den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapnen - om de skulle riktas mot någon - icke borde riktas mot norrmännen; [19]

De massiva protesterna gjorde att krigshotet avvärjdes och den 27 juli godkände riksdagen unionsupplösningen. Detta var den första verkliga segern för arbetarrörelsen, och det gav ungdomsförbundet en betydande ryktbarhet bland arbetarungdomen. Denna blev inte mindre av att uppropets författare, Zeth Höglund fick plikta med sex månader på Långholmen för uppmaning till ohörsamhet och myteri. Men unionskrisen var bara det mest omedelbara skälet till ungdomsförbundets omsvängning i pacifistiskt och antimilitaristisk riktning. För den radikala ungdomen var den en bekräftelse av den roll som militären spelade för att värna överhetens intressen . Det fanns en rad andra orsaker till de antimilitaristiska tongångarna:

1885 ersattes det gamla rotesystemet med allmän värnplikt. Övningstiden bestämdes till 42 dagar. 1892 ökades detta till 90 dagar och 1901 till 240 dagar. Detta medförde att villkoren för soldaterna försämrades. Tidigare hade övningarna oftast skett på landet under somrarna, och för en del till och med upplevts som ett välkommet avbrott i det dagliga slitet och tristessen. Nu utsträcktes vänplikten även till vinterhalvåret och utbildningen flyttades till regementen i närheten av städerna.

Följden blev skärpt kadaverdisciplin och kasernanda. Känslan av tvång och instängdhet ökade. [21] De unga arbetar- och bondsöner som ryckt in hunsades av överklassbefälen, och särskilt hårt drabbades ungdomsförbundets agitatorer ute på förläggningarna. Det barbariska mörkercellstraffet behölls också. Samtidigt stod högern fast vid sitt hårdnackade motstånd mot allmän rösträtt. - Du ska försvara landet med ditt liv om så krävs, men du har inte rätt att avgöra vilka som ska styra landet! Det var samhällets budskap till de unga arbetarna och det upplevdes som djupt orättvist.

Vidare hade det blivit allt mer vanligt förekommande att militär sattes in mot kämpande arbetare, och det förekom till och med att de agerade strejkbrytare:

Vid den stora konflikten i Arlöv 1901 användes utkommenderade husarer till hantlangningsarbete. Vid spårvägsstrejken i Norrköping 1904 utgjorde ett par officerare (...) strejkbrytarevärvare. I Stockholm gav befälet till och med permission åt militärer, som ej uttjänt sin värvning, för att ge dem tillfälle sälja sig som arbetareförrädare.(...) I friskt minne står säkerligen för de flesta ännu den blodiga 20 april i Stockholm 1902, då arbetarnes fredliga rösträttsdemonstration stördes av råa polisöverfall, sekunderade av gardister. Vid en demonstration under hamnarbetarekonflikten i Gävle 1903 var militär med fällda bajonetter utkommenderad mot de fredliga arbetarne. Till följd av ett obetydligt uppträde vid en strejkbrytaresopvagn under renhållningsarbetarekonflikten i Stockholm 1905 tillkallades 4 skvadroner hästgardister (400 man), vilka på det råaste överföllo och sårade fullständigt oskyldiga människor, som råkade komma i deras närhet. Här var fullständigt ryska metoder i bruk. [22]

Av detta drog många arbetare och ungdomar slutsatsen att den allmänna värnplikten inte på något sätt hade ändrat militärens klasskaraktär. Den socialistiska uppfattningen om att armen är ett redskap för att värna den härskande klassens makt, fick istället ökat genomslag ute i arbetarklassen. Följden av detta blev att de antimilitaristiska stämningarna växte, inte bara inom ungdomsförbundet utan bland arbetare överlag i landet. Detta bidrog starkt till att skynda på regeringen Lindmans rösträttsproposition 1906. [23]

Dessutom stegrades militärutgifterna kraftigt i förhållande till andra statsutgifter. År 1900 gick 49 av riksbudgetens totala utgifter på 137 miljoner (35,7%) till militära ändamål. År 1905 hade motsvarande siffror stigit till 76,7 av 177 miljoner (43%). [24] Detta kritiserades även av den frisinnade landsföreningen (ett av de liberala partierna), som på sitt landsmöte 1907 uttalade att försvarskostnaderna ha stigit till en oroväckande höjd. [25] Ungdomsförbundet påverkades också av de pacifistiska strömningar som växt fram i landet sedan 1870-talet.

En fredsrörelse bildades tidigt för att värna freden i Sverige och förhindra de storsvenska krafterna från att dra in Sverige i krigen nere på kontinenten. Redan 1869 väcktes en motion i andra kammaren om att Sverige skulle räcka handen åt Europas alla regenter och föreslå allmän avväpning och en fred för evig tid. [26] 1883 bildades Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, studentföreningen Verdandi och tidskriften "Tiden", vilka samtliga drev kraven på avväpning och skiljedom. I mitten på 1880-talet beräknade man att 7000-8000 var anslutna till denna pacifistiska rörelse. Kraven på att Sverige skulle neutraliseras drevs också hårt i riksdagen av de liberala riksdagsmännen P.P. Waldenström och Adolf Hedin.

De antimilitaristiska stämningarna i förbundet blev inte svagare när staten försökte att trycka ner dem med lagens hjälp. 1906 antogs de sk. "Staaffslagarna" [27], som innebar skärpta straff för antimilitär propaganda och uppmaning till ohörsamhet mot lagar och myndigheter, och ytterligare ett antal medlemmar drabbades av fängelse eller andra förföljelser. Förbundets svar på detta var att intensifiera den utåtriktade agitationen, och under perioden 1905-07 hölls 700 offentliga föredrag. Samtidigt skärptes antimilitarismen i riktning mot total avväpning. På sin kongress 1907 beslutade förbundet att:

Förbundet uttalade sig också för att bekämpa skytterörelsen och för att i agitationen ta upp kravet på en permanent svensk neutralitet. Även frågan om värnpliktsvägran diskuterades. Man ansåg den meningslös som individuell aktion, men att en kollektiv värnpliktsstrejk under vissa förhållanden kunde vara ett medel i kampen. Förbundet hämtade inspiration från den Andra internationalens kongress som hölls i Stuttgart samma år. Kongressen deklarerade att det var en skyldighet för arbetarpartierna att göra allt som står i deras makt för att förhindra krigets utbrott, och att man om kriget ändå bröt ut måste ingripa för att få slut på det, samt att man skulle utnyttja den kris som skapades av kriget för att påskynda kapitalismens fall. [29]

Avrustningskraven fick ett starkt gensvar inom SAP. På partikongressen 1908 var inte mindre än 125 av 281 ombud också medlemmar i ungdomsförbundet. Kongressen beslutade att ändra partiets program i försvarsfrågan. Den punkt som handlade om ett folkligt försvarssystem ströks och ersattes med krav på: kamp mot militarismen. Successiv minskning av militärbördan, fram emot avväpning [30] Kongressen riktade också en rad anmärkningar mot partistyrelsen för bristande aktivitet i kampen mot "staaffslagarna", samt för underlåtenhet att föra ut besluten från 1907 års partikongress. Dessutom valdes Zeth Höglund och Fredrik Ström [31] in i partistyrelsen.

Denna utveckling fortsatte efter kongressen, bl.a. genom att ungdomsförbundets kandidater fick fyra av sju platser i styrelsen för Stockholms arbetarkommun. Inget parti i Sverige hade en ungdomsrörelse av den kaliber som socialdemokratin hade, och även internationellt stod man i en klass för sig. När den socialistiska ungdomsinternationalen [32] grundades 1907, var det svenska förbundet det största med ca. en tredjedel av internationalens medlemskår.

Ungdomsförbundet hade blivit en politisk kraft att räkna med, såväl i samhället i stort som inom själva arbetarrörelsen. Därför startades en agitatorisk veckotidning, Stormklockan, som kom ut med sitt första nummer i slutet av 1908. Initiativet togs av klubbarna i Stockholm, men tidningen blev snart ett språkrör för hela ungdomsförbundet och för vänsteroppositionen inom partiet. Redan i första numret riktade tidningen skarp kritik mot partiledningen. I en artikel författad av tidningens redaktör Zeth Höglund, under rubriken, "Krisen i arbetarrörelsen. Rättning vänster!" hette det bl.a.:

vår egen rörelse har kommit in i en kris, vars utgång hotar bli helt enkelt en sprängning av hela partiet (...) orsaken till krisen är enligt vår mening den trånga, kälkborgerliga anda, som smugit sin in i rörelsen. försiktigheten, kompromissens, undfallhetens anda (...) Tre ting är framförallt nödvändiga för att hålla partiet samman, sunt och starkt: mera socialistisk upplysning, större rörelsefrihet och en allmän rättning vänster! [34]

Den nya veckotidningen fick ett kraftigt gensvar. De första numren trycktes i 15 000 ex. och hade efter ett halvår stigit till 30 000. [35] Tidningen innehöll en blandning av agitation, kommentarer med tonvikt på det polemiska och ironiska, samt reportage, kultur och humor. Innehållet i ett typiskt nr. fördelade sig på följande sätt [36]:

- Agitation: Liberalerna och demokratin; tullarna.

- Kommentarer: Arbetarpartiet och försvarsfrågan,

fattigvård eller socialförsäkring; jordfrågan.

- Reportage och referat: Petition mot tullarna; norska ungdomsförbundets kongress;

Agitationsvecka; reportage från kraftverksbygget i Porjus; egna mötesreferat.

- Kultur: Bok och diktrecensioner; 2 dikter; en satirsik teckning som driver med Brantings

planer på regeringssamarbete med liberalerna; utdrag ur ett brev man tidigare fått från

Strindberg. Annonser: Lotterier, skrifter, korrespondenskurser, tyg, hudcreme, förlovning, och inte mindre än sju annonser för "gummiartiklar".

Det som utmärkte Stormklockan mer än något annat var emellertid den antimilitaristiska agitationen. Tidningen dundrade och drev gäck med militären i varje nummer, och samma öde rönte de inom partiet som gjorde eftergifter i försvarsfrågan. Tidningens tillkomst innebar därför en skärpning och en intensifiering av ungdomsförbundets kamp mot militarism och krig.

Ungdomsförbundets kongress 1909 innebar en påtaglig radikalisering. Avväpningskravet lyftes fram allt mer och tonen mot partiledning och riksdagsgrupp skärptes. Man uttalade sin principiella anslutning till den politiska riktning inom arbetarrörelsen som Stormklockan företrädde. Det skedde också en förändring av ledningen. Den av Per Albin Hansson och Gustav Möller [37] dominerade förbundsledningen i Malmö förflyttades till Stockholm, och samtidigt tog Stormklockans anhängare majoriteten av platserna i VU och centralstyrelse.

