Vänsterpolitik genom vänsteropposition i SAP - en studie av socialdemokraternas partikongress 1997

Under 1990-talet har de interna motsättningarna ökat inom socialdemokratin. I många frågor har det växt fram en vänsteroppostion mot partiledningen. Men vilket inflytande har denna partivänster? Går det att driva landets politik åt vänster genom vänsteropposition inom socialdemokratin? Syftet med denna uppsats är att belysa dessa frågor, utifrån en undersökning av den socialdemokratiska partikongressen 1997.

De frågor som legat till grund för undersökningen är: I vilka motioner och debattinlägg kunde man urskilja en vänsterposition? Hur påverkades besluten av detta? Reflekterade kongressdebatten det interna missnöjet i partiet? Vilka ideologiska ståndpunkter framfördes i motionerna? Vilken har regeringens politik varit i förhållande till kongressens beslut? Hur påverkades den socialdemokratiska politiken av den interna opinionen, i förhållande till vänsterpartiets påverkan?

Den teoretiska grunden för undersökningen är den materialistiska historieuppfattningen. Enligt denna anses de ekonomiska förhållandena och klassmotsättningarna ligga till grund för de olika politiska riktningarna och striden mellan dessa.

Ren praktiskt görs en idéanalys för att finna vänsterpositionen i de viktigaste debatterna. Ett antal mer ideologiska motioner har analyserats närmare. Därefter studeras vilka beslut som gick vänsterns väg. Sedan görs en kvantitativ beräkning av antalet vänsterorienterade motioner, debattinlägg och beslut. Till sist jämförs vänsterbesluten med regeringens politik.

Detta ledde fram till slutsatsen att det är möjligt att driva politiken åt vänster genom vänsteropposition i SAP, i de frågor där partivänstern har stöd av en stark folkopinion eller av starka fackliga protester.

Inledning

Under nittiotalet har vi upplevt skarp kritik och återkommande interna strider inom socialdemokratin (SAP). Hårdast var striden vid folkomröstningen om EU där partiet var delat, men det har också gällt A-kassan, arbetsrätten, skatterna, pensionerna, samarbete med andra partier, riksbankens självständighet, och budgetnedskärningarna överhuvudtaget.

Våren 1995 förekom öppen kritik i första maj demonstrationerna och från LO:s talare, vilket tillsammans med en allmän kritikstorm i partiet tvingade fram en extra partikongress under våren 1996.

Under hösten 1996 växte det fram en proteströrelse med socialdemokratiska förtecken, som bl.a. innefattade den unika händelsen att LO kongressen gick ut och demonstrerade mot en socialdemokratisk regering. Detta kulminerade med ett antal demonstrationer med Therese Raianiemi som frontfigur. Detta lade grunden till en hårda debatter vid den ordinarie partikongressen 1997.

Efter det rekordlåga valresultatet 1998 har kritiken inom socialdemokratin växt på nytt. Det finns en annalkande strid om EMU. Partiet har inlett en programrevision som kan leda till hårda meningsskiljaktigheter. Ännu större kan dessa bli när konjunkturen går ner, och regeringen inleder ännu en åtstramningskur.

I dessa strider talas det allt oftare om vänsteroppositionen inom partiet eller kort och gott om partivänstern. Arbetsgivarna och de borgerliga partierna anser att regeringen styrs för mycket av den vänsterorienterade opinionen inom SAP. För många socialdemokratiska medlemmar och väljare framstår partivänstern istället som företrädare för de verkligt socialdemokratiska ideal, som man tycker har övergetts av partiledningen.

Detta betyder att utvecklingen inom SAP framstår som allt viktigare för den politiska utvecklingen i landet. Självklart är socialdemokratins centrala roll i svensk politik inget nytt. Tidigare kunde emellerid partiet lösa sina meningsskiljaktigheten genom diskussioner som ledde till uppslutning kring en gemensam linje.

Idag finns permanenta motsättningar mellan partiledningen och en stor del av medlemsopinionen, och en allt tydligare spricka mellan olika riktningar inom partiet. På sätt och vis har det utvecklats flera partier inom partiet. Följden av detta är att politiska striden inom socialdemokratin kan ha större inverkan på landets politik än striden mellan partierna.

Ändå är vänstern inom SAP ett ganska outforskat fält. Skälen till detta kan å ena sidan vara att den socialdemokratiska partiledningen har ett intresse av att tona ner motsättningarna inom partiet. Borgerligheten kan å andra sidan ha svårt att göra en allsidig bedömning, eftersom de sympatiserar med partiets högerflygel, och på så sätt är ”part i målet”.

Hur ska man då kunna undersöka partivänstern och dess inflytande. En bra början är att studera partiets kongresser. Därför har jag valt att försöka belysa frågan om det går att driva landets politiken åt vänster genom vänsteropposition i SAP, utifrån ett studium av partiets kongress 1997?

Kongresserna är en bra mätare på stämningarna inom partiet. Det är partiets högsta beslutande organ. Kongressombuden är direktvalda av partimedlemmarna. Dessutom hålls kongresserna bara vart fjärde år, vilket betyder att många stridsfrågor hinner lagras upp under mellantiden. De över 1800 motionerna som skrevs till den senaste kongressen 1997 vittnar om detta.

Speciellt lämplig att studera är denna kongress eftersom den hölls efter en stormig period inom det socialdemokratiska partiet. Därför kunde man förvänta sig omfattande kritik och hårda meningsutbyten.

Det betyder inte att den ger en helt rättvis bild av partivänsterns åsikter och inflytande. Hur stark vänstern är på kongressen avgörs delvis av hur stark kritiken var när ombuden valdes. Även om ombuden är medlemsvalda kan det vara svårt för vänsterkritiker att bli utsedda, eftersom de inte är lika kända som de etablerade företrädarna ute i arbetarekommunerna. Det gäller särskilt på större orter. Dessutom måste vänsterkritikerna ha en viss styrka i ett enskilt partidistrikt för att kunna bli valda.

Vänsteråsikterna var i alla fall så starka på kongressen att Affärsvärlden ansåg att den hade vänsterkaraktär och påminde om stämningarna på 1970-talet. [1] I en annan artikel med rubriken: ”(s) vinglar vänsterut”, hette det bland annat:

partiets tidigare högerorientering med sänkningar av marginalskatter och kapitalskatter, avregleringar, EU ansökan och så vidare, har inneburit så stora påfrestningar att det krävs en rejäl återgång till det gamla för att medlemmarna inte ska revoltera. [2]

Kapitel 1

Olika riktningar inom arbetarrörelsen

Höger-vänsterskalan
Jag kommer utgå från höger/vänster modellen, betraktad ur en marxistisk synvinkel. De politiska riktningar som influeras av borgerliga idéer definieras som höger, de som har en dragning till marxism och socialism som vänster, och de som finns däremellan som center.

Det viktigaste kriteriet för att bedöma var på skalan en riktning befinner sig är synen på vem som ska styra över produktionsmedlen och fördelningen av produktionsresultatet. Högerståndpunkten är privat ägande och privat kontroll över produktionen och dess fördelning, och de som drar i denna riktning betraktas följaktligen som höger. Vänsterståndpunkten är samhälleligt ägande och kontroll över densamma ,och de som lutar åt detta håll kan på samma sätt betraktas som vänster. De som drar åt båda håll hamnar i en centerposition.

Denna höger/vänsterskala reflekteras i många olika frågor:

- Offentlig sektor eller privatisering och konkurrensutsättning? : Den verksamhet som är offentlig är undandragen privat vinstintresse och privat kontroll. Ju större den offentliga sektorn är desto större del av produktionsvärdet ställs under samhällelig kontroll, och vice versa.

- Skattefinansiering eller avgifter och privata försäkringar?: Det senare betyder att finansieringen av den offentliga verksamheten privatiseras, vilket underlättar en privatisering även av själva verksamheten.

- Samhällelig styrning eller marknadsanpassning?: På det allmänna planet handlar det om staten ska intervenera i ekonomin, t.ex. för att dämpa ekonomiska kriser, eller om marknadskrafterna ska få råda. På enskilda områden handlar det om statliga regleringar eller avreglering, t.ex. av teletrafik, järnvägar och kraftförsörjning.

- Arbetsrätt eller flexibel arbetsmarknad?: Arbetstidslagen och lagen om anställningsskydd är en inskränkning av arbetsgivarens möjlighet att fritt bestämma över anställningar och arbetstider. Det finns varseltider, turordningsregler, reger för visstidsanställningar. Arbetsmarknaden styrs därför inte helt av marknadens svängningar; istället har fackföreningarna ett visst inflytande.

- A-kassans nivå och omfattning: En relativt hög nivå på A-kassan, i kombination med långa ersättningsperioder, är ett hinder för införandet av låglönejobb. Lönerna kan inte sjunka under A-kassans lägsta nivå. Arbetslöshetens lönenedpressande effekt blir mindre, eftersom konkurrensen mellan arbetskraften inte fullt ut kan utnyttjas för att sänka lönerna och försvaga fackföreningarnas ställning.

Marxism, reformism och centrism
Jag kommer att koppla höger/vänster modellen till den traditionellt marxistiska synen på förhållandet mellan klasser och politik. Enligt detta synsätt grundar sig de politiska riktningarna på olika klasser och sociala grupper, och kampen mellan dessa. Högern representerar storborgerligheten (storföretagare, bankirer, höga ämbetsmän), centern företräder småborgerligheten (småföretagare och bönder) och vänstern företräder arbetarklassen (lönearbetarna.)

Denna uppdelning mellan höger och vänster reflekteras också inom socialdemokratin, eftersom olika delar av partiet och dess ledning är utsatt för påverkan från de olika samhällsklasserna. Därför har det uppstått en höger, vänster och en center inom socialdemokratin självt:

Enligt marxismen var den så kallade revisionismen - som växte fram inom socialdemkratin i börjav av 1900-talet - en följd av borgarklassens tryck på socialdemokratins ledning. Revisionismen utarbetades av den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein och blev grunden för den reformistiska strategin inom socialdemokratin. Enligt Bernstein var det nödvändigt att revidera Marx läror, eftersom utvecklingen visat att det var möjligt för arbetarna att förändra samhället gradvis utan revolution:

Den på Bernsteins teori vilande opportunistiska partifalangen är ingenting annat är ett omedvetet försök att säkra makten åt de småborgerliga elementen inom partiet och omdana partipraxis och partimål efter deras sinne. Frågan om sociala reformer och revolution, om slutmål och rörelse, är sedd från andra sidan , frågan om arbetarrörelsens småborgerliga eller proletära karaktär. (Rosa Luxemburg 1899) [3]

Under sin framväxt präglades socialdemokratin av en strid mellan reformismen som utgör högern och marxismen som utgör vänstern. De som rörde sig däremellan betraktades som center eller centrism. Det finns också höger och vänster inom reformismen: Högerreformism och vänsterreformism.

”Såväl marxismen som reformismen har ett stabilt socialt stöd bakom sig. Marxismen uttrycker proletariatets historiska intressen. Reformismen är ett uttryck för arbetarbyråkratins och arbetararistokratins privilegierade ställning inom den kapitalistiska staten” (Leo Trotskij 1932) [4]

Marxismen företräder uppfattningen att det råder oförsonliga klassmotsättningar mellan samhällets huvudklasser: arbetarklassen och borgarklassen. Dessa kan bara kan lösas genom en grundläggande förändring av samhället, en revolutionär omvälvning, där arbetarklassen uppfyller sin historiska roll, erövrar statsmakten och socialiserar produktionsmedlen.

Marxismen uttrycker på detta sätt arbetarklassens historiska intressen, även om arbetarnas egen medvetenhet om denna historiska uppgift under normala perioder existerar mest i form av en slags grundläggande klasskänsla eller klassmedvetenhet: Att arbetarna bär upp samhället, medan det sitter en elit i toppen av stat och näringsliv som styr och tjänar miljoner på de mångas arbete.

