60-poängskurs
HIS 203
16 januari 1995
Svensk socialdemokrati och den ryska revolutionen
Magnus Christiansson
För att skriva historia krävs en vilja. I mitt fall bottnar denna viktiga vilja i det dagsaktuella läge som Sverige befinner sig i, ekonomiskt, socialt och inte minst allmänkulturellt. Jag kommer själv att med stor sannolikhet bli det som inom sociologin kallas för klassresenär, eller rättare sagt en resenär med förändrad klasstillhörighet, men med en bibehållen klassidentitet som kvardröjande kännetecken. Till viss del anser jag nämligen att identitet (ur kulturell bemärkelse) går att styra själv; till viss del är den strukturellt väldigt bestämd. (Som exempel kan jag nämna att mitt litterära intresse väcktes på universitetet, medan jag inte på någon avgörande punkt ändrat min filosofiska grundinställning.)
Nu är i och för sig viljan till historievetenskapliga övningar ingen gratis gåva. Någonting som erövras lika lätt som studiemedel och akademiska poäng. Nej, syftet med framställningen och erövrandet av historien, ligger i att medvetandegöra och förändra, i första hand min egen generations apatiska inställning till den nittonhundratalshistoria, som på ett avgörande sätt borde prägla dem. Detta syfte är inte lätt. Det är i själva verket något som måste vinnas - för varje kapitel, varje stycke och varje mening.
För att underlätta har jag valt ett medvetet avslappnat och målande språk som inte kränker den vetenskapliga exaktheten, och som jag dessutom hoppas skänker framställningen även utomvetenskapliga kvalitéer. Det finns ju ingen mening med att skriva en historia som ingen läser, eller för den delen begriper. Det är således ett medvetet grepp att skriva enkel och upplysande historia.
Vad gäller ämnets uppbyggnad, grundar den sig på en del svårigheter och brister som jag i efterhand upptäckte hos min B-uppsats. Jag har alltid varit intresserad av rysk historia i allmänhet, och min B-uppsats berörde ganska ytligt några politiska problem i tysk och rysk historia. Det var ingen vidare bra B-uppsats. Man kan lika gärna läsa den som ett referat av en roman som en akademisk uppsats - med andra ord fick ytperspektivet och de ideologiska harmonierna för stor betoning. Det är därför min förhoppning att detta arbete på ett bättre sätt kombinerar aktörs och strukturperspektiven.
Då uppstår ett mycket speciellt problem, bland många andra. Det är nämligen en sak att skriva rysk politiskt ytlig historia, en helt annan att skriva en mera djupgående och strukturell. Detta är jag i och för sig lång ifrån ensam att påpeka, men bara det faktum att E.H Carrs första band om den ryska revolutionen saknar översättning av författarens anmärkningar om transkriptionsproblemet mellan ryska och engelska (!), gör det nödvändigt att än en gång påpeka hur försiktig man bör vara med ryska källor och en författares översatta tolkningar.
En annan bidragande orsak till ämnets utformning har varit mina två handledare Lars Berggren (denna evigt jagade skugga) och Klas-Göran Karlsson. Jag har lyckats med konststycket att skjuta in mig någonstans mitt emellan dessa båda herrars specialområden - svensk arbetarhistoria och rysk historia. Båda har bidragit med råd och kloka kommentarer.
Det är dock inte bara disposition och utformning som betingas av den moderna sociala och politiska historia jag ämnar skriva. Bara en sådan sak som den oundvikliga terminologiska debatten som följer i fotspåren på all dylik historia. En debatt som i sig är värd en egen uppsats, och som komplicerar skrivandet så till vida att den ofta rör upp känslor och värderingar hos läsaren. Till exempel anses det som mer störande och agitoriskt att tala om 'arbetsköpare' än om 'arbetsgivare', det är mer korrekt att tala om arbetare än om proletärer etc.. Nu är det i sig oftast inte fråga om en ren hårklyveridebatt, då många av begreppen är värda utförligare definitioner. Men jag lägger de minsta begreppen åt sidan och kocentrerar mig på de som samtidigt kan föra sakframställningen framåt.
Det första och kanske viktigaste är begreppet revolution, som kommer att definieras och diskuteras som grundförutsättning för arbetet. Här fick jag både inspiration, kunskap och litteraturtips från professor Bengt Ankarloo och dennes temakurs om agrara revolutioner. Denna diskussion är viktig - dels för förståelsen av uppsatsnamnet och dels för att jag diskuterar grundläggande skillnader mellan två nationer.
Det andra begreppet är arbetararistokrati. Som utgångspunkt kommer jag att använda mig av finnen Seppo Hentiläs definition, som utgår från en marxistisk och leninistisk grundbetydelse. Teorin är inte okontroversiell, skriven 1972, så jag kommer dessutom att ta upp något av den kritik som riktats mot den.
Till sist vill jag passa på att tacka Björn, som guidade mig i datorernas underbara värld, och Petra, helt enkelt för att hon är den hon är och för att hon älskat mig när jag behövt det som mest.
Uppsatsen innehåller en problemformulering, ett tema och en ambition. Dessa är på många sätt sammankopplade, men på inga punkter identiska. De utgör förvisso, det samlade vetande som jag tillgodogjort mig under uppsatsens tillkomst och normalt borde det bara vara en fråga om att visa upp mina kunskaper, visa mina grunder för vissa påståenden och argumentera för de ståndpunkter jag intagit. Men uppsatsens uppläggning är något annorlunda.
Den består av tre avsnitt: Skuggor och konturer, Den marginaliserade eliten och Intrigen. Läsare som inte gör sig införstådda med uppsatsens särpräglade uppläggning, kan lika gärna sluta läsa - de kommer inte att förstå ett skvatt av de första två avsnitten, och det sista kommer de att uppfatta som en inledning.
Någon klok människa har sagt att vi rör oss genom historien ungefär som man ror en båt. Vi tittar bakåt samtidigt som vi rör oss framåt, och det är bakifrån som denna uppsats börjar. För att förstå detta bakifrånperspektiv måste läsaren bekanta sig med min syn på Traditionen - dess makt och dess legitimitet i uppsatsen.
Ordet tradition härstammar från latinets traditio, och det betyder ungefär överlämnande. En tradition är något som överlämnas från släktled till släktled, från far till son, från gammal till ung - något som är avsett att klara tidens tester och motstå förändringar. Men den vandrar dock bara från unga till gamla via en interpretation som innebär förändring och nyansering. En tradition lever bara vidare om den ständigt omprövas och dör en smula i denna process. Icke desto mindre är traditionen till sin natur fråga om medvetet upprepande, aktivt förstärkande, av det som en gång varit. Vår civilisation består av traditioner, vilka vi på olika mentala plan och med olika psykologisk beredskap, upprepar och håller vid liv.
I denna uppsats spelar traditionen en viktig roll. Det första avsnittet 'Skuggor och konturer' bygger helt på denna min uppfattning om traditionen. Där läggs dessutom grunden till uppsaten, och några teoretiska begerepp lanseras, som medvetet skall ligga och vila inför de nästföljande avsnitten. I 'Den marginaliserade eliten', studeras två politiska rörelser på grundval - men inte som direkt utslag - av det första avsnittet. I avsnittet 'Intrigen' görs en kontrast mellan traditionen och det ytliga händelseförloppet, samtidigt som det finns en kopplingar till de två föregående avsnitten.
Frågeställningen i uppsatsen är: Varför blev det revolution i Ryssland 1917, men inte i Sverige? För att svara på denna fråga kommer jag att använda mig av revolutionsteoretiska resonemang, som senare kommer att beläggas med empiriska fakta. I den meningen är svaret på frågan, som jag så måningom kommer till, klart konstruerat. Men eftersom historieskrivning handlar om just konstruktion, innebär detta i sig inga problem. Noggranheten blir däremot avgörande - inga avgörande fakta får fattas. Om så är fallet spricker revolutionsmodellen och uppsatsen faller.
Temat i uppsatsen är: Den socialistiska ideologins universella teori kontra den socialistiska ideologins nationella praktik. Som en konsekvens av temat, inriktas en stor del av studierna på arbetarrörelsen och dess politik. Vi kommer att spåra i vilken grad den ideologiska tillhörigheten härskade över den nationella tillhörigheten - i den praktiska politiken. Temat ägnas ett introducerande stycke före sakframställningen, och ett avslutande före slutsatserna.
Så ett ord om ambitionen, som tidigare berörts något i inledningen. En revolutionär situation i Sverige, så som jag kommer att teckna den, är för många i min generation ett glömt kapitel. Själv är jag född samma år som den stora oljekrisen, och min uppväxt präglades av löntagarfondsdebatt och TV-spel, snarare än några intellektuella äventyr. Jag känner flera historiskt bevandrade personer, var av ett par SSU:are, som inte vet någonting kring namnen Seskarö och Lindhagen. I den officiella partihistorieskrivningen, som nordiska socialdemokrater älskar att vältra sig i, så nämns inte den revolutionära situationen mer än i några maskerade bisatser. Man brukar konstatera att partiet delades, men inget mer. (Denna 'glömska' borde intressera forskningen mer än den gör!)
Ambitionen i uppsatsen är att blottlägga lite kring denna bortglömda del av svensk historia, och att väcka ett intresse, en aptit, som förhoppningsvis kommer att innebära ett ökat intresse hos läsaren kring dessa händelser. Om jag lyckas är denna seger viktigare än de akademiska poäng jag måhända erövrar.
Det finns två avgränsningar i uppsatsen. Den ena utgörs av det första världskriget, som endast kommer att beröras i förbigående, främst på grund av att kriget går utanför uppsatsens frågeställning. Detta innebär förvisso inte att jag anser att de effekter som kriget skapade är ointressanta, men kriget får ingen särställning, och tillåts inget eget avsnitt.
Den andra avgränsningen är det enkla faktum att jag kommer att koncentrera mig helt och hållet på de socialdemokratiska partierna. Varken socialrevolutionärer, anarkister, reaktionärer, syndikalister, rojalister eller andra rörelser kommer att analyseras. Detta är helt enkelt föremål för en annan uppsats, även om mina slutsatser i teoretisk bemärkelse kanske kunde innefatta andra rörelser än socialdemokraterna.
Till ett av de känsligare kapitlen i uppsatsskrivandet hör litteraturdiskussionen och valet av litteratur över huvud taget. Det går ofta, möjligtvis med antiken som undantag, att hitta hur mycket litteratur inom ett område som helst, och för varje hyllmeter litteratur finns det åtminstone en tolkning - ibland tusen eller fler.
Detta för oss lite osökt in på kärnan i vad en litteraturdiskussion bör vara. Det är nämligen ganska självklart att det inte går att ha med all önskvärd litteratur i referenslistan, precis som det finns andra begränsningar som exempelvis tidsmässiga. Vad en sund litteratur diskussion går ut på är helt enkelt att motivera valet av vissa titlar och relatera dem till uppsatsen på ett hederligt sätt. En uppsats på C-nivå är dessutom i denna bemärkelse oftast en sorts imitationer av vetenskap, särskilt som den här uppsatsen inte innehåller en enda historisk källa. Eftersom jag litar på vissa författare vill jag få läsaren att tro på författarna, på ungefär samma grunder vi tror på auktoriteter över huvud.
Litteraturen jag använt mig av har sina begränsningar rent tematiskt. Det finns nämligen inte en enda bok som behandlar ämnet som sådant - det vill säga revolutionen i Ryssland i komparation med den svenska utvecklingen under samma period. Detta har inneburit ett tålmodigt pusslande fram och tillbaka, vilket i sin tur innebär en omfattande notapparat.
En av de intressantaste forskarna i dagens forskarsamhälle är professor Stefan Hedlund i Uppsala. Det finns få akademiska pesonligheter som har inspirerat mig mer, och de forskarinsatser han stått för tillsammans med rysslandskännaren med stort R - Kristian Gerner - utgör den grund varpå mitt intresse för östeuropa vilar. Detta innebär inte att de åsikter de hyser är mina egna. Icke. Det innebär inte heller att den skola de anses tillhöra, den så kallade hermeneutiska, är den stil jag egentligen är mest fascinerad av. Jag kommer att använda mig av Hedlund i en kritik av en revolutionsdefinition, medan Gerner skymtar förbi med sin bok "Arvet från det förflutna" (en bok som fungerat som någon slags standardverk - som inspiration och som modell.).
En annan viktig inspirationskälla, som också inneburit en grundläggande förutsättning för uppsatsen, är Pau Scotoni. I detta sammanhanget är han aktuell med en 15 år gammal avhandling - "Att förstå revolutionen". De delar jag använder mig av hos honom är faktiskt inte så att säga hans egna. De utgör en sammanfattning, hans sammanfattning, av den etablerade revolutionsforskningens slutsatser. Det gör att jag inte behöver belastas med hans i övrigt snillrika kritik av marxistisk revolutionsteori, marxismen kommer att få sig en och annan törn ändå, vilket läsaren snart får se.
I samma fack, det revolutionsteoretiska, hittas också Isaac Kramnick, som i en utmärkt liten uppsats i "History and theory"- "Reflections on revolution" - drar upp skiljelinjerna mellan olika skolor i historieforskningen. Jag använder honom för att underbygga mina argument mot exempelvis funktionalister och mera liberala revolutionsteoretiker.
Vad gäller den ryska delen i detta arbete lutar mig på relativt etablerad fo
Den svenska bakgrunden finns att hämta hos Kurt Samuelsson, som i slutet av 60-talet skrev en jubileumsskrift till riksbanken av ekonomisk-historisk karaktär, samt hos den redan omnämnde Hentilä, som hänvisar till en stor del av den tidigare forskningen i fråga om industriutveckling, löner och liknande. Knappast är valet av denna svenska litteratur kontroversiell.
Mera kontroversiellt är istället de slutsatser Hentilä drar av de fakta han presenterar. En kritisk recension av Hentilä författad av Bo Gustavsson är den främsta motvikten till teorin om arbetararistokratin, även om läsaren kommer att lägga märke till att jag ibland inte ser några motsättningar mellan de två.
