Vi ser idag, i Sverige 1996, hur det kvinnliga lönearbetet går tillbaka när den offentliga sektorns andel av ekonomin skärs ned. Detta som en del av en internationell politik som pressar kostnaderna på arbete och skär bort sk improduktiva kostnader.
Detta har lett mig in i frågeställningen om relationen mellan produktionens behov och det reproduktiva arbetets organisering. Med det reproduktiva arbetet menar jag främst vård och omsorg om barn, gamla och sjuka. Detta arbete har av tradition definierats som kvinnliga arbetsuppgifter. Det finns alltså en arbetsfördelning mellan könen som, grovt sett, följer en skiljelinje där det reproduktiva arbetet faller på kvinnornas lott.
En annan övergripande frågeställningen är hur arbetarrörelsen historiskt har artikulerat sig kring frågorna om kvinnornas samhällsekonomiska särställning och hur förhållandet mellan denna särställning och arbetarnas kamp, klasskampen, har uppfattats. Nästa fråga blir då om det funnits konflikter kring detta ämne, hur i så fall konfliktlinjerna dragits upp och vilka praktiska konsekvenser det fått.
För att förstå de ekonomiska och politiska mekanismer som upprätthåller könsojämlikheterna och könsarbetsdelningen är, förutom studiet av kategorierna kön, reproduktion och arbete en klassanalys nödvändig. De som äger och kontrollerar produktionsmedlen har olika intressen, relaterat till kvinnor av olika klasser. När det gäller dagens Sverige är det ju t. ex. så att bortdragandet av ekonomiska resurser från offentlig verksamhet drabbar arbetarklassens kvinnor på ett helt annat sätt än medelklassens kvinnor. Vi kan exempelvis se hur ansvariga politiker hoppas kunna omvandla offentlig verksamhet till privat, genom att omvandla de mer initiativrika och välbeställda arbetarkvinnorna kvinnor till entreprenörer inom en privat tjänstesektor, som i sin tur anställer de mindre initativrika och kreditvärdiga kvinnorna till lägre löner än de hade tidigare.
En teoretisk utgångspunkt för mitt uppsatsarbete är den historiematerialistiska upppfattningen. Jag ansluter mig till uppfattningen att en av historiens främsta drivkrafter är kampen mellan sociala klasser, definierade utifrån förhållandet till produktionsmedlen. Om de reproduktiva arbetsuppgifterna position i ekonomin sa Friedrich Engels:
"Enligt den materialistiska uppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet. Men denna återigen är av dubbel natur. Å ena sidan frambringandet av existensmedel, av näringsmedel, kläder, bostad och de därtill erforderliga verktygen. Å andra sidan frambringandet av själva människorna, släktets fortplantning. De samhälleliga institutioner, under vilka människor i en bestämd historisk epok och i ett bestämt land lever, betingas av båda slagen av produktion: av å ena sidan arbetets, å andra sidan familjens utvecklingsstadium."[1]Även om Engels analys av mekanismerna kring kvinnors underordning fortsättningsvis mer visar att han var en man av sin tid, än en radikal förkämpe för jämlikhet mellan könen, menar jag att han här har fångat en väsentlig utgångpunkt för ett historiematerialistiskt studium. Att studera produktionens organisering eller klasskampen, utan att väga in reproduktionens organisering, är att blunda för det beroendeförhållande som råder i alla ekonomiska system av att barnen tas om hand, att sjuka och gamla tas om hand och att det finns någon där som gör det. Jag menar att det har faktiskt betydelse för klasskampens styrka och framgång, om det stora flertalet arbetarkvinnor inte har möjlighet att delta i arbetarklassens organisering exempelvis pga dubbel arbetsbörda.
Inom historiematerialistiskt inspirerad kvinnohistorisk forskning har mötet mellan kategorierna klass och kön genererat flera olika forskningsansatser. Christina Carlsson, som skrivit en avhandling om svensk arbetarrörelse och SAP:s praktiska kvinnopolitik,[2] referar till en lång forskningstradition inom kvinnoforskningen som försökt förena dessa två begrepp, eller revidera de marxistiska begreppen. Hon säger sig själv sträva efter att lägga grunden till en analysmodell som kan integrera både klass och kön. Själv menar jag att en klassanalys utan könsanalys är ofullständig, och även omvänt.
De historiematerialistisk inspirerade kvinnoforskarna skiljer sig åt, enligt Carlsson,[3] utifrån vilken nivå av den marxistiska begreppsapparaten man vill integrera könsanalysen på. Antingen vill man förändra eller tillföra begrepp på den abstrakta teoretiska nivån där vi finner begreppen arbete, klass, produktionsmedel, produktivkrafter etc, eller så vill man föra in den på den teoretiska nivå som försöker förklara historiska processer med hjälp av ovanstående begrepp. Själv tror jag att exv begreppen arbete, klass och produktivkrafter måste utvecklas med hänsyn tagen till de reproduktiva arbetsuppgifternas roll i ekonomin. När det exempelvis gäller produktivkrafternas utveckling måste studiet inbegripa repoduktionens organisering och kvinnornas och barnens ställning. Den främsta produktivkraften är den arbetande människan och för en förståelse av hennes möjligheter att skapa och producera är studiet av det reproduktiva arbetets organisering avgörande.
Arbetarklassens historiska politiska artikulering har varit arbetarrörelsen, såväl dess kvinnors som dess mäns. Många har direkt velat koppla graden av kvinnors ekonomiska oberoende och storleken på den offentliga sektorn till arbetarklassens och arbetarrörelsens position. De senaste årtiondenas genusteoretiskt inspirerade forskning har i stort sett tillbakavisat sådana mycket förenklade antaganden. Både inom arbetarklassen och arbetarrörelsen har inställningen till kvinnors lönearbete, uppfattningen om hur det reproduktiva arbetet ska organiseras och familjens roll varierat, både i Sverige och internationellt. Dessa variationer kan dels förklaras med vad som hände i det kringliggande samhället, dels med faktorer inom klassen och rörelsen.
Både inom arbetarrörelsen och inom marxistisk teoribildning har problemen att hantera kategorierna kön och klass lett till ett begreppsligt underordnande av kön och ett praktiskt underordnande av kvinnor. Min utgångspunkt för undersökningen i denna uppsats är dock att det funnits både en klasskiktning och en könskamp inom arbetarrörelsen och att svårigheterna att integrera klass och kön analytiskt och praktiskt, har motsvarats av en reell kamp mellan människor och ekonomiska intressen. Christina Carlsson har visat att kampen kring kvinnors plats i ekonomin inte alltid sammanföll med de politiska konflikterna inom rörelsen kring revisionismen, parlamentarismen, militarismen etc, utan att de hade en egen dynamik som kom till uttryck i andra frågeställningar.[4]
När man studerar arbetarrörelsen och kvinnorna placerar man sig i ett historiskt pågående kontinum. Frågan om arbetarklassens kvinnors utsatta ekonomiska läge aktualiseras på nytt och på nytt. Frågan om könskampens plats i, och relation till klasskampen har inte lösts. Arbetarrörelsen har inte lyckats artikulera och utveckla en självständig kamp för könsarbetsdelningens upphävande och vi måste än en gång slipa argumenten.
Mitt uppsatsarbete har varit ett nedslag i detta historiska kontinum. Jag har valt att studera ett avgränsat årtal ; 1911. Valet föll på detta årtal eftersom den internationella rösträtsalliansen i juni 1911 höll sin 6:e kongress i Stockholm. Ett drygt tusental kvinnor från hela världen diskuterade, under en veckas tid, kvinnornas situation och politiska och ekonomiska ställning, och offentliga möten hölls. Det gav ett tillfälle att studera hur arbetarrörelsen vid denna tid artikulerade sig kring frågorna rörande kvinnornas politiska och ekonomiska ställning.
I både mina teoretiska studier och i själva undersökningen har det visat sig att för kvinnor i allmänhet, men för arbetarklassens kvinnor i synnerhet, har relationen mellan de reproduktiva arbetsuppgifterna och produktionens behov uttryckts i form av en konflikt. Denna konflikt handlade konkret om att moderskapet och ansvaret för omsorgen om barnen var svårförenlig med ett lönearbete. Konflikten artikulerades politiskt i en rad krav och åtgärder som exempelvis skyddslagstiftning för mödrar, särlagar på arbetsmarknaden för kvinnor etc. Kampen för politisk rösträtt var också ett resultat av kvinnornas utträde i lönearbetet, och i denna kamp gick klasskonflikterna mellan kvinnorna i dagen. Även könskonflikterna inom arbetarrörelsen synliggjordes här, då samarbete med andra sociala klasser behandlas på helt olika sätt, utifrån om det var kvinnor eller män som samarbetade med borgerskapet, och om det var kvinnor eller män som krävde politisk rösträtt.
Denna uppsats är en studie som syftar till en kartläggning av hur konflikten mellan kvinnors deltagande i produktionen och ansvaret för de reproduktiva arbetsuppgifterna artikulerades i arbetarrörelsens press under 1911.
Av den socialdemokratiska pressen har jag läst Tiden, Social-Demokraten, Stormklockan och Morgonbris. När det gäller Social-Demokraten har jag koncentrerat läsningen till perioden kring den internationella rösträttskongressen i juni. De övriga tidningarna har jag läst hela årgången av.