Centrismen utgör olika politiska trender mellan marxismen och reformismen. Därför representerar den inte någon tydlig politik eller något bestämt klassintresse. Däremot är den en politisk reflektion av en arbetarklass som rör sig till vänster.

Den är ett övergångsfenomen, som antingen uttrycker en strävan att bryta sig loss från reformismen och närma sig marxismen, eller en strävan att gå från en marxistisk position till en reformistisk. Det förra kan betecknas som vänstercentrism och det senare som högercentrism. Karaktäristisk för centrismen är att den är marxistisk i ord men reformistisk i handling:

Formellt och deskiptivt består centrismen av alla de riktningar inom proletariatet och dess periferi som sträcker sig från reformism till marxism och som oftast utgör olika stadier i en utveckling från reformism till marxism - och omvänt. ( Leo Trotskij 1932 )[5]

Högerreformism och vänsterreformism
Dagens socialdemokrati präglas helt av de olika riktningarna inom reformismen: högerreformism och vänsterreformism. En annan liktydig beteckning på dessa, som bland annat används av Walter Korpi [6], är socialreformism och reformistisk socialism. Dessa begrepp är emellertid lätta att blanda samman. Jag kommer därför att använda begreppen höger- och vänsterrefomism i analysen av kongressen och de olika motionerna.

Socialreformism eller högerreformism syftar på den ”liberala typen av sociala reformer, som vill bevara det kapitalistiska systemet men mildra vissa av dess verkningar” [7]Dess förespråkare försvarar kapitalismen och marknadsekonomin öppet. Den är en reflektion av det tryck som det kapitalistiska samhället utövar på socialdemokratins ledning, särskilt när den innehar regeringsmakten. Den politik som de socialdemokratiska regeringarna fört sedan mitten av 1980-talet bär starka drag av socialreformism, medan det fanns vänsterreformistiska inslag i politiken under 1970-talet.

Den reformistiska socialismen, eller vänsterrefomismen, är den ursprungliga reformismen, som hävdar att det är möjligt att steg för steg förändra samhället i socialistisk riktning, till skillnad från den revolutionära socialismen som förespråkar snabba förändringar. Vänsterreformismen reflekterar det tryck som arbetarklassen utövar på partiets ledning, och den är särskilt stark bland aktiva på lokal nivå i SAP och LO-facken. Den uttrycker arbetarklassens förhoppningar om att samhället kan förändras gradvis utan stora klasskonflikter.

Den historiska kompromissen
Den socialdemokratiska politiken mellan 1932 och 1976 grundades på en historisk kompromiss mellan arbete och kapital. Staten, facket och arbetsgivarna samarbetade för att öka produktionen, och konflikterna gällde i huvudsak fördelningen av produktionsresultatet. [8] Inom ramen för denna kompromiss svängde politiken mellan högerreformism och vänsterreformism.

Enligt Walter Korpi präglades politiken av reformistisk socialism från 1932 fram till slutet av 1940-talet. Samhällets planering och samarbetet med näringslivet skedde på arbetarrörelsens villkor. Därefter blev politiken alltmer socialreformatorisk. Samarbetet skedde alltmer på näringslivets villkor och samhällets roll blev främst att fördela produktionsresultatet.

Från och med slutet av sextiotalet försämrades det ekonomiska läget. Medvetenheten växte om att samhället fortfarande var ojämlikt, trots alla reformer. Protesterna växte mot USAs krig i Vietnam. Frågan och maktkoncentrationen i ekonomin och löntagarnas inflytande hamnade i centrum av diskussionen. [9] Under trycket av detta orienterades den socialdemokratiska politiken tillbaka till reformistisk socialism: Löntagarnas ställning stärktes genom olika arbetsrättsliga reformer. Socialdemokraterna antog ett nytt radikalare partiprogram. Löntagarfonderna, som direkt ställde frågan om vem som ska styra ekonomin, kom upp på dagordningen. [10]

Syftet med den historiska kompromissen med kapitalet tolkades olika inom socialdemokratin. Vänsterreformister, som Ernst Wigforss, ansåg att kompromissen påskyndade kapitalismens mognad för socialism, eftersom den stimulerade produktionens koncentration och utveckling.

Högerreformister, som Tage Erlander och Östen Undén, hävdade att det inte var nödvändigt för staten att ta över ägandet i sig, utan det räckte med samhälleligt inflytande över ägandet funktioner, t.ex. beslut om investeringar, produktion, och anställningar. För dem blev kompromissen ett medel att gradvis utöka samhällets och löntagarnas inflytande. [11]

Denna högerreformistiska syn på makten över produktionsmedlen fick beteckningen funktionssocialism i den socialdemokratiska debatten. Det är inte nödvändigt att staten tar över ägandet av produktionsmedlem, det räcker att utöva skaffa sig inflytande över ägandets funktioner.

Folket ska kunna påverka ekonomin i egenskap av medborgare, löntagare och konsumenter. Medborgarinflytandet utövas genom staten, som har ansvar för offentliga tjänster och omfördelning via skatterna; löntagarinflytandet sker genom de fackliga organisationerna och arbetsrätten; konsumentinflytandet utövas genom konsumentkooperation och konsumenteras egen efterfrågan. [12]

Båda dessa riktningar reflekteras i partiprogrammet. Den grundläggande syftesparagrafen: att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, [13]tolkas på två sätt:

Den socialdemokratiska vägen, att förändra bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning snarare än det formella ägandet av produktionsmedlen och låta denna bestämmanderätt utövas på många olika vägar, är därför inte bara en enklare utan framförallt mer ändamålsenlig metod att skapa det folkliga inflytandet över produktionsordningen... (Partiprogrammet s 28-29)

Detta hindrar inte att det kan vara nödvändigt att i olika former påverka och förändra ägarstrukturen i näringslivet. Ekonomisk maktkoncentration, innebärande att stora ekonomiska sektorer domineras av fåtalsintressen, måste brytas; ett medel för detta är kollektivt delägarskap via den kollektiva kapitalbildningen. Andra ägarformer som kooperativa eller samhällsägda företag ökar mångfalden och konkurrensen. I den omfattning som viktiga gemensamma behov gör det nödvändigt är socialdemokratin också beredd att i samhällets ägo eller under samhällets kontroll överföra naturtillgångar, kreditinstitut eller enskilda företag. (Partiprogrammet s 30)

Kapitel 2

Demokratin i SAP

SAP:s organisation
Socialdemokraternas egentliga namn är Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti (SAP). I dagligt tal används beteckningen ”Socialdemokraterna”, men internt används också beteckningen SAP eller enbart partiet. SAP är landets största parti, inte bara i röstetal, utan också vad gäller medlemmar.

Enligt siffrorna för 1998 hade partiet 177 316 medlemmar, vilket är en minskning med en tredjedel jämfört med 1991, då det fanns 260 346 medlemmar. Näst efter SAP kommer moderaterna som har 88 731 medlemmar, vilket är en minskning med 24% sedan 1991, och centern med 67 000 medlemmar (-36%). [14]

Vid tidpunkten för kongressen 1997 hade SAP 202 655 medlemmar fördelade på 3389 föreningar. [15]Föreningarna är antingen uppdelade geografiskt och kallas då socialdemokratiska föreningar, eller är arbetsplatsanknutna och kallas då socialdemokratiska fackklubbar.

Lokalföreningarna inom partiets sidoorganisationer: Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU), Sveriges Socialdemokratiska Studentförbund, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (SSKF) och Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (Broderskap), kan ansluta sig till partiet. Anslutningen sker till partiets kommunorganisationer: Arbetarekommunerna, vilka sammansluter alla socialdemokratiska föreningar i en kommun.

Även lokala fackföreningar kan söka ”organisationsanslutning” till arbetarkommunen, men endast de av fackets medlemmar som individuellt ansökt om medlemskap räknas som medlemmar. Detta till skillnad från den ”kollektivanslutning” som fanns tidigare, då de lokala fackföreningarna med alla sina medlemmar kunde avsluta sig till partiet; och det krävdes en personlig reservation från de fackliga medlemmar som inte ville vara medlemmar i partiet.

Arbetarekommunen är partiets lokala huvudorganisation. Arbetarkommunen håller regelbundna möten för alla medlemmar, men kan också inrätta representantskap där de anslutna föreningar utser ombud. Även om man inrättat representantskap har alla medlemmar yttrande- och förslagsrätt.

Kongressens förberedelse
Kongressen är partiets högsta beslutande organ och hålls året innan ordinarie riksdagsval, dvs var fjärde år. Den ska utlysas tio månader i förväg. Motioner ska vara inlämnade ett halvår innan kongressen. Partistyrelsens utlåtande över motionerna ska skickas ut senast 6 veckor före kongressen. Kongressen väljer en partistyrelse på 33 personer, varav 7 väljs till partiets verkställande utskott.

Mellan kongresserna kan extrakongresser hållas för att behandla speciella frågor. En sådan kan utlysas av partistyrelsen, eller om en majoritet av medlemmarna i en allmän medlemsomröstning kräver en sådan. Om minst 5% av medlemmarna kräver en sådan omröstning måste den hållas. Om minst 5% av medlemmarna kräver att en fråga ska avgöras i en allmän medlemsomröstning måste en sådan hållas.

En partikongress består av 350 ombud. Varje partidistrikt, vilka vanligen omfattar ett län, utser ombud i relation till antalet medlemmar. Varje partimedlem kan föreslå ombud, som sedan väljs i en sluten medlemsomröstning. Utöver detta beslutade kongressen 1997 att på försök inrätta ett förtroenderåd på 120 personer, som väljs av partidistriktets årskonferenser. Detta råd ska vara ett samrådsorgan till partistyrelsen och har också till uppgift att utse valberedning inför nästkommande kongress.

Motioner till partikongressen, kan väckas av enskild medlem, av de olika socialdemokratiska lokalföreningarna, och av partistyrelsen, verkställande utskottet och programkomissionen. Motionen ska behandlas av respektive arbetarekommun och kan antingen skickas som arbetarkommunens egen, som enskild eller avslås. Om arbetarekommunens majoritet stödjer motionen skickas den som arbetarekommunens egen. Om de inte stödjer motionen men ändå tycker det är viktigt att den kommer upp till behandling skickas den som enskild. Om de avvisar motionen och inte tycker att den ska behandlas avslås den. Det betyder att arbetarkommunerna kan förhindra att vissa motioner behandlas på partikongressen.

På den aktuella partikongressen 1997 framfördes krav på att denna rätt att avslå motioner ska tas bort. (Motion 10, Burlövs arbetarekommun). [16]Argumentet var att det kringskär yttrandefriheten och kan användas för att stoppa den fria debatten. [17]Detta besvarades med att avslagsrätten är nödvändigt för att underlätta kongressombudens arbete, och få upp de mest intressanta frågorna för diskussion. Partistyrelsens föredragande Ingela Thalen framförde också att de motioner som kommit in till kongressen visade den mångfald och de yttrandemöjligheter som finns. [18]

Det finns belägg för båda dessa ståndpunkter. Det skickades 1824 motioner till kongressen. Redan detta är svårt att hinna med, även om samma krav ställs i många motioner. Det kan hävdas att det är ett demokratiskt krav att man åtminstone ska ha sin arbetarekommun bakom sig för att frågan ska vara värd att behandla. Å andra sidan kan avslagsrätten användas för att stoppa kritiska motioner, särskilt i ett läge då det råder stora meningsskiljaktigheter ute i en arbetarkommun. Hur denna kongress ska bedömas får resultatet av undersökningen utvisa.

En kongress i det socialdemokratiska partiet har en väldig politisk tyngd. Genom att partiet är landets mäktigaste, och dessutom regeringsbärande, får partikongressens beslut direkta konsekvenser för regeringens politik. Kongressen förbereds under lång tid och hålls bara vart fjärde år. De 350 ombuden är medlemsvalda. Detta betyder att den har en stark demokratisk förankring i partiet. Därför kan vara det svårt för partiledningen och regeringen att öppet gå emot beslut som fattats på kongressen Och om detta sker riskerar partledningen ett internt uppror.

