Jag har blivit uppmanad att tillhandahålla två av mina akademiska uppsatser från grundnivån, dels "Svensk socialdemokrati och ryska revolutionen" och "Ekonomisk politik i den unga sovjetstaten"; ventilerade våren -95, respektive hösten -96. I samband härmed känns det angeläget att initiera läsaren i några av de problem som förelåg arbetet runt uppsatserna, och även kort belysa de saker som av olika anledningar aldrig kom med i arbetsprocessen. Det tillhör den akademiska världens allt för smala praktik att aldrig problematisera dessa "personliga vinklingar", alldeles oavsett hur intressanta de må vara, och det känns tillfredställande att nätets läsare trots detta kan ta del av dessa saker.
*
"Svensk socialdemokrati och ryska revolutionen" först. Redan under hösten -94 hade jag arbetet med det ryska temat i ett kortare arbete om Lenin och den komprometterande resan genom Tyskland 1917, och i mångt kändes det som en naturlig fortsättning på ämnet i det att jag ville göra en jämförelse (en statsvetare skulle kallat det för `chockkomparation`) mellan den revolutionära utvecklingen i Ryssland efter Lenins ankomst, och den turbulenta perioden i första världskrigets skugga. Jag var i stort bekant med händelseutvecklingen, och den totala "glömska" som drabbat denna period av socialdemokratins historia - det var en av huvudorsakerna till ämnesvalet. Först efteråt slog det mig att denna partimässiga glömska på många sätt förstärkts under senare decennier, och detta borde fler forskare ur olika dicipliner uppmärksamma. Varför plockas kravallerna i Ådalen fram (se på Wiederbergs film!), och inte potatiskravallerna i Stockholm? Kanske, och detta är måhända en orättvis spekulation, beror det på att socialdemokratin aldrig varit så kluven och ställd inför så många ideologiska och filosofiska val, som under de där hektiska månaderna runt Seskarö och potatiskravallerna. Partiledningen som sådan fungerade som en tvehövdad drake som å ena sidan sade sig vilja kompromissa, å andra sidan sade sig bevaka arbetarklassens intresse, med socialism som främsta eldkvast mot regeringen "Hungerskjöld". I praktiken, och inte i programdeklarationer, var händelserna 1917 en milstolpe och ett vägval. Det var aldrig 1914 års borgfred, eller Ådalmassakern. Så när andra händelser ivrigt inlemmats i partiets mytflora, har själva året 1917 fått stå tillbaka för andra ikoner och idealiseringar. Namn som Per-Albin Hansson och Hjalmar Branting har en starkt positiv klang i dessa välfärdsnostalgiska tider - det är inte bara Göran Greider som romantiskt blickar bakåt!
Uppsatsens form måste ursäktas en smula. Kandidatuppsatser är inte mogna mästerverk, de är oftast vad de är till för - läroverk. Jag valde, och detta var det mest kontroversiella (inte Seppo Hentilläs marxistleninistiska teori om arbetararistokratin), en framställning som ställde det ryska mot det svenska i en kronologisk ordning. Själva "chocken" i komparationen framkom nästan övertdligt, och så här efteråt tycks det mig som jag inte hade ork att helt fullfölja analysen på slutet. Slutsatserna står jag dock för. Ryska revolutionen var en revolution och inte en statskupp! Sverige hade inte en marginaliserad elit, precis som vi inte hade det under det ahlmarkska "galna kvartsseklet". (Mycket borde förresten skrivas om denna Ahlmark!)
Nätets läsare uppmanas att ta del av uppsatsen och samtidigt ha dessa kommentarer i bakhuvudet.
*
Efter kandidatuppsatsen kom militärtjänsten i 12 månader och ett smärtsamt uppbrott från flickan jag älskar. Jag började ägna mig åt experimentell teater hos "Fäbodsteatern" i Lund. Mognade, eller kanske snarare förändrades. Världen klarnade och fördunklades på samma gång - ni vet, det akademiska dilemmat.
När jag åter tog mig ann uppsatsskrivande, vände jag mig till själva kärnan i det praktiska genomförandet av socialismen. Socialismen - det statliga ägandet av produktionen, och dess administrativa karaktär - är på många sätt ett område som inte belysts särskilt mycket. Visserligen finns det en riklig litteratur, där såväl marxister som icke-marxister ryms, som behandlar Sovjetryssland, respektive de teoretiska antagandena - var för sig. Men om man som jag utgick från den ideologigranskande synvinkeln (ekonomiskt-historisk) är man allt för ofta hänvisad till sig själv, och egenkonstruerade analysfält.
Vad äinte var socialism. Detta hade i sig inte behövt bli ett problem, om de efterföljande uttolkarna som Marx och Engels förblivit öppna inför den empiriska verkligheten. Om man fortsatt att ta in intryck av en föränderlig värld, och kanske allvarligt noterat de brister som uppenbart fanns i många grundläggande antaganden. Om man kritiskt granskat ideologin och arbetat i praktiken efter de ideologiska riktlinjer som den marxka arvet lämnade. Om man insett att Karl Marx inte var nationalekonomisk vetenskapsman utan just ideolog.
Men det blev problem. Marx förvirring i jordbruksfrågor och i de synnerligen konstruerade resonemangen om värdet i förhållande till priset, kastade stora svarta skuggor över de sovjetiska ekonomerna under 20- och 30-talet. Marx kom under senare delen av sin produktion att allt mer tvingas till konstiga omdefinitioner av de mest basala begreppen i sin teoribildning. Hela teorin om värdelagen såg ut som ett brokigt lapptäcke, och jag kommer osökt att tänka på en sång av Jakob Hellman, som beskriver verkligheten som en flygplansmodell där man undrar hur alla "sanningar" skall få plats. Och precis som alla förtvivlade ekonomer i östblocket fick erfara - de fick inte plats.