På kongressen kritiserade Zeth Höglund den socialdemokratiska riksdagsgruppen för att ha frångått beslutet på partikongressen 1908. Detta bl.a. genom att rösta för anslag till skytterörelsen och genom att delta i en försvarsutredning, den s.k. civilkommissionen. Därefter antogs ett uttalande med följande lydelse:

Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, som med beklagande iakttagit detta fredsarbetets förfall inom partiet, kräver av den socialdemokratiska riksdagsgruppen: 1) att den för en skarp princip- och icke blott en detaljkritik, 2) att den i enlighet med internationella kongressens beslut vägrar alla anslag till det nuvarande militärväsendet, 3) att gruppen vid lämpligt tillfälle i likhet med i Norge och Danmark framlägger ett avrustningsförslag, och 4) att initiativ tas till ett skandinaviskt samarbete för gemensam aktion till fredsidéns förverkligande" [38]

Liksom tidigare hade förbundet en period av intensiv verksamhet bakom sig. Under perioden 1907-1909 genomfördes 1000 möten, och samtidigt spreds ca. en halv miljon böcker och broschyrer och en miljon flygblad. [39] De frågor som stod i förgrunden var kampen mot Staaffs-lagarna, militarismen och kapitalismens orättvisor, samt kraven på allmän rösträtt, föreningsrätt och republik. Man hade också ägnat sig åt kulturella frågor och folkbildning. Mest bekant i detta sammanhang är det upprop som lanserades 1907 mot den tidens "kiosklitteratur", under devisen " Ljus över landet, det är det vi vilja ". Detta spreds i en halv miljon exemplar och hade en betydande effekt för att höja kvalitén på de litterära utgåvorna [40]

Denna intensiva agitation betalade sig. Förbundet vann stor anslutning bland de unga arbetare som väckts till politiskt medvetande. Man drog också till sig radikala författare, diktare, intellektuella och journalister. Många av alla dessa fick senare betydelsefulla positioner inom parti och fackföreningsrörelse. [41] Efter kongressen hölls en diskussion om den kommande taktiken i den antimilitaristiska kampen. I Stormklockan pekade Höglund på att man ännu inte nått några påtagliga resultat i kampen och ställde frågan om en värnpliktsstrejk kunde bli aktuell för att stoppa ytterligare rustningsbördor. [42]

I en annan artikel behandlade Hjalmar Gustafsson [43] möjligheten för arbetarna att vinna över soldaterna på sin sida i kampen:

De vidhålla sin militärgalenskap, de maktägande. Att den strider mot allt förnuft när det gäller landets yttre försvar bekymrar ej. Då är det så mycket bättre mot den inre fienden! men fortsätten ni. Antimilitarismen skall leva och växa och den ska inifrån bit för bit fräta sönder alla det legaliserade mordets usla skolor. Ty dö skall militarismen, antingen det sker genom parlamentsbeslut eller genom ´kanonmatens´ uteblivande. [44]

De fackliga striderna i början på seklet kulminerade med den stora kraftmätningen 1909. Efter att arbetsgivarna varslat om lockout mot 80 000 arbetare, i syfte att tvinga fram lönesänkningar, utlyste LO allmän strejk för alla förbund. Totalt omfattade strejkerna och lockouterna ca. 300 000 arbetare. Efter en månads konflikt avblåstes strejken utan att arbetarna vunnit något, och åren därefter blev en svår tid för den fackliga rörelsen. Ett stort antal socialister och fackliga kadrer avskedades och svartlistades - varav många var medlemmar i ungdomsförbundet - och många valde att emigrera till Amerika. Under samma tid (1908-10) befann sig landet också i en ekonomisk kris, vilket förvärrade situationen för arbetarklassen. LO som helhet förlorade ca. hälften av sina medlemmar. [45] Därför minskade ungdomsförbundets medlemsantal till 7200 1910. De bittra striderna hade dock inte varit förgäves. De flesta arbetsgivare hade tvingats att erkänna föreningsrätten, om än att priset för detta varit högt. [46] Arbetarklassen hade också blivit medveten om sin roll som klass, och grunden var lagd för kommande strider som skulle bli betydligt mer framgångsrika.

I denna situation visade ungdomsförbundet åter sin styrka, trots att man liksom LO och partiet förlorat många medlemmar i efterdyningarna av storstrejken. Istället för att låta sig nedslås gick man på offensiven.

Under 1910 genomfördes 1000 offentliga möten, och fotvandrande agitatorer skickades ut för att nå mindre och mer avlägsna orter. Året därpå, 1911 genomförde förbundet den största agitationsgärning som någonsin skådats från den svenska arbetarrörelsens sida: De sk. "Röda bilen" turnéerna inleddes. Tre röda bilar åkte land och rike runt med förbundets bästa agitatorer. Totalt avhölls 528 möten med 340 000 åhörare under sommarhalvåret 1911. 1912 hölls 500 möten, 1913 550 möten och 1914 800 möten:

Denna massagitation spelade en avgörande roll för att bryta nedgången, inte enkom för ungdomsförbundet utan också för partiet och den fackliga rörelsen. Förbundets medlemsantal började öka igen och från och med 1914 ökade förbundet återigen i samma raska tempo som under åren 1905-1907. [48] Hur kunde då denna politiska massagitation få ett så stort genomslag? Förklaringen är att arbetarna, efter att ha pressats tillbaka på den fackliga fronten övergått till politisk kamp, vilket är ett allmänt drag i arbetarklassens sätt att kämpa i alla länder. [49] Denna politiska kamp i kombination med utökad rösträtt och ungdomsförbundets intensiva agitation var orsakerna bakom socialdemokratins väldiga valframgång i andrakammarvalet 1911, då dess mandat fördubblades.

I början på 1911 utredde Höglund avväpningskravet i två artiklar [50]. Där framhöll han argumentet att man antingen får utgå från att Sverige kan försvara sig och då måste man vara beredd att bära alla rustningsbördor. Eller så drar man slutsatsen att Sverige är en småstat utan möjlighet att genom egen kraft försvara sig , och då blir försvaret meningslöst. Avrustningen var också ett vapen i kampen mot borgerligheten eftersom kapitalismens avskaffande går hand i hand med kampen mot militarismen.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde emellertid en helt annan tolkning av beslutet från partikongressen 1908 om Successiv minskning av militärbördorna fram mot avväpning . Detta uttrycktes i en motion i riksdagen 1911 om en sänkning av försvarskostnaderna från 80 till ca. 60 miljoner och förkortad övningstid. [51] Detta föranledde följande sarkastiska kommentar i Stormklockan:

Och den risk en stormakt skulle löpa genom det Brantingska 60 á 70 miljonersförsvaret är närmast jämförligt med den fara en inbrottstjuv utsätter sig för genom att göra intrång hos en person, som han vet vara beväpnad med ettöresmällare och knallpulverpistoler. Tjuven skulle nog inte känna sig värst kuslig till mods, och de ryska statsmännen ser nog med ett medlidsamt löje på den svenska lilleputtens militäriska åthävor; fågelskrämmor är nog bra mot kråkor men rävar och rovdjur har de sällan imponerat på. [52]

Riksdagsgruppen utsattes också för hård kritik på partikongressen 1911 men undslapp ett misstroendevotum. Partiets program i militärfrågan ändrades emellertid inte utan kongressen upprepade att avväpning var målet, och att en successiv minskning av försvaret var ett medel för att uppnå detta. Partikongressen 1911 visade att motsättningarna mellan ungdomsförbundet och partiledningen skärpts och markerade inledningen på en period av allt hårdare politiska motsättningar i samhället som helhet.

Under 1911 blev det internationella läget alltmer hotfullt. Spänningen steg mellan stormaktsblocken: Trippelalliansen och trippelententen. Detta uttrycktes särskilt genom intressekonflikten mellan Ryssland och Österrike/Ungern på Balkan, den fransk-tyska konflikten om Marocko och kapprustningen särskilt på haven. [53] Denna spänning exploderade i Balkankrigen 1912-13 då Serbien, Grekland, Rumänien och Bulgarien delade upp det som fanns kvar av det osmanska imperiet i Europa.

Så var läget när den internationella arbetarrörelsen samlades till kongress i Basel 1912. På de tidigare kongresserna i Stuttgart 1907 och Köpenhamn 1910 så hade internationalens partier förbundit sig att använda alla medel som står till buds för att hindra ett krig och att utnyttja krigets följder för att störta det kapitalistiska systemet. Men man sade mycket lite om vilka dessa medel var, och kraven från det franska socialistpartiet om att möta ett krigshot med generalstrejk och uppror avvisades på grund av motstånd från den tyska socialdemokratin. Dess argument var att partiet inte ville riskera illegalitet för en sådan sak, och att en generalstrejk skulle bli effektivare i Tyskland än i Frankrike och England. [54] På kongressen i Basel var krigshotet konkret. Därför antogs också olika direktiv om aktioner för att stoppa rustningarna och minska spänningarna. Kongressen hade också föregåtts av demonstrationer runt om i Europa. Men ännu en gång så avvisades generalstrejken som ett generellt medel. [55]

Valframgångarna 1911 för de liberalerna och socialdemokratin tvingade fram högerregeringens avgång. Istället tillträdde en liberal regering: Karl Staaffs andra ministär. Denna regering upphävde ett beslut om att bygga en pansarbåt av F-typ. Detta utnyttjades av högern för att piska upp nationalistiska och försvarsvänliga stämningar. Anförda av upptäcktsresanden Sven Hedin varnade högern för att ryssen snart skulle kunna klappa på dörren. Hedins Varningsord spreds i en miljon exemplar och en privat insamling till F-båten genomfördes. [56]

Ungdomsförbundet tog upp denna kastade handske och svarade med en motkampanj. En bok med titeln: Det befästa fattighuset gavs ut, liksom en satirisk pamflett av August Strindberg med titeln: Tsarens kurir, eller sågfilarens hemligheter. Vad Strindberg syftade på var att högern antytt att de galiziska skärslipare som reste runt i Sverige var hemliga ryska agenter. Mängder av möten avhölls, liksom flera debatter mot Hedin. Denna strid kulminerade med Bondetåget 1914, då 40 000 bönder på högerns initiativ samlades till ett chauvinistiska massmöte på borggården vid Stockholms slott.

Detta utnyttjades av högern för att genomföra en konstitutionell kupp. Kungen stödde högerns krav på ökade satsningar på krigsmakten i sitt tal till bönderna, vilket tvingade den liberala regeringen att avgå. En vecka senare besvarades detta av ett arbetartåg med 50 000 deltagare.