När det gäller det ryska ytperspektivet, det vill säga händelseförloppet och aktörerna och anekdoterna, använder jag mig av Lionel Kochans "Russia in revolution 1890-1918", Hans Wattrangs "Ryska revolutionen i dokument", en allmän uppslagsbok i ämnet samt Sheila Fitzpatricks korta men kärnfulla "The russian revolution". Som jag redan nämnt fungerar det sista stycket som både referenspunkt bakåt i uppsatsen, och som bekräftelse på de teorier som tidigare redovisats. Litteraturen fyllde väl sitt syfte, även om datumproblematiken var ett gissel - alla missar är naturligtvis mina i det sammanhanget.
Den svenska motsvarigheten, det vill säga det svenska ytperspektivet, representeras av några författare ur vänstern. Jag har försökt att så gott jag har kunnat försöka genomskåda vinklingar och överdrifter, och till min hjälp har jag också tagit Hans Björkegren och den gamle norske Edvard Bull. Det gäller Per Olov Zennströms kommunistiska krönika "Klasskampen 1917-1939", Sigurd Klockares "Svenska revolutionen 1917-1918" och den vid tidpunkten för författandet (det vill säga 1972) högst marxistiske Håkan Arvidsson och hans "Revolutionen i Sverige 1917-1924".
De titlar jag ovan har redovisat och relaterat till uppsatsen, är långt ifån alla jag använt. Men de utgör den stomme runt vilken jag byggde denna uppsats, eller för att likna det vid min metafor om pussel - de var de avgörande pusselbitarna. Jag hoppas att det inte framstår som att litteraturen, eller litteraturdiskussionen hur kort den än kan tyckas, innehåller några större luckor. Kortfattat skulle man kunna säga att jag använt revolutionsteoretiska texter för att få fram ett mönster i berättande och empiriska texter. I denna hantering kunde naturligtvis mer relevant litteratur ha använts, förhoppningsvis med samma resultat och samma slutsatser.
I 1800-talets Tyskland konstruerade Karl Marx och Friedrich Engels ett tankesystem och en världsbild, som eftervärlden kom att benämna "marxism". I en av de mest uppmärksammade av sina skrifter, "Kommunistiska Manifestet", använde de flitigt ordet socialism, som benämning på den motbild och det alternativ de ställde mot det etablerade samhället.
Marx och Engels var materialister. Men inte materialister ur kunskapsteoretisk eller ontologisk mening, utan materialister ur psykologisk och sociologisk synvinkel. De ansåg helt enkelt att ett samhälles idéer och ideal, dess lagstiftning, religion, politiska liv och kulturliv, i "sista hand" bestämdes av praktisk och sinnlig verksamhet. Att en människas medvetande var en produkt av omgivningen, och att det bestämmande för omgivningens karaktär var det ekonomiska system som rådde. Det ekonomiska systemet, i sin tur, var underkastat en lagbunden utveckling som ledde till social revolutionär utveckling - tills det klasslösa samhället en dag skulle komma att så att säga göra slut på historien. Denna teoribildning var gjord utan några nationella förbehåll - vi kan kalla den universell.
Eftervärldens anammande av marxismen gick således i internationalismens tecken. Det bildades en international, och de socialdemokratiska partierna hade alla en gemensam sång - Internationalen. Just det faktum att man i de socialdemokratiska partierna var arbetare, ansågs viktigare för identiteten än att man var tyskar, svenskar eller ryssar. Nationalism betraktades som ett falskt medvetande använt av den härskande klassen, och det etablerade samhället ansågs historiskt dömt till undergång av den nya klassen - arbetarklassen. Slagordet framför andra var: egendomslösa i alla länder, förena er!
Vi skall i denna uppsats se hur det praktiskt gick till i två socialdemokratiska partier från två olika miljöer. Läsaren skall ha den universella teorin i minnet, när den nationella praktiken skall granskas. Var det egentligen så att förhållandet till produktionen var det viktigaste för identiteten och därigenom agerandet? Vilken roll spelade egentligen traditionen?
Dessa frågor kommer måhända inte att besvaras till fullo, men de kommer att belysas ordentligt med utgångspunkt från frågeställningen om revolutionens vara eller icke vara.
I detta avsnitt skall vi bekanta oss med några av grundförutsättningarna för uppsatsen. Först kommer jag att definiera vad en revolution är för något; helt enkelt varför den ryska revolutionen var en revolution. Jag kommer att skissa en modell som möjliggör förståelsen av de revolutionära komponenterna.
Därefter står den ryska och svenska miljön i fokus. Jag kommer att relatera de begrepp som modellen ställer upp på två olika historiska kontexter. Läsaren skall inte läsa denna historiska exposé som om den vore fullständig, utan helt enkelt som två renodlade idealbilder som skall ses mot varandra i kontrast. Det finns inte bara skillnader i jämförelse mellan de båda miljöerna, det är ganska uppenbart. Men eftersom vi studerar ett fenomen som inte inträffat i båda miljöerna, är det naturligt att skiljelinjerna blir intressanta - miljöerna blir sina egna grotesker.
I historieskrivningen konfronteras man då och då med begrepp, som till sin karaktär och kolossala storlek hotar att göra alla analysförsök tafatta och missvisande. Begrepp som i dessa brytningstider ger många olika intryck och associationer, vilka kan variera högst väsentligt. Ett av dessa begrepp, en av dessa trösklar, är revolutionsbegreppet. Revolutionsbegreppet är hett omdebatterat och omtvistat.
Anledningen till att begreppet står i centrum i det här arbetet är främst terminologisk. Av definitionsskäl. För att förstå vad som inte hände i Sverige, kan det ligga en poäng i att betrakta vad som hände i Ryssland. Vi måste bestämma oss för vad som egentligen hände, och hur vi generellt kan beskriva det.
Själva ordet revolution kommer från latinet och betyder ungefär "omvälvning". Det är samma ord som återkommer i exempelvis "revolver". Eftersom begreppet i sig är av gammalt datum och tolkningen av ordet inte brukar ges en exakt innebörd, är det här närmast fråga om en tolkningsdiskussion.
En tolkning av ordets tillämpade betydelse finner vi hos östeuropaexperten Stefan Hedlund, som i sin bok "Öststatsekonomi" konsekvent talar om "statskuppen 1917". (*1) En liknande revolutionssyn hittar vi i Staffan Skotts lättsmälta översiktsverk "Sovjet - från början till slutet". Skott skriver: "Revolution betyder egentligen 'omvälvning' över huvud taget. Men när det gäller maktövertagande står orden 'statskupp' och 'revolution' i motsatsställning. 'Statskupp' genomförs av en begränsad skara personer enligt en mer eller mindre genomtänkt plan, med avsikt.
'Revolution' är i motsats därtill ett massornas spontana störtande av makthavarna." (*2)
Denna form av tolkning, att massornas spontanitet krävs för att makthavarnas störtande skall kallas revolution, är vad man skulle kunna kalla en modern liberal tolkning.
En annan konventionell tolkning är den, att en revolutions främsta kännetecken karaktäriseras av våldsinslag i en social förändringsprocess. Det är slående hur många forskare som formar revolutionsbegreppet till en blodsutgjutelse. Eller med den funktionalistiske statsvetaren Chalmers Johnsons ord: "revolutionary change is a special kind of social change, one that involves the intrution of violence into civil social relations" (*3)
Överhuvud tycks det mig som om forskningen i allmänhet, möjligtvis av rädsla för att skapa ett allt för mångtydigt begrepp, främst inriktar sig på revolutionsbegreppets ytliga aspekter. Ja, att forskningen till och med reducerar revolutionsbegreppet till dess politiska yttringar. I centrum på förklaringarna står maktövertaganden, aktörer, partier och personligheter. Det är möjligt att det är bekvämare så.
Det ligger förvisso utanför arbetets ram att kritisera den moderna liberala eller andra konventionella revolutionsdefinitioner. Jag är dessutom en varm anhängare av tanken att det i sig inte finns några (eller åtminstone väldigt få) dåliga perspektiv, eller arbetsverktyg - endast slutsatserna kan vara felaktiga. Men som läsaren kanske förstår, så finns det en gräns för vad man kan åstakomma med ett betraktelsesätt, och vad viktigare är - det finns en gräns där åskådningen tvärt om skymmer och blockerar betraktaren.
Slutsatsen härav är att jag medvetet kommer att bestämma mig för en teoretisk modell, med utgångspunkt från vad jag vill betrakta, dvs uppsatsens ämne. För att förstå modellen får jag be läsaren glömma bort massorna och våldet ett ögonblick. (Vi skall återkomma till dem i det sista avsnittet).
Den första förutsättningen för att en revolution skall kunna uppstå, är att det existerar ett ekonomiskt eller politiskt förtryck i ett samhälle, och att det i detta förtryck uppstår en marginaliserad elit som förmår förmedla en motbild till det etablerade samhället. Revolutioner uppstår således inte i stater som är statiska, historielösa och eller isolerade. (*4) Dessutom krävs det ett politiskt styre som inte förmår att bemöta, eller uppta denna marginaliserade elit, eller tillmötesgå den. Det måste finnas en ovilja eller oförmåga att styra landet politiskt eller ekonomiskt - frivillig eller ofrivillig handlingsförlamning med andra ord. (*5) För det tredje krävs det att den marginaliserade eliten har förmåga att exploatera det missnöje som det rådande förtrycket resulterar i. Att det finns en eller flera arkitekter som med stor politisk lyhördhet kan tillfredställa det vaccum som bristen på det etablerade samhällets styre utgör. (*6) Med förtryck menas inte nödvändigtvis ett absolut materiellt, det kan räcka med en självuppfattning som ger upphov till missnöje. Den marginaliserade eliten kallas de politiska yttringar som tvingas till en relativt utstött tillvaro i det politiska livet, på grund av det etablerade samhällets brist på tolerans eller som ett resultat av det etablerade samhällets direkta animositet gentemot den. Begreppet kommer i den här uppsatsen att ha en symbolisk betydelse och ingen absolut terminologisk. Med termen 'det etablerade samhället' förstås den rådande samhällsordningen - produktionssystemet, politiska systemet och dess försvarare.
Förutsättningarna för revolution kan således delas in i tre domäner. Den första och viktigaste är den 'basala' domänen. Det är i den domänen som förtrycket tar form - det kan gälla utsugningen av en arbetande klass lika väl som ett utestängande av samhällsklassers politiska behov och rättigheter. Den andra domänen kan kallas den 'organisatoriska', för att den visar på en politisk eller ekonomisk struktur som inte lyckas att tillfredställa de uppgifter den ställs inför; uppgifter som är en konsekvens av missnöjet i den basala domänen. I den 'ideologiska' domänen samlas alla de individer som hänförs till den marginaliserade eliten och som formulerar motbilden till det etablerade samhället som helhet.
Detta kan sammantaget betäcknas som revolutionära sympom, någonting man kan konstatera och analysera utifrån en statsvetares eller historikers horisont. Men modellen kräver naturligvis även ett djupare perspektiv som komplement. Det ovan förda resonemanget förklarar ju i sig inte hur exempelvis hur ett förtryck uppstår, vad som avgör om en marginaliserad elit lyckas exploatera ett missnöje, eller hur detta missnöje uppstår eller i vilka samhällsklasser det fortplantas i. Detta är föremål för de två andra delarna av uppsatsen, och är således utanför den direkta definitionsdiskussionen.
Men det finns en viktig definition av definitionen som trots allt återstår. För hittils har det tagits för givet att den marginaliserade eliten utgjorts av antingen en enhet eller av flera konkurrerande enheter, som alla kämpar för just sin motbild, sin samhällsvision. Det kan dock vara på sin plats att på ett mera filosofiskt plan, peka på en del talande empiriska belägg som ger större insikt i den marginaliserade elitens förhållande till revolutionen.
För att framgångsrikt kunna exploatera ett i samhället givet missnöje, krävs det att de krav den marginaliserade eliten ställer, inte är totalt kompromisslösa gentemot det etablerade samhället. Det etablerade samhället skall inte uppfatta sig som hotat i sina grundvalar, vilket i sig förutsätter en uppdelad marginaliserad elit - med helt eller delvis olika samhällsvisioner. Det finns många empiriska belägg som gör det möjligt att anta att en revolution rent av inte är möjlig utan detta, i fortsättningen kallat ett 'moderat element'. (*7) Detta moderata element, eller kanske snarare uppdelningen av den marginaliserade eliten i direkt motstridiga element, är en viktig del av definitionen. Viktigt för förståelsen av den forsatta framställningen är dessutom, det faktum att det moderata elementet ur empiriskt perspektiv hotas av utplåning i en revolutionär process. Den har svårt att överleva mellan det etablerade samhället och andra i den marginaliserade eliten. Friedrich Engels beskrev det redan 1850 med sitt eget land i åtanke: "Det värsta en ledare för ett ytterlighetsparti kan råka ut för är att tvingas gripa makten vid en tidpunkt då rörelsen inte är tillräckligt mogen för hans egen samhällsklass hegemoni och för att genomföra åtgärder som säkrar denna hegemoni. Det han kan åstadkomma är inte beroende av hans vilja utan av klassmotsättningarnas nivå och de materiella levnadsvillkorens utvecklingsgrad, av produktions och bytesförhållandena, som alltid är bestämmande också för klassmotsättningarnas styrka. Vad han borde göra är inte avhängigt av honom själv och inte heller av klasskampens utvecklingsnivå och de förhållanden som leder till den; han är bunden av tidigare proklamerade doktriner och krav...Därmed hamnar han i ett olösligt dilemma: vad han kan göra kolliderar med hans tidigare uttalanden och principer och hans partis direkta intressen; det han borde göra blir outförbart. Kort sagt tvingas han inte representera sitt eget parti och sin egen klass utan den klass för vars dominans rörelsen är mogen. I rörelsens intresse tvingas han gagna klassintressen som är honom främmande och avfärda sin egen klass med frasmakeri, löften och påståenden om att den andra klassens intresse är deras egna. Den som hamnat i denna omöjliga situation är hopplöst förlorad." (*8)
1850 kan detta ur Engels synvinkel synas vara spådomar tagna ur luften, men vi skall ha Engels ord med oss när vi så småningom närmar oss det traditonella perspektivet med massorna och våldet, och allt som hör den moderna liberala traditionen till.
Det skall tilläggas att denna modell, som sagt specialsydd för denna uppsats, medvetet inbjuder till en fokusering på den marginaliserade eliten, och dess förmåga eller oförmåga att exploatera ett givet missnöje. Detta skall inte tolkas som ett idealistiskt försök att slippa förklara den basala domänen och den organisatoriska, tvärt om. Just genom att bekanta sig med ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden kan den marginaliserade elitens beteende förstås och förklaras.
