Ekonomisk politik i den unga sovjetstaten. Marxism som transkulturell imitation.

Orden är Samuel Becketts och trycker omedelbart på den centrala känslan jag haft under tillblivelsen av detta arbete. Ibland tycks det mig som om den totala avsaknaden av visionärt idébyggande hotar att vanställa det intellektuella klimatet. När det i såväl Sverige som i den övriga världen breder ut sig en sorts pax americana i huvudet på debattörerna, känner jag en instinktiv bångstyrighet. Då Kunnigunda kryper upp i knät på mig och snyftar att någon talat om för henne att vi lever i den bästa av världar, blir jag instinktivt oppositionell.

Men i nästa sekund, när jag tröstat den lilla nippertippan och börjar fundera på alternativen - det där andra - blir jag plötsligt konfunderad. Det tar nämligen inte lång tid innan Berlioz kommer smygande i mitt rum, för att varna mig för Mästaren som han själv sett i såväl Nordkorea som på Kuba. Jag ryser fast det kan vara mitt i sommaren. Det hela är mycket frustrerande.

Så jag förblir en sökande människa som å ena sidan vägrar tro på den ensidiga propaganda som tenderar att indoktrinera oss, å andra sidan förkastar de förvridna terrorapparater som i jämlikhetens namn förstörde en hel ideologi. Detta är själva grunden för uppsatsen och detta är inte något nyliberalt hyllningsepos!

En stark drivkraft i tillkomsten av detta arbete, har varit sökandet efter den ideologiska och ekonomiska debatt som rasade på 20-30-talet, som på många sätt glömts bort. Idag debatteras inte själva grundvalarna för det ekonomiska systemet, och de som mot förmodan för dessa på tal, riskerar dels att ignoreras i debatten och dels att präglas av mycket utopiska inställningar till de grundläggande samband som nationalekonomin hyser. Debatten på 20-talet innehöll stor dramatik och användandet av den skarpladdade ideologiska arsenalen, men rymde också gränser inom vilka alla seriösa debattörer höll sig. Jag undrade helt enkelt hur denna debatt, utanför Sovjetryssland såg ut, och vad den hade för likheter med dels Marx tankegångar, dels den officiella ideologin i realsocialismen.

I det ryska språket finns det två ord för sanning, som har olika valör och innebörd. Dels pravda (som vi känner från den sovjetiska publikationen), med betydelsen av relativ sanning som den politiska makten eller någon debattör framför. I Sovjet utgjorde denna typ av officiell sanning någonting som förväntades komma från Moskva. Det andra sanningsbegreppet däremot, istina, har betydelsen av mer objektiv och naturvetenskaplig sanning, så att säga oberoende av mänskliga tyckanden och tänkanden. Om man applicerar dessa två betydelser på hur nationalekonomin värderas i väst, i media och i nyhetsrapportering, framstår det som att nationalekonomin med stort N närmast är en sanning i den senaste betydelsen. Det finns vägar som är oundvikliga och "lagar" som inte får ifrågasättas. Detta synsätt är dock mycket bedrägligt och i uppsatsen utgås från att nationalekonomin naturligtvis har en ideologisk prägel, samtidigt som det finns komponenter i nationalekonomin som svåra att undvika att inkludera i sin begreppsapparat, oavsett ideologisk inställning. Precis som i all vetenskap finns det ett inslag av både pravda och istina!

För att skriva historia krävs perspektiv och tolkningsramar, och när fakta med olika betydelse registreras måste det finnas en vattendelare som systematiskt ger grunden för urval. Ingen skribent kommer undan det faktum att han i och med betonandet av ett perspektiv, tonar ned betydelsen av ett annat. Att skriva ett innebär att avstå från att skriva något annat. I mitt fall innebär detta att semiotik, semantik och hermeneutik fungerar som denna vattendelare; att eklektiska katakreser, kollektiva minnen och föreställningar, självuppfattningar, tecken i form av ritualer och religiösa teser, strävan efter ett holistiskt perspektiv bland mycket mera, har en stark betydelse och urskiljande verkan. Att mycket av den ryska skönlitteraturen fungerat som god introduktion av den intellektuella tendens som fanns i tsardömet under 1800-talet, är således självklart. Eftersom Tjechov i "Körsbärsträdgården" valde en nyrik son till en livegen som köpare av körsbärsträdgården, kan detta säga oss lika mycket som en statistisk tabell över antalet självägande bönder efter 1861. I Gladkovs kända "Cement" framträder det kommunistiska partifolkets uppfattningar om handel som "synd", vilket kan säga oss lika mycket som officiella dokument i frågan.