Krigshotet och de allt hårdare klassmotsättningarna i Sverige förändrade villkoren för förbundets antimilitaristiska agitation. Denna hade hittills bedrivits under fredliga förhållanden. Nu ställdes frågan på sin spets. Kunde arbetarrörelsen avvärja hotet om ett europeiskt krig genom att kämpa för avväpning?

I en artikel i Stormklockans midsommarnummer 1912 vidhöll Höglund avväpningen som en konkret möjlighet. Om arbetarrörelsen tillräckligt starkt bedrevr kampen för avrustning så kunde stormakterna förmås att nedrusta. Det kunde i sin tur avvärja ett kommande krig. Samtidigt upprepades idén om fiendens tillintetgörande genom att vapnen slås ur hans hand. I nästa nummer (32) motsades denna uppfattning av det norska ungdomsförbundets ordförande Eugene Olaussen. Under rubriken "Militarismen och klasskampen" presenterades då för första gången den traditionella marxistiska militärpolitiken i Stormklockans spalter:

Antingen arbetarklassen marscherar på den parlamentariska eller revolutionära vägen in i socialismens samhälle - antingen det skall ske genom en parlamentarisk majoritetsvotering eller genom en social generalsträjk spörsmålet skall alltid inskränkas till: Vem förfogar över militären (...) Äro alla dessa tusenden (soldaterna min.anm.) unga människor sådana att de utan spår av tanke låta sig brukas som sin egen klass mördare, när den stora avgörande kampen står för dörren. Eller är det unga människor som med blick för situationens allvar förstå att det är deras egen klass sociala frigörelse som kampen gäller. (...) Är detta sista fallet så skall militären deltaga på vår sida i slutakten av det väldiga sociala drama som heter det organiserade arbetets kamp mot våra utsugare och hela den kapitalistiska världen. Då skall mynningarna av deras gevär, milraljöser och kanoner vändas mot kapitalismens och tyranniets borg och skjuta denna i grus, istället för att som hittills bli arbetarklassens bödel och den privata utplundringen enda försvar.

I slutet av oktober 1912 började också Höglund modifiera sin pacifistiska argumentation. I en artikel med titeln "Patriotismens förfall" (43/1912) så utredde han den från Marx hämtade frasen. Proletärerna har icke något fädernesland . I den kapitalistiska staten befann sig arbetaren i fiendeland, menade Höglund, och detta betydde patriotismens död. Klassintresset hade blivit viktigare än nationella intresset. Arbetarna hade insett att dess fiende inte var arbetarna i andra länder utan kapitalismen.

Men det verkliga testet för ungdomsförbundets militärpolitik blev Balkankriget 1912. I den första kommentaren (44/1912) så menade Hannes Sköld [57] att det inte alls var troligt att detta krig kommer utlösa ett storkrig. Orsaken var att borgarna var rädda för den revolution som kan komma i spåren av ett sådant krig. Att det ändå kunde bli krig på Balkan förklarades med att proletariatet var för litet och outvecklat där. Fem veckor senare (49/1912) drogs den motsatta slutsatsen av Höglund: Faran för ett europeiskt hade aldrig varit närmare, men aldrig heller hade proletariatet i alla länder varit mera berett att till varje pris hindra den olycka och den förbrytelse mot mänskligheten och kulturen som ett utvidgat europeiskt krig skulle innebära. Denna förändring berodde på den andra internationalens fredskongress i Basel 1912 . Det visar den tilltro som förbundet hade till internationalen.

Under 1913 modifierades den pacifistiska hållningen ytterligare. I ett manifest med rubriken: "Upp till värn mot militarism och folkförräderi" uppmanades ungdomsklubbarna att skärpa kampen mot militarismen. Vad gäller frågan om värnpliktsstrejk så tog förbundet inte direkt ställning, men klubbarna uppmanades att diskutera frågan. Detta ska nog mest tolkas som ett sätt att undvika censur och åtal enligt "Staaffslagarna". Året efter när krigsfaran blivit överhängande, tog Hannes Sköld direkt avstånd från den pacifistiska politiken. I en artikel med rubriken "Marx eller Tolstoy" [58] förklarade han att ett krig inte endast kommer att vara till skada för proletariatet. Man måste också inse dess historiska betydelse. Kriget kommer att påskynda revolutionen och därmed arbetarklassens seger. Detta betydde dock inte att hela förbundet med ens övergett pacifismen, men att det var på väg att göra det. Dess argumentation var därför en "underlig blandning av marxism och borgerlig pacifism". [59]

(Internationalens femte vers)

In i det sista trodde ungdomsförbundet att arbetarrörelsen skulle kunna stoppa kriget. I en artikel som kommenterade följderna av Österrikes ultimatum mot Serbien menade t.ex. C.N. Carleson [60] att de ryska masstrejkerna kanske kunde hindra en utvidgning av konflikten. Denna inställning var han inte ensam om. Den omfattade hela den internationella arbetarrörelsen. Krigsutbrottet blev därför en chock även de mest revolutionära delarna av rörelsen. Höglund beskrev i sina memoaren den förtvivlade stämning som rådde på internationalens exekutivmöte den 27-28/7-1914.

"Victor Adlers (det österrikiska partiets ledare min.anm.) tal, som gick ut på den absoluta meningslösheten av varje proletär aktion mot kriget, satte sin prägel på hela sammanträdets förlopp,(...) Hur förtvivlad stämningen var på sina håll framgår därav, att Rosa Luxemburg [61] inte kunde förmås tala på det stora möte mot kriget som det belgiska arbetarpartiet utlyst i Bryssel på aftonen samma dag. Hon kom dit, satte sig på tribunen med ansiktet dolt i händerna." [62]

Det fanns de som var optimistiska - som den tyske socialdemokraten Hugo Haase - vilken uttalade att massorna kanske till slut skulle vakna och störta det förhatliga systemet. Men detta var en självbedräglig förhoppning. [63] Ännu större blev chocken när det stod klart att de stolta manifesten från internationalen visade sig vara tomma ord. Det tyska partiet röstade för krigskrediter och de franska och engelska arbetarpartierna gjorde likaledes. De enda som stod fast vid sina åtaganden var de ryska och serbiska socialdemokraterna.

Följden blev att arbetarna utlämnades till det chauvinistiska ruset och att internationalen bröt samman. En kris utbröt i arbetarpartierna vilka delades upp i en höger-, en center- och en vänsterfalang. Högerfalangen, som dominerade socialdemokratins ledning i de flesta länder, slöt upp bakom "försvaret" av nationen. I Tyskland hette det att man måste värja sig mot det ryska barbariet. I Frankrike och England att man anfallits av den preussiska militarismen.

Vänsterfalangen bekämpade detta som förräderi och hävdade att kriget var ett imperialistiskt krig som gäller det kapitalistiska herraväldet över världsmarknaden och det politiska herraväldet över viktiga placeringsområden för industri- och bankkapital .[64] Dessa ord fälldes av Karl Liebknecht [65] i den tyska riksdagen 2 dec. 1914 när han som enda socialdemokrat röstade nej till krigskrediter. Han fortsatte med att visa att kriget också hade till syfte att demoralisera och krossa den framväxande arbetarrörelsen, och att det inte på något sätt var ett tyskt försvarskrig, samt uppmanade till ett socialistiskt arbete för freden i alla länder.

Mellan dessa ståndpunkter fanns centerfalangen som anfördes av den ledande ideologen i det tyska partiet: Karl Kautsky. Denne hade en deterministisk syn på kriget liksom på den politiska utvecklingen överhuvudtaget. Kriget var en oundviklig följd av kapitalismen som man inte kunde göra mycket åt. Det var dessutom inte enkom ett imperialistisk utan också nationellt krig. [66] Kautsky menade därför att internationalen inte är något verksamt medel under kriget, den är väsentligen ett fredsinstrument. [67]

Dessa motsättningar briserade i en sprängning av den internationella arbetarrörelsen. Det började i Tyskland 1916 när vänstern och centern uteslöts och bildade USPD (Det oavhängiga socialdemokratiska partiet) och fortsatte sedan i land efter land. Men den stora vattendelaren var den ryska revolutionen 1917. Den tände hoppet om fred och socialism i fabrikerna och skyttegravarna i Europa. I spåren av den revolutionen gjorde den kejserliga flottan i Kiel till slut myteri i november 1918, och revolutionen spred sig över Tyskland. Detta fick till följd att den revolutionära vänstern växte till en masskraft inom de socialdemokratiska partierna. Socialdemokratin splittrades och ur dess led växte nya revolutionära masspartier fram i de flesta länder.

I Sverige så samlades partiets vänsterfalang i ungdomsförbundet. Förbundet växte snabbt och gick till vänster under kriget. 1915 hade det 10 000 medlemmar, 1916 var det 15 000 och 1917 ökade antalet till 19 000. [68] Ett viktigt skäl var den hårda kamp som ungdomsförbundet bedrev mot ökade anslag till försvaret och mot de aktivistiska kretsarnas försök att dra in Sverige i kriget. Partiets ledning och riksdagsgrupp höjde å andra sidan sitt bud vad gäller försvaret till 70 miljoner och accepterade 6 månaders övningstid. Ungdomsförbundet bekämpade också den "borgfred" som Branting och partiledningen ingått med högerregeringen vid krigsutbrottet. Vid ett valmöte i Kisa deklarerade Branting: Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa den än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka .[69]

Ett nytt arbetarparti skapades: Det socialdemokratiska vänsterpartiet . Och i spetsen för detta parti stod ungdomsförbundets ledande män. Detta parti var ingen enhetlig revolutionär organisation. Det innehöll en rad strömningar mellan reformism och marxism. Men under trycket av den ryska och sedan den tyska revolutionen så radikaliserades partiet allt mer. Hur påverkades då ungdomsförbundets syn på militären av kriget och den ryska revolutionen? Vilket intryck tog man av den marxistiska militärpolitiken? Och hur revolutionärt var det nya vänstersocialdemokratiska partiet?

Kampen mot kriget och borgfreden

Ungdomsförbundet togs med överraskning av kriget men övergav inte sin internationalistiska hållning. De som länge predikat världskrigets oundviklighet har till sist framkallat det skrev Höglund i nr 32/1914. Och de väldiga rustningarna har bara varit världskrigets första stadium. Vidare hette det att folken har icke velat detta krig , men att den enskilde soldaten inför valet att lyda eller skjutas tvingats underkasta sig det militära systemet, samt att vi nu bevittnade det kapitalistiska samhällets bankruttförklaring . Det stod emellertid ännu inte klart för Höglund att arbetarpartierna i de krigförande länderna övergivit de stolta resolutionerna från de internationella kongresserna, och röstat för krigskrediter. Istället konstaterades att internationalen så långt dess förmåga stod gjort sitt yttersta för att förhindra världskriget olycka.