Ja, det är till och med så att de skuggor och konturer vi skall studera härnäst, har de avgörande pusselbitarna för den forsatta framställningen.
För att inte drunkna i ideologiska harmonier, eller förblindas av händelseutvecklingens yttre tecken, skall vi se närmare på de två sociala och ekonomiska miljöerna. Två miljöer som kommer att ge oss många av pusselbitarna till förståelsen av de båda andra avsnitten i uppsatsen. Läsaren kan kanske ibland tycka att detta stycke präglas av många lösa trådar, som inte i sig säger något - och i så fall har läsaren helt rätt. De kulturella och ekonomiska faktorerna spelar inte en determinerande roll, utan lägger förutsättningarna för den basala och den organisatoriska domänen, som vi skall se.
Det är onekligen meningsfullt att ställa den ryska miljön i jämförelse med den svenska. Detta beror inte på att jag betraktar Sverige utifrån en etnocentrisk utgångspunkt, där sveriges utveckling står som normalutvecklingen inom ekonomi och kultur. Det finns inga sådana ambitioner, hur ironiskt det än må låta. Ryssland kommer först därför att utvecklingen där passar bättre ur pedagogisk synvinkel, och vi kan konstatera vad Sverige präglas av utan att vi kanske tänker på det.
Det är numera ett ganska uppmärksammat faktum att Ryssland uppvisar många väsentligt unika drag i sin historia. Ryssland blev exempelvis inte en del av den romesk-katolska eller den klassiska kulturen - varken renässansen, reformationen eller upplysningen kom eller stannade.(*9) Den ringa påverkan som västeuropa stod för, utsträckte sig till en institutionell istället för en direkt kulturell.(*10)
Under 1800-talet utgjordes rysk ekonomi av i huvudsak ett lågavkastande jordbruk. En talande bild av hur jordbrukssituationen såg ut under 1800-talet, finner vi hos den preussiske lantbruksexperten August Haxthausen. Haxthausen kunde vid sitt besök på 1840-talet konstatera, vid en undersökning av två hypotetiska och likvärdiga bondgårdar, att en tysk bondgård vid Rhen avkastade ungefär dubbelt så mycket som en rysk belägen vid Volga - och han räknade ändå inte med de ryska vintrarna, de dåliga vägarna, de långa avstånden eller den låga befolkningsfrekvensen.(*11) Haxthausen kunde också konstatera livegenskapens betydelse för den ryska ekonomin, vilket var en stabilitetsskapande faktor på landsbygden.(*12)
Eftersom jordbruket i Ryssland var så lågavkastande, kom den ryska agrarekonomin att utveckla många särdrag för att kompensera och förhöja avkastningen eller helt enkelt för att säkra sin egen fortlevnad. Den ryske bonden var ibland inte ens jordbrukare - han arbetade med skogsprodukter i sitt hem eller var lönearbetare i staden.(*13) Till detta kom den ryska livegenskapen. I slutet på 1700-talet var halva Rysslands befolkning livegna bönder, och även om livegenskapen gradvis avvecklades under första delen av 1800-talet, så förblev en tredjedel livegna fram till 1860-talet.(*14) Livegenskapen karaktäriserades av i huvudsak två viktiga drag: dels jordherrens auktoritet och dels den livegnes bundenhet vid jorden.(*15) Det är viktigt att notera livegenskapens ställning och betydelse, för att förstå konsekvenserna av dess upphävande.
Ungefär fram till krimkriget hade de flesta, även personer som kritiserade tsaren, erkänt tsarmakten som en garant för inre stabilitet. Visserligen protesterade bönderna handgripligen då och då, men de hotade inte den bestående ordningen - dvs inre stabilitet och en stark krigsmakt. Efter krimkriget, då Ryssland visade sin militära inkompetens, kom sådana uppfattningar på skam, och alla tsaristiska institutioner kom att kritiseras. Även självaste livegenskapen.(*16)
När tsar Alexander den andre med ett dekret den 19:e februari 1861 upplöste livegenskapen, var det ett typiskt exempel på en västinspirerad institutionell reform. Det är symptomatiskt att den vid sekelskiftet verksamme historikern Kljutjevskij konstaterade att reformen inte ändrade på Ryssland, utan att Ryssland ändrade på reformen.(*17)
1861 års reform blev ingen frihetsreform för den ryske bonden. Den fungerade helt enkelt så, att bonden fick köpa låss en bit jord som var stor nog att försörja honom, men detta samtidigt som han betalade sina skatter som vanligt. Det blev så att bonden betalade en extra avgift för att få överleva och för att få kalla sig fri.(*18) Friheten att flytta beskars också i praktiken, eftersom den före detta livegne knöts till kommunen - miren.(*19) Den största betydelsen 1861 års förändring fick, var inte främst ekonomisk utan social. Den ryske bondens identitet förändrades, eftersom reformen tydligt gynnade penningstarka och initiativrika bönder som kunde anställa sina före detta livegna kolleger; samtidigt som många före detta livegna slogs ut och misslyckades med att anpassa sig till det nya systemet. En stark klassdiffrentiering blev den bestående följden av 1861 års reform.(*20)
När Ryssland dessutom upplevde en markant befolkningsökning - från 68 miljoner invånare 1858, till 125 miljoner 1897 - samtidigt som ekonomin inte växte tillnärmelsevis lika snabbt, hamnade den ryska agrarekonomin i en kris. Krisen förstärkte den ryske bondens tendens att 'inte vara bonde'.(*21) En kris som Ryssland hade med sig in i det tjugonde århundradet, och som (det skall vi vidare se) småningom kom att uppta den marginaliserade elitens intresse.
Men hur skall man då bäst beskriva den krisdrabbade ryska ekonomi som Lenin beskrev som en tjock väv av förkapitalistiska förhållanden?(*22) Frågan kan tyckas berättigad eftersom vi så småningom skall se hur den marginaliserade eliten såg på det hela. Att den ryske arbetaren i mångt och mycket var en bonde, kan ju med rätta ses som ett problem för en organisation som kallade sig "arbetarparti".
Det är möjligt att jag gör läsaren besviken, eftersom jag anser att en sådan fråga egentligen är felställd. Dessutom blir det svar vi kommer fram till egentligen ganska meningslöst, eftersom vårt sätt att se på saken inte på något sätt behöver delas av den marginaliserade eliten, dvs de personer som befann sig i den historiska situationen. Teodor Shanin skriver: "... the query 'is this society capitalist or feudal, etc.?' must be followed by two mental sub-clauses:'if so, in what sense?' and 'what precisely do we learn and or subtract from our perception by the use of this concept?'."(*23) Det räcker här att konstatera att den ryska ekonomin gick in i det tjugonde århundradet med en kronisk kris - den agrara ekonomin stod vid vägs ände.(*24) Det förelåg en mycket stark basal domän i Ryssland.
För att möta motståndet och för att bevara sin maktposition, använde tsardömet sin repressiva apparat och den ortodoxa kyrkan.
Den ortodoxa kyrkan var officiellt en kontemplativ organisation, som förespråkade ett utanförskap inför sådana världsliga ting som politik.(*25) I praktiken fungerade dock kyrkan som tsardömets religiösa samvete, vilket inte skall ses som att kyrkan och tsaren gick hand i hand, utan att kyrkan satt i tsardömets knä. Sin institutionella roll som passiviserande faktor, starkt beroende av svängningar inom statsmakten, spelade den väl. Richard Pipes skriver: "Orthodoxy preaches patient acceptance of ones fate and silent suffering. The earliest canonized saints of the Russian church, the medieval princes Boris and Gleb, attained sainthood because they had let themselves be slaughtered without offering resistance"(*26) Den ytterst konservativa karaktären gjorde att den ortodoxa kyrkan varken lyckades vinna intellektuellt gehör, eller uppbåda motstånd mot uppenbart förtryckande företeelser som exempelvis livegenskapen. Återigen Pipes: "The ultimate result of the policies of the Russian Orthodox Church was not only to discredit it in the eyes of those who cared for social and political justice, but to create a spiritual vaccum. This vaccum was filled with secular ideologies wich sought to realize on this earth the paradise that Cristianity had promised to provide in the next."(*27) Detta är en mycket stark indikator på en organisatorisk domän, även om den inte är tillräcklig.
Tsardömet hade ju tillgång till sina repressiva instrument. De repressiva elementen hade slipats fram i ett samhälle där ytterst små delar av statsmedlen spenderades på statliga tjänster. Så tidigt som under Peter den store, då Ryssland trots allt var den största staten i världen, användes några få futtiga procent av budgeten till administrativa uppgifter, och det var en trend som höll i sig. I mitten av 1800-talet gick det 11-13 statsansällda på 10.000 ryssar, vilket var tre-fyra gånger så lite som var vanligt i västeuropa.(*28) Den lilla del av befolkningen som fick sin l&ou
På 1880-talet skärptes dock motsättningarna. Den politiska oppositionen krävde konstitutionella förändringar, och trots att betydande personer inom administrationen insåg behovet av sådana, så genomfördes inga genomgripande försök. Tsarregimen lyckades inte internalisera oppositionella, inte ens de ur det moderata elementet, och motiveringen till att man uteslöt reformer var krampaktig. Argumenten bestod i att folklig representation skulle lösa upp administrationen, att reformer var ett tecken på svaghet som skulle följas av fler reformkrav och att utländska erfarenheter talade för instabila politiska förhållanden.(*31)
Resultatet av en administration som var stendöv för rop på politiska reformer, och politiska extremister som bland annat sprängde Alexander den andre i luften - var utvecklandet av en organisatoriskt mycket modern repressiv apparat. Faktum är att Ryssland var den enda staten i världen som innan första världskriget utvecklade två sorters polis - en för folket och en mot dem.(*32)
1880-talets repressiva offensiv, som juridiskt varade fram till tsardömets fall, gjorde ryssen totalt utlämnad till den politiska polisen. Om han inte godkändes som en betrodd medborgare, vilket kunde ske exempelvis när han sökte till ett universitet eller till ett arbete, kunde han degraderas till en andra klassens medborgare och ibland bildligt talat slängas i armarna på revolutionärerna.(*33)
Men var då Ryssland under tsardömet en polisstat? Läsaren må undra med samma motiv som frågan om ekonomin aktualiserade. Vad gäller ekonomin är det som sagt en ganska ointressant fråga, men i fallet med den repressiva apparaten kan den vara berättigad, just för att en så stor del av den organisatoriska domänen tog form där. Jag vill påstå att tsarryssland inte kan betraktas som en polisstat, annat som en ytlig benämning. "The system had too many loopholes. Most of these resulted from the assimilation by the Russian ruling élite of western institutions and western values wich, though incompatible with the patrimonial spirit, they were unwilling to give up. Such loopholes quite vitiated the the elaborate set of repressive measures, introduced in the 1870s and 1880s", skriver Pipes och nämner bland annat den privata äganderätten och polisens relativt städade mentalitet som så kallade "loopholes".(*34)
Det faktum att Ryssland utvecklade en repressiv apparat som inte till fullo kunde utföra sina uppgifter, samtidigt som inga konstitutionella reformer genomfördes, skall vi se som den organisatoriska domänen. Om den repressiva apparaten varit framgångsrik till fullo, det vill säga om Ryssland varit en effektiv totalitär stat, skulle upprorsmakare säkert ha kunnat hållas i schack. Åtminstone under 1880-talet var den 'anti-statliga' aktiviteten i landet mycket blygsam.(*35) Istället skapade tsarmakten en av förutsättningarna, det vet vi nu efteråt, som ledde till revolution och dess egen undergång.
Nästa del av framställningen blir för läsaren ett riktigt lappkast. Vi skall övergå från att studera tsarens Ryssland, till konungariket Sverige. Helst skulle jag vilja att läsaren glömmer allt om Ryssland och att han senare plockar fram kunskaperna om Ryssland ytterligare en gång, för att kontrasterna i de två karikatyrerna skall framstå som tydligast. Jag medger att en sådan tankeoperation inte är lätt.
Sveriges historiska rötter kan inte helt problemfritt generellt kategoriseras. Det finns problem med att föra in exempelvis medeltidsperioden i den västeuropeiska såväl som den östeuropeiska traditionen. Under 1600-talet låg exporten av koppar, järn och tjära bakom landets så kallade stormaktstid; och dessas betydelse kan knappast överdrivas om man betänker hur ytterligt litet befolkningstalet var, även om staden Stockholm var relativt stor.(*36) Den ekopolitiska ambitionen under denna tid var att främst öka landets rikedom på ett sådant sätt att resurser kunde frigöras för stormaktsstatens politiska och militära strävanden - allt i tidstypisk merkantilistisk stil.(*37) Priset för dessa ambitioner betalade bondebefolkningen bokstavligt talat med sina liv, eller också med hårda dagsverken och allmänt eländiga förhållanden.(*38)
Under 1700-talet bröts enväldet upp och de ofrälse stånden fick inflytande genom vad som kan ses som ett embryo till den moderna parlamentarismen - nämligen 1739 års licensieringsreform. Även om bönderna formellt var utestängda så tilläts de att i praktiken ibland vara med och påverka besluten.(*39) Dessa förändringar akompanjerades av utvecklandet av manifakturer och en snabb befolkningsökning samt en uppdelning och konkurrens mellan böndernas hantverksprodukter och hantverkskorporationernas.(*40) Just den sistnämda företeelsen är intressant att notera, då den indikerar ett medeltida arv som snarare stammar från Rhen än Volga.
Under 1800-talet fick Sverige en ny författning och en representationsreform som definitivt markerade ett slut på ståndsinstitutionen. Det var dock inte på något sätt fråga om demokrati, då endast vuxna män hade möjlig rösträtt och 75% av dessa saknade det på grund av högt ställda förmögenhetskrav.(*41) Det paradoxala med situationen under mitten av 1800-talet var att samtidigt som reformen etiketterades som liberal och nydanande, så lämnades den växande arbetarklassen i en politiskt hopplös situation. Kurt Samuelsson beskriver saken tydligt då han konstaterar: "Vad reformen innebar för dessa nya grupper var att den ekonomiska makt som rådde över dem, i större utsträckning kunde överta också den politiska. Arbetsgivarna och lagstiftarna blev i betydande utsträckning samma personer, eller i varje fall samma intressegrupper."(*42)
Arbetarklassen omyndigförklarades på ett sätt som bönderna aldrig gjorts.