Jag kommer att systematisera min redogörelse för hur frågorna om kvinnornas politiska och ekonomiska ställning har behandlats, utifrån tre övergripande tema; arbeterskornas organisering inom arbetarrörelsen, skyddslagstiftning för arbeterskorna och deras politiska rösträtt. Dessa teman kommer att analyseras med hjälp av tre frågeställningar;
- Hur beskrevs konfliken mellan kvinnornas lönearbete och moderskapet/ansvaret för hushållet, och vilken lösning förespråkades?
- Vilken uppfattning om kvinnors klasskamp kom till uttryck?
- Vilken relation till arbetarrörelsens manliga ledning kom till uttryck?
Under 1900-talets första årtionde befann sig den svenska industrialiseringsprocessen i ett expansivt skede. Från 1880 till 1913 ökade industriproduktionen fem gånger, uttryck i fast penningvärde.[5] Industrin blev alltmer inriktad på en hemmamarknad som hade möjligheter att konsumera, samtidigt som exportindustrin blev alltmer specialiserad och man förädlade råvarorna alltmer.[6] Sverige var på väg att lämna sin position i världsmarknaden som råvaruexportör och kunde, tack vare effektiv kapitalförsörjning och en snabb teknisk utveckling, erövra en framskjuten position som världens största massaexportör vid 1:a världskrigets utbrott 1914.[7]
Världsmarknaden genomgick under denna period en process av alltmer centraliserad expansion. Kolonialism övergick i imperialism och ett fåtal europeiska stater, vid sidan av USA, kontrollerade både varu- och kapitalflödet. En av förgrundsgestalterna inom arbetarrörelsen under den här perioden, ledaren för majoritetsströmningen inom det ryska socialdemokratiska partiet, dvs Lenin, författade 1916 skriften Imperialismen som kapitalismens högsta stadium[8] där han övertygande visar på hur både industrikapitalet och finanskapitalet under denna tid monopoliserades och sedermera sammansmälte. Han beskriver hur makten över både produktionen och kapitalströmmarna koncentrerades till allt mer internationaliserade finanspolitiska centra, och att detta även hade betydelse för utvecklingen inom arbetarrörelsen.
För att orientera mig i arbetarrörelsens utveckling på 1910-talet har jag läst Knut Bäckströms populärvetenskapliga Arbetarrörelsen i Sverige[9] . Han har sitt fokus på kampen mellan höger och vänster i arbetarrörelsen med betoning på den utveckling som ledde fram till SAP:s splittring 1917.
1911 stod SAP mitt i den dragkamp som diskussionen mellan revisionister och revolutionärer utgjorde. Dessa två grupper var dock inte homogena och diskussionen följde inte alltid politikens vänster-högerfrågor. Tvärtom, så var debatten spretig och grupperingarna heterogena. Inom vänstern återfanns vid denna tid bl. a. Fredrik Ström som var partisekreterare och i vissa sakfrågor Branting och därmed partihögern trogen,[10] Zeth Höglund, ordförande för ungdomsförbundet som gärna kanaliserade all slags opposition mot partiledningen,[11] Carl Lindhagen, vänsterliberal, fd riksdagsledamot för Liberalerna, och snarare humanetiker än marxist[12] , Kata Dahlström, agitatorn[13] . Partihögern var mer konsoliderad och knöt under denna period flera liberaler till sig, bla Palmstierna som ville hjälpa Branting att "fostra arbetarklassen, vidga dess synkrets och förmå den att känna ansvar för fosterlandet".[14] 1912 bildades en vänsterförening inom SAP med framför allt Carl Lindhagen i spetsen, men den fick inget politiskt inflytande och verksamheten dog ut redan året efter.[15]
Under åren 1908 till 1910 hade Sveriges arbetare varit utsatta för ett antal stora lock-outer och i augusti 1909 var Sveriges alla arbetare uttagna i strejk. Konflikterna gällde de arbetsrättsliga spelreglerna där arbetsgivarna krävde att ensidigt få avgöra anställningar och uppsägningar av arbetare. Storstrejken ledde till att arbetarrörelsen försvagades. Organiseringsgraden och medlemsanstalet sjönk och även år 1911 präglades av sviterna av konflikten.[16]
Vid sidan om frågorna om revisionismen och militarismen (dvs upprustningen och arbetarmännens deltagande i den borgerliga statens militärmakt) var rösträttsfrågan en av de största politiska frågorna vid denna tid. Rösträtten var fortfarande inte allmän, inte ens för män, utan det fanns fattigdoms- och skuldsättningsstreck. Kvinnorna hade rösträtt till kommunerna men inte till riksdagen. Även för kvinnorna gällde strecken. Både männen och kvinnorna i arbetarrörelsen bekämpade de ekonomiska strecken i rösträtten, men för kvinnorna handlade det också om att avskaffa "könsstrecket". Kampen om den kvinnliga rösträtten var således en del i den större kampen för rösträttens demokratisering. I SAPs program var kravet på allmän och lika rösträtt inskrivet, men i den praktiska politiken hade man prioriterat den manliga rösträtten. Efter 1907 drevs dock kravet på kvinnlig rösträtt av hela partiet. 1911 genomfördes den andra valrörelsen med proportionerligt valsystem till 1912 års riksdag och den blev en stor framgång för SAP. De konservativa förlorade lika många mandat som SAP vann och avgick. Liberalerna bildade regering och frågan om socialdemokratiskt deltagande i en borgerlig regering var efter detta ständigt aktuell, frågan om minister-socialismen.
Rösträttsfrågan aktualiserade frågan om samarbete med andra sociala klasser och för att uppnå inflytande i det rådande parlamentariska systemet. SAPs manliga ledning kom fram till att det var nödvändigt med ett sådant arbete. Vänstern kritiserade denna hållning och när kvinnorna diskuterade samma fråga, gällande sin egen rösträtt, kritiserade både partihögern och partivänstern dem för att vara blinda för klassdimensionen i rösträttsfrågan.[17]
Frågan om det kvinnliga lönearbetet och dess förhållande till de reproduktiva arbetsuppgifterna hade kanaliserats i diskussionen och arbetet med att utforma skyddslagstiftning på arbetsmarknaden, och särskilt i frågan om nattarbetsförbud i industrin för kvinnor. Detta var en internationell diskussion som pågått sedan 1890-talet, och när International Association for Labour Legislation (ILOs föregångare) i Bern 1906 antog sina två första konventioner om internationellt arbetarskydd var den ena ett sådant förbud. Detta hade, innan sekelskiftet, varit en stridsfråga inom Andra Internationalen där exv Clara Zetkin i den tyska socialdemokratin svängt från att vara dess motståndare till att bli dess förkämpe. De svenska socialdemokratiska kvinnorna hade, tillsammans med den borgerliga kvinnorörelsen, bekämpat förbudet men SAPs ledning, hade accepterat dess införande. Nattarbetsförbudet i industrin, för kvinnor, började gälla 1911.
De socialdemokratiska kvinnorna organiserade sig vid denna tid i kvinnoklubbar spridda över hela landet och de hade 1908 haft sin första kvinnokongress. Parallellt med partikongressen 1911 hade kvinnoklubbarna en egen kongress. Man gav ut en månatlig tidning; "Morgonbris" som blev det organ inom arbetarrörelsen där konflikten mellan kvinnors olika arbetsuppgifter i ekonomin artikulerades. Under 1911 bestod redaktionsutskottet av Anna Lindhagen, Signe Svensson, Anna Sterky och Julia Ström. Under socialdemokratins första årtionden hade diskussionen om kvinnornas organisering strukturerats efter linjerna sam- eller särorganisering. 1911 hade kvinnornas särorganisering etablerats och var vid denna tid ett faktum som ingen ifrågasatte.
För att ordna min presentation av pressmaterialet har jag valt tre teman; arbeterskornas organisering inom arbetarrörelsen, skyddslagstiftning för arbeterskorna och arbeterskornas politiska rösträtt. Inom varje tema presenteras varje tidnings diskussion, huvudsakligen utifrån tre frågeställningar: hur beskrevs konfliken mellan kvinnornas lönearbete och moderskapet/ansvaret för hushållet, och vilken lösning förespråkades?, vilken uppfattning om kvinnors klasskamp kom till uttryck? och vilken relation till arbetarrörelsens manliga ledning kom till uttryck?
Morgonbris gavs ut av kvinnokongressens arbetsutskott och dess redaktör var, fram till 1911 års kongress, Ruth Gustafsson. 1911 tog Anna Lindhagen över redaktörsskapet.
I november 1910 hade en arbeterskekonferens hållits där både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor, samt politiska organisationer hade deltagit. Agda Östlund rapporterade i Morgonbris om konferensen i nr 12/1910 och 1/1911. Konferensen hade antagit uttalanden om behovet av skyddslagstiftning och Agda Östlund relaterade detta till frågan om kvinnornas organiseringsgrad inom arbetarrörelsen.