Tre veckor senare kritiserades det tyska partiets riksdagsgrupp för sin beklagliga självuppgivelse i Stormklockan. Samtidigt uttryckte tidningen sin varmaste beundran för den ryska socialdemokratins modiga och principfasta hållning .[70] Detta blev också en stridsfråga på SAP:s kongress i november 1914. I sin hälsning till kongressen talade bolsjevikernas representant i Stockholm, Sjljapnikov, om förräderiet av ledarna för de stora tyska socialdemokratin och därefter även av många andra . Han manade också till kamp mot den internationella opportunismen. Branting krävde att kongressen skulle beklaga detta uttalande varefter Höglund förklarade att det också finns svenska partimedlemmar som ansåg att tyskarna begått förräderi. I voteringen segrade dock Branting knappt med 54 röster mot 50 för avslag. [71]

Bolsjevikerna sökte målmedvetet vinna stöd ute i de övriga arbetarpartierna för idéerna om en revolution mot kriget och en ny arbetarinternational. En av de organisationer som kontaktades var det svenska ungdomsförbundet. Lenin skrev i ett brev till Sjljapnikov den 27/10 1914 följande:

Ta upp kontakt med Höglund, en ung svensk socialdemokrat, ledare för ´oppositionen , läs vårt manifest för honom (referera till mej, vi träffades i Köpenhamn). Undersök om vi kan finna en ideologisk anknytning (han är bara en naiv, sentimental antimilitarist. Just dem måste man också säga, att om man inte ställer inbördeskrigsparollen, så blir man kvar hos opportunisterna och chauvinisterna.) [72]

Sjljapnikov ingick i grupp ryska exilbolsjeviker i Stockholm. Där återfanns också hans hustru Kollontay och i mitten av 1915 så anslöt sig Bucharin, som var en av de främsta ledarna i partiet. Frågan är vilket inflytande som bolsjevikerna hade på det svenska ungdomsförbundet genom denna grupp? I sin avhandling menar Schmidt [73] att man inom historieforskningen har förstorat upp detta inflytande. Han påpekar också att bolsjevikerna inte var helt eniga om vilken politik man skulle möta kriget med. Gruppen i Stockholm menade t.ex. att man måste driva fredsparoller som kunde samla alla krigsmotståndare. Lenin krävde däremot att man måste urskilja sig från Kautsky-centern och lyfta fram de revolutionära parollerna om att förvandla kriget till ett inbördeskrig mot bourgeoisien. [74]

Oavsett hur man bedömer det bolsjevistiska inflytandet så blev förbundets paroller alltmer revolutionära från 1915 och framåt. I slutet av januari detta år hade Stormklockan en ledare med rubriken "Revolutionära möjligheter" signerad Hannes Sköld, som talade ryska och var förbundets expert på ryska frågor. [75]

Sköld utgick i artikeln från de myterier och den fraternisering som förekommit under julen 1914. Han förklarade sedan att: Missnöjet i härarna är en av de faktorer man kan räkna med om man hoppas på att folkviljan skall redan under krigets lopp göra sig gällande i revolutionär riktning. Han höll visserligen inte för troligt att detta skulle ske även om han reste möjligheten. Däremot trodde han att revolutionen skulle utbryta efter krigslutet. [76] Sköld vidareutvecklade sina ståndpunkter i ett senare nummer. Kriget visade att den kapitalistiska nationalstaten spelat ut sin roll, menade han. Den väldiga utvecklingen av produktivkrafterna i Tyskland hade kollideratt med den engelska kapitalismen, som hade hela världen till sitt förfogande. Och om inte kriget hade kommit så hade kapitalismen i Tyskland troligen fått lämna plats för socialismen. Till sist citerades The Economist som varnat för att kriget kan utlösa blodiga revolutioner och hårdnackade strider mellan arbete och kapital ,[77]

Redan under påsken 1915 hölls den första internationella aktionen mot kriget. Representanter från de socialdemokratiska ungdomsorganisationerna i nio länder samlades till konferens i Bern. Ett manifest antogs som skulle spridas i miljoner exemplar och även nå skyttegravarna. Konferensen beslutade också att starta en internationell kampanj mot kriget som innefattade ett fredsmärke, en antimilitaristisk ungdomsdag, publiceringen av en internationell tidning, samt upprättandet av en fond för kampen mot kriget. [78]

I manifestet fastslogs att kriget var ett imperialistiskt krig som endast kunde bekämpas genom ett återupptagande av klasskampen under den revolutionära socialismens fana . Det återgavs i ett extra antikrigsnummer av Stormklockan tillsammans med en kommentar av Höglund. Denne skrev att ungdomsinternationalen hade höjt sin röst mot arbetarpartiernas ömkliga svaghetspolitik och att borgarfreden nu måste avlösas av en skärpt klasskamp. Höglund pekade också på att ungdomsinternationalen, på förslag från det svenska förbundet, beslutat om att verka för avväpning. [79] På ettårsdagen av krigsutbrottet, i augusti 1915, uppmanades klubbarna att ordna massmöten mot krigshetsen. [80]

Strax därefter publicerades den första artikeln skriven av en representant för bolsjevikerna, Bucharin. Denne skrev att internationalen kluvits i en revolutionär och en patriotisk del , som inte kunde samexistera i samma parti länge till. Samtidigt framhölls parollen om massornas revolutionära kamp mot sina egna regeringar. [81] I en senare artikel förklarades parollen om "den egna regeringen nederlag i det imperialistiska kriget". Ett nederlag för den egna regeringen försvagade statsapparaten. Därför skulle arbetarna inte rädas ett sådant nederlag utan utnyttja det för att för att störta kapitalismen i det egna landet, menade Bucharin.

Under hösten 1915 kom en längre analys av läget författad av Fredrik Ström, partisekreterare och ledare för vänstern i partiet. (se vidare personförteckningen) Ström instämde i Bucharins och bolsjevikernas krav på en ny international. Denna måste, till skillnad från den gamla, vara revolutionär inte bara i teorin utan också i handling. En ny international skulle heller inte vara så löslig som den gamla utan ha en enhetligare och kraftigare ledning . Den skulle ha ett klart huvudprogram som omfattade alla anslutna partier. Den måste också utforma en kampplan som omfattade åtgärder för att förhindra krig och bekämpa rustningar och var obetingat gällande för internationalens partier. [82]Ström framhöll också att kriget sannolikt kommer att följas av en våldsam klasskamp och en revolutionär period av en icke anad omfattning .[83] Däremot framhölls inte avrustningen som någon huvudparoll.

Ännu längre gick det norska ungdomsförbundets ordförande Eugene Olaussen i en artikel där det slogs fast att avrustningen var en omöjlig dröm under kapitalismen. Den härskande klasen upprätthöll sin makt med våld och kommer inte ge upp frivilligt. För att revolutionen ska segra krävdes därför att armen gjordes obrukbar som värn borgarklassen. [84] Vad Olaussen menade med detta var, även om det av censurskäl inte sades helt öppet, att arbetarna måste göra uppror mot kapitalismen och att man måste vinna över soldaterna på sin sida för att kunna segra i detta uppror.

Under hösten anordnades den sk Zimmerwald-konferensen, efter namnet på den schweiziska by där den ägde rum. Konferensen blev den verkliga starten på vänsterfalangens kamp mot krig och borgfred inom den internationella arbetarrörelsen. Den fick också till följd att ungdomsförbundet tonade ner avrustningskravet och närmade sig den revolutionära positionen. På konferensen deltog 38 ombud från socialdemokratin i 11 länder. Sverige representerades dels av Höglund och dels av Ture Nerman. Dessa två stödde den resolution som Lenin utformat. Där kopplades kampen mot kriget samman med kampen mot kapitalismen och det uppmanades till konkreta massaktioner och ekonomiska strejker. [85]

I enighetens namn så drogs emellertid detta förslag tillbaka, till förmån för ett kompromissförslag som utformats av Leo Trotskij: Zimmerwald-Manifestet. Där var formuleringarna lite svagare, men manifestet proklamerade ändock oförsonlig klasskamp för att skapa fred mellan nationerna. Ledningen för arbetarpartierna förklarades som medansvariga för kriget genom att de röstat för krigskrediter och skjutit upp klasskampen. [86] Konferensen valde också ett internationellt sekretariat som skulle verka för att återförena internationalen och beslutade att utge en regelbunden bulletin.

Höglund skrev i Stormklockan om konferensen att den kommer att egga miljoner proletärer att resa sig mot krigets vanvett, mot militarism och kapitalism, för den folkbefriande internationella socialismen, för den tredje internationalen , byggd på klasskampens och klassolidaritetens orubbliga grund. Han underströk att man måste slå ner militarismen och kapitalismen i alla länder och inte bara den i Tyskland. Det var inte bättre att vara fransk-nationalister eller engelsk-nationalister, menade han och deklarerade att han blott gillade ett krig och det var klasskampen. Han skrev också att arbetarna om de ska offra sina liv hellre borde göra det för sin egen sak - socialismen - än för det sk "fosterlandet". Däremot nämndes frågan om avrustning inte alls i dessa artiklar. [87]

Ungdomsförbundets deltagande på konferensen ökade motsättningarna inom partiet. En hård och sarkastiskt ordväxling ägde rum mellan Socialdemokraten och Stormklockan. I den förra hade Branting anklagat ungdomsförbundet för att splittra arbetarrörelsen genom att delta på konferensen och sprida Zimmerwaldmanifestet. Han kritiserade också förbundets vägran att skilja mellan försvarskrig och anfallskrig. Höglund besvarade detta med att Brantings godkännande av försvarskriget innebar att arbetarklassen skulle fortsätta förblöda för de intressen som drivit fram kriget under sken av att försvara fosterlandet, och fortsatte:

Men medan Branting och några andra av den gamla bankrutterade internationalens ledardöme (Troelstra i Holland och Stauning i Danmark) varnande lyfter sitt finger emot de internationella socialisternas agitation och tror sig kunna på konstlad väg limma ihop de döda resterna av denna international, som nu tillhör historien, gör Zimmerwaldkonferensen sin gärning i det levande livet och lägger grunden för den kommande tredje internationalen. [88]

Höglund betonade heller inte avrustningen i sitt tal i andra kammaren den 24/1-1916. Han talade istället om att miljonerna rullade till försvaret medan nöden i landet växte som aldrig förr. De härskande klassernas politik kunde leda till en inre katastrof som kommer driva massorna till direkt aktion. Därefter förklarade han att man inte kunde ha någon tillit till den kungavalda regeringens vilja att säkra freden. Denna varr istället avhängig om landets arbetar- och bondeklass visste att med alla till buds stående medel till det yttersta värna vår fred .[89]

Om konferensen i Zimmerwald skärpte motsättningarna mellan högern och vänster inom partiet så nådde dessa kokpunkten när ungdomsförbundet ordnade en Zimmerwald-konferens på hemmaplan: Arbetarfredskonferensen 18-19/3-1916. Förbundet försökte först få ledningen för LO och SAP att sammankalla en sådan konferens, men när dessa vägrade så tog förbundet själv initiativet. Konferensens syfte var att ta ställning till de kampmedel som skulle användas om Sverige drogs in i kriget. Den samlade totalt 265 ombud som representerade ungdomsklubbar, samt parti- och fackföreningar med totalt 40 000 medlemmar.