Icke desto mindre hade en rad liberala reformer genomförts tidigare, men då främst på de sociala och ekonomiska fronterna - exempelvis en humanare strafflagstiftning, näringsfrihetsreformen, den allmänna skolundervisningen och religionsfrihetslagarna.(*43)
Poängen läsaren skall lägga märke till är att den politiska liberaliseringen till stora delar uteblev - eller att den i varje fall inte var tillräcklig. Men vi skall se den basala domänen som relativt svag, eftersom det åtminstone krävs att stora delar av befolkningen skall känna sig förtryckta. De ovan nämda reformerna kan ha bidragit till att dämpa denna självförståelse.
Industrialismen kom relativt sent till Sverige. Den utvecklades under hela 1800-talet, men icke desto mindre är det intressant att se att perioden ca 1890-1914 var av extra stor betydelse - kvalitativt som kvantitativt. Om man med ett industrialiserat land menar ett land där mindre än hälften av den yrkesverksamma befolkningen är sysselsatta inom jordbruket, så blev Sverige ett industriland 1910 - för övrigt samma år som landet blev nettokapitalexportör.(*44)
Under denna period ökade diffrentieringen inom produktionen, och exportindustrin växte, främst på grund av nya pappers och metallprodukter.(*45) Storföretag blev den ledande formen för tillverkning och lämnade det gamla brukssystemet till historien, finansieringen började på allvar att förläggas till affärsbanker och det svenska näringslivet präglades av en högtstående förmåga att tillämpa nya tekniker i produktionen, vilket uppkomsten av exempelvis ASEA, AGA, Elektrolux, LM Ericsson och SKF skvallrar om.(*45) Urbaniseringen slog ut landsbygdens befolkningstillväxt, och många forskare pekar på kapital och produktionskoncentrationer i truster och karteller. Under perioden 1890-1912 ökade antalet industriarbetare med 100% och de flesta arbeten uppstod inom trä, metall och verkstadsindustri.(*46)
Kort sagt: det svenska samhället genomgick en industriell revolution, som via sin ekonomiska karaktär med nödvändighet fick mentala, sociala, kulturella och, som vi senare skall se, även politiska konsekvenser. Som en inledande förberedelse på den industriella flodvågen, kan man notera det svenska socialdemokratiska partiets bildande 1889. I spåren på de ekonomiska förändringarna fick även den nya sociala klassen sitt politiska parti, vid sidan av högern, liberalerna och bonderörelsen.
Hur skall vi då betrakta Sverige? Hade Sverige en basal och en organisatorisk domän, och om så var fallet, hur starka var de?
Det framstår som helt klart att frågan är svårare att besvara än i fallet tsarryssland, men där slutar också tvärsäkerheten. Jag lutar mot följande tolkning: att Sverige hade en basal men ingen organisatorisk.
Just det faktum att Sverige inte hade lika och allmän rösträtt (1907 års reform konserverade snarare än att öppna upp för något nytt(*47)) kom att bli en av den svenska socialdemokratins främsta stridsfrågor, och detta parallellt med en tilltagande proletarisering. Samtidigt saknade Sverige varje form av tecken på en rigid härskarklass, trots att många åtgärder den företog var som att bota benbrott med plåster. Just lagstiftandets dynamik undandrog Sverige från en organisatorisk domän.
Dessa insikter är avgörande när vi i forstsättningen skall koncentrera oss på den marginaliserade eliten, och inse att stenen redan är urholkad långt innan droppen slutat falla.
I detta avsnitt skall vi koncentrera oss på den marginaliserade eliten, för att konstatera i vilken utsträckning de var produkter av sin miljö och hur de påverkades i sina respektive gärningar. Avsnittet avser bara att behandla de socialdemokratiska partiernas förhållanden, främst för dessas vidare relevans i framställningen, men också på grund av uppsatsens tema. De gemensamma begreppen maximi och minimikrav kommer att definieras och bilda en länk mellan de respektive partierna.
Avsnittet är inte på något sätt en uttömmande historik över de socialdemokratiska partierna. Det avser att placera partierna i revolutionsmodellen, och att ytterligare förstärka intrycket av två traditioner som bryts mot varandra.
En granskning av den ryska arbetarrörelsen och dess ledare, kommer inte ifrån frågan om den organisatoriska och ideologiska splittringen i bolsjeviker och mensjeviker. Framställningen kommer att mejsla fram två tydliga bilder av fraktionerna. Bilder som inte bara svarar mot miljöerna, den scen de verkade på och i, utan dessutom placerar in de olika aktörerna i revolutionsmodellen som tidigare framställts.
När det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet grundades (1-3 mars 1898 av nio deltagare) i Minsk, var det inte frågan om startskottet på en ny epok eller ens ett brott med det gamla. Symptomatiskt för hela tillställningen var att polisen upplöste mötet och att inga av deltagarna kom att bli särskilt framstående i partiets historia.(*1) Man bör istället betrakta Minskmötet som kulmen på en utveckling, eller som en länk i en lång kedja, eftersom något som liknade en socialdemokratisk rörelse tidigare funnits parallellt med diverse populistiska grupper i exempelvis St Petersburg. Det var inte fråga om en särskiljd rörelse - inte förrän runt mitten av 90-talet kom en uttalad skiljelinje.(*2)
Det som framför allt skiljde socialdemokraterna från populisterana var deras bekännelse till den marxistiska läran, så som den formulerats av Karl Marx och Friedrich Engels. Det var i Marx fotspår som exempelvis den ryska marxismens fader Gregorij Plechanov med stolthet vandrade. Men det var så att säga ingen besvarad kärlek. Marx skrev inte mycket om jordbruk, och det han skrev var endast bittra raseriutbrott mot småbönderna och deras historiskt betingade utdöende.(*3) När han skissade upp det socialistiska samhället, i "Det kommunistiska manifestet", så rörde inte fler än en punkt jordbruket - det gällde den privata äganderätten som Marx ville avskaffa.(*4)
Detta borde helt klart ha varit ett problem. Ryssland var i hög utsträckning ett jordbruksland, och när självaste chefsideologen exkluderade bondeklassen ur sitt tänkande uppstod det klara komplikationer för den ryska socialdemokratin. Men icke till en början.
Under 1880 och 1890-talet hade de ryska socialdemokraterna, då som sagt en vag strömning, koncentrerat sig på arbetarklassen i städerna - eller som den tidige Lenin uttryckte det: "Det är mot den industriella arbetarklassen som socialdemokratin riktar sin uppmärksamhet och sin aktivitet."(*5) Den ryska arbetskraften bestod då av i huvudsak en så kallad icke yrkeskunnig grupp, som hade mer gemensamt med bondbyn än med den politiska propaganda som utmålade den till en framtidens härskarklass; ofta helt döv för socialdemokratins ideer.(*6) Att den ryska socialdemokratin vägrade inse detta, kan till stor del förklaras med ideologiska motiv - nämligen det universum, och den historiesyn som Marx adopterat från Hegel.
Enligt den heglianska historiesynen fanns det en strävan i historien, som hos Marx vändes till det feodala samhällets övergång till kapitalism, och kapitalismens övergång till socialism. Ordet övergång skall läsas som 'revolution'. Det var måhända naturligt för den tidiga ryska socialdemokratin att doktrinärt uppta detta tänkande, men relativt snart började den Hegelsk-Marxska historiesynen sätta käppar i hjulet. Var fanns den borgarklass som skulle göra revolution i Ryssland? Vilken strategi skulle socialdemokratin inta, i väntan på den borgerliga revolutionen?
De socialdemokratiska partierna i västeuropa hade utvecklat en formel som bestod av så kallade maximi och minimikrav. Maximikraven var helt enkelt det socialistiska samhället: avskaffad privat egendom, progressiv beskattning, arvsrättens avskaffande, kreditcentralisering, fri utbildning etc.. Dessa maximikrav svarade mot de efterrevolutionära skisser som Marx faktiskt gjort, om än lite motvilligt. Men av taktiska skäl, för att inte tappa fotfäste i verkligheten, hade partierna i väst tenderat att avstå dessa maximikrav, för att kunna avhjälpa vissa missförhållanden med så kallade minimikrav. Ett minimikrav kunde vara förbud mot barnarbete eller krav på en effektiv fabriksinspektion.(*7) Minimikraven var av sådan karaktär att socialdemokratin hoppades kunna genomdriva dem under borgerligt styre, till arbetarklassens förtjänst.
Något sådant kunde de ryska socialdemokraterana inte hoppas på. I det ryska tsardömet var alla krav på reformer maximikrav, som möttes med kyla.(*8) Det var exempelvis en direkt arbetsmarknadskonflikt, utan inblandning av socialdemokrater via strejkerna i maj 1896 och februari 1897, som ledde till att införandet av minimikravet på elva och en halv timmars arbetsdag uppfylldes.(*9)
Det var i spåren på dessa socialdemokratiskt ideologiska problem, som splittringen av det ryska partiet uppstod. Knappt hade rörelsen enats förrän den splittrades.
1902 hade Lenin författat en kort partitaktisk skrift med namnet "Vad bör göras?" där han sammanfattade sin lösning på problemet med den ryske arbetaren som inte ville göra revolution, eller ville bli klassmedveten. Lenin menade, tydligt med det sena 1800-talet i bakhuvudet, att om den ryske arbetaren inte spontant engagerade sig i politiken, så fick politiken komma till arbetaren utifrån. Den organisatoriska lösningen på problemet var att skapa en socialdemokratisk partielit, vars uppgift var att leda arbetarmassorna.(*10)
Denna skrift var tydligt det första tecknet på splittringen mellan en hård elitistisk kärna, och en mjuk masstillvänd - eller på ryska bolsjeviker och mensjeviker. Den formella brytningen skulle komma först tio år senare.
I juli och augusti 1903 samlades de ryska socialdemokraterna till kongress, först i Bryssel och senare efter flykt i London. Partiet konfirmerade där sin existens, samtidigt som splittringen kom i öppen dager.(*11) Det program som antogs var i mångt ett kompromissverk, och det är viktigt att notera att även de minimikrav som ställdes (en ledig dag i veckan, fabriksinspektion, förbud mot barnarbete etc..) som sagt var direkt revolutionära i Ryssland. Programet innehöll nästan inget om jordbruk, förutom några stycken som tog upp avskaffandet av resterna av det livegna systemet. De ekonomiska frågorna spelade ingen huvudroll i striden mellan mensjeviker och bolsjeviker.(*12)
De följande tolv månaderna efter kongressen präglades av en het debatt mellan de två lägren, och i centrum stod istället Lenins partidoktrin. Plechanov hade med fasa definierat den som en "sekteristisk anda av exklusivitet" och att om idén bestod "skall alltig kretsa kring en man, som ex providentia förenar all makt i sig själv."(*13) Den framstående polska socialisten Rosa Luxenburg avfärdade i en artikel från 1904 i "Neue Zeitung" Lenins partisyn som "ultra-centralistisk" och allmänt byråkratisk och odemokratisk.(*14) Lenin utstod också kritik från andra framstående ledare, och det är svårt att inte betrakta Lenin och hans sympatisörer som en marginaliserad elit. Om ordet alls skall ha någon betydelse så var Lenin marginaliserad, och hans anhängare en elit. De var tveklöst numerärt underlägsna mensjevikerna, och deras hårt elitistiska organisation arbetade inte i första hand för en ny samhällsordning utan mot en rådande.
1905 höll denna marginaliserade elit en ny kongress i London. Det skedde i skuggan av de upplopp som skakade Ryssland hela detta år, och för bolsjevikerna fick dessa händelser en tydlig betydelse. Bonden fick plötsligt en framskjuten placering i partiets beräkningar; tydligen eftersom de insåg att en revolution inte skulle kunna lyckas utan stöd från bönderna, och för att bönderna var mogna för revolutionära apeller.(*15) Men det var inte förän under den så kallade "enhetskongressen" i Folkets hus i Stockholm 1906, som jordbruksfrågorna fick en rejäl översikt. Mötet hade som målsättning att återförena de båda fraktionerna, men det slutade med ett riktigt praktgräl. Enligt den svenske ungsocialisten Axel Holmström var det det stormigaste mötet i Folkets hus historia, vilket inte framstår som helt ologiskt.(*16)
Mensjevikerna kom att, sin ideologi trogen, villigt antagit en ledande plats i det tandlösa parlament som tsardömet (tillfälligt skulle det visa sig 1907) inrättat efter 1905 års uppror. Lenin kom senare att öppet anklaga mensjevikledare för att kohandla med liberala krafter, och förutsättningarna för något enande var i det närmaste obefintliga.(*17) Vad vi istället kan notera är ett moderat element hos mensjevikerna - dvs personer ur den politiska oppositionen som villigt sätter sig i dialog med förtrycket, i samklang med exempelvis liberala krafter.
Icke desto mindre fick jordbruksproblematiken som sagt en rejäl översyn. Det är på sätt och vis talande att både mensjeviker och bolsjeviker var splittrade inbördes i dessa frågor. När allt kom omkring kom de båda fraktionerna från en ideologisk bakgrund som inte till fullo insett den ryske arbetarens uppblandning med jordbrukaren, och således insåg ingendera det ryska jordbrukssystemets princip. Båda satt fast i ett ideologiskt tänkande - bolsjevikerna med nyckelordet "konfiskering" och mensjevikerna med nyckelordet "kommunalisering".(*18) Båda enades om att varna bonden för att inbilla sig att småjordbruket skulle bestå, eller att det fanns någon annan väg att avskaffa fattigdom och utsugning, än en socialistisk revolution.(*19) Båda såg inte träden för den ideologiska skogen.
Den ideologiska lärdom som kom närmast en förståelse av den ryska situationen var dock Lenins. Sommaren 1905 sammanfattade sina erfarenheter: "Proletariatet måste föra den demokratiska revolutionen till fullbordan genom att med sig förena massan av småbönder, för att med våld krossa enväldets motstånd och för att förlama den vacklande borgerligheten. Proletariatet måste fullborda den socialistiska revolutionen genom att med sig förena massan av semi-proletära element i befolkningen, för att med våld bryta ned borgerlighetens motstånd och förlama de vacklande småbönderna och småborgarna."(*20)
I ett slag räddade Lenin Marx, samtidigt som han närmade sig en förståelse av samtidens Ryssland och dess speciella situation. Lenin talade om ett semi-proletariat, vilket måste ha varit en nyuppfunnen beteckning - som passade utmärkt på den ryske arbetaren självt. Det är viktigt att notera att det fanns en flexibilitet i Lenins tänkande, som på många områden gav ett odogmatiskt och nästan opportunistiskt intryck. Verkligheten stod ofta i centrum i Lenins tankevärld.