Kongressens arbete
Till denna kongress skickades över 1800 motioner. Dessutom lade partistyrelsen fram ett förslag till politiska riktlinjer, en del stadgeändringar m.m. I partistyrelsen utlåtanden till de olika motionerna föreslås antingen avslag, bifall eller att motionerna ska anses besvarade med hänsyn till partistyrelsens utlåtande. Detta sistnämnda är vanligt och kan betyda att partistyrelsen anser att kravet är uppfyllt och att det ska utredas etc, men det kan också vara en taktik för att sopa obehagliga frågor under mattan.

Det pågår ett omfattande taktikspel på kongresserna. När dagordningen läggs fast har partiledningen möjlighet att föreslå att obehagliga frågor ska behandlas i slutet av kongressen, då mycket av krutet har bränts, ombuden är trötta och tiden är kort, medan frågor där enigheten är större behandlas i början.

Om partistyrelsen känner att den håller på att förlora en fråga föreslås ofta remiss till till redaktionsutskottet, där man försöker formulera en allmänt hållen, och mindre förpliktigande, kompromiss. Partistyrelsen kan också föreslå att en het diskussion ska bordläggas och lägga in ett tal emellan, eller påbörja en annan diskussion. Det förekommer också att olika distrikt köpslår om att stödja varandras motioner.

Därför måste de ombud som vill driva igenom en fråga ha en taktik. Inför denna kongress bildades ett slags vänsternätverk som kallades ”motionsverkstan”. Där framställdes olika cirkulärmotioner, vilka antogs i flera arbetarekommuner. På själva kongressen var de vänsterinriktade ombuden de mest aktiva av protokollen att döma. Det verkar också uppenbart att vänsterombuden samordnat sitt agerande. t.ex. genom att välja ut vilka krav som är av taktiska skäl är mest lämpade att driva.

Kapitel 3

Frågeställningar, metod, och källor

På grundval av ovanstående analyser av vänstern inom arbetarrörelsen och kongressdemokratin i SAP har jag formulerat följande frågeställningar

I vilka motioner och debattinlägg kunde man urskilja en vänsterposition? Hur påverkades besluten av detta? Reflekterade kongressdebatten det interna missnöjet ute i partiet. Vilka ideologiska ståndpunkter framfördes i motionerna? Vilken har regeringens politik varit i förhållande till kongressens beslut? Hur påverkas den socialdemokratiska politiken av den interna partiopinionen, i förhållande till vänsterpartiets påverkan?

Den teoretiska grunden i uppsatsen är den materialistiska historieuppfattningen. Den etablerade samhällsvetenskapen är visserligen fullt användbar för att analysera enskilda delar av den politiska utvecklingen. Men för att förstå det politiska skeendet som helhet krävs skarpare verktyg. Historiematerialismen är er ett sådant, eftersom den utgår från att det finns en röd tråd i utvecklingen: de ekonomiska förhållandena och de klassmotsättningar som skapas av dessa förhållanden. Detta betyder inte att det finns ett direkt samband mellan politik och ekonomi:

Den politiska, juridiska, filosofiska, religiösa, konstnärliga, litterära etc. utvecklingen är baserad på den ekonomiska utvecklingen. Men dessa utvecklingslinjer påverkas i sin tur såväl varandra som den gemensamma ekonomiska grundvalen. Det är fel att uppfatta den ekonomiska situationen som enbart orsak - som en alltid aktiv faktor - och tro att allt annat endast kan uppträda som passiv verkan. Det rör sig istället om en växelverkan, där den som grundval fungerande ekonomiska nödvändigheten spelar en avgörande roll i den yttersta prövningen. ( Friedrich Engels 1894 )[19]

Rent praktiskt har jag gått till väga på följande sätt: Jag har studerat de hårdaste debatterna och försökt utröna vänsterpositionen i dessa. En bakgrund och vissa förklaringar ges på varje debattpunkt. Ett antal vänstermotioner har analyserats djupare utifrån begreppen marxism, centrism och vänsterreformism.

Därefter har jag räknat antalet vänsterpräglade motioner och inlägg, i förhållande till det totala antalet på respektive punkt. Sedan har jag undersökt i vilken mån besluten på dessa punkter påverkats i riktning vänster. I slutavsnittet har jag sammanställt resultatet och försökt besvara frågeställningarna. Till sist finns själva slutsatserna och kommentarer kring dessa.

Uppsatsens form är berättande. De viktigaste debatterna och kraven illustreras genom citat. Det beror dels på att jag utgår från ett historiskt betraktelsesätt, dels på att jag anser att det gör framställningen intressantare. Desssutom är en kongress levande historia i allra högsta grav. Besluten avgörs inte bara av det som skrivits i förväg, utan också av debatten och händelserna på själva kongressen.

Alla citat är kursiverade, och det som annars brukar kursiveras är kursiverat i fet stil. De undersökningsresultat som besvarar den centrala frågeställningen, om hur väntern påverkade besluten, återges med fet stil.

Som källor har jag använt program, protokoll, motioner, utlåtanden och förslag från SAP:s kongress 1997. Jag har nyttjat texter av Karl Marx, Friedrich Engels, Leo Trotskij och Rosa Luxemburg, samt Walter Korpis analys av utvecklingen inom arbetarrörelsen. Till grund ligger också min egen 27 åriga erfarenhet som aktiv i arbetarrörelsen.

Engels brev är skrivet 11 år efter Marx död, men överensstämmer väl med de gemensamma teorier dessa utarbetade om den historiska materialismen. Dessutom föll det på Engels lott att i mer populariserad form förklara vilka metoder han och Marx använt när det utarbetat sina teorier. Brevet kan därför betraktas som en ”kvarleva” från den ursprungliga marxistiska teoribildningen.

Citaten från Rosa Luxemburg är hämtad från hennes stridsskrift mot Bernsteins revision av marxismen. Den är skriven alldeles efter att Bernstein lanserade sina idéer, vilka sedan blev den teoretiska grunden för reformismen. Rosa Luxemburg var en av de tidiga marxistiska teoretikerna, och tillika en förgrundsgestalt inom den tyska socialdemokratin. Även hennes bok kan alltså betraktas som en kvarleva från det ursprungliga marxistiska teoriskapandet.

Leo Trotskij var också en tidig marxistisk teoretiker och en av ledarna inom den ryska socialdemokratin. Den citerade boken gavs ursprungligen 1932 under titeln: ”The struggle against fascism, What next.”

Walter Korpi är professor i socialpolitik. Hans bok bygger på 4000 enkäter gjorda bland metallarbetare vid 48 olika arbetsplatser gjorda under perioden 1966-1977, samt på ett stort antal historiska och ideologiska studier av utvecklingen inom arbetarrörelsen.

Dokumenten från partikongressen är otvetydiga kvarlevor, här kan bara tilläggas den stora fördel det innebär att ha tillgång till diskussionsprotokoll. Vartenda ord som yppades i kongressdebatten finns alltså dokumenterat, med hänsyn taget till den språkliga bearbetning som sekreterarna gör.

Kapitel 4

Vänstermotioner och debatter

Partiets arbetssätt.
Under dessa punkter fanns 35 motioner, där det riktades kritik mot att den förda politiken inte stämt överens med partiets beslut och grundläggande värderingar. Det totala antalet motioner på dessa punkter var 261, men en kvantitativ jämförelse är inte relevant eftersom dessa motioner var fördelade på punkter som omfattar många detaljfrågor (organisation, studier, facklig-politisk samverkan, och arbetsgrupper rådslag och program) [20]

I dessa 35 motioner framförs krav på förbättrad partidemokrati, att medlemmarna måste få mer att säga till om genom interna diskussioner och rådslag, och att politiken måste stämma överens med partiprogram och kongressbeslut. I motion 28 skriver Kristianstads arbetarekommun:

Många medlemmar frågar sig om det är långsiktigt strategiska vägval som gjorts, där partiets företrädare gör sig till tolk för liberala idetraditioner eller ännu värre, högerinriktade. Många beslut som fattats med betydande konsekvenser för parti- och fackföreningsmedlemmar, har inte föregåtts av några interna rådslag eller debatter. Att slopa valutaregleringen och kreditreglering är sådana exempel. Likaså skattereformen och pensionsreformer. I oppositionsställning har man utlovat höjda ersättningsnivåer i bland annat A-kassesystemet och en återupprättad arbetslagstiftning. Men som regeringsparti har man beslutat tvärt emot. Det säger sig självt att ett sådant politiskt agerande inte håller i längden. Konsekvenserna har heller inte uteblivit. Medlemmar flyr partiet och vanligt folk vänder ryggen åt politiken. [21]

Socialism och ekonomisk demokrati
I 13 av dessa motioner restes direkta krav på att politiken måste underordnas den socialistiska ideologin och det socialistiska målet, eller att partiet måste sträva mot olika former av kollektivt ägande. Dessa motioner kom som egna från arbetarkommunerna i Hagfors (45), Älvsbyn (74), Sigtuna (100), Norrtälje (104), Västervik (112), Piteå (122), Solna (126), Stockholm (228) och som enskilda från arbetarkommunerna i Lund (57), Värmdö (143), Stockholm (227), Västra Göteborg (250), Trelleborg (1153)

En av de mest vänsterpräglade motionerna under dessa punkter, motion 227, hade författats av SSU:s Stockholmsdistrikt med rubriken: ”Dags att ta det tredje steget”. Denna hade skickats in som enskild av Stockholms arbetarkommun. Med det tredje steget syftade man på det schema som en gång formulerades på trettiotalet, där den politisk demokratin (rösträtten) kommer först, den sociala demokratin (de sociala reformerna) sedan, och därefter den ekonomiska demokratin:

Med ekonomisk demokrati menar vi att makten över hushållandet av våra gemensamma resurser - det vill säga utvinning av råvaror och produktionen av varor och tjänster - ska tillfalla folkflertalet och inte som idag en ekonomisk elit. ( Motion 227) [22]

I motionen framhålls att funktionssocialistiska instrument, som lagar och regleringar, har allt mindre effekt, och att direkt ägande är ett allt viktigare styrmedel. Internationaliseringen av företagen gör dem allt mindre påverkbara för annat än direkt ägarinflytande. De resurser som frigörs genom den tekniska utvecklingen måste styras över till de områden där behoven finns som vården. Detta kräver demokratisk styrning av ekonomin. Människorna är dessutom mer engagerade, kunniga och kritiskt tänkande än tidigare. Därför både kan och vill de ha ökad makt.

Utifrån detta föreslår de att partikongressen ska uttala att ekonomisk demokrati är en för socialdemokratin viktig målsättning , och att partiet ska bedriva en bred folkbildningssatsning kring ekonomisk demokrati, samt anta ett konkret handlingsprogram för att införandet av den ekonomiska demokratin på nästkommande partikongress 2001.

Genom att motion 227 direkt framhåller ägandet av produktionsmedlen som det avgörande är den definitivt vänsterreformistisk . Införandet av ekonomisk demokrati är det centrala i strategin för att skapa ett socialistisk samhälle.

Den ekonomiska demokratin framhålls inte bara som något önskvärt, dess förutsättningar växer fram ur samhällsutvecklingen själv. Vidare anser motionärerna att det är nödvändigt att få en total uppslutning från arbetarklassen, och stöd av en stor del av medelklassen och tjänstemännen. Detta anknyter till marxismens syn på klasskampen, och dess analys av den historiska utvecklingen där villkoren för det socialistiska samhället skapas genom kapitalismens egen utveckling.