Strävan i denna uppsats är dock att helheten, för att den skall fungera som antagande, på något sätt måste tydliggöras genom sina delar. Analysdjupet i de stora synteserna är inte sällan ganska grunt, och de mindre delarna kommer att tjäna som utgångspunkt, just genom att de kan ge oss en föreställning om helheten. Strävan är att hitta små delar av helheten och sätta in dem i sitt sammanhang.

Jag tackar mina båda handledare Klas-Göran Karlsson och Marion Leffler för kritik, råd och stöd. Jag är skyldig fysikern Tomas Wintzell och ekonomen Jonas Nelson ett tack för granskandet av mina räkneexempel. Utan litteraturtips och litteraturlån från Sven-Erik Olsson hade arbetet försvårats avsevärt. Ett speciellt tack går till vännen Henrik Josephson, som läst arbetet i sin helhet.

Några antaganden

Om kultur.

Alla människor och de strukturer som innefattar människor, påverkas i olika grad av det förflutna och bär rötter till det som en gång var. Detta förhållande kallas tradition, och innebär att historien hela tiden förs vidare i människors tankar och minnen, men att denna process även innebär en interpretation och tendens till sovring. Det som förs vidare kan vara allt från dans kring midsommarstången till ett språk eller berättelser om en historisk händelse. I detta sammanhang kommer traditionens innehåll att benämnas kultur. Begreppet kultur är mycket mångfacetterat och har olika betydelser i olika vetenskapliga diskurser, och i just detta sammanhang är det viktigt att betona att kultur kan kategoriseras och bestämmas på många sätt, både av människor i en kulturell miljö och för oss som betraktar en kultur utifrån, i ett historiskt perspektiv. Att en person aktivt bekänner sig till en specifik kultur behöver inte alltid innebära den bästa, om än den enklaste, kategoriseringen och bestämningen; och således krävs det någon sorts principer för hur en kultur kan urskiljas och definieras.

Etnologen Birgitta Skarin-Frykman har i sin forskning runt arbetarkultur och arbetarnas självuppfattning under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet, konstruerat ett kulturbegrepp med två huvudbetydelser - ett komplext och ett idealistiskt. Med ett idealistiskt menar Skarin-Frykman en betoning på det mänskliga medvetandet och de normsystem med bland annat trosuppfattningar, lagar och seder en människa tar del av. Det komplexa kulturbegreppet studerar medvetandet utifrån dess samspel och samband med den materiella tillvaron, och dess sociala aspekter. Hon påpekar att det komplexa kulturbegreppet (till vilket hon bekänner sig i mycket hög grad) till sin karaktär är processuellt och diakront, det vill säga i begreppet innefattas uppfattningen om ett samspel mellan det förflutna, samtiden och framtiden, men att t.ex. värderingar och seder inte i sig "är" kultur, utan endast produkter och element av den totala livssituationen. Hon skriver:

"Stommen i urskiljandet av en kultur är likhet mellan människor vad gäller materiella villkor, sociala relationer och tankemönster, där forskaren utifrån den aktuella frågeställningen gör ett urval av kulturprodukter och kulturelement på basis av teoretiska överväganden om deras betydelse och samband".¹

Skarin-Frykman undersöker sedan arbetarkulturen, och hon menar att ett sådant begrepp har ett berättigande trots att det fanns en splittring mellan olika yrkesgrenar, mellan fackligt respektive kyrkligt aktiva arbetare och mellan alkoholbrukande och nykterister. Hon förklarar:

"För trots de variationer som fanns inom arbetarklassen var det de gemensamma erfarenheterna och det delade intresset som kom att väga tyngst, som en förutsättning för den fackliga och politiska mobilisering som vi, med facit i hand, vet ägde rum."²

Nå, låt oss då anta att det utifrån Skarin-Frykmans modell går att studera även etniska grupper och nationer. En nation innehåller naturligtvis mycket större interna skillnader och preferenser än en klass; men antag att "de gemensamma erfarenheterna" är de styrande och att vi utifrån vad vi vet "med facit i hand" kan se orsak och verkan i historien.