Åren 1908 till 1911 präglades av en hård tsarrepression, där bolsjevikerna tog mycket stryk. Inom partiet kämpade man för att hålla en någorlunda samstämmig linje, men utan framgång. De ryska revolutionärerna grälade inbördes, och deras överlevnadsförmåga prövades till det yttersta i exil från hemlandet.(*21) Den ekonomiska situationen i partiet var minst sagt dyster. Inkomster från bankrån och stölder upphörde helt. Partiet liknade en slagen armé.(*22)
Situationen såg lite bättre ut efter 1912, vilket till stor del kan förklaras med tsardömets arroganta våldstendenser, exempelvis vid guldfälten vid Lena där 500 strejkande dödades och sårades.(*23) Men då kriget bröt ut slogs partiapparaten ut ännu en gång, och förde tillbaka partiet till en tynande tillvaro. I spåren på de sår som kriget drog upp var det partiets riktiga eldprov att försöka utnyttja politisk fingertoppskänsla för att genomdriva sitt program. Hur de gick tillväga skall vi studera i det sista avsnittet.
Vad den ryska marginaliserade eliten anbelangar, så är det tydligt att den ryska miljön, främst tsarrepressionen och jordbruksproblematiken, satte sina uppenbara spår på hur den organiserades och utformade sina teser. Då Marx inte till fullo gav dem underlag för någon principiell hållning, kom förhållandet till bondeklassen att i hög grad improviseras fram. Det hårda politiska klimatet svetsade samman partiet till en hängiven elitstruktur.
Mensjevikerna satte sig i tsarduman och väntade på en borgerig revolution som bara existerade i Marx tankevärld. De blev, möjligtvis ovetande, det moderata elementat. Kanske tack vare sin bredare organisation och tolerantare hållning.
För läsare som är bekanta med arbetararistokratibegreppet, kan valet av den samma som en förklaringsmodell av den svenska socialdemokratins splittring, te sig en smula problematisk eller rent av krystad. När allt kommer omkring är själva termen starkt politiskt laddad. Den är till sin natur svårgreppad och svårdefinierad.
Men begreppet har sina poänger. Finländaren Seppo Hentilä, vars komprimerade teorier ur en licentiatavhandling jag studerat, påpekar att den socialdemokratiska reformismens uppkomst, och därigenom socialdemokratins splittring, ofta endast undersökts i sin "yttre dräkt".(*25) Herbert Tingstens smått klassiska verk på området "Den svenska socialdemokratins idéutveckling", gav sig in på ideologiska harmonier, och förankrade inte idéutvecklingen varken i den praktiska politiken eller den miljö från vilken tankarna stammade.(*26)
När begreppet arbetararistokrati används i detta arbete, är det uteslutande för att förklara reformismens framväxt i det svenska socialdemokratiska partiet runt sekelskiftet. Det finns ingen automatik i begreppet, på ungefär samma grunder varför de basala och organisatoriska domänerna inte är deterministiska. Begreppet strävar efter att etablera ett samband mellan en förändrad politik och ideologi, och en förändrad ekonomisk situation.
Men först något om ordet 'reformism'. Termen har hittils varit odefinierad och inte heller Hentilä ger en alldeles glasklar beskrivning. Med reformism menas här icke endast att med icke-revolutionära medel uppnå en förnyelse av samhället, utan att förnyelsen i sig sätter minimikraven i centrum på maximikravens bekostnad. Teorin om arbetararistokratin avser att förklara reformismen på social grund, inte med hälp av den reformistiska ideologin självt.
Termen arbetararistokrati härrör från Friedrich Engels som på 1850-talet noterade en uppspjälkning av arbetarklassen på basen av yrkesskicklighet och lön, där överskiktet med liberalare inställning tenderade att rekryteras till arbetarledare.(*27) Det är som sagt inte den företeelsen vi studerar, vilket är värt att notera, för att särskilja Hentiläs innebörd från Engels.
Runt sekelskiftet, mitt i industrialismens cresendo, kunde man i Sverige notera en efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft, vilken kom att höja sig lönemässigt över den övriga arbetskraften. Detta kom att få partipolitiska konsekvenser - även om det inte skedde med nödvändighet. Vi hade teoretiskt lika gärna kunnat hitta andra utgångspunkter än lönenivån - exempelvis geografisk hemvist.(*28) Men det finns en del talande empiriska belägg för att vi faktiskt kan tala om arbetararistokratin som ett politiskt begrepp. Dessa skall vi studera i det följande.
Vad var det då som låg bakom den kraftigt ökade efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft runt sekelskiftet? Bakgrunden har vi i den hastiga industrialiseringen runt sekelskiftet som vi noterade tidigare - en industrialisering som ledde till en ökad mekanisering som i sin tur ledde till att den direkta fysiska prestationsförmågans betydelse för lönesättningen minskade. Detta till förmån för en ny typ av yrkesskicklighet som kännetecknades av kunskap om maskiner och större produktionsenheter, som förvärvades genom utbildning och erfarenhet.(*29)
Att särskilja de branscher där denna utveckling gick som snabbast är inte helt enkelt. För att få någorlunda riktlinjer kan vi studera lönesättningen. Det visar sig, om än inte helt glasklart, att branscherna metall, verstadsindustri och träförädling uppvisade de största tendenserna till löneskiktning och därigenom klassuppspjälkning. År 1910, industrialismens genombrottsår, utgjorde de yrkeskunniga arbetarna en tredjedel av alla arbetare - flest inom verstadsindustrin och minst inom livsmedels, textil och sågindustrin.(*30)
Det socialdemokratiska partiet hade vid sitt bildande 1889 mest varit sammansatt av upplysta hantverkare och radikala intellektuella, utanför det politiska samhället och utan direkt politisk betydelse. Ideologin präglades av en relativt komromisslös hållning mot det kapitalistiska systemet, eller om man så vill - en renlärigare marxism. Runt sekelskiftet började medlemsantalet stiga kraftigt, och tillväxten kom främst från de branscher som genomgick en teknologisk förändring, löneskiktning och klassuppspjälkning.(*31) En undersökning av de aktiva socialdemokrater som varit förtroendemän inom facket och partiet under perioden 1897-1914 ger vid hand en mycket stark representation av arbetsledare, förmän och arbetare från de snabbast växande branscherna.(*32)
En studie av partiledningen under perioden, undgår inte det faktum att dess kärntrupp inte bara var seglivade på sina poster, utan för det mesta hade tillhört den sociala rekryteringsbas som de snabbast växande branscherna utgjorde.(*33) Det var denna partibyråkrati som cementerade sina positioner och som började genomföra den reformistiska ideologin, där som sagt maximikraven fick ge vika för minimikraven.
Reformismen gav utslag i en tvekan inför storstrejk, eller med ledargestalten Hjalmar Brantings ord från maj 1904: "Vi har två vägar att gå, strejkernas väg och valens väg. Dessa kunna ej beträdas samtidigt. Om vi ställa till med en storstrejk, komma vi ej ha utsikter att vinna något vid valen"(*34) En annan karaktäristiskt reformistisk strategi var den som tillämpades på frågan om den allmänna rösträtten, där partiledningen tydligt var medveten om att den högerledda regeringen 1907 klart gjorde en halvhjärtad uppoffring i maktfrågan, samtidigt som regeringen å sin sida lyckades att ta vinden ur oppositionen.(*35) Den reformistiska socialdemokratin prioriterade minimikrav framför maximikrav.
Efter 1911 började det på allvar uppkomma en inre opposition, i spåren på kompromisserna med liberala krafter. Dessa uppstod såväl i arbetarpressen som i självaste riksdagsgruppen.(*36) Denna opposition fick vind i ryggen efter krigsutbrottet, då partiets reformism tog sig allt tydligare uttryck i samarbete med liberalerna mot högern. Inom partiet sällade sig framför allt ungdomsförbundet till den starkaste kritikerkören.(*37) Förbundet var klart vänsterinriktat och tvingades att med vrede och indignation betrakta en partiledning som drev längre och längre från maximiprogrammet. En brytning kom till stånd 1917, men den skall vi studera något senare.
Var då vänsteroppositionen från ungdomsförbundet en marginaliserad elit? Var ungdomsförbundet sveriges bolsjeviker?
Den gamle kommunistveteranen Sven Linderot har skrivit: "Det var alltså utomordentligt objektiva förutsättningar för ett marxistiskt revolutionärt parti att ta upp kampen för den svenska revolutionens sak. Men - det fanns ingen marxist i Sverige. En del intellektuella...hade väl läst en del Marx och Engels, som de inte alls eller bara delvis förstått, och som de i varje fall förvanskade. Marxistisk litteratur fanns praktiskt taget inte tillgänglig för de proletärer som endast kunde läsa svenska, och så kom det sig att ingen enda marxist fanns som kunde ta upp kampen mot den borgerliga tramsideologi som serverades av borgmästare Carl Lindhagen, vilken med Konfutse och Buddha och "leve republiken" och lite av varje dragit i fält mot Branting och gjort sig till fana för oppositionen. Marx avsattes utan större ceremonier, och i hans ställe placerades Lindhagen..."(*38)
Denna 'lindhagenianism' kan vara ett talande exempel för vilken typ av politisk kraft som ungdomsförbundet utgjorde. Man bör dock hålla i minnet att Linderot skrev detta efter den ryska revolutionen, då begreppet marxism fått en mer statisk och bestämd innebörd. Icke desto mindre var det inte frågan om någon marginaliserad elit. Knappast går det att rättvist jämnställa det svenska socialdemokratiska ungdomsförbundet (hungriga och kampvilliga förvisso) med bolsjevikerna - hur mycket de förstnämda än kanske önskade det. Bo Gustavsson nyanserar bilden av oppositionen ytterligare: "Helt säkert betydde den mycket för att inte partiledningens politik skulle urarta. Men det innebär inte, att den skulle ha kunnat erbjuda ett alternativ, ty stora delar av dess politik svarade varken mot lägets krav, de stora massornas önskningar eller arbetarrörelsens dåtida uppgifter. Den var ett korrektiv snarare än ett alternativ."(*39)
Det är utifrå ett sociologiskt perspektiv baserat på de ekonomiska förhållandena, i motsats till ett rent ideologiskt, som den den svenska socialdemokratin bör studeras. Ett sociologiskt perspektiv sträcker sig bortom de enskilda aktörernas egna självuppfattningar. Behåller man det ideologiska perspektivet riskerar man att utelämna relevanta fakta, och hamna i fel slutsatser.
Det går inte att se exempelvis borgmästare Lindhagen som någon svensk Lenin eller Stalin. Ett sådant betraktelsesätt skulle skada förståelsen av ungdomsrörelsen, mer än den skulle fördjupa den. Detta är i och för sig inte en uppsats som skriver socialdemokratins historia, mer än rent allmänt. Men det är uppsatsens uppgift att ta reda på ifall ungdomsrörelsen var en marginaliserad elit - och det var den icke.
Trots att bilden, och demarkationslinjen, inte är glasklar i den svenska arbetarrörelsen, går det att konstatera att Sverige inte hade några bolsjeviker, i varje fall inte i ordets ryska innebörd.
Huvuddelen av partiet utgjorde ett moderat element, så tillvida att den inte var kompromisslös mot det etablerade samhället. Men det svenska partiet var som sagt reformistiskt - det tenderade att ändra på medlen såväl som på målsättnigen. Minimikraven blev hela målsättningen.
Dags att kort sammanfatta de två renodlade idealbilderna. Sammanfattningen kan vara bra att ha i minnet då vi skall gå över till ett ytperspektiv, där kontrasterna i miljöerna plötsligt inte blir lika självklara. Läsaren får två disharmoniska bilder av miljöerna och yta stöts mot tradition. Denna dubbelhet är en nyckel till förståelsen av uppsatsens tema.
I Ryssland låg makten hos tsardömet och dess repressiva apparat. Den enskilde ryssen var en undersåte som kontrollerades av statspolisen, även om repressionsapparaten inte var totalitär. Ekonomin präglades av ett till stora delar föråldrat jordbruk, och den arbetarbefolkning som faktiskt existerade hade mycket av böndernas mentalitet. Ryssland hade starka basala och organisatoriska domäner. Inom den ryska socialdemokratin var bolsjevikerna en marginaliserad elit, och mensjevikerna innehöll ett moderat element.
Sverige var på tiotalet ett industrialiserat land. Arbetarrörelsens uppbyggnad kom att spegla den ekonomiska situationen och en reformistisk ideologi uppstod. Den svenska miljön präglades i högre grad av en flexiblare härskarklass, som stundtals gjorde eftergifter. Vänsteroppositionen inom arbetarrörelsen utgjorde inget realistiskt alternativ, utan var snarare ett korrektiv. Sverige hade en basal domän, men ingen organisatorisk eller ideologisk.
När intrigen börjar är det 1917, ett år då de båda miljöerna hårt prövades av sociala spänningar i en värld av krig. Syftet med stycket är att etablera ett samband mellan de traditioner miljöerna präglats av, och de konsekvenser som blev resultatet av det händelseförlopp som utspelades. Ryssland står, än en gång, först i tur.