Motionen utgår dock endast från den ena , mer progressiva, sidan av kapitalismen utveckling: internationaliseringen, den tekniska utvecklingen och den växande medvetenheten hos lönearbetarna. Den andra , nedbrytande sidan: arbetslöshet och sänkt materiell standard, anses som dämpande och negativa för att förändra samhället i socialistisk riktning. Detta till skillnad från Marx och Engels, för vilka kriser och sämre livsvillkor för arbetarna spelar en avgörande roll i klasskampen. [23]

Motionärerna ansluter sig alltså till delar av den marxistiska teorin, samtidigt som de föreslår ett konkret program för införande av ekonomisk demokrati. Men de är otydliga i fråga om hur detta ska gå till. Socialismen ska införas men de vet inte hur. Detta betyder att motionen har tydliga drag av centrism.

Idelogisk debatt
Motionerna 126 och 228, med rubriken ”Satsning på ideologiska studier och debatt” var också vänsterpräglade. De hade antagits som egna av Solnas och Stockholms arbetarekommuner. I motionerna påpekas att många ledande inom partiet undviker ordet socialism. Partiledningen kritiseras för att genomföra åtgärder som leder bort från de socialistiska målen.

Det gäller avregleringarna, hanteringen av EU frågan, skatteuppgörelsen, de stora neddragningarna i välfärdssystemen och privatisering och bolagisering av offentlig verksamhet. Därefter riktas kritik mot de partiföreträdare som utnyttjat sin ställning för egoistisk syften (kontokortskandaler etc) istället för att leva upp till de socialistiska idealen.

Motionären kritiserar också alla fallskärmar, de kraftiga höjningarna av löner och arvoden för politiker, samt mångsyssleriet inom politiken.

Vi behöver en demokratisk socialistisk och moralisk uppstramning inom vårt parti. Det stärker medlemmarnas entusiasm om vi rakt på sak och utan krusiduller talar om hur vi vill driva politiken efter våra värderingar. Och det är medlemmarnas aktivitet som vårt parti som folkrörelse är beroende av för att kunna hävda oss i val. Den nyckelroll som de många tusentals ideellt arbetande medlemmarna har för vårt partis framgång i val glöms ofta bort av de strateger som är förblindade av det högljudda mediabruset. En klar demokratisk socialistisk framtoning skapar också förtroende hos den stora allmänheten/väljarkåren, som vill ha klara besked om vad partiet står såväl i aktuella frågor som vart vi syftar på längre sikt. [24] (Motion 228)

Vidare framhålls att partiprogrammet innehåller skarp kritik mot den otyglade kapitalismen, och dess oförmåga att förhindra orättvisor, resursslöseri, arbetslöshet och ekonomiska kriser. Därför menar motionärerna att kapitalägarnas makt måste brytas och att inflytandet över näringslivet måste fördelas mer jämt.

Förtroendevalda organ ska sätta gränser för kapitalets bestämmanderätt, och löntagarna ska ha inflytande över sina arbetsplatser. För att uppnå detta måste det finnas ett klart samband mellan dagspolitiken och de långsiktiga socialistiska visionerna. På grundval av detta föreslås en satsning på ideologiska studier och debatt.

På grundval av min förklaringsmodell anknyter motionen till högerreformismens funktionssocialism, men det demokratiska inflytandet över kapitalet betraktas samtidigt som ett medel för att nå det socialistiska målet. Utifrån detta skulle motionen vara både och höger- och vänsterreformistisk, eller kanske mitt emellan. Men så är inte fallet. Funktionssocialism innebar en reglerad kapitalism i socialistisk förklädnad, som även liberaler kunde stödja. Kapitalismens grundvalar rubbade inte heller under 1950-1970-talet i Sverige.

Men det försämrade ekonomiska läget, och den marknadsliberala offensiven, har gjort att även krav på regleringar av ekonomin blivit radikala. Den funktionssocialism som under efterkrigstiden var sammankopplad med högerreformism kan därför betraktas som vänsterreformism idag. Motionens beskrivningar av socialismen som en långsiktig vision, liksom dess krav på ideologiska studier är också karaktäristiska för dagens vänsterreformism inom socialdemokratin.

Demokratin i partiet
De många motionerna om ökad partidemokrati besvarades med hänvisning till förslaget att inrätta ett förtroenderåd, och att den nya tekniken ska användas för att förbättra kommunikationerna inom partiet. [25] Detta föranledde inte någon längre debatt. Skälet till detta var att de organisatoriska frågorna diskuterades under kongressens första dag, Måndag 8/9-1997, innan de stora politiska debatterna kommit igång. Ombuden ansåg troligen att det var bättre att spara på krutet, och istället vädra missnöjet mot den förda politiken på de politiska punkterna senare under veckan. Dessutom hänsköts besluten i dessa frågor till kongressens sista dag. Ändå kunde ombuden rösta igenom ett tilläggsförslag som löd:

Att kongressen uppdrar åt partistyrelsen att i samarbete med partidistrikten och arbetarkommunerna utveckla formerna för den interna kommunikationen mellan medlemmarna, partiorganisationen och de förtroendevalda.

Det blev inte heller någon stor debatt kring motionerna 126, 227 och 228 om den socialistiska ideologin. Skälen till detta var å ena sidan att frågorna behandlades i allra sista minuten under den sista kongressdagen, söndag 14/9, och å andra sidan att partistyrelsen föreslagit en bred ideologisk debatt, vilken ska leda fram till ett nytt partiprogram som ska antas på nästa partikongress.

Att diskussionen om partiets ideologi och arbetssätt ägde rum i slutet av kongressen, trots att de egentligen skulle tagits under dess första dag, kan knappast ha varit en slump. Partiledningen ville troligen undvika en ideologisk strid i början av kongressen, och föredrog att debattera frågorna en efter en.

I de organisatoriska motionerna ställs dessutom konkreta förslag på hur partiet ska handla, till skillnad från de politiska motionerna där det för det handlar om att ta ställning i olika frågor. Politiska ställningstaganden är mindre bindande för partistyrelsen än konkreta krav på handling. Därför kan partistyrelsen acceptera krav på att ekonomisk demokrati som ett mål, samtidigt som den avvisar krav på ett handlingsprogram för att införa ekonomisk demokrati

Resultatet av de ideologiska motionerna kommer alltså att visa sig efter kongressen. Under våren 1999 gav partiet ut ett diskussionsmaterial om partiprogrammet som diskuterats i studiecirklar och studiegrupper. Där ställs bland annat frågor om det marxistiska idearvet, klassperspektivet, kritiken mot kapitalismen, och olika möjligheter att begränsa kapitalets makt som löntagare, och medborgare samt genom direkt samhällelig styrning och ägande. [26]

Den diskussion som undveks på partikongressen har alltså förts desto mer intensivt därefter. De många ideologiska motionerna fick partiledningen att göra en ordentlig satsning på en bred ideologisk debatt. Det första skedet i denna debatt avslutades den 31 mats 1999, då alla synpunkter till programkommissionen skulle vara inlämnade. Förslaget till nytt partiprogram presenteras i augusti år 2000. Remisser och motioner ska vara inlämnade senast 1 dec. år 2000. Utifrån dessa utformas ett nytt förslag som ska diskuteras och läggas fast på partikongressen under hösten år 2001.

Politiska riktlinjer
Desto högre svallade debattens vågor på tisdagsmorgonen, vid behandlingen av de politiska riktlinjerna. 20 av 48 talare (42%) kritiserade partiledningen från vänster:

Vi kan se en växande klyfta mellan folket och dess valda representanter. De förtroendevalda har blivit politikerna, de där som bara skär ner. [27] Det tyckte Johnny Andersson från Örebro och påpekade att förslaget till riktlinjer var ett steg tillbaka.

Många av de beslut som fattats på regeringsnivå under de senaste åren har fått mig och många andra att uppleva att vi inte riktigt känner igen oss i vårt eget parti [28], menade Gun Erlandsson från Jönköping.

Allan Mattsson från Dalarna var tveksam till om partiet hade de redskap som behövs för att halvera arbetslösheten, och krävde att statsbudgetens överskott ska användas för att stimulera ekonomin och inte för att amortera på statsskulden.

Stig Carlsson från Norrbotten instämde. Han ansåg att budgetsaneringen motverkat sitt syfte, eftersom de minskade ersättningsnivåerna minskat hushållens köpkraft.

Mona Hillman-Pinheiro från Västernorrland ansåg att riktlinjernas inledning var ytlig och grund, och ville helst skriva om alltihop; men ansåg inte att detta var realistiskt. [29]

Susanna Melin från Dalarna föreslog ett tillägg till riktlinjerna som löd:

Demokratin och politiken, som ju skulle vara folkets motkraft mot kapitalet, får allt svårare att hävda sig i en internationaliserad världs. De globala kapitalrörelserna gör att handlingsutrymmet för de nationella parlamenten minskar. Kampen mellan arbete och kapital, mellan fattiga och rika, pågår för fullt. Samtidigt riskerar demokratin att försvagas underifrån när människor inte känner makt över sin egen vardag.

Philip Johnsson från Värmland föreslog en skrivning som löd:

Globaliseringen av ekonomin är vår demokratis stora utmaning. Socialdemokratin - som internationell rörelse - måste utmana de krafter som i allt snabbare takt ökar klyftorna. En av socialdemokratins viktigaste uppgifter är att på alla nivåer stärka samarbetet folken emellan. Målet är att människor i demokratiska stater är herrar på vår enda jord. [30]

Båda dessa avslogs, den först nämnda dock efter en försöksvotering. En rad andra ändringsförslag remitterades emellertid till redaktionsutskottet.

Makt och demokrati
Örebrodelegationen, vilken ofta ställde sig till vänster om partiledningen, föreslog en helt ny skrivning under rubriken ”Makt och demokrati”, som efter remiss till redaktionsutskottet antogs. Där reflekterades en del av den kritik som framförts i diskussionen om riktlinjerna, och i motionerna om organisation och ideologi. Eftersom detta var en av de områden där partistyrelsen tvingades acceptera mer vänsterbetonade skrivningar återges den i sin helhet:

1900-talets främsta politiska projekt har varit demokratin. Den allmänna rösträtten, de politiska partierna och parlamentarismen har lagt grunden för ett demokratiskt välfärdssamhälle. Människorna är idag bättre utbildade än förr, de har bättre ekonomi och bor bättre. Trots detta är en stor grupp människor inte delaktiga i samhällets utveckling. Alltför många uttrycker vanmakt i vardagen och upplever en växande klyfta mellan folket och folkets valda representanter. Arbetslöshet, segregation och ekonomiska klyftor ökad detta avstånd.

Detta är en utmaning som handlar om de demokratiska beslutens räckvidd och kraft samt om människors delaktighet. Demokratin kan bara försvaras och fördjupas om medborgare och folkvalda hyser en stark tilltro till att det med gemensamma ansträngningar går att förändra samhället och den egna livssituationen.

Ungdomars intresse för politik och demokrati har minskat. Arbetslöshet och utanförskap riskerar i förlängningen att leda till ökat våld, mobbning, rasism och tro på auktoritärt ledarskap. Utvecklingen kräver att den parlamentariska demokratin fördjupas. Möjligheten till inflytande och makt över sitt eget liv i närsamhället, arbetslivet och samhället i stort är väsentliga och nödvändiga inslag i en levande demokrati.

LO s rättviseutredning visar på en växande vanmakt och utanförskap. Att vända denna utveckling är en av den gemensamma arbetarrörelsens viktigaste utmaningar. Facklig-politisk samverkan krävs - vid sidan av många andra samarbetsformer - för att utveckla demokratin och fullfölja 1900-talets stora demokratiprojekt. Demokrati innefattar att verka tillsammans med andra, förstå konsekvenserna och ta ansvar för gemensamma beslut.

Om medborgarna ges tillfälle att möta, tala med och arbeta tillsammans med förtroendevalda skapas förståelse för det gemensamma. Då ökar människor självtillit och människors tilltro till politik och demokrati.