Jag avviker dock från Skarin-Frykman i det att jag medvetet vill göra en "idealistisk" förändring av hennes begrepp. När hon studerar medvetande och självuppfattning hos arbetarna i Göteborg runt sekelskiftet har hon medvetet utgångspunkten i klassrelationen till produktionen, och detta framstår som begripligt, med tanke på att den snabba arbetsprocess-teknologiska förändringen kom att ligga till grund för arbetarklassens uppkomst, och således till synes kom att bestämma dess villkor för organisering och självuppfattning. All respekt för hennes fallstudie. Dock kommer det i uppsatsen att antagas att traditionen kan ge en självuppfattning som inte nödvändigtvis har med den synkrona sociala och materiella tillvaron att göra. Historien kan i form av språkbruk, symboler och myter mana fram en verklighetsuppfattning som inte direkt är knuten till de samtida materiella förutsättningarna. Denna har ingenting att göra med objektivt och kvantitativt mätbara värden, då den kan fortplantas och ligga under ytan hos befolkningen - oberoende av klasser, kön och yttre attribut.

Jag ser inte annat än att jag på Skarin-Frykmans egna fastslagna sätt via "ett urval av kulturprodukter och kulturelement" kan närma mig en kultur på dess egna historiska villkor, och snarare delvis förstå än totalt beskriva de komplexa mönster som skildras i historiska verk.

Men för att urvalet av dessa produkter och element skall framstå som gångbara, måste de teoretiska funderingarna runt kulturerna ligga på plats. Detta är på det hela taget en studie i hur olika kulturer hanterar ett idégods.

Kulturer och deras förhållande till varandra (handelsutbyte, vetenskapssamarbete, massmediala bevakning av varandra, med mera) är mycket svårt att kartlägga i dess totala konsekvenser. Det vore att ta sig vatten över huvudet och påstå att kulturernas påverkan på varandra skulle gå att sammanfattas i någon allmän formel, som tog hänsyn till alla aspekter av orsak och verkan. Men låt oss på grund av det ovan förda resonemanget anta att det i kulturernas relationer mellan varandra finns, som en konsekvens av att traditionen ger olika perspektiv i olika kulturer, en grund för särarter. Eftersom kulturer kan ge olika identitet och självuppfattning kan exempelvis ett konstverk, en historisk händelse eller en politisk och ekonomisk text, uppfattas olika i två kulturer. Eftersom olika kulturer ger olika symboler skilda betydelser, använder de helt enkelt olika normer för tolkningen.

Då skulle vi kunna begränsa oss till att välja några enstaka relevanta undersökningsobjekt för att studera dem i sin ursprungliga kontext, och sedan jämföra dem i sin färdigexporterade version. För att förstå vad som händer i den mellanliggande processen måste vi använda teoretiska verktyg för att förstå hur idéer adapteras och fortplantas, och för att förstå den importerande kulturens utgångspunkter måste vi analysera dess förhistoria. Vad vi kommer fram till är inte två kulturers påverkan på varandra, åtminstone inte i dess fulla konsekvenser, utan hur en eller flera idéer formas i en miljö där den eller de från början är främmande och icke allmänt givet.

Dessa importörer är, när man skalat bort alla teoretiska modeller, människor av kött och blod. Det är lika lätt att bortse från detta som att fixeras vid dessas ofta speciella personligheter. Men detta är i den bemärkelsen inget arbete om strukturer och personligheter. Detta är ett arbete om hur kulturen påverkar individers interpretation och användning av idégods som är främmande för en specifik kultur. Detta är ett arbete om hur historiska personer väljer att förstärka drag ur historien, för att legitimera sina egna handlingar.

Just denna relativism, ur kulturellt hänseende, gör att vi kan förutsätta att det inte i sig finns någon universell praktik av idégods. Idéer formas i en kontext, modifieras kanske i en annan, förkastas i en tredje. I min framställning kommer jag inte att tala om "maktrealism" eller "paranoida handlingar", utan om transkulturell imitation. När ett tillämpande av "kulturelement" i en kultur bara utsträcks till områden som är kända för denna kultur, eller då "kulturelementen" korresponderar dåligt med förlagan ur en annan kultur, då har vi att göra med en transkulturell imitation.