Den 8 mars 1917 demonstrerade 50.000 krigströtta, förtryckta och upproriska arbetare i Petrograd. Trots att de resolut jagades av polis och militär, visade det sig att demonstranterna var utomordentligt envisa. Dagen därpå gav sig inte mindre än 200.000 människor ut i huvudstaden - småningom skingrade av tveksamma kossackstyrkor. Detta var inledningen på det uppror som kom att leda till tsarens abdikation, drygt en vecka senare.(*1)
Det är svårt att tro att tsaren själv skulle ha tagits på sängen av demonstrationerna, eller att han skulle ha förvånats av dess styrka och ihållighet. Livsmedelsbristen hade varit uppenbar redan föregående höst, vilket hade lett till strejker vid fabrikerna och myterier och deserteringar längs fronten. Tsarinstitutionen duman hade redan runt årsskiftet förgäves vädjat till tsaren, att en regering med folkets förtroende borde inrättas, och precis vid samma tid hade säkerhetstjänsten slagit larm om den för tsarryssland så allvarliga situationen.(*2) I en rapport till inrikesministern från säkerhetstjänsten hette det att: "Den situation vi nu upplever liknar mycket tiden före den första revolutionen 1905. Med tanke på förestående skrämmande och oundvikliga händelser menar de liberala partierna, att regeringen måste göra eftergifter och överlämna makten...Vänsterpartierna däremot hävdar, att regimen inte kommer att göra eftergifter, att en spontan och anarkistisk revolution är nära förestående och att det då kommer att finnas jordmån för att förvandla Ryssland till en stat utan tsarism och byggd på nya sociala principer."(*3)
Med tanke på att den egna säkerhetstjänsten talat om "förestående skrämmande och oundvikliga händelser", får man nog betrakta tsarens agerande som mycket kallblodigt. Det vill säga: han gjorde ingenting alls.
Den 10 mars eskalerade oroligheterna i Petrograd. Den högste militäre befälhavaren i staden såg sig nödd att kontakta generalstaben och tsaren för att beskriva det allvarliga i situationen. Tsarens svar blev kort och verklighetsfrånvänt - undertryck oroligheterna och upplös duman. Det sista en åtgärd som kom att effektueras dagen därpå.(*4)
Under de fortsatta oroligheterna den 11:e började de trupper tsaren beordrat att "undertrycka oroligheterna" att göra myteri, och ytterligare en dag senare befann sig huvudstaden i total anarki och den gamla dumaledningen avgick till förmån för en provisorisk dumakommité.(*5) Det var inte helt förvånande att dumans talman förtvivlat konstaterade att: "De sista bålverken för lag och ordning har raserats."(*6)
Den provisoriska dumakommiténs främsta målsättning var att behålla monarkin, samtidigt som den ville återställa ordningen, vilket visade sig vara en omänsklig uppgift. Huvudstaden var i fullständig upplösning och kompromissernas tid var förbi.
Den 12 mars hade Petrograds sovjet av arbetar och soldatdeputerade bildats. Den var ett informellt, fast dock indirekt ett starkt organ, med mellan två och tre tusen medlemmar - efter 1905 års korta föregångare som förebild.(*7) Sovjeter bildades efter hand runt om i hela imperiet. Den 14 mars deklarerade Petrogradsovjeten att armén i första hand skulle lyda dess order, och att den således ersatte officerarnas auktoritet över manskapet. Dagen därpå kom Petrogradsovjeten och den provisoriska dumakommitén överens om att upprätta en provisorisk regering med i huvudsak liberala partier - tsaren tvingades att avgå.(*8)
Rysslands politiska styre våren 1917 var av högst besynnerlig karaktär. Det officiella styret utgjordes av den provisoriska regeringen, medan den verkliga makten låg hos sovjeterna, med petrogradsovjeten som klart dominerande. Eller med den provisoriska regeringens dåvarande regeringschef prins Lvov, citerad från Lionel Kochan: "...the soviet had 'power without authority, the government 'authority without power'."(*9) Regeringens främsta arbetsfält var att säkerställa yttrandefrihet, avskaffa dödsstraffet, förbereda allmänna och lika val till en konstituerande församling, separera kyrkan från staten och andra liberala reformer.(*10)
Den provisoriska regeringens åtgärder, och dessas livskraft, vilade på petrogradsovjetens de facto allians med regeringen.(*11) Petrogradsovjeten, som hade ett starkt inslag av mensjeviker, vägrade till än början att sitta i samma regering som liberala krafter, samtidigt som den stödde bildandet av den provisoriska regeringen. Detta var en uppenbart ologisk konsekvens av det så kallade dubbelstyret, i dess första skepnad.
När Lenin anlände till huvudstaden i april, via en komprometterande resa genom Tyskland från Schweiz, stod just förhållandet mellan den provisoriska regeringen och petrogradsovjetens ledning i dennes blickfång. Där låg det rådande systemets svaghet och ologiska allians. Lenins program, de så kallade aprilteserna, var mycket taktiskt och hårdslående mot denna den rådande ordningens svaga punkt. Det kom likaledes att starkt bidraga till att bolsjevikerna över en sommar förvandlades till ett massparti.
Apriltesernas två viktigaste slagord var: "All makt åt sovjeterna!" och "Fred, land och bröd!". Med slagordet "All makt åt sovjeterna" satte Lenin press på det moderata elementet hos mensjevikerna. Bolsjevikerna isolerade sig medvetet gentemot den provisoriska regeringen och mensjevikerna som de facto stödde denna. Slagordet riktade sig i lika hög grad mot sovjetens styresmän som mot landets.(*12) Bolsjevikerna blev den ständiga oppositionen.
Slagordet "Fred, land och bröd" var också det riktat mot det rådande systemet som helhet. Fred innebar dock i praktiken inbördeskrig, efter de planer som Lenin dragit fram på socialistkonferenserna Zimmerwald 1915 och Kienthal 1916. Land innebar ett genomförande av den bolsjevikiska jordbrukspolitiken , i grunden - "konfiskering". Vad gäller bröd är syftet allt för uppenbart - vem ville inte ha bröd i brödköernas Ryssland 1917?
Populariteten hos befolkningen över dessa löften går inte att ta miste på. Från att ha varit en spillra - en slagen armé - växte bolsjevikerna över en sommar till ett massparti. Från runt 24.000 medlemmar i februari (siffran är osäker), till mer än 100.000 i april och 350.000 i oktober.(*13)
Det är dock viktigt att notera att partiet knappast demokratiserades i samband med medlemstillströmningen. Ökningen i sig bör dessutom ses som en produkt av den ständiga oppositionen - bolsjevikerna kunde alltid lova mer än de politiska motståndarna.
Under senvåren 1917 uppfylldes Friedrich Engels profetsia från 1850, när mensjevikerna accepterade att ingå direkt i den provisoriska regeringen, som vacklande hade sökt deras stöd. Även socialrevolutionärerna, ett icke-marxistiskt socialistliknande parti, ingick i regeringen tillsammans med de liberala partierna.(*14) I det ögonblicket blev mensjevikerna ett moderat element, då de innehadde de båda otacksamma uppgifterna som oppositionsparti mot det bestående och motvilligt regeringsparti.
I regeringsställning tvingades mensjevikerna att förbereda en militär offensiv sommaren 1917. Runt årsskiftet 1916-1917 hade Ryssland ifört 14.600.000 man uniform - av dessa hade ca. 5.700.000 dödats, skadats eller tillfångatagits.(*15) Inga egentliga strategiska framsteg hade gjorts, med undantag för några få framgångar i krigets inledningsskede. Att så nära en social resning, som orsakat förre statschefens avgång, inleda en militär offensiv, var uppenbart ett risktagande. Mensjevikerna satt vid makten och förberedde det. Just genom att administrera den bestående ordningen diskvalifiserade man sig som ett alternativ till den samma.
Offensiven blev en katastrof. Dess huvudpunkt låg i Galizien, där tyskarna inte bara lyckades motstå ryssarna, utan vidare inleda en motoffensiv som fortsatte hela hösten. Runt 200.000 ryssar fick sätta livet till - demoraliseringen inom armén fortsatte.(*16)
I Petrograd demonstrerade den 16 juli ca. 30.000 arbetare, matroser och soldater mot den provisoriska regeringen, missnöjda med kriget och de låga lönerna.(*17) Oroligheterna hade först uppmuntrats av bolsjevikerna, men de saknade handlingsplan för den händelse de skulle tvingas leda massorna, och Lenin ansåg ännu inte tiden mogen för ett våldsamt maktövertagande. Demonstrationen slutade i förvirring och icke-bolsjeviker i sovjeten gav bolsjevikerna skulden för oroligheterna - "revolutionen" hotades.(*18)
Samtidigt cirkulerade det rykten och spekulationer, på goda grunder bör sägas, att bolsjevikerna hyrts av tyskarna för att dra Ryssland ur kriget. När allt kom omkring hade ju tyskar och bolsjeviker det gemensamt att de ville ha ut Ryssland ur kriget, även om de ville det med helt olika bevekelsegrunder.(*19) Man kan på goda grunder fråga sig varför en bolsjevik inte (naturligtvis klart konspiratoriskt) skulle kunna samarbeta med Tyskland - efter revolutionen på hemmaplan skulle ju enligt den inom partiet gängse uppfattningen en världsrevolution följa. Kejsaren av Tyskland skulle så att säga gräva sin egen grav.
Men naturligvis var ett samarbete med Tyskland enormt komprometterande för bolsjevikerna. Hur skulle man någonsin kunna vinna de miljontals bondesöner som i skepnad av soldater dag efter dag riskerade och gav sina liv för sitt fosterland, samtidigt som man samarbetade med fienden? Ryktena om att Lenin var kaiserns agent understöddes av den provisoriska regeringen, som den 17 juli utfärdade arresteringsorder mot ledande bolsjeviker.(*20)
Uppenbart skadades bolsjevikernas anseende av oroligheterna i juli. Lenin som revolutionär ifrågasattes och han tvingades i flykt till Finland undan arrest och andra åtgärder från den provisoriska regeringen. Men lika klar framstår den skada som den provisoriska regeringen utsattes för. Precis som i Engels analys av en hypotetisk situation, kom regeringen att slitas mellan olika klassintressen - å ena sidan sovjetpartiernas arbetare, soldater och bönder och å andra sidan den liberala sidans industrialister, jordägare och militärer.(*21) Om folket fortfarande gjorde öppet uppror - vem representerade egentligen sovjetpartierna i regeringen i så fall?
Det första försöket att att störta den provisoriska regeringen, kom ironiskt nog från den man som samma regering utsett att återskapa lugn och diciplin inom armén - general Lavr Kornilov. Genom en serie militära manövrar i september 1917 försökte han inta Petrograd och, som han såg det, rädda republiken. Uppenbart gjorde han en något förhastad analys av läget. "The attempted coup faild largely because the unreliability of the troops and the energetic actions of the Petrograd workers. Railwaymen diverted and obstructed the tropp trains; printers stopped publication of newspapers supporting Kornilov's move; metalworkers rushed out to meet the on coming troop and explain that Petrograd was calm and thir officers had deceived them. Under this pressure the troops' morale disintegrated, the coup was aborted outside Petrograd without serious military engagement..."(*22) Orden är Shiela Fitzpatricks, och de visar hur illa general Kornilov bedömt situationen. En av de högsta militära ledarna, som bland annat analyserade krigsfiendens svaga punkter, hade så kapitalt missbedömt sina chanser till framgång. Kornilovaffären är en historia som säger mycket om hur det gamla ryska ledarskapet såg på sitt land. Det var denna typ av verklighetsuppfattning som exempelvis fick den avsatte tsaren Nicolai att på fullaste allvar tro, att han efter kriget skulle kunna slå sig ner på krimhalvön, och ta hand om sina barn som om ingenting hänt.(*23)
Fortfarande är det framställningens uppgift att visa på bolsjevikernas revolution, och på vilket sätt de lyckades ta makten. Efter Kornilovaffären såg läget i Ryssland ostabilt ut, men det var långt ifrån säkert att bolsjevikerna skulle gå segrande ur stundens politiska spel.
Efter Kornilovaffären radikaliserades stora delar av den ryska inrikespolitiken. Bolsjevikerna fick majoritet i petrogradsovjeten och i sovjeterna i exempelvis Jekaterinburg, Saratov, Irkutsk, Kiev och Minsk. Dessutom kom en fraktion av socialrevolutionärerna att stödja bolsjevikernas politik. Som Sheila Fitzpatrick observant påpekar, så var bolsjevikernas och socialrevolutionärernas jordbruksprogram så gott som identiska. Mensjevikerna, däremot, gick starkt tillbaka utom i vissa delar av Kaukasus.(*24)
Bolsjevikerna hade således ett starkt stöd i många nyckelområden: de relativt industrialiserade delarna Petrograd och Moskva, i Ural, Finland, i flottan och i de norra arméerna. Dessutom tenderade de jordbruksområden som över huvud taget kände till bolsjevikernas program att rösta fifty-fifty mellan bolsjeviker och socialrevolutionärer.(*25)
I det läget beslöt Lenin att lägga all prestige på att övertyga sina partikamrater om det lämpliga i att med vapen ta makten från den provisoriska regeringen. Tiden var inne, ansåg Lenin, och om man inte tog chansen skulle historiens dom vara obönhörlig.
De bolsjeviker som inte delade Lenins åsikt delades i två läger. Två av Lenins närmaste män diskuterade frågan öppet i en icke-bolsjevikisk tidning, och de tvekade inte att skriva under med namn och allt. Dessa båda hävdade att det vore naivt att ta makten och att tro att makten skulle kunna hållas. Istället förordade de att bolsjevikerna skulle bilda ett block tillsammans med element ur socialrevolutionärerna i den framtida konstituerande församlingen - att via demokratiska medel genomdriva partiprogramet.(*26) En annan åsikt hyste partiets särling Leo Troskij, som pekade på problemet med vilken tidpunkt revolutionen skulle startas. Lenin ville göra det omedelbart, innan de i majoriteten icke-bolsjevikiska sovjeterna runt om i imperiet samlades till sin andra kongress; vilket Trotskij fann olyckligt eftersom det skulle ge revolutionen en aura av bolsjevikpartiets revolution istället för sovjeternas revolution. Han påpekade att de stora delar av östersjöflottan och norra arméförbanden som stödde bolsjevikerna, trots allt kände partiet genom sovjeterna. Att göra revolution i motsättning till den provisoriska regeringen och petrogradsovjeten ansåg han för riskabelt.(*27)
Lenins linje vann dock inom partiets högsta ledning. I slutet av oktober och i början av november förbereddes revolutionen. Den 7-8 november gick man till aktion och övertog telefon, post och telegrafstationerna i huvudstaden. Centralbanken intogs och den provisoriska regeringen upplöstes - makten låg hos bolsjevikerna.(*28) Ledaren för den provisoriska regeringen, socialrevolutionären Kerenskij, försökte för gäves hitta lojala trupper för att gå till motangrepp. Det fanns tydligen inga att leta efter. Inga spontana protester förekom i huvudstaden, och krigsvardagen förblev i stort sett ostörd.(*29) Den 11 november gjordes ett fruktlöst försök att stoppa revolutionen av regeringstrogna arméelement.(*30)
När den stora sovjetkongressen kom igång lämnade socialrevolutionärerna och mensjevikerna tillställningen i protest mot bolsjevikerna, och bolsjevikerna upprättade ett 'folkkommisariernas råd' som i praktiken ersatte den provisoriska regeringen.