Konferensens manifest, Fred till varje pris (se bilaga 1), var det skarpaste och mest revolutionära hittills från ungdomsförbundet och dess anhängare i partiet. Alla försök att dra in Sverige i kriget måste mötas med en storstrejk. Detta medel var dock inte det enda och heller inte tillräckligt. Om regeringen kastade in landet i ett folkförmördande krig, då kommer självklart alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra . Därför kunde de motåtgärder som en storstrejk skulle möta från de härskande komma att drivas över i en kamp av långt med tillspetsad karaktär. [90]

Kongressen hade angripits hårt av partiledningens majoritet redan innan den ägde rum. I en artikel i Socialdemokraten anklagades förbundet för att ha vidtagit en illojal skumraskmanöver av det slaget som partiet och fackföreningsrörelsen på intet vis vare sig kan eller får tåla .[91] Angreppen hade dock motsatt verkan och vållade stora protester ute i arbetarrörelsen, vilket ökade intresset för kongressen snarare än att minska det. Detta fick partiledningen att ändra taktik. I ett manifest till "Sveriges organiserade arbetare" från SAP och LO så riktade man ett försåtligt angrepp mot ungdomsförbundets krav på storstrejk: Kongressen var till skada för arbetarrörelsen. Om en storstrejk skulle tillgripas inför en krigssituation borde den i verkligheten övergå i mobiliseringsstrejk och väpnat uppror, hette det. Men man kunde inte på förhand ställa upp några regler för en situation som var så förtvivlad att en del av folket föredrog inbördeskrig, i stället för att följa de styrandes direktiv, skrev man vidare och fortsatte:

Läget skriver då själv historia. Hur kan då en kongress samlad i en tid då inga av dessa förutsättningar ens antydningsvis föreligga, med något som helst utbyte uttala sig eller fatta beslut för eventualiteter, som i sig själva äro en kedja av osannolikheter och om vilka intet är känt. Det enda man kan säga är att modiga och handlingskraftiga män skola höra sin plikt, men detta behövs ingen kongress att klargöra. [92]

Dessa ord utryckte den oro som ledningen för partiet och LO kände inför uppslutningen bakom konferensen. Denna var väl befogad. Genom sin vägran att själva sammankalla en fredskonferens hade de gått emot ett stort antal av sina medlemmar. [93] Innehållet i manifestet ska därför inte tolkas som att man från partiledningens sida verkligen trodde att ungdomsförbundet skulle kunna genomföra en storstrejk själva. Kongressens syfte var heller inte att organisera en storstrejk utan att agitera för en sådan inom arbetarrörelsen, och att sätta press på ledningen för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Därför antog kongressen ett uttalande där man åter vädjade till partistyrelsen och LO att sammankalla en ny större fredskongress.

Varför fortsatte förbundet att ställa krav till LO och SAP som dessa uppenbarligen skulle avvisa? Skälet var ungdomsförbundet på detta sätt kunde avslöja partiledningens ovilja att ta upp kampen och därmed stärka sin egen ställning. Denna taktik var framgångsrik. Partivänstern och ungdomsförbundet stärkte sin ställning bland arbetarna och förbundets medlemsantal steg från 10 000 till 15 000 under 1916 [94].

Förbundets inflytande växte ytterligare när Höglund, tillsammans med Erik Hedén och Ivan Oljelund åtalades för stämpling till förräderi och dömdes till straffarbete i 3, 1 1/2, respektive 1 år. Att Höglund satt i riksdagen hjälpte inte det minsta. Arbetarnas reagerade på detta med bitterhet. Möten och demonstrationer hölls över hela landet, och den 10/9 1916 hölls en demonstration i Stockholm med 20 000 deltagare. Där ingick också ombud från 453 arbetarorganisationer på 169 platser ute i landet. Hovrätten och Högsta domstolen ändrade sedan åtalsrubriceringen och dömde efter Staaffslagarna istället. Därmed sänktes straffen till 1 år för Höglund, 8 månader för Oljelund, medan Heden blev frikänd. [95]

Arbetarfredskonferensen blev den utlösande faktorn bakom sprängningen av SAP på partikongressen i februari 1917. På partistyrelsens möte i november 1916 betecknades fredskongressen som ett försök att organisatoriskt riva upp partiet. Ett annan faktor var ungdomsförbundet vägran att underkasta sig ett ultimatum från partiledningen. Detta gick ut på att förbundet måste dra tillbaka sina beskyllningar mot riksdagsgruppen för att ha frångått partiets program. Förbundet måste också vara redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut. Om detta inte uppfylldes så hade förbundet ställt sig utanför partiet. Ungdomsförbundet förkastade detta ultimatum i en medlemsomröstning som slutade 5794 emot och 172 för. Istället förklarade man sig beredd att främja partiet i enlighet med partiprogrammet och socialismens principer. Andra tecken på söndringen inom partiet var att partivänsterns riksdagsmän tvingats att bilda en egen riksdagsgrupp, och att man startat en egen daglig tidning, Politiken, i mitten av 1916.

Vid ombudsvalet till partikongressen fick vänsterfalangens ombud 42 % av rösterna, men antalet ombud blev ändå inte fler än 40 av 180. Detta berodde på att partiledningen kontrollerade valapparaten och kunde manövrera med valkretsarnas storlek på ett sådant sätt att representationen inte blev proportionell mellan höger och vänster. [96] Därför stod det klart att partiet skulle komma att delas redan när kongressen öppnades. Och innan kongressens slut samlades partivänsterns ombud för att anta ett upprop för bildandet av ett nytt arbetarparti. Detta parti antog namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och kunde på sin kongress i maj 1917 räkna ca. 30 000 medlemmar i 220 lokalorganisationer. SAP beräknades vid samma tid ha 100 000 medlemmar, varav flertalet var kollektivanslutna via fackföreningarna. [97]

Revolution

Den ryska revolutionen i mars 1917 förvandlade förbundets paroller om massaktioner och revolution till levande historia. Stormklockan utropade i en artikel som sedan delvis censurerades, att de ryska proletärmassornas bragd varr en maning till alla Europas arbetare:

Hur länge dröjer det innan andra länders proletärer lystra till vindens sång? Icke allt för länge synes det.; redan börja brodershänder mötas över skyttegravar och taggtrådsstängsel; redan ha det internationella broderskapets stämmor överröstat kanonernas dån. Tysklands, Frankrikes och Englands internationalister ha trots socialpatrioternas hetsande till fortsatt krig, trots de "socialistiska" vakthållarna kring den imperialistiska och militaristiska helvetesbranden, höjt ropet på resande av den sociala revolutionens fana" [98]

Den ryska revolutionen bidrog också till att väcka revolutionära förhoppningar och massaktioner i Sverige. I april spred sig de sk. Hungerdemonstrationerna som en löpeld över landet. Mest omfattande blev dessa aktioner i Ådalen där 7000 personer började marschera från Kramfors till Sollefteå under parollen: Leve revolutionen! Till Sollefteå - Till kamraterna i vapenrocken! För att stoppa dessa protester hade militär skickats bl.a. från Västerbotten som ansågs mer lojala. Men enligt vittnesuppgifter så skulle dessa soldater ha vägrat lyda om de beordrats att öppna eld.

Helge Hägglund minns: Dessa pojkar var ju arbetarpojkar. Och det blev resonemang, att var ska ni vända vapnen åt för håll, om det skulle bli sådant att dom skulle ta ut Amaltheamannen. Ja, vi vänder dom åt rätt håll , sa dom. Så för oss ska ni inte behöva vara rädda. Vi vet vad vi gör. Tidningen Norra Västerbotten beskrev vad som hände när trupperna från Västerbotten anlände till Ådalen: Militären hälsades av folkmassan med leven för kamrat i vapenrocken och leve republiken. De värnpliktiga själva utbragde under järnvägsresan leven för revolutionen .[99]

Det nya arbetarpartiet stod tillsammans med syndikalisterna i ledningen för dessa aktioner. Deltagande i förstamaj demonstrationerna blev under dessa förhållandet massivt. Ådalens arbetare samlades utanför fängelset i Härnösand till ett antal av 10 000 och krävde att Amalthea-männen skulle friges. I Stockholm samlades 100 000 (!) på Gärdet.

I maj antog det socialdemokratiska vänsterpartiet ett manifest, Till Sveriges arbetare . Där restes krav på lönehöjningar, åttatimmarsdag, allmän rösträtt, Amnesti åt Amaltheamännen och inställande av alla militärövningar. LO uppfordrades att tillsammans med övriga fackliga och politiska huvudorganisationer genomföra en allmän arbetsnedläggelse för dessa krav. Arbetarna uppmanades att bilda arbetarråd på alla arbetsplatser för att organisera massaktionerna.

LO ledningen vägrade emellertid att hörsamma kraven på storstrejk. Då utlyste vänsterpartiet egna massaktioner på de orter där man hade ett stort inflytande bland arbetarna. Den 20 maj och den 5 juni demonstrerade och strejkade 10 000 tals arbetare i Stockholm. Vid massmötet den 5 juni på Gustav Adolfs torg i Stockholm utbröt kravaller. När Branting senare på kvällen uppmanade arbetarna att bida sin tid och återvända hem så möttes han av en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte. Han kunde inte göra sig hörd och måste till slut kapitulera och dra sig in bakom balkongdörrarna. Storstrejk, storstrejk löd ropen från 10 000-tals som trängdes med varandra och rycktes med av ett våldsamt känslorus. [100]

Den härskande klassen i Sverige var skakad. Och det som mer än något annat skrämde den var att den inte kunde lita på sina egna trupper. Samtidigt med hungerdemonstrationerna i April genomfördes nämligen soldatdemonstrationer eller matstrejker vid ett 20-tal regementen, bl. a. i Stockholm, Göteborg, Boden, Östersund, Karlskrona, Ystad och Västerås. [101] Bakom dessa aktioner låg i de flesta fall det socialdemokratiska ungdomsförbundet, eller deras anarkistiska kusin, ungsocialisterna.