I arbetet kommer rysk kultur att studeras utifrån västeuropeiska influenser. Naturligtvis är det möjligt att tänka sig att exempelvis en 1800-talsidé från Tyskland får en annan tolkning i exempelvis 1900-talets Frankrike, men detta ligger utanför uppsatsens ramar, och tills vidare kan vi bara anta att Ryssland intar en särställning.

Om ekonomi.

Nå, vilka är då mina "urval av kulturprodukter och kulturelement"? Vilka är mina undersökningsobjekt, och varför?

Kort sagt: nationalekonomiska föreställningar i Västeuropa och i Ryssland, från 1800-talet till 1920 och 1930-talet. Mer nyanserat: den marxka tankevärlden, med dess ekonomiska teorier om varuvärden, priser och småbrukets utdöende; den europeiska debatten på 20-30-talet om förutsättningarna för en planekonomi, samt dessa båda idéströmningars betydelse och tillämplighet i den unga sovjetstaten. Dessa urval kräver en närmare belysning och förklaring.

Det är en intressant och inte helt ovidkommande fråga huruvida det, med tanke på sovjetstatens anspråk, går att tala om olika ekonomiska system, och vad man i så fall menar med det. Det är säkert fler än jag som direkt får den marxistiska revolutionstrappan, där kapitalism motsvarar ett stadium och socialism ett högre, framför ögonen. Men om det nu går att välja mellan ekonomiska system, utgör dessa i sig slutna system eller olika punkter längs en sammanhållande skala?

Det första antagandet skulle kunna illustreras på följande vis, och vi antar att kapitalism innebär privat ägande av produktionen och i huvudsak marknadsrelaterade varuutbyten och att socialism innebär kollektivt ägande och planerad ekonomi:

KAPITALISM                                                                                             SOCIALISM

Det andra antagandet skulle vi kunna illustrera på följande sätt:

KAPITALISM.............................................................................................SOCIALISM

I det senare fallet skulle olika former av blandat ägande, och olika grad av produktionsprinciper från de båda systemen skulle kunnas placeras någonstans i de små punkterna, och systemen skulle endast utgöra renodlingar i olika grad - allt skulle gå att relatera till något någonstans emellan. Frågan om socialism respektive kapitalism skulle i huvudsak vara en kvantitativ frågeställning, det vill säga hur många attribut från det ena respektive andra systemet en ekonomi uppvisar. Ett exempel på ett kvantitativt resonemang är exempelvis fördelningsfrågor i ekonomin.

I det första fallet skulle den delikata frågan kunna ställas, vad som egentligen kvarstår i övergången från ett system till ett annat. För någon som dessutom uppfattar det som historiskt nödvändigt med en övergång skulle frågan bli i högsta grad relevant. Motsvarande ekonomiska analys skulle i huvudsak behöva vara kvalitativ, det vill säga vad som egentligen i grunden förändrats i systemet. Ett exempel på ett kvalitativt resonemang är en debatt om hur priser sätts i ekonomin, eller hur produktionen i grunden skall omorganiseras.

Låter vi kapitalismens marknadsbaserade varuutbyte stå i centrum, uppstår en intressant prövning av dessa båda modeller. Priserna fyller nämligen i en kapitalistisk ekonomi i huvudsak en viktig funktion, nämligen att styra användningen av ekonomins totala tillgångar. En vara som det är ont om betingar ett högt pris, medan en vara som det är gott om betingar ett lägre, och därigenom tvingas kapitalisterna till en effektiv resurshantering och vinstmaximering.³ Vi skulle kunna kalla denna funktion för prisbildningens förmåga till effektiv resursallokering, i fortsättningen kallat rationell ekonomi. Om någon, av politiska skäl, vill ersätta denna funktion (eller rättare sagt marknadens funktion i sammanhanget) med något annat, blir studiet av uppfattningen om prisbildningen i Ryssland på 20-talet helt enkelt ett studium om huruvida det gick att bygga en rationell ekonomi på annan grund.

Arbetet avser att studera den marxka grunden för det socialistiska ekonomiska uppbyggnaden, med betoning på prismekanismerna och jordbruksproblematiken, vidare den så kallade socialistkontroversen under 20-30-talet. Studiet av dessa ämnen kommer att inriktas på vad som betraktades som grundläggande för prismekanismerna, och för jordbruket. Dessa erfarenheter kommer sedan att studeras i jämförelse med den ryska miljön, dess diskurs och vilken inverkan traditionen spelade på "kulturelementen" i den unga sovjetstaten. Jordbruket utgör i det sammanhanget ett utmärkt tillfälle att studera det specifikt ryska; då mycket av debatten efter oktoberrevolutionen kom att kretsa runt jordbruket.