Vi har i vårt land goda möjligheter att stärka medborgarnas makt över sin vardag. Mycket av det som människor vill ha inflytande över - barnomsorgen, skolan, sjukvården och äldreomsorgen - är gemensamt finansierat och demokratiskt styrt. Vi har en lång folkrörelsetradition. Sverige är ett av världens föreningstätaste länder. Många människor arbetar redan på frivillig basis och tar ansvar för omfattande verksamheter, till exempel inom idrottsrörelsen och kyrkorna. Vi ser allt fler exempel på hur människor tar egna initiativ i samhället.

Nya former. Engagemang, delaktighet, inflytande och ansvar kan skapas på många olika sätt. Det kan vara att öppna rakare beslutsvägar, skapa fler alternativa former för politiskt engagemang eller pröva nya organisatoriska former.

Inflytande och resurser ska fördelas lika. Vi vill förändra maktstrukturer och bejaka olikheter. Invandrare ska ha en rättmätig plats i beslutsorganen. Socialdemokratin ska i detta avseende vara en förebild

Jämställd politisk representation. Varvade listor är en självklarhet. Sverige har som enda land i världen en regering med hälften kvinnor och hälften män. Socialdemokratins ambition är att förverkliga en jämn könsrepresentation och jämställdhet i alla delar av partiet och i alla beslutande församlingar.

Informationstekniken innebär förändringar för demokratin. Vi ska särskilt uppmuntra projekt där informations- och kommunikationstekniken används för att stärka det demokratiska arbetet.

Kapitalets internationalisering är en utmaning för demokratin. Mobilisering av människor är nu liksom tidigare i historien vår främsta metod för att värna demokratin. I Europa, såväl som globalt, behövs organ som kan vara en demokratisk motkraft. Vi måste skapa en arbetarrörelse över nationsgränserna.

Barns och ungdomars rätt till inflytande. Barn och ungdomar ska ges möjligheter att påverka beslut som de berörs av. Deras rättigheter ska respekteras. Intentionerna i FN:s barnkonvention ska överföras till svenska förhållanden.

Nya ägandefomer kan utveckla demokratin. Vi ser positivt på utveckling mot fler lösningar och förnyade ägandeformer - till exempel kooperativa och löntagarägda företag - inte minst för att hela Sverige ska växa.

Vidareutveckla folkrörelsetraditionen. Folkrörelsens grund och styrka är öppenheten mot omvärlden och viljan till samhällsförändring. Nya arbetsfomer, exempelvis sociala rörelser med nätverk, byutvecklingsgrupper med mera, blir en självklar del i det framtida folkrörelsearbetet. (Protokoll del 3, s 288-290)

Klyftan mellan folket å ena sidan, och politikerna och kapitalet å den andra beskrivs, liksom kravet på ökad folklig makt på alla nivåer. Folkrörelsearbete och mobilisering av människor är medlet för att hävda detta. Men vilka befogenheter ska den folkliga makten, dvs demokratin, ha?

Räcker det verkligen att göra fler delaktiga i de politiska besluten eller att få fler invandrare och kvinnor som är fortroendevalda, när marknaden och det internationella kapitalet ställer villkoren för politiken? Räcker det med en arbetarrörelse över nationsgränserna, och fler kooperativa och löntagarägda företag, för att motverka kapitalets makt? Dessa frågor är obesvarade.

Texten är därför en tydlig kompromiss mellan partiledningen och de mer vänsterorienterade ombuden, mellan höger och vänster inom partiet. Men den lyfter fram avgörande problem och frågor, till skillnad från riktlinjerna i övrigt, där det ofta finns en tendens av att tona ner de ekonomiska och sociala problemen, eller att betrakta dem som något övergående. Därför måste texten betraktas som en framgång för partivänstern.

Demokrati och författning
På tisdagskvällen behandlades motioner kring demokrati och författningsfrågor. Här fanns en motion från Strömsunds arbetarkommun (nr.262) med rubriken ”Stoppa reträtten”.

I denna motion framhålls att regeringens, riksdagsgruppen och partistyrelsen har gjort en ideologisk reträtt som inte har någon som helst förankring hos medlemsmajoriteten. Att idén om den generella välfärden har övergetts för marknadskrafterna, och att den socialdemokratiska partieliten sviker arbetarrörelsens visioner om ett samhälle för alla, byggt på frihet och jämlikhet:

I stället för att uthålligt försvara den generella välfärden böjer man sig för den långsiktiga opinionsbildning som näringslivet och dess kampanjorganisationer bedriver för att åstadkomma en avrustning av den svenska modellen. Opinionsbildande socialdemokrater har då och då givit näring åt svekdebatten genom att anamma och argumentera för marknadsekonomernas nyliberala uppfattningar att den offentliga sektorn blivit för stark och att välfärden passiviserar individen och tar bort enskilt ansvar och initiativ. I stället för att ta konsekvenserna av dessa ideologiska kullerbyttor och söka utträde ur partiet, försvarar dessa förklädda nyliberaler sitt fortsatta medlemskap i socialdemokraterna med att hävda att de är socialdemokratiska förnyare! (Motion 262) [31]

Som alternativ till detta hävdar motionären en strategi för ekonomisk och social jämlikhet. Därför föreslås att den socialdemokratiska politiken inriktning ska vara en demokratisk styrning av den ekonomiska politiken, en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett generellt välfärdssystem, utbildningsmöjligheter för alla, självbestämmande och delaktighet för individen och skydd för den personliga integriteten.

I partistyrelsens utlåtande över motionen uttrycks förståelse för den frustration som kan uppstå när politikens verktyg inte räcker till för att uppnå solidaritet och rättvisa . Partistyrelsen avvisar dock påståendet att saneringen av statsfinanserna skulle vara ett exempel på att utvecklingen inte längre styrs av politiken; och framhåller att denna sanering var nödvändig för det politiska systemet trovärdighet. Ändå avslås inte motionen utan anses besvarad med hänvisning till den maktutredning som regeringen skulle tillsätta. Denna ska belysa vad som har hänt med folkstyret under 1990-talet, och hur man ska komma åt maktgrupper utanför nationell kontroll.

I debatten menade motionären, Sven-Erik Sveed, att socialdemokratin inte ska försöka vinna borgerliga väljargrupper genom att sälja sin skäl och söka kompromisser med borgerliga partier: Socialdemokratin får aldrig glömma att dess bas är en brett definierad arbetarklass samt stora tjänstemannagrupper med en positiv inställning till det solidariska samhället och den generella välfärden” [32]Han menade därför att det krävs en tydlig ideologisk framtoning för att vinna nästa val, men förklarade sig dock nöjd med att frågorna kommer att belysas av en kommande maktutredning.

Motionären är alltså väldigt radikal i ord, med sina krav på demokratisk styrning av ekonomin och ideologisk framtoning. Men hur detta konkret ska gå till är oklart?. Detta är karaktäristiskt för vänsterreformismen.

Trots att motionären inte framhärdade ansåg sig partistyrelsens föredragande Thage G. Pettersson nödgad att kommentera motionen. Han lovade motionären att han personligen ska överlämna motionen till den demokratiberedning som regeringen ska tillsätta. Trots att kritiken i motionen var mycket skarp avstod partiledningen alltså från att besvara den. Istället fick man motionären att acceptera att frågan skulle begravas i en utredning. Syftet var sannolikt, liksom i de två tidigare fallen, att undvika en debatt om den övergripande ideologiska inriktningen av politiken.

Ekonomi och skatter
På onsdag morgon bröt den stora debatten om ekonomi och skatter loss. I 89 av 164 skattemotioner (56%) krävdes att egenavgifterna ska avskaffas, att värnskatten ska behållas, eller att skatten på kapitalet ska höjas. I 46 av dessa förespråkades ökad skatt på kapitalet, [33] framförallt genom införande av sk proms (produktionsomsättningsskatt), vilket innebär att en del av dagens arbetsgivaravgifter och inkomstskatter ersätts av skatt på hela omsättningen i företagen. Det betyder att det inte bara är lönesumman som kommer att beskattas, utan även maskiner, byggnader och vinster. Det fanns också krav på högre företags-, kapital- och förmögenhetsskatter, samt krav på omsättningsskatt på handel med värdepapper..

I ett 20-tal motioner fanns krav på att värnskatten ska behållas, dvs de extra fem procenten i statskatt som de högst avlönade får betala. Lika många yrkade på att egenavgifterna ska avskaffas och ersättas av arbetsgivaravgifter.

Punkten inleddes med en allmän diskussion om den ekonomiska politiken. Allan Mattson upprepade kritiken mot regeringens mål om ett överskott på 2% i statsbudgeten över en konjunkturcykel, och krävde ekonomiska stimulanser, ökade bidrag till kommuner och landsting och högre transfereringar till hushållen i form av t.ex. barnbidrag. 5 av 6 talare instämde i detta. Sören Wibe lade fram ett tillägg till riktlinjerna som partistyrelsen yrkade avslag på. Detta röstades dock igenom av kongressen med följande lydelse:

Målet om ett överskott på två procent ska dock ej tillåtas hindra genomförandet av en politik för full sysselsättning utan vara underordnat detta mål. (Protokoll del 2 , s 23)

Debatten blottlade skillnader av höger-vänster karaktär mellan partiledningen och partimedlemmarna. På basplanet krävde de flesta att kampen mot arbetslösheten ska gå före kravet på budgetöverskott och återbetalning av statsskulden. Monetaristisk inflationsbekämpning stod mot keynesiansk stimulanspolitik. Beslutet blev en kompromiss om att målet om full sysselsättning ska vara överordnat målet om överskott i statsbudgeten.

Däremot framgick inte vilket målet skulle vara när konjunkturen går ner, och såväl arbetslöshet som budgetunderskott stiger samtidigt. Detta var det dilemma som den socialdemokratiska regeringen ställdes inför när den tillträdde 1994. I valrörelsen hade partiet lovat att främsta medlet att sänka budgetunderskottet ska vara att minska arbetslösheten.

Under trycket av kapitalet och den ekonomiska krisen pressades regeringen istället till en hård budgetåtstramning, genom nedskärningar och skattehöjningar. Denna åtstramning uppgick till 160 miljarder. Detta begränsade efterfrågan i ekonomin, vilket höll arbetslösheten uppe. Samtidigt fortsatte nedskräningarna i trygghetssystemen och den offentliga verksamheten.

Denna politik är den avgörande förklaringen till den vänsteropposition som växt fram i partiet, och till det rekordlåga resultatet i valet 1998. Frågan är om denna politik kommer att upprepas när konjunkturen faller igen, och om det finns något alternativ? PÅ denna punkt är både partiledningen och partivänstern svaret skyldiga.

Någon ordentlig debatt om det ekonomiska läget, och hotet om kommande ekonomiska kriser, fördes inte på kongressen. De flesta verkade förutsätta att konjunkturuppgången kommer att vara för evigt. Eller kanske var det som på börsen: ingen vill eller vågar tala om det som alla vet? Beslutet är därför enbart bindande för regeringen så länge ekonomin går bra.

I själva skattediskussionen [34]var 15 av 27 talare (56%) kritiska mot egenavgifter eller krävde produktionsskatt och högre skatter för högavlönade och kapitalägare. 3 talare krävde proms eller höjda kapitalskatter. 8 talare kritiserade regeringens förslag att avskaffa värnskatten för personer som tjänar mellan 20 000 och 30 000, eller krävde att skatten för höginkomsttagare på annat sätt ska höjas. 8 talare krävde också att egenavgifterna ska avskaffas.

Gun Britt Penderos från Skåne ansåg att egenavgifterna är ett borgerligt påfund och att de slår orättvist. Jan Svärd från samma distrikt framhöll att det finns 200 miljarder i börsföretagen som inte används, och att dessa passiva pengar måste beskattas och användas för att öka den privata och den offentliga efterfrågan. Partistyrelens föredragande Tomas Östros avslog kravet på proms med argumentet att tillväxten skulle hämmas om vi beskattar på ett anat sätt än man gör i omvärlden. Han höll fast vid regeringens förslag och värnskatterna.