För att vidareutveckla denna kamp och arbeta för förbrödring mellan arbetarna och de värnpliktiga bildades Sveriges Soldat- och arbetarförbund av de båda ungdomsförbunden. Detta förbund existerade fram till och med 1919 och hade en tidning med namnet Frihetsflaman. Lokalavdelningar fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Landskrona, Uppsala, Malmköping, Karlskrona, Linköping, Västerås, Karlsborg och Boden. [102] Slutfacit av de dramatiska händelserna 1917-18 var dock att socialdemokraterna kunde hejda den revolutionära vågen, samtidigt som de utnyttjade borgerskapets panik för att tvinga fram eftergifter i form av allmän rösträtt och vissa sociala reformer. [103]

Under trycket av dessa dramatiska händelser så övergav förbundet och det nya partiet de sista resterna av pacifism i sin agitation. Svårigheten för Sverige att försvara sig och andra liknande argument är bara ett bimotiv då vi som socialister kräver avväpning, skrev Jalmar Viksten i nr 11/1917. Han förklarade sedan att man för frihetens och socialismens sak kunna offra sina liv men aldrig i krigen mellan nationerna. Vi måste se till att stora massan av militärer i Sverige utvecklas på samma sätt som i Ryssland, menade Kilbom i en artikel ledde till åtal och censur. Han frågade sig också om det inte är dags att skapa en stående revolutionsarmé genom att beväpna oss. [104] Revolutionshotet framfördes också av Höglund i riksdagen:

Högern, det härskade partiet har nu en känsla av att man dansar på en vulkan. Det har börjat visa sig på sistone i dessa tider, både här i landet och i andra länder, att till och med militären har smittats icke av 1914 års idéer utan av 1917 års idéer, som jag hoppas inom kort skola förverkligas lite varstädes, även i vårt land." [105]

I en artikel av Albert Viksten om den frivilliga "skyddskår" som bildats av borgerliga kretsar i Stockholm gick man ännu längre: Det har hotats med att svara med röda garden. Nåväl! Låt hotet gå i verkställighet. Det finns möjligheter att bilda ett rött garde av nästan varje militärt komani. Soldaterna äro mänskliga individer med tankar och känslor, låt oss bearbeta detta ypperliga material och segern är oss given [106]

I slutet av sommaren påbörjades en diskussion i Stormklockan kring frågan om arbetarklassens beväpning? Bakgrunden var att stockholmsklubbarna tagit upp frågan konkret om att skaffa vapen och lanserat parollen: En man - Ett vapen! Helge Åkerberg menade att revolutionen kunde komma att ta den mest våldsamma karaktär beroende på bourgeoisiens våldsamma motstånd . Därför måste den antimilitära propagandan bytas ut mot en revolutionär socialistiskt propaganda i syfte att erövra militären och ställa den i revolutionens tjänst Arbetar- och soldat föreningarna angavs sedan som medlet för att förverkliga detta.

Mot detta hävdade Einar Adamsson att det minst tillhör oss, socialdemokratiskt ungdom, att börja draga härnad för våldets idé, när vi hittills agiterat mot våldet. Han menade därefter att om en våldsam revolution blev nödvändig så kommer det inte att vara något problem att vinna över soldaterna. [107]

I ett senare nummer menade Ivar Kjellström att parollen, "En man - Ett vapen", var av liten betydelse då man inte har de resurser som krävdes för att organisera ett rött garde. Det fanns bättre möjligheter till självförsvar vid en eventuell revolution och det var att förbrödra arbetare och soldater. [108] Detta synes också vara den ståndpunkt som förbundet intog i frågan. Men den dominerande frågan i Stormklockan under 1917 var revolutionen i öster och möjligheten för denna att sprida sig. I augusti 1917 ägde de första myterierna rum i den tyska flottan, vilka emellertid krossades i blod. Höglund kommenterade detta med följande profetiska ord:

På Tyskland proletariat vilar nu ett världshistoriskt ansvar. Utan dess aktiva medverkan är den revolutionära internationella fredsrörelsen icke möjlig, och vad det internationella proletariatet vunnit genom den ryska revolutionen hotat. Måtte därför upprorsandan inom Tysklands arbetareklass växa och breda ut sig. I samma mån som detta sker, i samma mån skall ock proletariatet i andra länder resa sig mot krigets och kapitalismens outhärdliga tryck. revolution i Tyskland betyder världsrevolution. Måtte den komma - i förnuftets och mänsklighetens namn. [109]

Ännu större blev förhoppningarna när den borgerliga revolutionen i Ryssland övergick i en socialistiska revolution. Oktoberrevolutionen hyllades självfallet i Stormklockan:

...evig ära skall alltid hölja det tappra ryska proletariatet, som än en gång visat sig som socialismens och den sociala revolutionens föregångstrupp. Över allt i världen, där förtryckta och grymt lidande människor ropar efter räddning ur sitt elände, överallt där ett hjärta ännu kan klappa för mänsklighetens och frihetens ideal, jublar man i dag över omvälvningen i Ryssland... [110]

Två veckor senare (1/12) skrev Höglund att arbetarna i alla länder nu måste ingripa med de yttersta medel - med en europeisk revolution om nödvändigt - för att tvinga fram vapenstillestånd och fred, i enlighet med den ryska regeringens fredsanbud. [111] Den 15/12 kommenterades sedan frågan om våldet i revolutionen i en artikel av Höglund med rubriken: "Guld och blod". Där menade han att folkets yttersta medel för att bryta guldets makt alltid varit dess blod och exemplifierade med den franska revolutionen, pariskommunen och den ryska revolutionen 1905. Han pekade sedan på de blodiga uppoffringar som arbetarna och kvinnorna gjort för att säkra revolutionens seger i Ryssland. Till sist frågade han sig när proletariatet i andra länder skulle komma efter, bilda bolsjevikpartier och störta de maktägande från guldets troner .[112]

Avsikten med denna studie är att undersöka hur det socialdemokratiska ungdomsförbundets politik i försvarsfrågan utvecklades från 1903 till 1917, och hur förbundet påverkades av de marxistiska synen på kriget och militären? Från början så utformade förbundet ingen egen politik i denna fråga utan anslöt sig till partiets försvarsvänliga paroller om att helt ersätta den stående hären med en värnpliktsarmé och verka för internationell skiljedom. 1905 så svängde man och beslutade att inleda en antimilitaristisk agitation för nedrustning. De främsta skälen till detta var unionskrisen 1905 och militärens användning mot strejkande arbetare. 1907 så skärptes kraven till att gälla totalt avskaffande av försvaret, bl.a. under intryck av andra internationalens deklaration om att arbetarpartierna måste göra allt som stod i deras makt för att förhindra ett krig. Det socialdemokratiska partiet antog 1908 ungdomsförbundets krav på att bekämpa militarismen och arbeta för en successiv minskning av försvaret fram emot avväpning.

Startandet av tidningen Stormklockan 1909 innebar att förbundet fick ett effektiv redskap i sin agitation mot militären. Den blev också ett språkrör för vänsterfalangen i partiet, vilken hade sin bas i ungdomsförbundet. Partiets ledning och riksdagsgrupp var i praktiken inte beredd att arbeta för besluten på 1908 års kongress om avrustning. Ungdomsförbundet kritiserade detta svek på sin kongress 1909 som blev startpunkten för hårda interna stridigheter i socialdemokratin. Efter kongressen påbörjades en diskussion kring frågan om värnpliktstrejk och om hur soldaterna skulle vinnas över till arbetarna. Men kravet på avväpning förblev det väsentliga. Denna motiverades med en kombination av pacifistiska och marxistiska argument: Sverige var för svagt för att kunna försvara sig mot en yttre fiende. Därför varr försvarets enda funktion att värna den härskande klassens makt.

Krigshotet 1912 och den hårda svenska striden i försvarsfrågan fick ungdomsförbundet att modifiera pacifismen och kravet på avväpning. Istället började man alltmer att framhålla Marx paroll: "Arbetarna har inget fosterland!", och betonade den internationella arbetarklassens förmåga och plikt att förhindra kriget. Krigsutbrottet ledde också till krig inom arbetarrörelsen mellan de som slöt upp i fosterlandsförsvaret och de som ovillkorligen var är motståndare till kriget, mellan reformister och revolutionärer. Förbundet hamnade självfallet på den revolutionära sidan och vägrade stödja någon av de krigförande parterna.

Avväpningskravet hamnade mer och mer i skymundan på grund av kriget och inflytandet från de revolutionära strömningarna i den internationella socialdemokratin. Istället började ungdomsförbundet uttrycka förhoppningar om att kriget skulle följas av en revolution, och att det också kunde komma att stoppas av en revolution. Efter Zimmerwald konferensen så nämndes inte avrustningen alls som någon viktig paroll. Istället kopplades kampen mot kriget samman alltmer med kampen mot kapitalismen. Man försökte därför tillämpa den revolutionära linjen mot kriget och borgfreden på svenska förhållanden. Det skedde genom arbetarfredskonferensen där direkta varningar riktades till borgerligheten om att ett försök att dra in Sverige i kriget kunde framkalla en kamp av långt mer tillspetsad karaktär än en storstrejk.

Februarirevolutionen tände hoppet om en alleuropeisk revolution och myterier i härarna. De revolutionära massaktionerna i Sverige som följde i spåren av denna, ledde till att agitationen för avrustning definitivt övergavs. Inom förbundet fördes diskussioner om att skaffa vapen och bilda röda garden, men oron i armen och framgångarna med soldatdemonstrationerna gjorde att man drog slutsatsen att det gällde att vinna armén och ställa den i revolutionens tjänst. Den ryska oktoberrevolutionen visade i praktiken att detta var möjligt. Genom att vinna över soldaterna kunde man störta borgarklassen i en väpnad revolution med liten blodsspillan.

Den slutsats man kan dra av detta är att ungdomsförbundet under kriget övergav sin pacifistiska avrustningslinje. Istället anslöt man sig efterhand till de revolutionära idéerna om massaktioner, uppror och revolution. De stolta deklarationerna om avväpning och internationell solidaritet från den internationella arbetarrörelsen hade inte kunnat stoppa kriget. Detta avslöjade att avrustningen var en borgerligt-pacifistisk idé, verkningslös som medel mot kriget. Denna slutledning stämmer väl överens med de analyser som gjorts av olika historiker. Men den fråga som återstår är hur revolutionärt var ungdomsförbundet och det nya arbetarparti som bildades under våren 1917? Motsvarades de revolutionära parollerna av revolutionär handling? Och hur mycket påverkades man av bolsjevikerna?