Uppsatsen avser inte att resonera kring huruvida bolsjevikerna faktiskt genomdrev sitt partiprogram, det vill säga om de realiserade sin motbild till det etablerade samhället. Den avser inte heller att resonera runt hur rimlig politik, kanske framför allt ekonomisk, som Lenin hade att ställa mot det etablerade samhället. Ej heller behandlas frågan om den ryska revolutionen var legitim, i någon abstrakt rättslig mening. Dessa frågor påverkar nämligen inte direkt, med min teoretiska modell, frågeställningen om huruvida händelserna i november 1917 var en revolution eller ej. Visst är det sant att bolsjevikerna i partipolitisk mening var i minoritet, och att detta i någon mening borde rendera dem en stämpel av illegitimt styrande parti. Men är en så snäv tolkning helt rättvis?
När exempelvis Staffan Skott närmast raljerar över att livet i Petrograd flöt på nästan ostört under revolutionsdagarna, verkar han ha missat den enkla filosofiska sanningen att passivitet också är en handling. Det som den moderna liberala traditionen kallar för "statskupp" kallar jag för den marginaliserade elitens högtstående förmåga att exploatera ett i samhället starkt rotat missnöje. Att vi inte kan se några spontana uppror mot bolsjevikerna, tyder på att befolkningen funnit sig i situationen. Helt enkelt att bolsjevikerna åtnjöt ett passivt mandat. Observera att detta var innan krigskommunismen, NEP och folkmorden.
Den moderna liberala traditionen använder en västerländsk måttstock på händelserna i november 1917, och förutsätter mycket snävt att en revolution kännetecknas av massornas spontanitet och att denna tillsammans med medlemsantal och valsiffror utgör dess legitimitet. Inga massor - således "statskupp". Ett sådant resonemang ser jag som vanskligt. Det räcker med en snabb koll på kartan och en tillbakablick i detta arbete för att förstå mig, och för att förstå det orättvisa i ett sådant resonemang. Ryssland var ett jätteimperium, där nästan bokstavligt talat ena halvan skulle kunna gå under utan att den andra lade märke till det. Det saknades folkrörelser och kontakt med västliga tanketraditioner. Det duger helt enkelt inte att använda den revolutionsbild som stormningen av bastiljen utgör, och projicera den på ryska förhållanden.
När jag tillslut hävdar att Lenin fungerade som revolutionens arkitekt, kan jag luta mig mot Lionel Kochan som skriver: "...Petrograd in October was not a self-propelling event; it required human direction. This came largely from Lenin. Rarely had he displayed to better advantage his sense of timing, his ability to see one jump ahead of his opponents."(*31)
Våren 1917 var det svenska folket hårt prövat av kriget. Sverige hade under två och ett halvt år balanserat mellan de två krigförande allianserna under högerregeringschefen Hammarskjöld. Under dennes ministär exporterade landet stora mängder fisk, fläsk, konserver, mjöl, smör och ägg så sent som under 1916. Detta trots att Sverige traditionellt varit beroende av import av livsmedel. Samtidigt gjorde näringslivet, bland annat ASEA, Vargöns AB, Skandinaviska elektricitetsverket och Krooks petroleum, stora vinster på kriget.(*32)
Inom det socialdemokratiska partiet hade motsättningarna stegrats vartefter kriget led, och partiledningen under Branting ställdes mot den löst orienterade vänsteroppositionen, som såg sig som anti-militarister och internationalister. Partiledningen hade föredragit parlamentariskt samarbete med liberalerna, och föredrog 'borgfred' framför direkt konfrontation med sina politiska motståndare. Vänsteroppositionen hade trilskats med att ihärdigt opponera sig mot de högersynpunkter som stundtals gjorde sig gällande i partiet, något som några av dem fick utstå relativt hårda fängelsestraff för.(*33)
En av de socialdemokrater som opponerade sig mot partiledningen, norrlänningen Ivan Vennerström, skrev agitoriskt i broschyren "Vad vill den socialdemokratiska vänstern?": "En mäkta lärd akademiker...har myndigt deklarerat: den socialdemokratiska vänsterns män äro icke marxister. Han har kastat upp frågeställningen: Marx eller Lindhagen? Därmed menar han, att marxisterna och vänstersocialisterna äro oförenliga motsatser. Vänstersocialisterna äro bara borgerlig ideologer, som hämtat näringen till sitt socialistiska system - om de ha något system - från alla möjliga grumliga borgerliga källor men icke från socialismens klara marxistiska urkälla."(*34) Naturligtvis förkastade Vennerström den "mäkta lärda akademikern" och hävdade per automatik de godvilliga och högst marxistiska idealen som den socialdemokratiska vänstern hyste. Vänsteroppositionen fortsatte oförtrutet sin kampanj mot partiet och dess högerflygel.
Ute i landet växte det under våren 1917 fram en spontan missnöjesstorm, i protest mot den förda livsmedelspolitiken och den politiska situationen. Den 16 april strejkade arbetare i Västerås och krävde 8 timmars arbetsdag, sänkta livsmedelspriser och skattelättnader på mindre inkomster. Kravformuleringar arbetarna framförde var av typen: "...att allvarsamt beakta de yttringar av missnöje med de rådande förhållandena...i anslutning till de demonstrationer som i dag ägt rum...".(*35) Tonen var samarbetsvillig, om än otålig. Resultatet av strejken blev en framgång, vilket innebar framtvingade prisnedsättningar på livsmedel och ved. En våg av liknande hungerdemonstrationer, med samma resultat, svepte över landet mellan den 16 och 28 april. På inte mindre än 23 orter och städer, däribland Stockholm, Norrköping, Malmö, Falun och Karlstad, sågs folkets framgångsrika uppror.(*36)
Men prisnedsättningarna var tydligen inte helt lungnande. Militära förband, däribland Svea livgarde, genomförde under april sympatidemonstrationer med arbetarna och situationen i landet förblev orolig under hela våren. Situationen var så allvarlig att försvarsledningen inte kunde lita på huvudstadens garnison, utan kallade in landsstormsmän och förband från landsorten.(*37) Dessutom fruktade den sedan mars sittande högerministären under statsminister Schwarz, att det etablerade samhället skulle ha svårt att stå emot hungersdemonstrationerna, varför det föddes tankar om upprättandet av en speciell skyddskår i Stockholm - i nationens intresse. Den tilltänkta ledningen för kåren bestod bland annat av en general och en lektor som gjort sig känd för sin oförsonliga jakt på pornografiska bilder.(*38)
Inom vänsteroppositionen, och den socialdemokratiska rörelsen över huvud, förekom protester mot denna skyddskår. Den ansågs reaktionär och provocerande. I utbyte mot stabilitet hos arbetarmassorna som Branting kunde lova att verka för, så lovade regeringen att upplösa skyddskåren, vilket också gjordes under april. Uppenbart insåg regeringen sitt övertramp och civilministern lär ha yttrat följande till Branting under en riksdagsdebatt: "Låt oss nu i Herrans namn ordna upp det här - sluta debattera, så skall jag ansvara för att det klaras av."(*39) Det synes som om det rådde en uppriktig respekt mellan å ena sidan regeringen och dess politiska motståndare socialdemokraterna. När jag använder det breda begreppet socialdemokraterna, är det säkert inte helt oberättigat. Den marxförsvarande Ivan Vennerström, norrlänningen vi mötte här ovan, oroade sig över den oroliga situationen i sin egen valkrets i Ådalen. Han försäkrade civilministern att han att han skulle verka för lungn och besinninge bland Ådalens arbetare. Trots allt propagerade för en regering stödd på arbetar, soldat och bonderåd, något som liknade en direkt kopiering av vad som hände i Ryssland. Detta var också något som Lenin kom att kritisera dem för efter den ryska revolutionen.(*40)
Den 13 april besökte Lenin och hans komprometterade resesällskap Stockholm, och tillbringade några hektiska timmar på Hotell Regina, uppvaktade av några av den svenska vänsteroppositionens främsta män.
En av dem skriver att Lenin var en fattig man. Att Lenin frågat om pengar kunde samlas in av de svenska socialdemokraterna för att täcka kostnaderna för tågbiljetter genom Sverige och Finland. Lenin uppgav att han tidigare fått pengar från schweiziska och ryska socialdemokrater.
Den svenska vänsteroppositionen ställde villigt upp på Lenins förfrågan, och den lyckades till och med få flera borgerliga politiker att skänka pengar. Men de få hundralappar som samlades ihop användes sannolikt inte för att betala tågbiljetter - i själva verket hade Lenin relativt gott om pengar och förfrågan var en propagandamanöver för att skaka av sig bilden som tyskstödd agent. Kungliga järnvägsstyrelsen kom senare att driva fordringar på över 30.000 kronor för transport av medellösa ryssar från april till oktober - således under tidpunkten då bland andra Lenin reste genom Sverige.(*41)
Poängen med denna lilla historia är att vänsteroppositionen naivt godtog Lenins uppgifter, utan att vidare granska dem. Ungefär på samma sätt som de kopierade bolsjevikernas revolutionära program utan att närmare reflektera över dess möjligheter i den situation som rådde i Sverige under våren 1917.
När vänsteroppositionen slutgiltit ställde sig på egna ben, det vill säga bildade eget parti en månad senare, så förstärktes denna ideologiska platthet. Mellan den 13 och 16 maj samlades representanter för ca. 20.000 socialdemokrater i Stockholm, för att bilda ett parti i motsättning till det socialdemokratiska partiet. I ett referat av en remissdebatt vid mötet framgår det att en deltagare yttrade: "Det går mycket bra att förena marxism och 'Lindhagenianism', ty till sin anda är de samma sak", och borgmästare Carl Lindhagen själv lär ha sagt: "...att Lindhagenianism endast är allmänmänskliga synpunkter. Full respekt för alla åsikter!"(*42)
Under sommaren 1917 präglades den svenska inrikespolitiken av den så kallade seskaröaffären. Regeringen hade, bland annat på grund av bristande uppgifter om situationen, sänt trupper upp till norrland för att kväsa upproret på den lilla ön. Läget var stundtals förvirrat, och upplopp förekom under sommaren bland annat i huvudstaden, men inga allvarligare försök till folkresning gjordes. Kompromisser blev utvägen, snarare än långvarig konfrontation.
Inom socialdemokratin drev en så kallade arbetarkommité under ledning av Hjalmar Branting, i syfte att vända den utomparlamentariska rörelsen till en författningsrevisionistisk rörelse.
Det socialdemokratiska partiet stärkte sin ställning i de odemokratiska valen på hösten, vilket resulterade i att Branting bildade koalitionsregering med liberala krafter. Över huvud taget innebar valet en förskjutning åt vänster, även om vänsteroppositionen fick relativt få röster. Vänsteroppositionen fick 60.000 röster, medan socialdemokraterna åtnjöt nästan fyra gånger så många.(*43)
Den nya regeringen, som sagt liberaler och socialdemokrater sida vid sida, önskade båda en reform som innebar lika och allmän rösträtt. Liberalerna var parlamentariskt lika starka som högern och Branting hade en överväldigande del av arbetarrörelsen bakom sig - så en rösträttsreform stod att vänta inom en snar framtid. (Det bör dock påpekas att det var först ett år senare som rösträttsreformen genomfördes, inte utan ett visst tryck från utländska händelser.)
Någon revolutionär rörelse i landet, med folket bakom sig, fanns inte. Dessutom bildade de revolutionärer som fanns, små öar av motstånd; i de södra delarna av landet som var folktäta. Endast i norrland kunde vänsteroppositionen räkna med ett lika starkt stöd som socialdemokratin.(*44)
Debatten om vad marxism egentligen är för något, är både intressant och faktiskt angelägen. Det finns mycket material att arbeta med, och det finns referenser från nästan alla politiska grupperingar. Men uppsatsen går inte närmare in på denna diskussion. Inte heller huruvida exempelvis Branting gjorde 'rätt' eller 'fel', eller om situationen hade sett anorlunda ut ifall vänsteroppositionen varit bättre skolade.
Jag hoppas dock ha visat att det förelå en basal domän, och att det inte fanns någon organisatorisk eller ideologisk domän. Socialdemokratin valde att i dialog med det etablerade samhället, bland annat genomdriva lika och allmän rösträtt. Detta var en dialog som stora delar av det etablerade samhället ställde upp på. Vänsteroppositionen präglades av en ideologisk vilsenhet och lyckades inte exploatera det missnöje som uppstod i landet 1917.
Helt klart kom det att uppstå sprickor i den socialistiska enhetsfronten vid världskrigets utbrott; en av de mest kända resultaten av dessa sprickor var de socialdemokratiska partiernas försvar av de egna nationalstaterna. I ett slag blev borgfred viktigare än internationell sammanhållning.
En annan av dessa sprickor, som visar på hur nationell identitet och nationella förutsättningar spelade en framträdande roll, var hur arbetarrörelsen organiserade sig och valde taktik för att genomföra sina program. Jag hoppas att läsaren varit uppmärksam på att mensjevikerna kom att vara ett moderat element, vilket bör skiljas från begreppet revisionistisk. Bolsjevikerna valde en yrkesmässig organisation med hård organisation och stundtals auktoritära styrmedel. De svenska revolutionärerna präglades av ideologisk vilsenhet, som resulterade i ett okritiskt accepterande av det politiska program bolsjevikerna arbetade efter i Ryssland.
När den svenska vänsteroppositionen och de framstående ryska bolsjevikerna möttes under några hektiska timmar i april 1917, var det i själva verket två helt olika världar som möttes. Bolsjevikerna - hårda yrkesmän som prövats av underjordiskt arbete i utlandet i många år, vana vid att byta identitet och gömma sig undan tsarens säkerhetstjänst. Vänsteroppositionen - unga män som uppenbart var illa skolade, och som saknade kraft att formulera ett realistiskt alternativ till det socialdemokratiska partiet.