Däremot accepterade han ett förslag till kompromiss i riktlinjerna i fråga om socialförsäkringarnas finansiering. Denna utarbetades av redaktionsutskottet och lyder:

Generella välfärdssystem bör i största möjliga utsträckning finansieras genom arbetsgivaravgifter och skatter. Egenavgifterna till sjukförsäkringen bör ersättas av arbetsgivaravgifter. Pensionsuppgörelsen innebär dock att finansiering av framtida pensioner delvis ska ske med egenavgifter. Löntagarna ska kompenseras fullt ut för den ökning av egenavgifterna som detta förutsätter. (Protokoll del 2, s 139)

Förslaget bifölls med 167 röster mot 147. Totalt 37 ombud från Västerbotten, Jämtland, Älvsborgs Södra, Jönköping och Dalarna reserverade sig mot beslutet med krav på att brytpunkten för värnskatten inte ska höjas.

Även i skattefrågan finns en ideologisk dimension. Det handlar ytterst om skatter eller avgifter och privata försäkringar. Det starka motståndet mot egenavgifter beror inte bara på att de gynnar höginkomsttagarna, utan även på att de betraktas som ett steg mot en privat försäkring.

Kraven på produktionsskatt och höjda kapitalskatter vittnar också om att många i partiet vill gå i motsatt riktning. Att på detta sätt beskatta själva produktionsvärdet, betyder att det offentliga inte längre ska finansieras av själva löneandelen utan av vinstandelen i företagen. Detta är ett rött skynke för de borgerliga partierna och arbetsgivarna, eftersom det direkt beskär kapitalets tillgångar

Att ombuden ändå kunde förmås acceptera egenavgifter till pensionen berodde sannolikt på att de ställts inför ”fait accompli”, i form av pensionsöverenskommelsen mellan partierna. Beslutet var redan fattat, om än att det gick stick i stäv med partiets rådslag om pensionerna, där det nya systemet sågades av de flesta.

EMU

Under onsdagen diskuterades också EMU. Före kongressen hade det genomförts ett rådslag i partiet om valutaunionen. Detta är troligen en förklaring till det stora antalet motionr, 67 stycken. Bland dessa fanns endast 8 för EMU (12%) medan 40 var emot (60%). I 19 av motionerna (28%) fanns en avvaktande hållning med krav på att Sverige inte skulle delta från start och sedan folkomrösta. De övriga 5 krävde olika former av studiekampanjer etc. Av de 30 motioner som antagits som arbetarkommunernas egna var 1 för (3%), 17 emot (57%), och 12 för att avvakta och folkomrösta (40%). [35]

Det tydliga motståndet i partiet, och bland av folket i allmänhet, hade emellertid avgjort frågan på förhand. Partistyrelsen kunde inte föreslå annat än att Sverige ska avstå från att delta i EMU från starten 1 januari 1999. Om Sverige ska ansluta sig ska frågan först behandlas av partikongress, och sedan avgöras av svenska folket i val, antingen riksdagsval eller folkomröstning. Partistyrelsens motiv för detta var främst det svaga folkliga stödet:

Det svenska politiska systemets trovärdighet skulle riskera ett starkt ifrågasättande om riksdagen i höst beslutade om detta stora steg. Samtidigt skulle EU och det svenska EU medlemskapet bli än mer ifrågasatta. Till detta kan läggas de frågetecken som föreligger kring de ekonomiska konsekvenserna för den svenska ekonomins utveckling vid ett inträde i valutaunionen. (EMU, motioner och partistyrelsens utlåtanden , s. 84)

Detta visar att partistyrelsens nej inte berodde på att den är negativ mot EMU i sig, utan på bristen på stöd bland medlemmarna och väljarna.

I diskussionen var 7 av 11(64%) av talarna emot EMU, 2 av 11 (18%) var för och lika många avvaktande. [36]:

...de politiska demokratierna i Europa måste samarbeta för att vara en motkraft till den skenande kapitalismen i världen. Ett av stegen dit var just den gemensamma valutaunionen. Det menade Philip Johnsson från Värmland.

Clarence Helgesson från Göteborg invände att EMU är ett högerprojekt där kapitalets fria rörlighet är grunden: Att tro att EMU skulle kunna bli en motvikt till kapitalet är rent önsketänkande. EMUs regler kommer hindra all inskränkning av kapitalets rörlighet. Vi ger upp friheten att föra en egen politik. Han ansåg också att arbetslösheten kommer att permanentas om vi ansluter oss.

Sven Erik Sveed från Jämtland ansåg att EMU handlar om huruvida vi ska överge grundideologin - den demokratiska socialismen - och inordna oss i en nyliberal maktkoncentration. Carina Brandt, Örebro, varnande för att ett inträde kommer att göra den generella välfärdspolitiken omöjlig, eftersom vi tvingas anpassa skatter och finanspolitik till övriga EMU länder.

Motståndet mot EU och EMU har varit och är den största frågan för partiets vänsteropposition. Det finns även ett nätverk för att kanalisera kritiken: ”Socialdemokratiska EU-kritiker”.I EU frågan finns både nationalistiska argument och vänsterargument. Vänsterargumenten är särskilt framträdande beträffande EMU, vilket tydligt framgick av debatten. Partiledningen har mycket svårt att övertyga partiet om att EMU och den europeiska riksbanken är en motkraft till det internationella kapitalet.

De flesta anser istället att en europeisk valuta tvärtom är ett av redskap för det internationella kapitalets maktutövning, och att kapitalets fria rörlighet är en av EUs grundpelare.

När socialdemokraterna höll extrakongress under våren 1996 var EMU en av de frågor som bordlades på grund av de stora motståndet. Ett syfte med det rådslag som genomfördes innan kongressen var att försöka vända opinionen inom partiet. Om detta hade lyckats hade partiledningen säkerligen satsat på en EMU anslutning från starten. I andra frågor, inte minst EU frågan självt, tvekade inte partiledningen att köra över opinionen bland både väljare och partimedlemmar.

Besluten att inte deltaga i EMU från starten var en av partivänstern viktigaste framgångar. Motståndet var så starkt att det helt enkelt inte var möjligt att driva igenom ett sådant beslut. Dessutom var det nödvändigt för partiledningen att samla partiet inför valet. Detta betyder inte att striden om EMU är avgjord, men motståndarna har vunnit en delseger.

I skrivande stund har partiledningen inkallat en extrakongress om EMU till våren år 2000. Socialdemokratiska EU-kritiker befarar att partiledningen kommer att satsa allt på ett kort på denna kongress, och försöka driva igenom en beslut om anslutning till EMU. Man bedömer också att detta tillsammans med Ja-sidans överlägsna ekonomiska resurser gör att de kan vinna en folkomröstning.

Därför kommer EU kritikerna att försöka samla underskrifter från partimedlemmarna bakom kravet på att SAP:s ställningstagande till EMU ska avgöras av en medlemsomröstning inom partiet. Om 1/20 av medlemmarna kräver en sådan omröstning måste den genomföras.

A-kassa , anställningsskydd och arbetstider.
Frågan om A-kassan och anställningsskydd (LAS), har föranlett några av de största interna striderna inom socialdemokratin under nittiotalet. Den borgerliga regeringen 1991-1994 ändrade LAS, förlängde möjligheten att provanställa till ett år och gav arbetsgivarna möjlighet att undanta två personer från turordningsreglerna vid personalminskningar. Man sänkte också A-kassan från 90 till 80 %.

När socialdemokraterna var i opposition lovade partiet att återställa A-kassan och LAS. Efter valsegern 1994 återställdes LAS, men A-kassan sänktes ytterligare till 75%. Regeringen började också diskutera att införa en bortre parentes i A-kassan, trots att man kritiserat den förra borgerliga regeringen planer på att införa en sådan.

Detta föranledde massiv kritik inom partiet och flera fackliga proteströrelser under 1995-1996. Regeringen backade inför detta och höjde A-kassan till 80%. Samtidigt lades frågan om den bortre parentesen på is.

I början av 1997 genomförde regeringen en ny förändring av LAS. Denna innebar att möjlighet för visstidsanställning upp till ett år, jämfört med 6 månader tidigare. Möjligheten att förhandla bort LAS flyttades från den centrala nivån till den lokala. Rätten för de som avskedats från en verksamhet att ha företräde till återanställning förkortades från 12 månader till 6. Samtidigt ökade möjligheterna för deltidsanställda att få heltid.

Dessa frågor diskuterades under torsdagen på kongressen. I 14 av 29 motioner om arbetsrätt (48%) ställdes krav på att förändringarna av LAS ska upphävas. [37] Alla dessa motioner var antagna som egna, och bland dem fanns några av de största och tyngsta arbetarekommunerna som Malmö, Stockholm, Hisingen och Göteborg Nordost. 10 av 11 talare (91%) stödde motionerna.

Ett förslag om att förändringarna i LAS måste omprövas föll med 133 mot 162 röster för partistyrelsens avslagsyrkande. Kravet på en översyn av förändringarna i LAS röstades dock igenom mot partistyrelsens vilja. [38]

Vänsterkritikerna tog dock revansch i debatten om arbetstidslagen som hölls under lördagen. Regeringen hade kört över opinionen i partiet och LO vad gäller LAS. Därför befarade många att samma skulle ske i fråga om arbetstidslagen . I 13 av 93 motioner om arbetstid (14%) behandlades arbetstidslagen, och i alla dessa avvisades förändringar av lagen till löntagarnas nackdel, t.ex. vad gäller veckoarbetstid, övertid, vilotid etc. Bland motionärerna fanns åter tunga arbetarekommuner som Stockholm, Malmö, Gävle, Karlskrona, Luleå och Umeå. [39] I debatten gick 9 av 22 talare (41%) emot en sådan förändring av arbetstidslagen.

På denna punkt förlorade partistyrelsen. Motion 1600 från Umeå arbetarekommun röstades igenom. Den innebar att partistyrelsen fick i uppdrag att bevaka att regeringen inte lägger fram något arbetstidsförslag (likt arbetstidskommitens förslag) som förskjuter makten till arbetsgivarnas fördel. Det tillkom också en skrivning i riktlinjerna som löd:

Produktionen, verksamheterna och de anställda ställer ökade krav på flexibel arbetstid. Detta förutsätter en bra arbetsorganisation. Det är nödvändigt med ett starkt löntagarinflytande över arbetstidens förläggning. Det gynnar de anställda och ökar verksamheternas effektivitet. Inflytandet ska garanteras genom lagar och kollektivavtal. Arbetstidslagen ska skydda de anställda mot godtycklig behandling [40]

De flesta motionerna under punkten om arbetstid handlade dock om en förkortning av normalarbetstiden till 35 eller 30 timmar per vecka. I 55 av 93 motioner (60%) ställdes dessa krav, och 9 av 22 talare pläderade för en lagstiftning om förkortad arbetstid.

Detta föranledde dock ingen större strid, eftersom extrakongressen 1996 röstat igenom kravet på en successiv sänkning av arbetstiden, om det visar sig att detta inte går att åstadkomma detta avtalsvägen.

Desto starkare var kraven på att A-kassan måste återställas till 90%, och ett nej till införande av den sk.”bortre parentesen”, dvs. att man efter ett visst antal erättningsperioder ska kunna bli utförsäkrad. 27 motioner handlade om detta. 24 av dessa var arbetarkommunernas egna. [41] Motionerna återfanns under rubriken ”Arbetsmarknadspolitik” som täckte många frågor. Därför är en kvantitativ jämförelse inte intressant i detta fall.

Frågan diskuterades under torsdagen. 15 av 26 talare (58%) kritiserade den bortre parentesen eller krävde en höjning av A-kassan till 90%.