Lidbom (1945) framhöll att ungdomsförbundet före kriget var en underlig blandning av marxism och borgerlig pacifism . Dess taktiska hållning formades dock mer utifrån utländska förebilder än svenska förhållanden. Före kriget var de tyska partiet förebilden. I början på kriget knöt man sina sympatier till Zimmerwald-vänstern. Under påverkan av bolsjevikernas stockholmsgrupp och februarirevolutionen i Ryssland valde man den proletära diktaturens väg och blev om ej till namnet så till gagnet en bolsjevistisk rörelse .[113]

Bäckström (1971) ansåg att partivänstern och ungdomsförbundet utgjorde arbetarrörelsens revolutionära del. Men samtidigt hade Höglund och ungdomsförbundet länge som riktpunkt att principlöst samla så många oppositionsriktningar i partiet som möjligt kring sig. Därför blev det nya partiet varken enigt eller enhetligt. Det innefattade inte bara revolutionärer, utan även andra riktningar som stått i opposition mot partiledningen. [114]

Hirdman (1990) menar att när ungdomsförbundet alltmer förvandlades till en oppositionell grupp inom partiet tog man strid främst i frågor som bara med stor tveksamhet kunde betraktas som socialistiska. Men det var ändå frågan om vägen till socialismen som till slut blev partiskiljande. Hon framhåller dock att det nya partiet var en heterogen samling med ett betydande inslag av pacifister, som efter ett decennium av antimilitaristisk propaganda skulle ha blivit förvirrat om man tvingats slåss med vapen i hand. Och att det nya partiet förts efter den tyska revolutionen i november 1918 blev alltmer bolsjeviserat. [115]

Schmidt (1996) hävdar att bolsjevikernas inflytande på och ideologiska släktskap med den svenska vänstersocialismen förstorats upp på ett oförsvarligt sätt. Därför stämmer det inte att ungdomsförbundet och partivänstern redan under kriget blev starkt påverkade av bolsjevikerna, menar han. Istället representerade förbundet en humanistisk vänstersocialistisk tradition inom arbetarrörelsen, vilken fick teoretisk stadga genom den sk "Luxemburg-Gramsci linjen." [116]

Min studie bekräftar (liksom Bäckström och Hirdman) att ungdomsförbundet och det nya vänsterpartiet inte var ett enhetligt revolutionärt parti, kapabelt att ställa sig i spetsen för en revolution, splittra armén och vinna massornas stöd. Lidboms påstående att ungdomsförbundet blev bolsjevistiskt 1917 har inte stöd i de fakta jag funnit i Stormklockan. Det var först efter den tyska revolutionen 1918 och den kommunistiska internationalens bildande 1919 som förbundet och det nya partiet blev revolutionärt också i handling. Men jag har heller inte kunnat finna att ungdomsförbundet representerade någon slags självständig vänstersocialistisk tradition inom arbetarrörelsen.

Förbundet drevs till vänster av händelserna själva. Man drog slutsatser av kriget och den internationella arbetarrörelsens svek, liksom av den ryska revolutionen och den revolutionära oron i Sverige. Självfallet påverkades dessa slutledningar av de kontakter man hade med bolsjevikerna under Zimmerwald-konferensen och av de diskussioner man hade med ´stockholmsbolsjevikerna´. Därför kan man inte placera förbundet och dess idéer i fasta kategorier, vilket Schmidt, Lidbom och Bäckström har en tendens att göra. Istället måste man betrakta förbundet i dess utveckling och förändring.

Under rubriken "Socialdemokratins splittring" framhåller jag att förbundet och det nya partiet representerade en rad strömningar mellan reformism och marxism. Det var vad man bland marxister betecknar som en centristisk rörelse . Den ryske marxisten Leo Trotskij förklarade att centrismen består av alla de riktningar inom proletariatet och i dess periferi som sträcker sig från reformism till marxism och som oftast utgör olika stadier i en utveckling från reformism till marxism eller omvänt. Han skilde också på vänstercentrism som står nära marxismen eller utvecklas i riktning mot denna, och högercentrism som står nära eller rör sig mot reformism. [117]

Trotskij menade vidare att centrismen till sin natur aldrig kan vara ett permanent fenomen, eftersom den till skillnad från marxismen och reformismen inte har något stabilt socialt stöd. Marxismen uttrycker arbetarklassens historiska intressen, reformismen är ett uttryck för arbetarbyråkratins och arbetararistokratins priviligerade ställning inom den kapitalistiska staten. Utifrån denna definition så kan det socialdemokratiska vänsterpartiet karaktäriseras som ett vänstercentristiskt parti. Det var ett parti på väg mot marxistiska och revolutionära idéer - ett övergångsfenomen mellan reformism och marxism - och inte ett parti som representerade någon slags självständig vänstersocialistisk tradition . Den centristiska karakteristiken ger också en teoretisk förklaring till varför förbundets syn på försvaret färgades av såväl pacifism som marxism.

Den tyska socialdemokratin före 1914 - och i synnerhet då den sk. ortodoxa marxismen som utformades av dess teoretiske ledare Karl Kautsky - var å andra sida exempel på högercentrism. Ett parti som var socialistiskt i ord men som i handling höll sig inom kapitalismens ramar. En organisation som med Peter Gays [118] ord var en koalition av radikaler som tog den revolutionära marxismen på allvar, fackföreningsfolk som ville glömma allt vad ideologi heter och nöja sig med att försöka höja arbetarklassens levnadsstandard, och funktionärer som kompromissade genom att tala som revolutionärer och handla som parlamentariker.

Anslöt sig som ung student i Göteborg till ungdomsförbundet 1904 och blev dess mest tongivande ledare. Ledande företrädare för vänsteroppositionen i socialdemokratiska partiet fram till partisprängningen 1917. Grundade 1908 tidningen Stormklockan och var dess redaktör. I riksdagen 1915-17 och 1928-40. Ledare för det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917 och redaktör för dess tidning, Folkets Dagblad . Ledde det kommunistiska partiet 1919-24. Uteslöts tillsammans med SKP:s majoritet från Komintern 1924 och bildade ett från Moskva oberoende kommunistiskt parti. Detta parti återinträdde i SAP 1926 och dess anhängare blev snart dominerande i Stockholms arbetarkommun. Chefredaktör för socialdemokraten 1936-1940. Därefter finansborgarråd i Stockholm. Mest framstående som politisk ledare, skribent och talare.

Från Blekinge. Fd. rallare, och artillerist, därefter journalist. En av ungdomsförbundet grundare 1903, och dess bäste agitator. En av ledarna för vänsteroppositionen i partiet. Invald i partistyrelsen 1911 och i riksdagen 1912. Följde ungdomsförbundet ur partiet och var med och bildade det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917. Återinträdde i SAP 1923. Fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 1932.

Från Malmö. Var med och bildade ungdomsförbundet 1903. Redaktör för fram 1903-1909. Kom tidigt i motsättning till Stormklockefalangen och avgick ur ungdomsförbundets verkställande utskott 1909 och ur dess styrelse 1912. Ledde kampen mot vänsteroppositionen i partiet under åren innan partisprängningen. Huvudredaktör för Socialdemokraten 1917. Ledamot av riksdagen 1918. Försvarsminister i de första socialdemokratiska regeringarna i början av 20-talet. Valdes till partiordförande efter Hjalmar Brantings död 1925. Statsminister från 1932 fram till sin död 1946. Lanserade den sk. "Folkhemstanken". Politisk agitator och tidningsman.

Från Malmö. Anslöt sig tidigt till ungdomsförbundet. Ordförande i förbundet 1907-1909. Redaktör för Fram 1911-1912. Liksom Per Albin motståndare till Stormklockefalangen. Avgick ur förbundets styrelse 1912. Socialdemokratisk partisekreterare 1916 -1940. Invald i riksdagen 1918. Chefredaktör för Socialdemokraten 1921. Socialminister i de socialdemokratiska regeringarna under 30-talet där han främst drev frågan om pensioner, mödra- och barnavård.

Chefredaktör för Socialdemokraten 1892-1909. Ledamot i partistyrelsen 1907-1911. Tillhörde vänsterfalangen inom partiet. Gick över till det socialdemokratiska vänsterpartiet vid sprängningen 1917. En av partivänsterns teoretiker och dessutom lyriker och konstnär.

En av grundarna av det socialdemokratiska partiet och dess förste och främste ledare. Riksdagsledamot och partiets talesman i andra kammaren från 1897 fram till sin död. Blev anhängare av den tyske socialdemokraten Bernsteins revision av marxismen i början av 1900-talet. Inträdde i en koalitionsregering tillsammans med liberalerna 1917. Svensk delegat i Nationernas förbund 1920. Fick Nobels fredspris 1921. Statsminister i de socialdemokratiska minoritetsregeringarna i början på 20-talet. Skicklig politisk ledare, agitator och skribent.

Från Halland. Anslöt sig tillsammans med Zeth Höglund till ungdomsförbundet i Göteborg 1904. Arbetade tillsammans med denne hela livet. Chefredaktör for Folket 1906 och för Arbetarbladet 1908. Ledamot av partistyrelsen och partisekreterare 1911-16, och en av ledarna för vänsteroppositionen i partiet.. Ordförande i Stockholms arbetarekommun 1913-16. I riksdagen 1916. En av ledarna för socialdemokratiska vänsterpartiet (senare kommunistpartiet) 1917-1926, då han återinträdde i SAP. Huvudredaktör för socialdemokraten 1932-36, och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige där han bl.a var vice ordförande. En av partivänstern teoretiker och organisatörer och dessutom författare av ett stort antal politiska och skönlitterära verk, bl.a Ryska revolutionens historia 1-5 , Rebellerna, och Folket i Simlångsdalen .

En av de främsta intellektuella som anslöt sig till ungdomsförbundet, och en av dess teoretiker, talare och skribenter. Var också poet och språkforskare och betraktades som ett språkgeni. En av grundarna av den socialistiska Clartérörelsen på tjugotalet. Sökte professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning i Lund 1927, men förklarades okvalificerad trots att han rekommenderats av de främsta sakkunniga och var den enda sökande. Orsaken var att Sköld betraktades som politiskt obekväm. Därför överklagades beslutet och denna strid fortgick sedan till och med Skölds plötsliga bortgång 1930.

Stormklockan 1908-1917

Fram nov. 1903.

Andrae Carl-Göran,

"Proletära organisationsformer 1917: Militärdemonstrationerna och arbetarkommittén",

Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia , nr 7-8.

Bäckström Knut, Arbetarrörelsen i Sverige del 2 , Stockholm 1977

Elgemyr Göran, "Arbetarfredskonferensen 1916",

Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 5.

Elmbrandt Björn , Hungermarschen 1917 , Bjästa 1980.