"Visst kan man fråga sig varför icke kvinnorna organisera sig och själva förbättra sina villkor, men den frågan har blivit framställd så många gånger utan att vi fått något svar, att det kan vara berättigat att även söka andra vägar - nu här lagstiftningens".[18]
Morgonbris nr 1 hade tre artiklar som tog upp frågan om kvinnornas organisering och ställning inom arbetarklassen. Väverska skriver att industriarbetet är oförenligt med med "vårt givna kall som kvinnor, med våra uppgifter som mödrar, som hustrur, som den kommande generationens vårdarinnor".[19] Men hon tog inte denna oförenlighet som intäkt för att kräva kvinnoarbetets förbjudande utan förordade kvinnlig facklig organisering. Hon konstaterade att det hittintills främst varit männen som upprätthållit fackföreningarna, även inom kvinnodominerade industrier, men menade att det nu var nödvändigt att kvinnorna anslöt sig massivt för att undvika att de "sjunka ned till en samhällets pariakast." Ett referat av en tysk artikel pekade på det kvinnliga dubbelarbetet som en viktig orsak till kvinnornas dåliga organisering. Men författaren pekade inte ut ojämlikheten mellan könen och det ensidiga kvinnliga ansvaret för "de husliga bestyren "som ett problem, utan "det ytterst detaljerade hushållsarbetet, där arbetsbesparingens och koncentreringens princip ännu alltför litet blivit tillämpad".[20] Lösningen på konflikten skulle alltså vara rationaliseringar och hon föreslog kollektivisering som ett första steg till kvinnornas integrering i kampen för socialismen.
Signe Svensson kommenterade klasstriderna i "lockouternas land" och hon såg ett förhållande mellan arbetsgivarnas strategier och arbetarkvinnornas särställning på arbetsmarknaden:
"Man kan inte undvika känslan av att det är en uttänkt plan av arbetsgivarna att börja rikta sina angrepp mot industrier, där en stor del kvinnor sysselsättas. Vid 1909 års strider var det ju textil- och pappersindustrins arbetare, som i första hand kastades ut mot arbetarna och inom bägge sysselsättas ju kvinnor i stor utsträckning. Även vid striden inom herrkonfektionsbranschen drabbades direkt c:a 30-40 % kvinnor. Det ser ut, som om planen vore att ingjuta misströstan om arbetarrörelsen bland de kvinnliga arbetarna, vilket i sin tur kan inverka på kvinnorna i hemmen. Detta med det dubbla syftet att få kvinnorna på arbetsmarknaden böjliga och hustrurna mera oförstående, ingjutande misströstan hos männen för de strider de måste föra och dessa därigenom lättare vinnas för kapitalet."[21]
Signe Svensson pekade här ut kvinnornas position inom arbetarklassen som strategisk. Dels var de arbetarklassens svaga länk vilken utnyttjades av arbetsgivarna, men de besatt alltså samtidigt en maktposition genom sitt inflytande i familjerna, enligt Signe Svensson.
Kvinnoklubbarna hade stora problem med aktivitet och agitation. Stockholms Allmänna Kvinnoklubb hade överhuvudtaget inte bedrivit någon agitation under året, och 14 motioner av 29 till kvinnoklubbarnas kongress handlade om behovet av centralisering av rörelsen, och att resurser avsattes för agitation och stärkande av klubbarna. Flera motionärer önskade ett kvinnoförbunds bildande. Det framskymtade i dessa motioner också ett missnöje med hur arbetarrörelsens manliga ledning behandlat frågan om kvinnornas organisering. Luleå kvinnoklubb hemställde om mera agitation bland kvinnoklubbarna i Norrbotten. "I annat fall anse vi oss nödsakade att utgå ur arbetarekommunerna och bilda eget agitationsdistrikt."[22] Även i Gävles och Norbergs motioner framkommer att förhållandet till den manliga partiledningen började bli ansträngt.
I majnumret publicerades en teoretisk artikel av CN Carlesson under titeln "Socialismen och kvinnan". Carlesson tillhörde vänsterflygeln inom partiledningen[23] och han lade en del av skulden för kvinnornas låga organiseringsgrad på arbetarrörelsens ledarskap.
"Och massornas ledare äro i grund och botten - det känner man alltför väl - rätt betänksamma, att ej säga kallsinniga mot kvinnornas strävanden. Jag skulle vilja se vissa miner, om kvinnorna ryckte upp å våra kongresser i en trupp på 20 à 30 stycken".[24]
Att det fanns en könskonflikt inom arbetarrörelsen som uttrycktes i motstånd mot kvinnornas krav uttrycks här mycket klart. Han diskuterade också kvinnornas förhållande till klasskampen och menade att kvinnan borde "vara socialist av naturen". Han trodde att även överklassens kvinnor borde kunna sympatisera med socialismen. Carlesson menade att kvinnoförtryckets upphävande var kopplat till socialismens genomförande och att arbetarkvinnorna levde under en "dubbel samhällsklyvningens ok." Carlesson försöker sig här på en könsanalys, tydligt inspirerarad av Engels, men hans position blir något säregen när han uttrycker förhoppningen att kvinnlig klasskamp ska föra de borgerliga kvinnorna till arbetarrörelsen. Han väljer här positionen att kvinnorna har en egen klasskamp mot kapitalet, men att dess form är kvinnligt klassamarbete.
I Morgonbris nr 10 togs in en artikel från Ny Tid i Göteborg om "Arbetarhustrun och fackföreningsrörelsen." I denna artikel ansågs gifta kvinnors lönearbete vara ett resultat av för låga manliga löner och kvinnorna uppmanas här att stödja sina mäns organisering. Den lösning som förslogs på konflikten mellan moderskap och lönearbetevar här manliga familjeförsörjarlöner.
En annan förklaring till kvinnornas dåliga organisering i fackföreningarna, var att de inte uppfattade lönearbetet som permanent utan tillfälligt. Agnes Söderkvist från Västerås pekade på detta i decembernumret , men vad hon framförallt gjorde var att anklaga männen för egoism, oförstånd och osolidaritet. Hon anklagade dem dessutom för hyckleri när de inte kunde arbeta tillsammans med oorganiserade kamrater, samtidigt som de lät hustru och döttrar exploateras grovt. Och även hon kopplade detta till klasskampen.
"Så länge icke de organiserade arbetarna fullt förstå vikten av arbeterskornas organisering, att den är lika nödvändig för det helas framgång som männens, så länge halvsolidariteten gör sig gällande, så länge komma kapitalisterna att skära guld med täljknivar på de flitiga, blott alltför tåliga kvinnornas bekostnad."[25]
Stormklockan var det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning. Redaktör var Zeth Höglund och tidningen hade en ambition att vara en marxistisk röst i arbetarrörelsen. Ungdomsförbundet var 1911 inte anslutet till SAP.
Diskussionen om kvinnornas organisering inom arbetarrörelsen var så gott som obefintlig i Stormklockan 1911. Den 8 april publicerades dock en artikel under pseudonymen Mirza, med titeln "Kvinnorna måste med! "Mirza uttryckte inte i sin artikel att det fanns en motsättning mellan kvinnornas olika uppgifter i ekonomin utan såg kvinnornas låga organiseringsgrad som ett utslag av okunnighet och könsfördomar hos både kvinnor och män. På detta kunde endast upplysning råda bot och detta var vad hon föreslog. Mirza antydde dock att kvinnornas deltagande i arbetarklassens kamp hade en strategisk betydelse men vägen till kvinnornas deltagande i kampen gick via bildningen, och inte i en omläggning av taktiken för att mobilisera kvinnorna.
Tiden var socialdemokratins teoretiska tidskrift och där publicerade sig bl. a. partiledningen och riksdagsgruppen. Redaktör var partiledaren Hjalmar Branting.
Under 1911 togs frågan om kvinnornas politiska och ekonomiska ställning endast upp i ett referat av en finsk studie av kvinnornas nattarbete, som jag presenterar längre fram.
Socialdemokraten kom 1911 ut som dagstidning och redaktör var Hjalmar Branting. Där varvades nyhetsmaterial, ur ett arbetarperspektiv, och förströelseläsning. Kongresser och konferenser bevakades och från den internationella rösträttskongressen i juni rapporterades både från konferensens förhandlingar, såväl som dess offentliga möten och sammankomster.
Jag har inte haft möjlighet att läsa hela 1911 års årgång av Socialdemokraten, men vid en översiktlig läsning ser det ut som om diskussionen om kvinnornas politiska och ekonomiska ställning inte var särskilt livaktig. Men man rapporterade t. ex. från en konferens om fosterbarnsvård och från kvinnoklubbarnas kongress. En gång i veckan publicerades en "Hemmets spalt" där kvinnoarbetets ställning i en krönikeartad form ibland diskuteras, avlöst av recept och tips på tidsbesparande och billig matlagning. T. ex. fördes den 8 april ett resonemang om tjänarinnornas ställning, relaterat till industriarbeterskornas, avlöst av recept på stekt sill i låda, pytt i panna och grynmat.
Kvinnornas särställning i ekonomin och den konflikt mellan produktionen och de reproduktiva arbetsuppgifterna artikulerades inte i Socialdemokraten på annat sätt än att kvinnornas situation belystes i rapporteringen från konferenser där denna fråga togs upp, och i "Hemmets spalt". Jag har inte hittat insändare eller teoretiska artiklar i ämnet. Jag väljer att tolka Socialdemokratens tystnad som ett ställningstagande i konflikten rörande kvinnors arbete. För Socialdemokratens redaktion var troligtvis föreställningen om kvinnornas särart och ansvar för de reproduktiva arbetsuppgifterna, etablerad.