Har vi glömt höstens och vinterns strid om den bortre parentesen? Är partistyrelsen beredd att åter frammana strid inom rörelsen .[42] Det undrade Nils Persson från Dalarna. Peter Kennerfalk från Östergötland fyllde i: Det förslag som ligger framför oss på sidan 32 är negativt och föraktfullt gentemot de arbetslösa. [43]

Efter remiss till redaktionsutskottet antogs en text som bland annat innebar att höjningar av A-kassan är möjliga först när sysselsättningsmålet (om halverad öppen arbetslöshet min anm/MO) är nått, och tryggheten i vården och skolan är säkrad. [44]Kraven på en snar höjning av A-kassan avslogs alltså.

Däremot röstades motionerna om nej till en bortre parentes igenom med 168-129. [45]Dessa frågor är direkt kopplade till styrkeförhållandena mellan arbete och kapital, och har därför en klar höger/vänsterdimension.

Partikongressen beslut i dessa frågor är därför övervägande till partivänsterns fördel. Kravet på en omedelbar höjning av A-kassan avslogs förvisso. Men kongressen sa ett klart nej till en bortre parentes, och till förändringar av arbetstidslagen som är till löntagarnas nackdel. Några förslag i den riktningen har heller inte lagts fram av regeringen.

Den offentliga verksamheten
Vid den förra socialdemokratiska partikongressen 1993 beslutades att kärnverksamheterna i den offentliga sektorn, som vård, utbildning samt barn och äldreomsorg, ska vara fredade från nedskärningar. Detta gick partiet till val på 1994. I motsats till detta fortsatte de besparingar som inletts under regeringen Bildts tid. Under åren 1993-1997 minskades kommunernas inkomster med 22 miljarder genom statliga beslut och ca 100 000 människor förlorade sina jobb. [46]

Därför var det upplagt för en hård strid om den offentliga sektorn på partikongressen. Det saknades heller inte motioner på dessa områden. Totalt fanns 158 motioner kring välfärd, vård, omsorg och skola, och i nästan samtliga dessa fanns krav på ökade resurser. [47]Att det finns en ideologisk dimension i dessa frågor behöver väl knappast påpekas. Frågan hur mycket den statliga och kommunala verksamheten ska kosta, och om den ska bedrivas i offentlig regi eller utsättas för anbud och privatisering, är en av de stora stridsfrågorna mellan höger och vänster i svensk politik.

Men just på grund av att trycket var så starkt i dessa frågor uteblev striden. Regeringen hade föreslagit att statsbidragen till kommuner och landsting ska öka med 4 miljarder 1997 och ytterligare 4 miljarder 1998. I sitt inledningstal till kongressen meddelade Persson att nivån skulle höjas med lika mycket både under 1999 och år 2000. Därtill kom löften om att ta bort avgifterna i sjukvården för barn och ungdomar, och att återställa nivån på barnbidragen till 750 kronor.

Kapitel 5

Vänsterpolitik genom vänster i SAP

Andel vänstermotioner och talare för dessa motioner

Vänstermotioner talare för motioner

Produktionsskatt, värnskatt, egenavg. 54% (89/164) 56% (15/27)

Nej till EMU 60% (40/67) 64% (7/11)

Återställ LAS 48% (14/29) 91%(10/11)

Nej till försämrad arbetstidslag 14% (13/93) 41% (9/22)

Lag om förkortad arbetstid 60% (55/93) 41% (9/22)

90% A-kassa, Nej till bortre parentes 58% (15/26

En sammanfattning av debatten och besluten
Punkterna om organisation, ideologi och offentlig verksamhet ingår inte i ovanstående tabell, eftersom motionerna på denna punkt var spridda på en rad olika avsnitt. Inte heller återfinns motionerna om makt och demokrati eftersom dessa återfanns på områden där det var väldigt få motioner.

Jämförelsen beträffande antalet talare ska inte tolkas som att övriga talare var emot motionerna. Istället diskuterade de andra motioner. I själva verket var debatten mellan vänstern och högern i partiet i de flesta fall detsamma som en debatt mellan kritiska ombud och ledamöter i partistyrelsen.

Beträffande ekonomi och skatter fick vänstern igenom kravet på att målet om full sysselsättning ska vara överordnat målet om överskott i statsbudgeten. Kravet att inte höja gränsen för värnskatten avslogs. I fråga om egenavgifterna blev det en kompromiss där egenavgifterna för sjukförsäkringen ska överföras till pensionen, och att löntagarna ska kompenseras för detta.

Frågan om EMU var vunnen redan innan för vänstern, eftersom partistyrelsen föreslagit att Sverige inte ska vara med från start och även flaggat för en folkomröstning. Vad det gäller LAS förlorade vänstern knappt med 133 röster mot 162, men den vann ett lillfinger genom att kravet på en översyn röstades igenom.

I fråga om arbetstidslagen segrade vänstern genom beslutet att partistyrelsen ska bevaka att regeringen inte lägger fram något förslag som är till arbetsgivarnas fördel. Den bortre parentesen röstade också ner, med röstsiffrorna 168-129 till partistyrelsen nackdel. Däremot avslogs kravet på en omedelbar höjning av A-kassan till 90%.

När det gäller den offentliga sektorn gjorde partiledningen eftergifter både innan och i början av kongressen genom ökade anslag till kommuner och landsting och den fria sjukvården för barnen.

Den hårda kritik som riktades i olika motionerna kring ideologi fick partiledningen att göra en satsning på en bred ideologisk debatt i samband med revisionen av partiprogrammet. I makt och demokratifrågorna fick vänstern igenom en skrivning som kritiserar maktkoncentrationen och ställer krav på folklig makt och mobilisering. Dessutom togs beslut om en maktutredning.

Antal vinst, förlust och oavgjorda för partivänstern

vinst oavgjord förlust

Skatter, ekonomi 1 1 1

EMU 2 0 0

LAS 0 1 1

Akassan 1 0 1

Arbetstid 1 0 0

Offentlig sektor 2 0 0

Ideologi 1 0 0

Makt och demokrati 1 1 0

Summa 9 3 3

Här ska dock tilläggas att detta gäller de frågor där vänstern tog strid. Självklart fick partiledningen igenom sina förslag på många punkter utan strid. Men min undersökning är begränsad till frågan om hur partivänstern påverkade besluten i de frågor där de tog strid. Studien handlar heller inte om vänsteroppositionen styrka i allmänhet, i förhållande till partihögern och partiledningen. För att utreda detta krävs en betydligt bredare ansats.

Resultatet av undersökningen är således att vänstern hade betydelsefulla framgångar. Att den vann i 9 av 15 verkliga eller potentiella stridsfrågor (60%), och förlorade i bara 3 av 15 frågor (20%) visar detta.

Kongressen och det interna missnöjet.

Frågan är om kongressdebatterna motsvarar stämningarna och kraven ute i partiet? Förhindras kritik att komma fram till kongressen genom att arbetarkommunerna har möjlighet att stoppa motioner? Den frågan ställs i kapitel 2. Om man ser till motionerna som helhet stämmer inte detta. Motionerna stämde väl överens med den vänsterkritik som funnits under åren innan kongressen, och detta präglade också debatten på kongressen. Däremot kan och har säkert kritik hindrats i det enskilda fallet, men detta vägs upp av att det alltid finns andra motioner som reser samma krav.

Kritik innan kongressen gällde frågan om att regeringens politik inte stämt överens med dess ideologi och medlemmarnas åsikter. I fråga om EU och EMU var missnöjet så stort att det bildats ett nätverk av EU kritiska socialdemokrater, och att 3 av 7 socialdemokratiska EU parlamentariker tillhörde den EU kritiska falangen.

Den keynesianska kritiken mot den ekonomiska politiken är ett kännemärke för vänstern inom partiet. Detsamma gäller kravet på högre skatter på kapitalet och de högavlönade. Frågan om A-kassan, LAS, och arbetstiderna hade präglat de fackligt dominerande vänsterprotesterna i partiet och LO, vilket också uttryckts genom flera proteströrelser under 1995-1996.

Kravet på ökade resurser till kommuner och landsting har drivits hårt av alla missnöjda, och särskilt då av partiets kvinnoförbund och av de som är förtroendevalda ute i kommunerna. Den sistnämnda gruppen utgör en stor del av de aktiva inom det socialdemokratiska partiet idag.

Detta visar att det finns ett ganska stort demokratisk utrymme när partiet väl har kongresser. Det som begränsar demokratin är att kongresserna hålls så sällan, och att det tar så lång tid från motion till beslut. Det är 4 år mellan de ordinarie kongresserna, och motioner ska vara inlämnade till partistyrelsen ett halvår i förväg. Det innebär att de flesta motioner är skrivna minst 8 månader innan kongressen. Dessutom kan det vara lättare för lokalt ledande socialdemokrater att bli valda som ombud, eftersom de är mer kända bland medlemmarna.

Möjligheten att hålla mellankongresser och införande av ett förtroenderåd uppväger detta i viss mån. Men båda dessa organ är mindre demokratiska än en kongress. Det är partistyrelsen som bestämmer när en extrakongress ska utlysas, och vilka frågor den ska behandla. Förtroenderådet är inte valt av medlemmarna utan av partidistrikten. Dessutom har rådet ingen formell beslutanderätt utan ska fungera som ett samrådsorgan till partistyrelsen.

En mer genomgripande demokratisk reform vore att hålla kongresser vartannat eller till och med varje år. Årliga kongresser hålls i det brittiska labourpartiet, varför skulle detta inte vara möjligt här? Genom att hålla kongresser så ofta kommer också antalet motioner att bli färre. Detta gör det möjligt att förkorta motionsförfarandet, samtidigt som kongressombuden har större möjlighet att behandla alla frågor ordentligt. Möjligheten ökar för partiledning och regering att förankra sin politik ute i partileden. Samtidigt kommer förflyttas nedåt inom socialdemokratin. Frågan är om dagens partiledning skulle vara berdd att genomföra något sådant?

Partivänsterns ideologiska ståndpunkter
Partistyrelsen kunde undvika en debatt om den socialistiska ideologin och kring frågan om makten över ekonomin, med hänvisning till den kommande programrevisionen. Men redan det faktum att det fanns 14 motioner (13 på organisation, 1 på makt och författning) som behandlade dessa frågor visar att det skett en vänsterkantring inom delar av partiet.

Ideologi och maktfrågor har inte diskuterats på allvar inom partiet sedan början av 1980-talet, då utvecklingen började svänga åt höger i världen och i Sverige. Bara det faktum att dessa frågor står debatteras innebär en betydande förändring. Det är heller inte betydelselöst att vänstern fick in ett avsnitt om maktfrågorna i de politiska riktlinjerna, även om detta avsnitt innehåller fler frågor än svar. De ideologiska motionerna är nästan entydigt vänsterreformistiska, i vissa fall med drag av centrism.

Detta är ingen slump. Vänsterreformism inom dagens socialdemokrati betyder helt enkelt att kräva en återgång till den politik som fördes under 1960 och 1970-talet. Frågan är hur detta ska kunna genomföras i dagens ekonomiska läge. För många vänstersocialdemokrater är svaret på detta: ekonomisk demokrati. Men de har inte angett hur detta ska genomföras.

Detta har varit frågornas fråga ända sedan partiet grundades. Den handlar om kollektivt ägande eller funktionssocialism? Om produktionsmedlen ska överföras i samhällelig eller kooperativ ägo, eller om det räcker med att inflytande från samhällets, löntagarnas och konsumenternas sida?

Besluten och regeringens politik?
Debatten om den ekonomiska politiken tog ny fart efter valet 1998. Det har handlat om huruvida överskottet i statsbudgeten ska användas till återbetalning på statsskulden, eller till ekonomiska stimulanser och ökade anslag till kommunerna. Kritiken har också växt mot utgiftstaket. Detta kulminerade med att finansminister Erik Åsbrink avgick. Denna avgång kan betraktas som en framgång för partivänstern. Åsbrink tillhör den sk kanslihushögern på 1980-talet och personifierar den marknadsvänliga politik som så många partimedlemmar är kritiska emot, där inflations och överskottsmål sätts före den fulla sysselsättningen.