Denna organisatoriska spricka, var just en spricka på grund av marxismens antagande att förhållandet till produktionen avgjorde identitet och utgjorde grunden för politisk handling. Detta satte myror i huvudet på de ryska socialdemokraterna, som doktrinärt antog att en arbetare var en arbetare var på jordklotet han än fanns. När den ryske arbetaren inte var klassmedveten fick socialdemokraterna improvisera ett program som passade denne. Det svenska partiet förändrades efterhand som det svenska näringslivet förändrades. I det fallet var det likaledes Marx teorier som vederlades, i det att arbetare som fick det bättre tenderade att låta bli att göra revolution. I Sverige utvecklades det en revisionistisk partiapparat som kanaliserade den folkliga mot det rådande systemet till rösträttsfrågan.
Det var helt enkelt svensken Branting och ryssen Lenin, som kom att agera i respektive länder. Båda var de ett resultat av två kulturtraditioner som uppvisar stora och viktiga skillnader. Just det faktumet spelade en större roll, än att båda såg sig som arvtagare till internationalen och den socialistiska traditionen.
För att en revolution skall inträffa gäller följande tre förutsättningar: dels ett upplevt förtryck i ett givet samhälle, dels ett politiskt styre som är oförmöget att styra samhället (det vill säga råda bot på detta förtryck) och dels en marginaliserad elit som har förmåga att exploatera det upplevda förtrycket, för att realisera ett annat politiskt system.
I den ryska miljön går det att finna många väsentliga skillnader mot den västeuropeiska. Långt tillbaka, så långt som till antiken, går det att spåra en annorlunda tradition. Under 1800-talet präglades den ryska ekonomin av ett lågavkastande jordbruk, och livegenskapens avskaffande 1861 innebar en stark klassdifferentiering på den ryska landsbygden. Tsaren styrde med hjälp av dekret och med sin utvecklade repressiva apparat. Den ortodoxa kyrkan var dess religiösa samvete. Det ryska samhället uppfyllde inför 1917, historiskt sett, de två första förutsättningarna för revolution.
I Sverige kom miljön att präglas av intryck från många västliga idétraditioner, och bland annat avskaffades enväldet under 1700-talet. Bönderna var aldrig livegna, utan tilläts spela en politisk roll. Under 1800-talet uppstod en arbetarklass i spåren på en snabb industrialisering. Denna arbetarklass omyndigförklarades i det att den utestängdes från politisk påverkan, men ett icke oansenligt antal politiska reformer genomfördes i liberaliserande syfte. Sverige uppfyllde endast den första förutsättningen i historiskt perspektiv.
I Ryssland delades den socialdemokratiska rörelsen i, i huvudsak, två fraktioner. Mensjevikerna stod för en masstilvänjd mera demokratisk linje, medan bolsjevikerna utgjorde en mindre och mera elitistisk partifraktion. Båda präglades dock av det faktum att de krav de kämpade för, hur anspråkslösa de verkade, var direkt revolutionära. Dessutom kom de båda från en ideologisk bakgrund som utlämnade dem till politiska kompromisser till politiska kompromisser i förhållande till den ryska jordbruksekonomin. Särskilt Lenin uppvisade tydliga talanger inom denna impovisationskonst. Inom den mensjevikiska fraktionen uppstod ett moderat element, det vill säga en gruppering som villigt satte sig i dialog med det rådande förtrycket.
Den svenska socialdemokratin speglade den snabba industrialiseringen, så till vida att en arbetararistokrati kom att ta ledningen i partiet. Den vänsteropposition som uppstod fungerade snarare som ett korrektiv än ett alternativ.
Under revolutionsåret 1917 visade den ryske tsaren och dennes administration, en slående oförmåga att bemöta folkets och socialdemokraternas krav. Under oroligheterna i Petrograd avgjordes tsarens öde, och i spåren på dennes abdikation följde ett dubbelt styre mellan Petrograds sovjet och en provisorisk regering. När den provisoriska regeringen vacklade, kom mensjevikerna till hjälp och slets mellan olika klassintressen precis som Friedrich Engels beskrivit det nästan sjuttio år tidigare. Det var i spåren på detta dubbelstyre som Lenin utformade sitt program, och som bolsjevikerna förlorade i popularitet. Över en sommar blev bolsjevikerna ett massparti, mycket tack vare ett kuppförsök högerifrån och i trots med det faktum att bolsjevikerna tappat ansiktet vid oroligheter i juli och påstått samröre med krigsfienden. I november genomdrev bolsjevikerna sin revolution under relativt oblodiga former, eftersom det helt enkelt inte fanns något motstånd i huvudstaden.
I Sverige inträffade under samma period hungeroroligheter på många platser. Bland annat drabbades huvudstaden. Socialdemokratin under Branting gjorde sitt bästa för att mana till besinning, medan den högerledda regeringen å sin sida var beredd till vissa kompromisser. Vänsteroppositionen inom partiet förmådde inte exploatera det folkliga missnöjet, dels på grund av sitt okitiska accepterandet av de ryska bolsjevikernas program och dels på grund av allmän ideologisk vilsenhet. Vid valen på hösten 1917 gick socialdemokraterna under Branting starkt framåt (trots att valen var odemokratiska) och bildade regering tillsammans med liberalerna; vartefter de på allvar kunde inleda författningsrevisionistiska kamp tillsammans med kollegorna i regeringen.
Under skrivandet av detta arbete har jag kunnat notera en icke alldeles obetydlig svängning i mitt ämnesval. Jag började skriva med utgångspunkt från den ryska revolutionens spridningseffekter, och mitt mål var att undersöka huruvida den svenska revolutionära situationen följde de impulser som utvecklingen i Ryssland möjligen kunnat ge. Nyckelordet var "spridningseffekter" och i centrum stod Björkegren och och dennes skildring av samarbetet mellan ryska och svenska socialdemokrater (ett samarbete som inte undersökts vidare i detta arbete).
Men under november kom denna frågeställning att gradvis få ge plats åt de revolutionsteorier jag studerade hos Bengt Ankarloo. I fokus kom då i stället revolutionen som sådan. Varför två länder med liknande symtom gick olika väg.
Inom den emancipatoriska historieskrivningen är det oftast en grundregel att öppna upp forskningsområden åt andra dicipliner än historia. Jag kan se många alternativa metoder och många spännande forskningsfält i detta sammanhang. Varför inte undersöka den unga sovjetstatens ekonomiska strävanden med denna traditionscentrerade metod? Varför inte vidare jämföra den 'misslyckade' revolutionen i Tyskland med utvecklingen i Sverige - kanske på social basis? Eller varför inte ge en mer statsvetenskaplig beskrivning av revolutioner i modern tid över huvud taget?
I. Skuggor och konturer
1. Hedlund, exempelvis sidan 18. 2. Skott, sid 33.
3. Kramnick, sid 28. 4. Scotoni, sid 47.
5. Scotoni, sid 48. 6. Scotoni, sid 49ff.
7. Scotoni, sid 75-76. 8. Medvedev, sid 75.
9. Gerner, sid 17. 10. Gerner, sid 18
11. Pipes, "Russia...", sid 11 12. Carr, del 2, sid 19-20.
13. Shanin, "Peasants...", sid 178. 14. Pipes, "Russia...", sid 163.
15. Pipes, "Russia...", sid 164. 16. Pipes, "Russia...", sid 163-164.
17. Gerner, sid 18. 18. Pipes, "Russia..." sid 165.
19. Pipes, "Russia...", sid 164. 20. Carr, del 2, sid 20.
21. Pipes, "Russia...", sid 167. 22. Carr, del 2, sid 21.
23. Shanin, "Russia as...", sid 196. 24. Pipes, "Russia...", sid 168.
25. Pipes, "Russia...", sid 221. 26. Pipes, "Russia...", sid 222-223.
27. Pipes, "Russia...", sid 245. 28. Pipes, "Russia...", sid 281.
29. Pipes, "Russia...", sid 283f. 30. Pipes, "Russia...", sid 290.
31. Pipes, "Russia...", sid 303-304. 32. Pipes, "Russia...", sid 302.
33. Pipes, "Russia...", sid 307. 34. Pipes, "Russia...", sid 313-314.
35. Pipes, "Russia...", sid 307. 36. Samuelsson, sid 19, 30.
37. Samuelsson, sid 52. 38. Samuelsson, sid 68, 70.
39. Samuelsson, sid 130-131. 40. Samuelsson, sid 81, 89, 93.
41. Samuelsson, sid 155. 42. Samuelsson, sid 156.
43. Samuelsson, sid 157. 44. Hentilä, sid 7.
45. Hentilä, sid 7 (se not). 46. Hentilä, sid 7-8 (se nötter).
47. Hentilä, sid 8. 48. Samuelsson, sid 207.
II. Den marginaliserade eliten
1. Carr, del 1, sid 13. 2. Pipes, "Social...", sid 118.
3. Hedlund, sid 104 4. Carr, del 2, sid 17.
5. Carr, del 1, sid 19. 6. Pipes, "Social...", sid 118.
7. Carr, del 2, sid 17, 22. 8. Carr, del 2, sid 22-23.
9. Pipes, "Social...", sid 121. 10. Pipes, "Social...", sid 125.
11. Carr, del 1, sid 38. 12. Carr, del 2, sid 22-23.
13. Carr, del 1, sid 45-46. 14. Carr, del 1, sid 46.
15. Carr, del 2, sid 24. 16. Björkegren, sid 43.
17. Carr, del 1, sid 63. 18. Carr, del 2, sid 26.
19. Carr, del 2, sid 27. 20. Carr, del 1, sid 70.
21. Björkegren, sid 90, 92. 22. Björkegren, sid 93.
23. Carr, del 1, sid 80. 24. Carr, del 1, sid 81.
25. Hentilä, sid 3. 26. Hentilä, sid 3-4.
27. Hentilä, sid 4. Gustavsson, sid 173. 28. Gustavsson, sid 173.
29. Hentilä, sid 8. 30. Hentilä, sid 9.
31. Hentilä, sid 10-11. 32. Hentilä, sid 11.
33. Hentilä, sid 11. 34. Gustavsson, 174.
35. Hentilä, sid 14. Gustavsson, sid 177. 36. Bull, sid 65.
37. Bull, sid 69. 38. Zennström, sid 28.
39. Gustavsson, sid 177.
III. Intrigen
1. Wattrang, sid 29-30. Shaw, sid 19. 2. Shaw, sid 18. Medvedev, sid 35-36.
3. Medvedev, sid 36. 4. Wattrang, sid 34-35.
5. Shaw, sid 19. 6. Wattrang, sid 39.
7. Shaw, sid 19. 8. Shaw, sid 19. Fitzpatrick, sid 40-41.
9. Kochan, sid 204. 10. Kochan, sid 200. Wattrang, sid 60.
11. Fitzpatrick, sid 42. Kochan, sid 202. 12. Fitzpatrick, sid 43.
13. Fitzpatrick, sid 47. 14. Medvedev, sid 84-85.
15. Shaw, sid 18. 16. Fitzpatrick, sid 50.
17. Shaw, sid 21. 18. Fitzpatrick, sid 51. Shaw, sid 21.
19. Wattrang, sid 72-73. 20. Shaw, sid 21.
21. Fitzpatrick, sid 52. 22. Fitzpatrick, sid 53.
23. Fitzpatrick, sid 39. 24. Kochan, sid 270-271. Fitzpatrick, sid 59.
25. Fitzpatrick, sid 59. 26. Kochan, sid 272-273. Fitzpatrick, sid 56.
27. Kochan, sid 274. 28. Wattrang, sid 123.
29. Kochan, sid 277. 30. Wattrang, sid 126ff.
31. Kochan, sid 268. 32. Bull, sid 67. Zennström, sid 11-13.
33. Bull, sid 70-71. 34. Arvidsson, sid 49.
35. Klockare, sid 31. 36. Zennström, sid 11.
37. Klockare, sid 40. Zennström, sid 13-17. 38. Klockare, sid 42, 47.
39. Klockare, sid 46. 40. Klockare, sid 45, 160-161.
41. Björkegren, sid 264-265. 42. Bull, sid 71. Zennström, sid 27-29.
43. Bull, sid 72. Zennström, sid 21. 44. Bull, sid 72.
Arvidsson, Håkan (red) "Revolutionen i Sverige 1917-1924" första upplagan Kristianstad 1972
Björkegren, Hans "Ryska posten. De ryska revolutionärerna i Norden 1906-1917" Kristianstad 1985
Bull, Edvard "Arbetarrörelsens utveckling i de tre nordiska länderna 1914-20"
Carr, E.H "Ryska revolutionen 1917-1923" del 1-2 första upplagan Stockholm 1970
Fitzpatrick, Sheila "Russia in revolution" Oxford 1982
Gerner, Kristian "Arvet från det förflutna. Sovjet på tröskeln till 80-talet" Helsingborg 1980
Gustavsson, Bo "Meddelanden och aktstycken" (om Seppo Hentiläs avhandling)
Hedlund, Stefan "Öststatsekonomi" Bjärnum 1992
Hentilä, Seppo "Orsaker till reformismens genombrott i svensk socialdemokrati" 1972
Kochan, Lionel "Russia in revolution 1890-1918" London 1966
Klockare, Sigurd "Svenska revolutionen 1917-1918" Halmstad 1967
Kramnick, Isaac "Reflections on revolution" i "History and theory" 1972
Medvedev, Roy A. "Oktoberrevlutionen" Borås 1980
Pipes, Richard "Russia under the Old Regime" London 1974
Pipes, Richard "Social democracy and the St:Petersburg labour movement 1885-1897" Camebr. 1963
Samuelsson, Kurt "Från stormakt till välfärdsstat" Stockholm 1968
Scotoni, Pau Puig i "Att förstå revolutionen" Malmö 1980
Shanin, Teodor (red) "Peasants and peasant societies" G.B 1979
Shanin, Teodor "Russia as a 'developing society'. The roots of otherness" del 1 London 1985
Shaw, Warren & Pryce, David "Tsarryssland, Sovjetunionen, Ryssland" Västerås 1993
Skott, Staffan "Sovjet - från början till slutet" Borås 1992
Wattrang, Hans "Ryska revolutionen i dokument" Lund 1970
Zennström, Per Olov "Klasskampen 1917-1939. En kommunistisk krönika" Lund 1977