En annan konflikt som dock uttrycktes var könskonflikten inom arbetarrörelsen. Detta på ett mycket klarare sätt än i Morgonbris. Från kvinnoklubbarnas kongress referades den 15 april noggrant diskussionen om det eventuella bildandet av ett kvinnoförbund. Även motionen om att från kongressen ställa krav på SAP:s manliga agitatorer nämndes, och kvinnornas sak beskrevs som rättvis, samt att den stod och föll med männens egen. I debatten kom ett konfliktfyllt förhållande till männen inom hela arbetarrörelsen fram. Kvinnorna menade att männen ignorerade kvinnornas frågor och inte satte värde på det arbete de uträttade inom rörelsen. Frågan om att bilda ett kvinnoförbund hade behandlats redan 1908 och Ruth Gustafsson menade att det rätta tillfället hade varit att bilda det då, inte nu 1911, pga rörelsens försvagning. 1908 hade SAP anslagit 5 000:- till agitation bland kvinnorna, men Anna Sterky var besviken. De kvinnliga agitatorerna hade slitits ut, och partidistrikten tog, trots uttalanden om att manlig och kvinnlig agitation måste gå hand i hand, inte med kvinnorna i det praktiska utförandet, sa hon. Hon menade också att om inte samarbetet med partidistrikten förbättrades skulle kvinnorna tvingas att bilda ett eget förbund vid nästa kongress. Signe Andersson från Gävle påminde om diskussionen 1908:
"Om vi fått bilda förbund 1908, månne det inte då skulle sett bättre ut för oss nu. Vi 'togo ju då till förnuft' då partistyrelsens representant förklarade sig inte vilja se en stat i staten, som det hette. Anslöt sig dock till V.U:s förslag för att få uttrönt om vi ha något att vänta från partiets sida"
Att männen uppfattade kvinnornas strävanden som splittrande framgår här tydligt. Man kan till och med tolka partistyrelsen som att man ansåg att kvinnornas strävanden utgjorde ett reellt hot mot hela rörelsen. Men kvinnorna replikerade inte med bestämdhet och sa att det var männens ignorans som splittrade arbetarrörelsen och arbetarklassen. Flera kvinnor ville inte heller överbetona konflikten med männen.
En av de sista talarna i denna fråga var Ruth Gustafsson:
"Männens ovilja mot kvinnorörelsen bottnar i deras okunnighet om socialismens innebörd. Vid valen trummas ju dock vi kvinnor fram. Det behövs mera arbete för spridandet av de socialistiska teorierna."
Det framgår inte om Ruth Gustafsson menade att kvinnorna hade ett eget förhållande till klasskampen, som negligerades av männen i arbetarrörelsen, eller om hon menade att det var männens särbehandling av kvinnorna och deras frågor som var o-socialistisk. Men hon var den enda i debatten som kopplade kampen mot den kvinnliga underordningen, inom arbetarrörelsen, till den socialistiska teorin, och som menade att negligerandet av kvinnorna berodde på brister i den socialistiska skolningen inom arbetarrörelsen.
I Socialdemokratens rapportering från den internationella rösträttskongressen den 16 juni refererades diskussionen kring "Kvinnorösträtten och kvinnornas ekonomiska ställning" där positiva effekter på kvinnornas ekonomiska och juridiska ställning i de länder som genomfört kvinnorösträtt rapporterades. Från offentliga mötet i Folkets Hus refererades bl. a. Nelly Hansen från Danmark som kopplade samman kvinnornas fackliga organisering med rösträttskampen och sa att det var i fackföreningarna kvinnorna lärt sig att kämpa och tillvarata sina egna intressen. Man hade där, tillsammans med de borgerliga, kämpat för rösträtten och nu organiserade man sej, utan hänsyn till politisk åsikt, då man ansåg att rösträtten endast var ett medel och inte ett mål.[26] Nelly Hansen ansåg följdaktligen att rösträttsfrågan hade en särskild ställning som nödvändigjorde klassamarbete.
Frågan om kvinnornas organisering sammanflätades 1911 alltmer med frågan om rösträtten. Rösträttsfrågan berörde en större diskussion inom arbetarrörelsen, nämligen frågan om parlamentarismen. Skulle man kämpa efter positioner inom det rådande systemet och förbättra sina villkor den vägen, eller störta systemet? När männen godtog parlamentarismen som en framkomlig väg och accepterade rösträtt med bevarat könsstreck, blev förhållandet mellan arbetarkvinnornas organisationers och den borgerliga kvinnorörelsen en brännande fråga. De frågeställningar jag använder mig av för att analysera materialet tillfördes alla en ny dimension genom att stora delar av arbetarrörelsens män fick rösträtt till riksdagen, men inte dess kvinnor. Innan jag fördjupar mig mer i denna fråga, vill jag dock studera diskussionen om skyddslagstiftningen, som även den har sina egna förbindelser till rösträttsfrågan.
Från 1890 hölls en rad internationella konferenser som diskuterade arbetarskyddet. Den första hölls på initiativ av kejsar Wilhelm i Tyskland och syftet med konferenserna var att forma en modell för internationellt samarbete mellan stater, skapa en lagstiftning som skulle ge likvärdiga handelsvillkor mellan länderna och en smidig arbetsmarknad.[27] De hade föregåtts av omfattande tyska gruvstrejker och ett syfte med 1890 års konferens var att dämpa oron bland arbetarna.[28] Den tidiga arbetarrörelsens program, Erfurt-programmet, krävde generellt nattarbetsförbud men arbetarskyddet kom tidigt att innehålla lagar som enbart reglerade den kvinnliga arbetskraften. Dels förbud att arbeta vid tiden kring barnafödande, dels förbud för kvinnor att arbeta på natten i industrin. Den internationella arbetarrörelsen diskuterade dessa frågor på flera internationella socialistiska kongresser och när det gäller särlagar för kvinnor sammanföll, i långa stycken, kongressernas ställningstagandena med borgerliga politikers. I denna fråga var männen på både de officiella och de socialistiska konferenserna överens om behovet av särlagstiftning för kvinnor, medan kvinnornas inställning var delad.[29] De socialistiska kvinnornas majoritet kom dock, efter 1893, att stödja särlagarna. Men de svenska och danska kvinnorna var ett undantag. De bekämpade nattarbetsförbudet och på Andra Internationalens kongress i Köpenhamn 1910 var Carl Lindhagen den enda röst som krävde att nattarbetsförbudet skulle utvidgas till att omfatta även männen. På de socialdemokratiska kvinnornas kongress i Köpenhamn gick de svenska och danska kvinnorna fram gemensamt med krav på att skyddslagstiftningen skulle vara lika för alla arbetare. Så länge den endast rörde kvinnorna ville de inte ha den.[30] I Sverige hade oppostionen mot nattarbetsförbudet varit nära att vinna i riksdagsomröstningen 1908, men genom en allians mellan konservativa motståndare till kvinnors lönearbete, liberala reformatörer och socialdemokrater, drevs det igenom 1909.[31]
När nattarbetsförbudet drevs igenom i riksdagen och började gälla återfanns de lönearbetande kvinnorna främst i jordbruk, hemindustri och som pigor och tjänarinnor. Av industriarbetarna detta år utgjorde kvinnorna 19%.[32]
Hur diskuterades då frågan om nattarbetsförbudets införande i svensk arbetarrörelse 1911, och vilka andra skyddslagar var under debatt?
I Morgonbris efterlystes i början av året bidrag till redaktionen om nattarbetsförbudets verkningar och en serie artiklar publicerades i detta ämne. Riksdagsmotionen av Carl Lindhagen m. fl., om att nattarbetsförbudet borde utvidgs till att omfatta männen, publicerades. I den motionen sades också att det var nödvändigt att regleringen av männens arbete kom på dagordningen, då nästa internationella arbetarskyddslagstiftningskonferens skulle behandla frågan om normalarbetsdag enbart för kvinnor.
Ett starkt argument mot nattarbetsförbudet var att de avskedade troligtvis fick försämrade förhållanden som "nöd i hemmet," "sämre avlönade yrken" eller "arbetslöshetens elände".[33]
Inför valrörelsen skrev Ruth Gustafsson att bland de olösta frågorna fanns moderskapsförsäkring och hemarbetslagstiftning, barnarbetets inskränkning och nattarbetsförbud för männen[34] . I slutet av året summerade Anna Lindhagen materialet som inkommit angående nattarbetsförbudets verkningar och hon konstaterade att arbetsgivarna var de enda som hade möjlighet att få dispens, inte arbeterskorna, och hon underkände därför hela lagens tillkomst.[35]
Morgonbris rapporterade från arbeterskekonferensen i november 1910. Där antogs en resolution om obligatorisk och generell moderskapsförsäkring och om behovet av utredning av arbetsvillkoren för hemarbetare. Konferensen antog också ett uttalande av Carl Lindhagen om att skyddslagstiftning borde genomföras, där så var möjligt, "utan skillnad till kön."[36] I Agda Östlunds rapport framskymtade ett viss missnöje med den socialdemokratiska riksdagsgruppen då hon sade att "det är väl i allmänhet den som för de utestängdas talan. Varför skulle den då inte göra det även i dessa frågor med eller utan denna konferens uttalanden? "[37]
På kvinnoklubbarnas kongress[38] antogs ett uttalande om skyddslagstiftningen som entydigt tog ställning mot särlagar för kvinnor. Man uttalade sig för generellt nattarbetsförbud och mot ensidig reglering av enbart kvinnornas arbetstid.