Det betyder inte att den ekonomiska politiken kommer att förändras på ett avgörande sätt av den nye finansministern. Det som kan göra en skillnad är att Ringholm har en långvarig förankring i arbetarrörelsen, medan Åsbrink hade sin bakgrund i kanslihuset.

I EMU frågan blev kongressens beslut också regeringens. Sverige deltar inte från starten. Det socialdemokratiska partiet har ännu inte tagit ställning utan frågan ska diskuteras på en extra kongress år 2000. Det är heller inte avgjort när folkomröstningen ska hållas. Därför fortsätter striden inom SAP med fördel vänster.

Vad gäller arbetsrätten har regeringen agerande överensstämt med besluten på kongressen. Frågan om uppluckring av arbetstidslagen verkar ha blockerats av kongressens mycket tydliga beslut. Lägg märke till att partistyrelsen gavs i uppdrag att bevaka att regeringen inte lägger fram något beslut som ökar arbetsgivarnas makt över arbetstiden, ett klart uttryck för misstro. Det har heller inte blivit något av den bortre parentesen i A-kassan..

Turordningsreglerna i LAS har emellertid förändrats, dock inte av regeringen. Istället har miljöpartiet allierat sig med de borgerliga i denna fråga. Det har spekulerats i att delar av regeringen ser med tillfredsställelse över detta, och det kan nog inte uteslutas. Regeringen var själv bakbunden i denna fråga på grund av det stora motståndet i partiet.

Vad gäller den offentliga sektorn har besluten om extraanslag genomförts och det diskuteras nu att ge ytterligare anslag. Sjukvården och kommunernas ekonomi har hamnat i centrum av debatten de senaste åren. De extra pengar som getts har inte räckt för att lösa problemen, men det har vänt trenden. De som är missnöjda med sjukvården och skolan, både i partiet och utanför, har fått hopp om att saker går att förändra. Därför har kraven och protesterna tilltagit.

Vilken blir då slutsatsen av undersökningen. Visar partikongressen 1997 att det går att driva politiken åt vänster genom vänsteropposition i SAP? Svaret är att det är möjligt i sådana frågor där partivänstern har stöd av en stark folkopinion, eller av starka fackliga protester.

Vid tiden för kongressen fanns en starkt EMU negativ opinion. Det jäste av missnöje över nedskärningarna i kommuner och landsting. Därför backade partiledningen i dessa frågor redan före kongressen. Frågan om arbetsrätten och A-kassan hade utlöst en öppen revolt från LO-folket inom partiet under 1995-96. En majoritet av ombuden ville förhindra en återupprepning av detta och körde därför över partiledningen i frågan om arbetstiden och den bortre parentesen.

Huruvida en allmän rättning vänster i regeringspolitiken går att uppnå är svårare att besvara. Det skulle fordra att partivänstern vinner majoritet och övertar ledningen i partiet; och att den kan utforma ett socialistiskt alternativ till regeringens kapitalistiska stabiliseringspolitik som kan samla en folkmajoritet.

Kongressen visade att dessa frågor diskuteras i partiet, men också att vänstern är oklar över hur ekonomiska demokrati och socialism ska genomföras. Därför måste frågan ställas om partivänstern har något hållbart alternativ. Att belysa denna fråga ligger emellertid utanför ramen för detta arbete.

Självklart påverkas regeringens beslut också av vänsterpartiets framgångar i valet, och av sitt samarbete med vänstern och miljöpartiet. Men även detta samarbete är ett resultat av trycket från den radikala opinionen i partiet. När socialdemokraterna övertog regeringsmakten 1994 samarbetade partiet först med vänsterpartiet, men när de riktigt obehagliga besluten skulle tas allierade regeringen sig med centern. Efter valet 1998 inleddes det rödgröna samarbetet med både vänsterpartiet och miljöpartiet.

Detta berodde framförallt på den interna opinionen i partiet, men också på själva valresultatet och det förbättrade ekonomiska läget. Socialdemokraterna hade gått tillbaka kraftigt medan vänsterpartiet närapå hade fördubblats i valet, och vunnit 300 000 väljare från socialdemokraterna. För att avvärja risken att tappa ännu fler väljare vänsterut, och för att dämpa det interna missnöjet över valresultatet, blev Persson tvungen att inleda ett röd-grönt samarbete.

Förbättringen av den ekonomiska situationen spelade också in. När det är ekonomisk kris, och socialdemokraterna ska genomföra impopulära beslut, är ett samarbete åt höger mer troligt. Då har regeringen någon att skylla på när den genomför beslut som går stick i stäv med partiopinionen. När ekonomin går bättre och det finns något att fördela ökar möjligheten för ett vänstersamarbete.

Men den allmänna tendensen hos dagens partiledning är att samarbeta högerut. Det har vi sett ett otal gånger under det senaste decenniet. 1988-91 förekom samarbete över blockgränserna i många frågor. Även i opposition har socialdemokraterna samarbetat med de borgerliga. Det skedde under kronkrisen hösten 1992. Denna tendens att vända sig till höger dominerar intill dess att den interna partiopinionen tvingar partiet att vända sig till vänster.

Det är inte bara så att socialdemokratins politik påverkas mer av den interna vänsteroppositionen än av vänsterpartiet. Förutsättningen för själva samarbetet med vänsterpartiet förefaller också vara att det finns en stark vänsteropinion inom det socialdemokratiska partiet.

Källförteckning

Dokument från socialdemokraternas partikongress 1997:

- Vårt parti , Motionerna 1-261

- Övrigt politiskt , Motionerna 262 - 333

- Strategi för att utveckla Sverige - Starka finanser och stabil ekonomi , motionerna 334-545

- Strategi för att utveckla Sverige - Ett bra företagsklimat , motionerna 546-871

- Strategi för att utveckla Sverige - Hållbara Sverige; Förnyelse och utveckling i arbetet; Steget in i kunskapssamhället , motionerna 872-1070

- Sverige i världen , motionerna 1071-1144

- Strategi för välfärd - Trygghet och rättvisa; God vård, trygg omsorg och bra skola , motionerna 1145-1352

- Strategi för välfärd - Socialförsäkringar i en ny tid; Livskvalité och jämlikhet , motionerna 1353-1748, 1822-1824

- EMU - Motioner och partistyrelsens utlåtande , motionerna 1749-1821

- Partistyrelsens utlåtande över motionerna: Vårt parti .

- Partistyrelsens utlåtande över motionerna: Strategi för att utveckla Sverige - Starka finanser och stabil ekonomi.

- Partistyrelsens utlåtande över motionerna: Strategi för att utveckla Sverige - Hållbara Sverige; Förnyelse och utveckling av arbetet; Steget in i kunskapssamhället.

- Partistyrelsens utlåtande över motionerna: Övrigt politiskt

- Verksamhetsberättelse 1993-1994

- Verksamhetsberättelse 1995-1995

- Förslags- och beslutsprotokoll

- Protokoll del 1

- Protokoll del 2

- Protokoll del 3

- Steget in i 2000-talet, Riktlinjer antagna av Framtidskongressen i Sundsvall

Partiprogram - Antaget av socialdemokraternas 31 kongress 1990 med ändringar beslutade vid socialdemokraternas partikongress 15-21 september 1993 i Göteborg, Socialdemokraterna, Stockholm 1994.

Socialdemokratins program - Ett studie och diskussionsmaterial inför programrevisionen , Socialdemokraterna, Stockholm 1998.

Korpi Walter, Arbetarklassen i Välfärdskapitalismen , Prisma, Stockholm 1978.

Luxemburg Rosa, Reformpolitik och socialism - Politiska skrifter i urval , Arkiv, Lund 1983.

Marx Karl, Engels Friedrich, Brev i urval , Gidlunds förlag

Marx Karl, Engels Friedrich, Kommunistiska Manifestet , Röda Rummet, Stockholm 1994.

Trotskij Leo, Kampen mot Hitler , Röda Rummet, Stockholm 1983.

Frängsmyr Tore, Liten handbok för avhandlings och uppsatsskrivare , Uppsala Universitet 1993.

[1]Affärsvärlden 38/97

[2]Affärsvärlden 37/97

[3]Rosa Luxemburg, Reformpolitik och socialism , s 7, Arkiv Lund 1983)

[4]Leo Trotskij, Kampen mot Hitler , s 111, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1983.

[5]Trotskij, s 111.

[6]Walter Korpi, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen , Prisma, Stockholm 1978.

[7]Korpi, s 93.

[8]Korpi s 99-100.

[9]Korpi s 106-108.

[10]Korpi 356-359

[11]Korpi s 102.

[12]Partiprogram antaget av socialdemokraternas 31 kongress 1990 med ändringar beslutade vid socialdemokraternas partikongress 15-21 september 1993 i Göteborg , Socialdemokraterna, Stockhom 1994

[13]Partiprogram, s 5,

[14]Dagens Industri 3/5-1999.

[15]Verksamhetsberättelse 1995-1996 , Framtidskongressen Sundsvall 1997

[16]Vårt Parti , motionerna 1-261, Framtidskongressen Sundsvall 1997

[17]Protokoll del 1 , Gun Britt Penderos och Jan Svärd Skåne, s 88-89

[18]Protokoll del 1 , s 90

[19]Marx Karl/ Engels Friedrich, Brev i urval , ”Från Engels till H. Starkenberg”, s 212, Gidlunds Förlag 1972.

[20]Vårt Parti. Motionerna 1-261

[21]Vårt Parti. Motionerna 1-261 , motion 28, s 21

[22]Vårt parti, motionerna 1-261 ; motion 227, s 189-191.

[23]” Den växande konkurrensen inom bourgeoisien och de därur uppkomna handelskriserna gör arbetarnas lön alltmer osäker; maskinernas allt snabbare utveckling och ständiga förbättring gör hela deras livssituation allt ovissare; sammandrabbningarna mellan den enskilde arbetaren och den enskilde borgaren antar alltmer karaktären av en sammandrabbning mellan två klasser” (Marx Karl, Engels Friedrich, Kommunistiska Manifestet s 18, Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1994

[24]Vårt parti - motionerna 1-261 , motion 228, s 191-194

[25]Vårt parti - Partistyrelsens utlåtande över motioner, s 61-62

[26]Socialdemokratins program - Ett studie och diskussionsmaterial inför programrevisionen , Socialdemokraterna 1998.

[27]Protokoll del 1, s 132

[28]Protokoll del 1 , s 138

[29]Protokoll del 1 , s 145, 150.

[30]Protokoll del 1 , s 165-166.

[31]Övrigt politiskt , Motionerna 262-333, motion 262, s 4-5.

[32]Protokoll del 1, s 229-230

[33]Starka finanser och stabil ekonomi , motioner om skatter, s 31-160.

[34]Protokoll del 2 , s 30-60

[35]EMU - Motioner och partistyrelsens utlåtande ,

[36]Protokoll del 2 , s 81-94

[37]Förnyelse och utveckling i arbetet , Motioner om arbetsrätt s 91-110.

[38]Protokoll del 2 , s 211)

[39]Strategi för välfärd - Motioner om minskad arbetstid för ökad välfärd , s 161-230.

[40]Protokoll del 3, s 275

[41]Ett bra företagsklimat, motioner om arbetsmarknadspolitik och A-kassa nr 647-831.

[42]Protokoll del 2 , 226.

[43]Protokoll del 2 , s 227

[44]Protokoll del 3 , s 228.

[45]Protokoll del 2 , s 239.

[46]Kommunalarbetaren, 3/97.

[47]Strategi för välfärd, motioner om Generell välfärd, vård omsorg, förskola skola , s 4-82, 129-187.