Peter Gay, Weimar Culture - The outsider as insider , Penguin Books, London 1992

Grass Martin, "Hjalmar Branting och Andra internationalens utrikespolitiska program", Socialdemokratin och den svenska utrikespolitiken , Stockholm 1990

Hirdman Yvonne , Vi bygger landet, Stockholm 1990

Höglund Zeth, Sköld Hannes, Ström Fredrik, Det befästa fattighuset, Stockholm 1913

Höglund Zeth , "Fred till varje pris",

Järnhälen - Antimilitaristiska tal i andra kammaren , Stockholm 1916.

Höglund Zeth, Från Branting till Lenin , Stockholm 1953.

Höglund Zeth, Härliga tider, (Stockholm 1951)

Johansson Gustav , "Lenin och Sverige",

Lenin och den nordiska arbetarrörelsen , Stockholm 1970, s 9-87

Klockare Sigurd, Svenska revolutionen 1917-18 , Stockholm 1967.

Lenin V.I. , Andra internationalens sammanbrott , Göteborg 1973.

Lenin V.I. , "Kriget och Rysslands socialdemokrati",

Valda verk i tre band (1) , Stockholm 1974.

Lidbom Tage, Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige , Stockholm 1945.

Marx Karl, Engels Friedrich , "Brev från Engels till J. Bloch",

Brev i urval , Stockholm 1971

Mårald Bert, "Från Krimkriget till unionsupplösningen - Den svenska fredsrörelsens rötter"

Arbetarhistoria nr.33, årg.9 1985 .

Nyström Per , "Sveriges Historia", Historia och biografi , (Olsson Sven E), Lund 1989.

Schmidt Werner, Kommunismen rötter i första världskrigets historiska rum ,

Stockholm/Stehag 1996

Tannenbaum Edward R , Västerlandets historia , del 4 1900-talet, Stockholm 1971.

Trotskij Leo, Kampen mot Hitler , Stockholm 1983

Trotskij Leo , "Zimmerwaldmanifestet",

Den permanenta revolutionens Epok, (Isaac Deutscher), Mölndal 1969.

(Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige de1 2 , s 218-219)

[2] "Brev från Engels till J. Bloch", Karl Marx Friedrich Engels - Brev i urval , s 190-191, Stockholm 1971

[3] Stormklockan, 2/1911.

[4] Tage Lidbom, Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige , s 196, Stockholm 1945.

[5] Stormklockan, nr 1/1915.

[6]V.I. Lenin, "Kriget och Rysslands socialdemokrati", Valda verk i tre band (1) , s. 598, Stockholm 1974.

[7] De socialdemokratiska arbetarpartiernas internationella sammanslutning

[8] Gustav Johansson, "Lenin och Sverige", s 43-44, Lenin och den nordiska arbetarrörelsen , Stockholm 1970.

[9] Citat från Stormklockan 14/1913.

[10] Det ungsocialistiska förbundet bildades 1897, och hade aldrig mer än 1000 medlemmar. Det blev mer och mer antiparlamentariskt och uteslöt inte användandet av individuella terrormetoder. Efter storstrejken 1909 tog förbundet initiativ till en splittring av LO, och SAC (Sveriges arbetares centralorganisation) bildades. Anarkism och syndikalism har dock aldrig blivit någon massrörelse i vårt land och SAC.s medlemsantal har aldrig överstigit 20 000.

[11] Fram november 1903

[12] Skytterrörelsen var en frivillig försvarsorganisation

[13] Fabian Månsson, en av ledarna för ungdomsförbundet (se vidare personförteckningen), Fram, april 1904

[14] Gustav Johansson, "Lenin och Sverige", s 43-44.

[15] Fabian Månsson.

[16] Zeth Höglund (se vidare personförteckningen), Härliga tider, s 103, (Stockholm 1951)

[17] Lindbom, s.95

[18] Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige del 2 , s.37, Stockholm 1977

[19] Bäckström, s.35

[20] Yvonne Hirdman, Vi bygger landet, s 96-97, (Stockholm 1990)

[21] Hirdman 1990, s 95-97

[22] Zeth Höglund, Hannes Sköld, Fredrik Ström (se vidare personförteckningen), Det befästa fattighuset, s.23-24 , (Stockholm 1913)

[23] Bäckström, s 85

[24] Det befästa fattighuset, s.110

[25] Det befästa fattighuset, s.142

[26] Arbetarhistoria nr.33, årg.9 1985 , Bert Mårald, "Från Krimkriget till unionsupplösningen - Den svenska fredsrörelsens rötter"

[27] Efter Karl Staaff, den liberale statsministern.

[28] Lindbom, s.117

[29] Bäckström s.87

[30] Bäckström, s. 83, 121-122

[31] En av förbundets ledare

[32] Internationell sammanslutning för de socialdemokratiska och socialistiska ungdomsförbunden

[33] Zeth Höglund, Härliga tider, s.150 .

[34] Stormklockan, Provnr 1/1908

[35] Zeth Höglund, Härliga tider s.159

[36] Stormklockan nr 3/1913

[37] En av ungdomsförbundet ledare i början (se personförteckningen)

[38] Bäckström, s.134

[39] Bäckström, s.132

[40] Se Bäckström s.76-77

[41] Per Albin Hansson, Gustav Möller, Herman Österdahl, Fabian Månsson, var några namn i Malmö. Ernst Wigforss, Ivan Pauli, Hannes Sköld, Östen Unden, och Malte Jacobsson som hade sina rötter i den radikala studentföreningen D.YG. i Lund anslöt sig också eller medarbetade i förbundets tidningar.

[42] Stormklockan 21/1909

[43] Ledamot i förbundets verkställande utskott.

[44] Stormklockan 34/1909, "Soldaterna med oss."

[45] Bäckström, s29-30, 96, 104-118

[46] Jag syftar här på par.23 (senare par.32/min anm.) i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar som löd: "Arbetsgivaren äger rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej. Föreningsrätten ska å ömse sidor lämnas okränkt"

[47] Zeth Höglund ,Härliga tider, s.277-278

[48] Lindbom, s.175

[49] Erfarenheten av arbetarklassens kamp historiskt har visat att om arbetarna pressas tillbaka på det fackliga planet, så övergår man till politisk kamp. Detsamma gäller också omvänt. Om arbetarna slås tillbaka politiskt, t. ex. genom att högerpartier tar över regeringsmakten, så försöker man kämpa den fackliga vägen.

[50] Stormklockan 2/1911, 3/1911, "Antingen - eller!", "Leksaksförsvar eller avväpning"

[51] Hirdman 1990, s 101.

[52] Stormklockan, 3/1911.

[53] Edward R Tannenbaum, Västerlandets historia , del 4 1900-talet, s 25, Stockholm 1971.

[54] Bäckström, s 86-87

[55] Martin Grass, "Hjalmar Branting och Andra internationalens utrikespolitiska program", s 11-12, Socialdemokratin och den svenska utrikespolitiken , Stockholm 1990

[56] Hirdman 1990, s 104-105

[57] Hannes Sköld var en av förbundets främsta talare och teoretiker. (se vidare personförteckningen)

[58] Stormklockan, 21/1914

[59] Lidbom, s 184

[60] CN. Carleson var en av ledarna för partivänstern (se vidare personförteckningen).

[61] Rosa Luxemburg var en av ledarna för den revolutionära falangen inom den tyska socialdemokratin.

[62] Höglund, Från Branting till Lenin , s 120, Stockholm 1953.

[63] Werner Schmidt, Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum , s 80-81, Stockholm/Stehag 1996.

[64] Stormklockan, 50/1914, "Varför Liebknecht röstade Nej"

[65] Karl Liebknecht var en av ledarna för den revolutionära falangen i den tyska socialdemokratin.

[66] V.I. Lenin, Andra internationalens sammanbrott , Göteborg 1973.

[67] Schmidt, s 100.

[68] Bäckström, s 217.

[69] Bäckström, s 183.

[70] Stormklockan, 35/1914

[71] Gustav Johansson, "Lenin och Sverige", s 38, Lenin och den Nordiska arbetarrörelsen.

[72] Ibid, s 38.

[73] Werner Schmidt, Kommunismen rötter i första världskrigets historiska rum , s 235.

[74] Schmidt, s 131.

[75] Bäckström, s 127.

[76] Stormklockan, 4/1915.

[77] Stormklockan, 11/1915.

[78] Stormklockan, 17/1915.

[79] Stormklockan, antikrigsnummer 1915.

[80] Stormklockan, 32/1915.

[81] Stormklockan, 34/1915.

[82] Stormklockan, 35/1915

[83] Stormklockan, 37/1915.

[84] Stormklockan, 51 A/1915

[85] Bäckström, s 207.

[86]Leo Trotskij, "Zimmerwaldmanifestet", Den permanenta revolutionens Epok, s 68-71, (Isaac Deutscher), Mölndal 1969.

[87] Stormklockan, 39, 40, 51/1915.

[88] Stormklockan, 51/1915

[89] "Fred till varje pris", Järnhälen - Antimilitaristiska tal av Z. Höglund i andra kammaren , Stockholm 1916.

[90] "Fred till varje pris", Bäckström, s 218-219

[91] Göran Elgemyr, "Arbetarfredskonferensen 1916", s 58,

Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia nr 5 .

[92] Elgemyr, s 63.

[93] Elgemyr, s 64.

[94] Bäckström, s 217.

[95] Bäckström, s 216.

[96] Bäckström, s 231-232.

[97] Bäckström, s 254-255

[98] Stormklockan, nr 17, 28/4-1917

[99] Björn Elmbrandt, Hungermarschen 1917 , s 82-83, Bjästa 1980.

[100] Hirdman, s 138

[101] Carl-Göran Andrae, "Proletära organisationsformer 1917: Militärdemonstrationerna och arbetarkommittén", s 89, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia , nr 7-8.

[102] Sigurd Klockare, Svenska revolutionen 1917-18 , s 162-163, Stockholm 1967.

[103] Per Nyström, "Sveriges Historia", Historia och biografi , s 138, Lund 1989

[104] Stormklockan, nr 13, 31/3-1917

[105] Stormklockan, 27, 7/7-1917

[106] Ibid.

[107] Stormklockan, nr 34, 18/8-1917.

[108] Stormklockan, nr 45, 3/11-1917.

[109] Stormklockan, nr 43, 29/9-1917

[110] Stormklockan , nr 47, 17/11-1917

[111] Stormklockan , nr 49, 1/12-1917.

[112] Stormklockan, nr 51, 15/12-1917.

[113] Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige , s 184, 242-245.

[114] Arbetarrörelsen i Sverige del 2 , s 128, 256-257

[115] Vi bygger landet , s 125-126, 142-144

[116] Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum , s 234-235

[117] Leo Trotskij, Kampen mot Hitler , s 111, Stockholm 1983

[118] Peter Gay, Weimar Culture - The outsider as insider , s 154, Penguin Books, London 1992