En annan fråga som diskuterades under året var skyddet för ensamma mödrar, dels i en artikel i nr 2, dels i tre motioner till kvinnoklubbarnas kongress. I rapporten från Svenska fattigvårdförbundets barnavårdsmöte,[39] gjorde Anna Lindhagen en egen kommentar och sade att lösningen på problemet med de ensamma mödrarnas barn är trygg inkomst för mödrarna och organiserad barnomsorg.
Utifrån Morgonbris behandling av frågan kan man inte annat än att dra slutsatsen att motståndet mot ensidiga kvinnliga skyddslagar på arbetsmarknaden var kompakt, bland de svenska socialdemokratiska kvinnorna
Stormklockan diskuterade överhuvudtaget inte skyddslagstiftningen för kvinnor under 1911.
Sigfrid Hansson publicerade ett referat av en finsk studie av nattarbeterskornas förhållanden och om deras inställning till förbud mot kvinnligt nattarbete.[40] Denna hade utförts av lantdagsledamoten Dr Thekla Hultin under hösten 1909 och var föranledd av det motstånd som de finska kvinnorna gjort mot ett ensidigt kvinnligt nattarbetsförbud. De finska kvinnorna hade haft allmän rösträtt i Finland sedan 1906. Undersökningen visade att nattarbeterskorna hälsotillstånd inte var anmärkningsvärt sämre än andra arbeterskors. Och när så var fallet handlade det mer om hälsovådliga branscher som exv tobaksindustrin. Nattarbeterskorna hade dock urusla boendeförhållanden och ingen ordnad barntillsyn på nätterna. 65% av de tillfrågade nattarbeterskorna uttalade sig emot ett förbud, främst pga rädsla för arbetslöshet.
Under den period jag översiktligt läst Socialdemokraten, april-juni 1911, lyste diskussionen om skyddslagstiftningen med sin frånvaro. Man rapporterade från fattigvårdsförbundets konferens och kvinnoklubbarnas kongress, men konflikten mellan kvinnorna och männen inom arbetarrörelsen kring nattarbetsförbudet, artikulerades inte.
Att nattarbetsförbudet historiskt tillkommit som ett sätt att lösa konflikten mellan kvinnornas arbete i produktionen och ansvaret för de reproduktiva arbetsuppgifterna, och därför i sig rymde hela konflikten, kommer inte fram i den pressgenomgång jag gjort. De socialdemokratiska kvinnorna var entydiga motståndare till ett ensidigt nattarbetsförbud för kvinnor och vidhöll kravet på en utvidgning till att omfatta även männen. Den starka kopplingen mellan stödet för skyddslagstiftning för kvinnorna och ett proletärt klassmedvetande som var fallet i Tyskland existerade inte i Sverige. Tvärtom sade man här att det var arbetarkvinnorna som drabbades av förbudet genom att de tvingades till sämre arbeten eller arbetslöshet. Konfliktlinjen gick här tydligast gentemot den internationella arbetarrörelsen och mot arbetsgivarna. Att den manliga partiledningen gett upp sitt ursprungliga krav, i 1890-talets Erfurt-program, på generellt nattarbetsförbud diskuterades heller inte.
Det var endast Morgonbris som tog ansvar för diskussionen och uppföljningen av förbudets konsekvenser, och det var bara kvinnorna, tillsammans med några allierade män, som drev kravet på manligt nattarbetsförbud.
Den tidiga arbetarrörelsen hade i Erfurt-programmet krav på allmän och lika rösträtt. Men frågan om kvinnornas rösträtt visade sig mer svårhanterad än kravet på manlig, allmän rösträtt. I Sverige valde socialdemokratin att inte resa kravet på kvinnlig rösträtt i sina riksdagsmotioner, fram till 1907. Efter detta årtal drev partiet rösträttsfrågan i enlighet med sitt program.[41]
1907 hade högerregeringen genomfört en rösträttsreform som utvidgade valmanskåren till andra kammaren betydligt, men med en rad viktiga inskränkningar när det gällde ekonomisk ställning, ålder och kön. Det fanns "fattigdoms"- och "utskyldsstreck", rösträttsåldern hade höjts från 21 tilll 24 år och inga kvinnor hade rösträtt till riksdagen. Valsystemet var proportionerligt men rösterna vägdes efter inkomst. Detta var det Lindmanska rösträttssystemet och var den formella bakgrunden till diskussionen mellan kvinnorna om vilket slags rösträtt man ville ha.
Argumenten inom arbetarrörelsen mot kravet på kvinnlig rösträtt var först att kvinnorna inte själva organiserat sig för denna sak, senare att det var otaktiskt att driva frågan. Både i Sverige och internationellt var de socialdemokratiska kvinnornas förhållande till den kvinnliga rösträttsrörelsen ett tvisteämne. På båda de internationella socialistiska kvinnokongresserna, 1907 i Stuttgart och 1910 i Köpenhamn, hade resolutioner antagits där skiljelinjen gentemot den borgerliga rösträttsrörelsen dragits upp.
The International Woman Suffrage Alliance (IWSA) hade bildats 1904 i Berlin som en reaktion mot International Council of Women (ICW) och dess oförmåga att göra klara ställningstaganden i rösträttsfrågan. I Sverige hade Landsföreningen för kvinnornas politiska rösträtt (LKPR) bildats 1904. Den första rösträttsföreningen bildades i Stockholm 1902.[42] Det första offentliga rösträttstalet i Sverige hölls av Anna Lindhagen 1902.[43]
På vilket sätt diskuterades då frågan om arbetarkvinnornas rösträtt utifrån konflikten mellan kvinnornas olika roller i ekonomin, hur relaterades den till klasskampen och vilket förhållande uttrycks till den manliga partiledningen?
I Morgonbris februarinummer var tre artiklar införda angående kvinnornas rösträttsfråga och i dem kom hela frågans komplexitiet för arbetarkvinnorna upp. Vad som har föregått artiklarna var dels ett rösträttsmöte på musikaliska akademin i Stockholm i slutet av 1910, dels en artikel av Carl Lindhagen i "Stormklockan". Den konflikt som kom upp till ytan var de socialdemokratiska kvinnornas förhållande till LKPR och därmed hela rösträttskravets karaktär. Resolutionen om de socialdemokratiska kvinnornas förhållande till rösträttsrörelsen från Köpenhamnskongressen hade uppenbarligen irriterat de borgerliga rösträttskvinnorna. Anna Whitlock hade på musikaliska akademin kallat den för en separatistresolution som de svenska socialdemokratiska kvinnorna inte stod bakom. Stockholmsombuden på Köpenhamnskongressen, Anna Sterky, Amanda Frösell, Elin Lindley, Ruth Gustafsson, Signe Svensson och Kata Dahlström, gick ut i ett gemensamt försvar i Morgonbris. De hänvisade såväl till Stuttgart- och Köpenhamnsresolutionerna som till svenska socialdemokratiska kvinnokongressers resolutioner och slog fast att arbetarkvinnornas rösträttsfråga bäst drevs inom rörelsen och att de socialdemokratiska kvinnorna enbart som enskilda medlemmar deltog i LKPR. Detta pga LKPR:s krav på könsstreckets ensidiga borttagande i rösträtten vilket innebar fattigstreckens bevarande och att huvudparten av arbetarkvinnorna ändå skulle ställas utan rösträtt.
Köpenhamn-resolutionen kopplade rösträttsfrågan till klasskampen. Den sade att en inskränkt kvinnorösträtt skulle "spärra vägen för politisk makt för hela proletariatet "[44] och att kvinnornas politiska frigörelse hade stor betydelse för "proletariatets klasskamp".[45] När det gällde förhållandet mellan partiernas kamp och kvinnornas kamp sade den;
"Det är de socialistiska kvinnornas plikt att med största kraft deltaga i alla strider, som de socialistiska partierna föra för demokratiseringen av rösträtten, men även verka med samma energi för att i dessa strider kravet på allmän kvinnorösträtt framföres i enlighet med sin principiella betydelse och sin praktiska räckvidd."[46]
Här skönjer man de två fronter de socialdemokratiska kvinnorna hade att kämpa på. Dels gällde det hela rörelsens fråga, dels gällde det deras egen fråga. Den lämnades de ensamma att ta ansvar för, även inom rörelsen. På samma sida i Morgonbris pläderade Elin Lindley, under titeln "Avbetalning eller en verklig lösning på kvinnornas rösträttsfråga", för en sammanhållen kamp mot alla streck i rösträtten, vilket innebar att
"hellre då vänta några år för en lösning, som tillfredsställande förverkligar kravet på en rättvist verkande rösträtt - lika för såväl män som kvinnor - än att ånyo och för många år framåt fastslå att dessa orättvisa streck skola få kvarbliva."[47]
Det är uppenbart att dessa kvinnor såg ett eventuellt ensidigt borttagande av könsstrecket som ett hot om bevarade klassgarantier i rösträtten, för lång tid framåt.