Efter Stalins död började prisbildningen debatteras och "reformeras" i hela det kommunistiska Europa. Experimentlustan var det inte fel på. I samband med den stora "prisrevisionen" i Sovjet i slutet på femtiotalet, initierades en teoretisk debatt bland ekonomer i hela östblocket och inte helt oväntat kom även prissättningen i exempelvis DDR att skilja sig från systemet i Ungern, och således kom lapptäcket att även få sin praktiska motsvarighet. Alla visste att något var fel, men eftersom systemen satt tvångströjor på forskarna fanns det ingen rimlig möjlighet till genomgripande förändring - hela den marxka nationalekonomiska grunden hade i sådant fall trillat som ett dominospel.
Det var främst tre sorters förändringar som debatterades. Den första förutsatte en förändring av systemet så att priserna baserades på värde, så som det formulerats i "Kapitalet" (första boken), och hade egentligen inget stöd av ekonomer som valde att leva i verkligheten; och symptomatiskt var det i en officiell lärobok från 1963 (Tsagalovs "Kurs i politisk ekonomi") som detta förslag först fördes fram. Den andra skolan var mer försiktigt reformert, och talade om ett beräkningssystem baserat på "kostnader i sig". Den tredje, med anhängare som Z. Atlas, I. Malyhev, V. Sobol, V.D. Belkin, E. Kats och A. Rojanskij, föreskrev en större "liberalisering" och decentralisering för att undvika de mer "artificiella" inslagen i den gängse prissättningen. Dessa tankar, som fick mest gehör i Ungern, tangerade många av de tankar som planekonomins kritiker i väst riktat mot planeringsproceduren, och det var inte alldeles ovågat att skriva som den ungerske ekonomen Csikos-Nagy: "Värdet är prisproblematikens nyckelfråga. Det är den första tesen i den socialistiska pristeorin. Men bör inte denna tes revideras? Har inte gränsnytteskolans representanter rätt i det att de förkastar värdeteorin eller då de ersätter `arbetsvärde` med begreppet `gränsnytta`?"1 Observera att detta skrevs endast tio år efter det att det rullat sovjetiska stridsvagnar på Budapests gator!
Det är måhända begripligt att dessa ekonomer på många sätt tvingades att skriva det de skrev. Inte alla var så frispråkiga som Csikos-Nagy. I ett system som satte lögnen i system hade sanningen inget absolut värde - och vem kan förresten begära att man skall riskera livet för en teoretisk konstruktion? Men, och detta är intressantare, vad som framstår som totalt obegripligt är reaktionen från många av divorna i den akademiska vänstern på 60-talet. Vetenskapen skiljer sig åtminstone i ett avseende från den dogmatiska religionen, i det att verkligheten alltid har företräde framför kartan; och om teorin på något sätt inte stämmer överens med de empiriska betraktelserna, så är det teorin som snällt får stryka på foten. Detta borde vara självklarheter.
Ett annorlunda synsätt hittar vi dock exempelvis hos Charles Bettelheim, som följde debatten i öst mycket noga på sextiotalet. I en serie artiklar i tidskriften "La Pensée" utvecklade han sina synpunkter på denna debatt, och inte oväntat stötte han på just de problem som ekonomerna i öst uppmärksammat. Dessa fakta var tydligen irriterande, varför följande undanglidande floskler fick bilda stommen runt det "alternativ" han föreskrev: "Problemet med en vetenskaplig teoris giltighet kan naturligtvis inte lösas genom att direkt stödja sig på den dagliga praktikens problem och svårigheter, även om det är frågan om praxis för planeringsorganen. Kriteriet för en vetenskaplig teoris giltighet måste komma av den teoretiska praktiken, det kan inte komma av den tekniska praktiken. Det går inte bättre att direkt bedöma `arbetsvärdeteorin` vetenskapliga giltighet på grundval av en eller annan svårighet inom den ekonomiska tekniken..."2
Bettelheim närmar sig här med raska steg en sorts skolastik, där det är intressantare att prata om "den teoretiska praktiken" än att fundera över vad som faktiskt är felaktiga utgångspunkter. Det är dessutom mycket cyniskt och kränkande att bagatellisera de lidanden som varubristen i olika skeenden orsakade i östblocket. Detta resonemang är som nätets läsare inser ingenting annat än ett flagrant brott med all vedertagen vetenskapsteori!
Dock, och detta är det riktigt skrämmande; det normala inom debatten under denna period var att socialismens överlägsenhet närmast betraktades som en självklarhet - höjd över alla empiriska studier! På detta sätt är Bettelheims inlägg intressant, eftersom det på många sätt åtminstone bemöter många av sakargumenten och iskallt blottar den intellektuella klenheten hos den som föredrar en av den Heliga Skrift given sanning (jmf exempelvis med Maurice Dobb, som inte ens ville debattera frågan!).
Avslutningsvis bör sägas att uppsatsen på många sätt endast "öppnar upp" många ämnen, som jag med beslutsamhet kommer att återvända till i sinom tid!
Magnus Christiansson
Lund
9/9 1996
Noter
1. Bettelheim Övergången till den socialistiska ekonomin s. 115.
2. Bettelheim Övergången till den socialistiska ekonomin s. 116-117.
Referenser
Bettelheim, Charles Övergången till den socialistiska ekonomin Halmstad 1970