Anna Lindhagen drev däremot en annan linje. Hon hade varit en ledande gestalt i den svenska rösträttsrörelsen sedan dess begynnelse, och var nu också en av de ledande socialdemokratiska kvinnorna. Hon menade att striden inte handlade om förhållandet till LKPR utan om hur strecken i rösträtten skulle bekämpas och hon förordade en slags samtidighetsstrategi:
"Könsstreckets borttagande eller rösträtt på samma villkor som för män är en sak för sig, som vi rättvisligen på allt sätt måste stödja. Vid sidan därav kan kampen stridas för alla strecks borttagande för såväl kvinnor som män likaså energiskt som om vi kvinnor skulle besluta oss för att ytterligare vänta."[48]
Hon sade att Anna Wicksell och Malmö Kvinnoklubb stödde LKPR:s och andra kammarens linje, dvs könsstreckets ensidiga borttagande. Agda Östlund hade ett inlägg i debatten[49] där hon menade att Köpenhamnsresolutionen hade begränsad tillämpning i Sverige, eftersom här inte förkommit organiserat samarbete med LKPR.
På kvinnoklubbarnas kongress diskuterades hur rösträttskravet skulle drivas och både Carl Lindhagens inledning och diskussionen refererades noggrant i Morgonbris, nr 5. Efter att han markerat sin politiska grundinställning som icke-marxistisk gick Lindhagen in på kvinnorösträttsfrågans praktiska lösning där han förspråkade en modell för stegvisa förbättringar. Han menade att könsstrecket i rösträtten måste avskaffas utan fördröjning men att arbetet på att bekämpa de andra strecken inte fick avmattas. Han menade att Köpenhamnsresolutionen inte stod i motsätting till en sådan taktik och att den inte heller erinrade mot att "såsom avbetalning kunna gå med på lika rösträtt som för män."[50] Han drev samtidighetslinjen, men menade ändå att könsstreckets avskaffande hade en sådan betydelse att "de andra strecken måste jämförelsevis komma i andra planet."[51].
I diskussionen framkom missnöjet med den manliga partiledningen som inte samarbetat med kvinnoklubbarna när det gällde denna fråga men också över LKPR:s tystnad angående klassgarantierna i den rösträtt som dessa kvinnor kämpade för. Anna Lindhagen hävdade att LKPR:s krav "rösträtt på lika villkor som männen" även innebar att alla förbättringar av männens rösträtt skulle komma kvinnorna till del.
Kongressen antog en resolution som anslöt till Köpenhamnsresolutionens inledande stycken där förhållandet till den borgerliga rösträttsrörelsen inte nämndes, men som däremot innehöll skrivningen om kvinnornas egna ansvar för kvinnorösträttskravet inom arbetarrörelsen.
Juninumret hade en rapport från ett rösträttsmöte i Stockholm och julinumret rapporterade från den internationella rösträttskongressen. Anna Lindhagen reportage är dock mer fokuserat på dess deltagare än på konferensens innehåll och hon lade här vardagens stridsfrågor åt sidan.
I augustinumret hade Ruth Gustafsson en artikel inför valrörelsen där hon anslöt sig till sin tidigare deklarerade inställning om kampen för alla strecks borttagande i rösträtten och menade att rösträttsfrågan för arbetarkvinnorna var en klassfråga.
"Vi nöja oss icke med en rösträtt på samma villkor som för män, sådan den Lindmanska rösträtten nu är, utan vi måste föra fram energiskt och intensivt kravet på verklig allmän rösträtt utan dessa förhatliga streck. Det må sägas om oss att vi arbeta för männens sak, då vi fodra streckens borttagande i vårt krav på kvinnorösträtt. men då det finnes så stora skaror rösträttslösa män inom vår klass just genom det nya valsättet, ha vi ingen anledning att arbeta för och tacksamt taga emot samma rösträtt och utestänga även 50 till 80 procent arbetarkvinnor. Således är arbetarkvinnornas rösträttsfråga i stort sett även den en klassfråga."[52]
För Ruth Gustafsson verkar förhållandet mellan kvinnorösträtten och klasskampen tämligen entydigt och hon intog en diametralt annorlunda position än sin efterträdare på redaktörsposten för Morgonbris, Anna Lindhagen, som konsekvent förespråkade klassamarbete i rösträttskampen.
Efter valet, som blev en stor framgång för socialdemokraterna och tvingade bort den konservativa ministären, publicerade Julia Ström en artikel med rubriken "Skyldigheter utan rättigheter "[53] Hon kopplade samman rösträttsfrågan med kvinnoarbetets ställning och är den enda i mitt material som förordar en förändrad könsarbetsdelning, genom att männen skulle träda in på "kvinnornas arbetsfält" samtidigt som ett system med lika lön för lika arbete skulle genomföras. Hon angrep dem som ansåg att kvinnans plats var hemmet och att hon därför inte skulle ha några politiska rättigheter, och sade att det just var i hemmet många kvinnor hade sin arbetsplats till usla arbetsvillkor och minimala löner. Det var dessa kvinnor som behövde rösträtt för att kunna påverka sin situation. Hon menade dessutom att en "klok samhällstyrelse "skulle tillvarata deras intressen som uträttade nyttigt arbete och att kvinnors arbete, "vilken form det än må taga, har sitt värde."[54] Julia Ström ville upplysa arbetarkvinnorna om att "hemmets mening är en annan än att vara kvinnans försörjningsanstalt där det icke återigen blir hela hennes livs helvete."[55] Det är inte här klart om hon menade kvinnornas hushållsarbete eller hemindustrin, men när hon säger att männen bör träda in på kvinnans arbetsfält är det tydligt att hon såg hushållsarbetet som ett fält för politisk analys där förändringar borde ske.[56]
Vid slutet av 1911 verkar det som om Kata Dahlström svängt i sin inställning i rösträttsfrågan om man jämför med hennes benhårda försvar av Stuttgart- och Köpenhamnsresolutionerna i Morgonbris februarinummer. Vid ett rösträttsmöte i Stockholm sade hon:
"För egen del (.) ansluter jag mig till den uppfattningen att vi nu, när den allmänna rösträtten principiellt är erkänd skola fodra könsstreckets avskaffande. Männen lära sig aldrig respektera oss kvinnor förrän vi få vår medborgarrätt erkänd. (.) Jag (.) avstår från skåltal och vackra idealistfraser och kräver istället att få mitt människovärde erkänt."[57]
Utvecklingen, i och med socialdemokraternas framgångsval, verkar ha lett till att en del kvinnor nu såg med mer förtröstan på möjligheten att kräva könsstreckets ensidiga borttagande. Jag tolkar Kata Dahlströms svängning i ljuset av att den konservativa ministären inte längre utgjorde ett hot om att strecken i rösträtten skulle bevaras, om könsstrecket upphävdes. Ett nytt argument i diskussionen på rösträttsmötet var också att kvinnornas frågor nu behandlades i riksdagen och att man började känna att det var bråttom att få möjlighet att påverka riksdagspolitiken.
Trots de interna problemen inom arbetarrörelsen verkar det som om socialdemokraternas framgång i valet 1911 innebar ett steg framåt för demokratiseringen av rösträtten.
Den 21 januari publicerade Carl Lindhagen sin artikel "Kvinnliga rösträttsorganisationer och de politiska partierna" som drog igång en viss debatt, kommenterad i Morgonbris nr 2. Utöver det debatten kom att handla om, rösträttsrörelsens partipolitiska neutralitet och de socialdemokratiska kvinnornas förhållande till LKPR, gick Lindhagen till angrepp på sina båda partier, det socialdemokratiska och det liberala, för att de i avgörande stunder svikit kvinnorösträttsfrågan, och därmed svikit sig själva. Han kallade det "billigt frisinne "att anklaga högern för en "rösträttssynd mot Sveriges kvinnor "eftersom man låtit tillfället att fälla regeringen på rösträttsfrågan 1907, gå ur sig händerna.[58] Även Elin Lindley skrev i sin februari-artikel i Morgonbris att det för henne var en gåta att socialdemokrater och liberaler inte då lät "göra rent bord".[59]
Stormklockan passade, i samband med den internationella rösträttskongressen, på att 24 juni slå ett slag för den allmänna och lika rösträtten och intog en mycket skeptisk hållning till rösträttskvinnorna som fodrade rösträtt på samma villkor som för männen.
I övrigt var frågan om arbetarkvinnors rösträtt frånvarande i Stormklockan.
Ingen artikel i ämnet var införd under 1911.
Jag har läst Socialdemokratens rapportering från rösträttskongressen som var ganska utförlig. Det framkommer att IWSA hade landsföreningar i 22 länder och att 1 100 kvinnor deltog i kongressen. Svensk värd var LKPR med dess ordförande Lydia Wahlström.
Den inledande artikeln i bevakningen av kongressen, den 12 juni, var författad av Hjalmar Branting. Han sade att "hävstången för hela kvinnorösträttsfrågan är samhällets allt starkare anlitande av kvinnoarbetet."[60] Han sade att rösträttsrörelsen vuxit upp genom att skjuta klasskonflikterna åt sidan men menade att den skulle komma att föras allt närmre arbetarrörelsen som hade jämlikheten på sitt program.
Även IWSA:s ordföranden, mrs Catt, var av den uppfattningen att det var det ökade kvinnoarbetet som var drivkraften för rösträttsrörelsen. Hon höll ett tal som refererades i sin helhet, 20 juni, i Socialdemokraten där hon också antydde sitt missnöje med särlagstiftningen för kvinnor.
Arbetarrörelsen var inte isolerad från rösträttsrörelsen internationellt. Socialdemokratiska kvinnor refererades i reportagen, offentligt möte hölls i Folkets Hus med Carl Lindhagen och Anna Lindhagen och arbetarmöte hölls på Skansen med Ethel Snowden, England och Rosika Schwimmer, Ungern.
Socialdemokratens rapportering var färgad av uppfattningen att det var kvinnors roll som mödrar som kvalificerade dem för politiska rättigheter. De talare som uttryckte denna uppfattning refererades mer utförligt än andra och rapporteras ha fått större ovationer än andra talare. Om fru Hanna Isachsens tal på Solliden sades t. ex. att hennes tal var det mest verkningsfulla av alla, den kvällen.
"Det blev ett allvarligt, varmhjärtat anförande, däri hon mot intelligensen som den drivande kulturfaktorn ställde främst moderkärleken i kvinnans natur som en icke mindre viktig faktor.(...) Moderskärleken är moder till hela kulturen. Det är därför rätt att säga, att kvinnan är fullt jämbördig med mannen. I hela kvinnans natur finns en starkare moralisk och sedlig kraft än i mannens. Hell denna stora, stolta vecka för att den arbetar för utvecklingen av den högsta, ljusaste gåvan i vår natur: moderskärleken."[61]
Selma Lagerlöf höll ett tal på Operan om kvinnan som hemmet skapare, om nödvändigheten av kvinnornas politiska rättigheter för att staten skulle kunna bli som ett hem, att den sociala oron berodde på att den manliga staten ännu inte lyckats med sitt uppdrag och att kvinnorna nu behövdes för att humanisera den. Selma Lagerlöf såg kvinnorna som politiskt kvalificerade på grund av sin kvinnliga särart och att deras plats i samhället var hemmet. Detta tal refererades på Socialdemokratens första sida 14 juni.
Den 15 juni lade m:me Legrelie de Ferrer från Frankrike fram ett förslag på kongressen om att den skulle ställa en petition om social och politisk likställighet mellan män och kvinnor till de olika ländernas parlament. Detta ledde till ett skarpt meningsutbyte som inte refererades. Diskussionen slutade med att de enskilda individer som ville kunna underteckna petitionen.[62] Rosika Schwimmer föreslog samma dag att kongressen skulle tillställa Andra Internationalens intenationella byrå för att hemställa om samarbete med de socialdemokratiska kvinnorna. Från Tyskland förklarades att de socialdemokratiska kvinnorna där aldrig skulle inleda ett sådant samarbete. Frågan var kontroversiell också för andra politiska organisationer. Frågan löstes genom att kongressen antog ett allmänt uttalande för att alliansen skulle vända sig till alla kvinnoorganisationer. Kongressens slutdokument slog även fast rörelsens partipolitiska neutralitet.[63]
När huvuddelen av arbetarrörelsens män fick rösträtt till andra kammaren men inte dess kvinnor ställdes frågan om arbetarkvinnornas samarbete med de borgerliga kvinnorna på sin spets. Frontlinjen i konflikten inom arbetarrörelsen kring kvinnornas rösträtt förflyttades nu till klassdimensionen i rösträttskravet och samverkan med LKPR. Konflikten gick rakt igenom Morgonbris redaktion och artikulerades tydligt på dess sidor. Övrig socialdemokratisk press drog sig undan till betraktarens position.
Att rösträttsfrågan hade direkta band till frågan om arbetarkvinnornas organisering kom också tydligt fram i Morgonbris. På vilken grund skulle man organisera sin kamp och vilken var den rätta taktiken? Att enbart driva kravet inom arbetarrörelsen där vissa hade rösträtt och andra inte, samtidigt som ledningen lämnade över ansvaret för frågan på kvinnorna själva, blev omöjligt. Att kravet på rösträtt också var länkat till frågan om skyddslagarna blev tydligt i slutet av året då en del kvinnor befarade att arbetarrörelsen män, tillsammans med liberalerna, nu helt skulle lägga beslag på frågan.
Arbetarkvinnornas situation i arbete och familj, och det faktum att de inte hade politiska rättigheter, drev Julia Ström till att, som en av de första socialdemokratiska kvinnorna, ifrågasätta könsarbetsdelningen.
Vilka slutsatser kan man då dra av presstudien när det gäller de tre analysfrågorna?
När det gäller konfliken mellan kvinnornas lönearbete och moderskapet/ansvaret för hushållet uttrycktes den inte explicit som en politisk fråga som krävde en helhetslösning i form av t. ex. kollektivisering av de reproduktiva arbetsuppgifterna och upphävd könsarbetsdelning, eller förbud för kvinnors lönearbete. Undantaget här är Julia Ström som uttryckligen såg könsarbetsdelningen som ett problem som måste lösas och där hon förordade männens inträngande på kvinnornas arbetsfält och lika lön för lika arbete. Konflikten mellan lönearbetet och moderskapet uttrycktes istället genom dess konsekvenser; svårigheterna att organisera kvinnorna och slitningarna mellan plikterna i hemmet och det ekonomiska tvånget att lönearbeta. De lösningar som förespråkades var ökad facklig organisering, politiska rättigheter, jämlika skyddslagar för arbetskraften, manliga familjeförsörjarlöner, lika lön för lika arbete och kvinnligt klassamarbete mot kapitalet. Det går inte att finna en tydligt urskiljbar konfliktlinje mellan de olika uppfattningarna om konfliktens lösning.
Den uppfattning om kvinnors klasskamp som kom till uttryck är inte entydig men grundinställningen var att den sammanföll med männens klasskamp. De socialdemokratiska kvinnorna var noga med att hålla skiljelinjen klar till den borgerliga kvinnorörelsen, även när man hade ett nära samarbete. De såg sig som del av samma arbetarklass som männen, och därför var besvikelsen desto större på dem för deras ignorans. Det fanns dock antydningar om en specifik kvinnlig klasskamp. Carlesson hävdade att alla kvinnor hade en särställning gentemot kapitalet och Signe Svensson noterade kvinnornas utsatta läge gentemot arbetsgivarna, men i övrigt ser varken kvinnorna eller männen det faktum att kvinnorna hade egna "frågor" och egna arbetsuppgifter, som ett kriterium på att de skulle ha ett eget förhållande till kapitalet, inom arbetarklasssen. Flera deltagare i diskussionen antydde att arbetarklassens utveckling och socialismens genomförande var avhängigt kvinnornas fulla deltagande, och både Carlesson och Mirza menade att männen har ett stort ansvar att så skedde. Agnes Söderkvist var den som formulerar sig skarpast när det gällde männens svek inom fackföreningarna.
Rösträttsfrågan drev frågan om kvinnligt klassamarbete till sin spets och under 1911 kan man se hur en slags könkampsstrategi som Anna Lindhagen och Carl Lindhagen drivit inom arbetarrörelsen, får fler anhängare. Detta pga den manliga partiledningens ignorans mot kvinnornas krav, men också pga att de konservativa försvagades av valet 1911. Till dem som ändrade inställning under året var Kata Dahlström. Ruth Gustafsson, Elin Lindley, Julia Ström och Agda Östlund tillhörde de kvinnor som under 1911 försvarade alla arbetarkvinnors rätt till rösträtt, dvs kravet på alla strecks avskaffande.
Relationen till arbetarrörelsens manliga ledning 1911 var ansträngd och en könskonflikt inom arbetarrörelsen träder tydligt fram. Både när det gällde organisationsfrågorna, skyddslagstiftningens hanterande och kravet på kvinnlig rösträtt hade den manlig partiledningen inte levt upp till kvinnornas krav eller förhoppningar. Besvikelsen över männens ignorans kom ofta fram den socialdemokratiska pressen, men ingen förmådde ange en kamplinje som gav en möjlighet att ta konfikten med männen utan att samtidigt bli eliminerad från rörelsen. Det fanns ett beroendeförhållande till den manliga partiledningen, både organisatoriskt, ekonomiskt och politiskt.
På kvinnoklubbarnas kongress i april 1911 formulerade kvinnorna behovet av ett eget förbund, men ville avvakta ytterligare främst pga rörelsens försvagning efter konfliktåren 1908 till 1910.
I läsningen av den socialdemokratiska pressen 1911 ser jag ett spänningsfält framträda, där en rad konfliktlinjer korsar varandra, och mitt i detta spänningsfält växer de socialdemokratiska kvinnoklubbarna fram. Kapitalägarna, statens representanter, den egna rörelsens män, de egna männen, den borgerliga kvinnorörelsen, den internationella arbetarrörelsen, dess män och dess kvinnor. Alla hade de olika intressen i, och olika förhållanden till de svenska arbetarkvinnorna och deras organisationer. Kvinnoklubbarna och dess medlemmar var utsatta för tryck från flera håll.
Kvinnoklubbarna och Morgonbris var under denna tid det politiska uttrycket för en historisk process som befäste könsarbetsdelningen under den moderna kapitalismen. I Morgonbris talar de som, på ett högst påtagligt och konkret sätt, under- och sidoordnades.
Arbetarrörelsen uppfattade skyddslagstiftningen för kvinnor som en spjutspets för att dessa lagar senare skulle komma att omfatta alla arbetare. Men i rösträttsfrågan var det den manliga rösträtten som var spjutspetsen som så småningom skulle förmedla denna rättighet till alla arbetare. Rösträttsfrågans hanterande inom den svenska arbetarrörelsen är för mig en tydlig indikator på kvinnornas specifika ställning i arbetarklassen. Vare sig kvinnorna eller männen såg i själva verket arbetarklassen såsom en social enhet med gemensamma intressen. Christina Carlsson skriver;
"Medan den allmänna rösträtten för män sågs som en politisk fråga framställdes den kvinnliga rösträtten som en formell rättvisefråga. Här står vi inför det paradoxala förhållandet att antagandena om könens likhet och om kvinnors och mäns gemensamma klassintresse fick motivera att man i sin praktiska politik inte behandlade män och kvinnor lika."[64]
Det var alltså så att det krav på att inte uppträda splittrande inom arbetarrörelsen som ofta riktades mot kvinnorna här inte omfattade männen. Den annars så omhuldade klasslojaliteten hindrade inte männen från att ställa upp en konflikt mellan sin egen och arbetarkvinnornas rösträtt. Det var tvärtom så att
"de som krävde att partiet skulle ta upp den kvinnliga rösträtten vid 1906 års riksdag fick också vara beredda att eventuellt ta ansvar för såväl regeringens fall som de klasslagar och arbetarfientliga bestämmelser som sannolikt skulle bli följden "[65]
skriver Carlsson i ett referat av Branting. Man uppfattade alltså kraven på kvinnlig, allmän rösträtt som ett hot mot sin egen ställning.
Diskussionen mellan de socialdemokratiska kvinnorna 1911 visar med all önskvärd tydlighet att begreppet allmän rösträtt, utifrån den Lindmanska rösträttsreformen, innebar något helt annat för arbetarkvinnorna än för arbetarmännen. En större del av arbetarkvinnorna än av arbetarmännen skulle hållas borta från valurnorna av de ekonomiska strecken i rösträtten, om könsstrecket avskaffades. Här kommer den ekonomiska skiktningen efter könslinjer inom arbetarklassen upp i dagen.
När så arbetarmännen hade fått sin rösträtt och lämnat kvinnorna att utkämpa sin egen klasstrid med de borgerliga kvinnorna, samtidigt som de medverkade till stiftandet av lagar enbart gällande den kvinnliga arbetskraften och ignorerade kvinnornas vädjanden om hjälp att mobilisera sina systrar, vävdes en intrikat väv av könsåtskiljande och hierarkiserande strukturer inom den svenska arbetarrörelsen.
Frågan om hur relationerna mellan produktionens behov och det reproduktiva arbetets organisering sett ut, kan inte få något definitivt svar inom ramen för ramen för en uppsats av den här karaktären, men nya frågeställningar har väckts under arbetet. Jag har sett hur arbetarrörelsen blev en av de historiska aktörerna, i samspel och konflikt med både kapitalägare och nationalstaternas representanter, i konstruerandet av en särskild kvinnoarbetskraft med ansvaret för de reproduktiva arbetsuppgifterna. Fortsatta studier av de socialdemokratiska kvinnoklubbarna kan säkert ge mycket kunskap om hur denna historiska process tog sig konkreta uttryck för dem det berörde mest påtagligt, arbetarklassens kvinnor.
Vad har den kvinnliga underordningen inom arbetarklassen och arbetarrörelsen haft för konsekvenser för arbetarrörelsens egen utveckling? Agda Östlunds reflektion om sambandet mellan arbeterskornas dåliga organisering och behovet av statligt skydd mot arbetsgivarna sätter ljuset på samspelet med staten och jag frågar mig vad den tidiga arbetarrörelsens oförmåga att utforma en strategi för kvinnofrigörelse och könsarbetsdelningens upphävande, har betytt för inkorporeringen av arbetarrörelsens ledning i staten.
Hur kan man i vidare studier närma sig förhållandet mellan produktion och reproduktion, under den här perioden? Övergripande tendenser och karakteristiska drag i det kapitalistiska produktionssättets utveckling måste relateras till de reproduktiva arbetsuppgifterna organisering, och jag skulle vilja ställa frågan vilka behov det kapitalistiska systemet har haft av att befästa arbetarkvinnornas särställning i ekonomin? Jag vill här påminna om Signe Svenssons observation av en kvinnlig position inom arbetarklassen och det syns mig som om flera behov har kunnat förenas i konstruktionen av en sådan. Dels garanterades en arbetskraftsbuffert som kunde fungera som lönepress, dels hölls kostnaderna för reproduktionen nere, dels hölls kvinnorna effektivt borta från massorganisering inom arbetarrörelsen och dels kunde den konservativa föreställningen om familjen som samhällets garant bevaras.
Bäckström, Knut. Arbetarrörelsen i Sverige 1-2. Göteborg 1977
Carlsson, Christina. Kvinnosyn och kvinnopolitik. Lund 1986
Engels, Friedrich. Familjen, privategendomens och statens ursprung. Göteborg 1982
Ohlsson, Ulf. "Industrilandet", i Äventyret Sverige. En ekonomisk och social historia. Arlöv 1993
Lenin. Imperialismen som kapitalismens hösta stadium. Stockholm 1972
Wikander mfl. Protecting Women. Labor Legislation in Europe, the United States, and Australia, 1880-1920. Illinois 1995
Kessler-Harris mfl." Introduction". I Protecting Women
Schmitt, Sabine. "All These Forms of Womens Work Which Endanger Public Health an Public Welfare". I Protecting Women
Wikander, Ulla. "Debates at International Congresses". I Protecting Women
Tidningar:
Morgonbris, 1911. Arbetarrörelsens Arkiv
Socialdemokraten, april-juni, 1911. Arbetarrörelsens Arkiv
Stormklockan, 1911. Arbetarrörelsens Arkiv
Tiden , 1911. Arbetarrörelsens Arkiv
[1] Engels, Familjen, privategendomens och statens ursprung. 1982, s 8
[2] Carlsson, Christina. Kvinnosyn och kvinnopolitik. Lund 1986
[3] Carlsson, C, s 14
[4] Carlsson, C, s 64f
[5] Ohlsson. "Industrilandet" i Äventyret Sverige s 61
[6] Ohlsson, s 62
[7] Ohlsson, s 62
[8] Lenin, 1972
[9] Bäckström, Knut. Arbetarrörelsen i Sverige 1-2, 1977
[10] Bäckström, s 169
[11] Bäckström, s 128
[12] Bäckström, s 164
[13] Bäckström, s 156
[14] Palmstierna, citerad hos Bäckström, s 144
[15] Bäckström, s 168 ff
[16] Bäckström, s 152
[17] Carlsson, C, s 244 ff, Bäckström, s 49 ff
[18] Morgonbris 12/1910
[19] Morgonbris 1/1911
[20] Morgonbris 1/1911
[21] Morgonbris 1/1911
[22] Morgonbris 4/1911
[23] Bäckström, s 146
[24] Morgonbris 5/1911
[25] Morgonbris 12/1911
[26] Socialdemokraten 17 juni, 1911
[27] Kessler-Harris mfl i Protecting Women, s 17
[28] Schmitt i Protecting Women, s 126
[29] Wikander i Protecting Women s 29
[30] Wikander i Protecting Women, s 51f
[31] Carlsson, L, i Protecting Women, s 236
[32] Carlsson, L , s 235
[33] Morgonbris 6/1911
[34] Morgonbris 8/1911
[35] Morgonbris 12/1911
[36] Morgonbris 12/1910
[37] Morgonbris 12/1910
[38] Morgonbris 5/1911
[39] Morgonbris 4/1911
[40] Tiden 1911. Hela årgången i ett band.
[41] Carlsson, C, s 200 ff
[42] Wikander, s 46
[43] Carlsson, C, s 205
[44] Morgonbris nr 6/1911
[45] Morgonbris 2/1911
[46] Morgonbris 2/1911
[47] Morgonbris 2/1911
[48] Morgonbris 2/1911
[49] Morgonbris 2/1911
[50] Morgonbris 4/1911
[51] Morgonbris 5/1911
[52] Morgonbris 5/1911
[53] Morgonbris 8/1911
[54] Morgonbris 10/1911
[55] Morgonbris 10/1911
[56] Morgonbris 10/1911
[57] Morgonbris 11/1911
[58] Stormklockan 21 januari 1911
[59] Morgonbris 2/1911
[60] Socialdemokraten 12 juni 1911
[61] Socialdemokraten 15 juni 1911
[62] Wikander har i Protecting Women, s 53, skrivit att det vid denna kongress bildades en internationell organisation för kvinnors likabehandling på arbetsmarknaden, men detta är det närmsta jag kommit en diskussion i ämnet.
[63] Morgonbris 7/1911
[64] Carlsson, s 205
[65] Carlsson, s 205