Om idéer.

Ett problem i detta sammanhang är att vi hittills inte har diskuterat frågan om vad som egentligen är att betrakta som en idé. Vad menas med en idé och vad menar jag med idéexport och hur kan dessa begrepp generellt kategoriseras?

Det är naturligtvis lätt att även här ta sig vatten över huvudet och ge en fullfjädrad allmän definition som är teoretiskt gångbar i alla vetenskapliga diskurser. Det finns av allt att döma en stor forskning kring olika idéer och deras betydelser, men förvånansvärt få, i varje fall historiker, har problematiserat frågan runt framför allt spridningen av idéer.

Låt mig från början slå fast att detta arbete inte inriktas på vad som händer i själva importprocessen. Detta arbete studerar hur olika kulturer reagerar på idégods, utifrån sina egna högst unika utgångpunkter. Jag kommer inte att undersöka vilken litteratur en historisk person har läst, eller inte läst; även om detta är intressant är det med utgångspunkt från den historiska kulturella miljön som formandet, omformandet eller bristen på omformande av idéer kommer att betraktas.

Men skall vi betrakta idéer som värden (values) i den filosofiska betydelsen intresse, nöje, preferens, moralbud, önskning, behov eller ideal?⁴Skall vi se dem som värderingar (valuations) i betydelsen ställningstaganden om vad som är ont och gott? Är idéer fråga om normer som reglerar mänskligt handlande i form av lagar, seder och moralbud? Är det mer fruktbart att betrakta idéer som ideologier, som ett system av värderingar med handlingsimplikationer som kan relatera till en specifik klass eller grupp i samhället?⁵ Är en idé en attityd så som socialpsykologin använder termen? Kanske är det bättre att betrakta idéer som preferenser, det vill säga en rangordning mellan olika värderingar eller önskningar.⁶ Idéer kanske till och med är behov som speglar anspråk och värderingsförändringar. Om vi använder Max Webers begrepp livsstil kanske vi kommer en definition av idén närmare?⁷ Är kanske ekonomen Kenneth Bouldings användande av termen image fruktbart?⁸

Frågor som dessa kommer inte att få något svar i uppsatsen, utan de "kulturelement" som studeras - ekonomiska och politiska föreställningar - kommer att betecknas som just "kulturelement". Politiska och ekonomiska föreställningar är naturligtvis även idéer i någon abstrakt mening, men det tillhör en av uppsatsens begränsningar att inte utförligare kategorisera dessa ämnen, och således kommer undersökningsobjekten att uppfattas som synnerligen kulturellt förankrade. Exempelvis kommer Marx ekonomiska tänkande inte att sättas i förhållande till hans i övrigt betydelsefulla och digra produktion, och inte heller den så kallade socialistkontroversen kommer att sättas in i ett vidare sammanhang. Idéerna kommer att granskas i en vidare aspekt, både historiskt och traditionsmässigt, i den ryska kontexten, vilket både är en avgränsning och en poäng.

När det gäller frågan om idéexport kommer några exempel från andra områden att presenteras, för att visa på några rimliga tolkningssätt då den ryska miljön studeras. Resonemanget går ut på att försöka hitta generaliseringar, och fortsättningsvis kommer jag att tala om idédiffusion, för att undvika sammankoppling med det ekonomiska begreppet export. De slutsatser som kommer att dras i frågan om idédiffusionen när det gäller Marx ekonomiska teorier och socialistkontroversen, bygger endast på generaliseringar som är giltiga för denna uppsats.

Sammanfattning och problemformuleringar.

Syftet med uppsatsen är att studera:

hur tradition och kultur påverkar individers interpretation och användning av kulturelement som är främmande för en specifik kultur.
den marxka grunden för det socialistiska ekonomiska uppbyggnaden, med betoning på prismekanismerna och jordbruksproblematiken, samt den så kallade socialistkontroversen på 1920-30 talet.

Följande frågor kommer att besvaras:

I viken grad kunde Karl Marx teori om värdelagen användas för praktiska prisberäkningar?
Innebar den av bolsjevikerna förda politiken under krigskommunismen 1918-1921 och den Nya Ekonomiska Politiken 1921-1928 samt den första femårsplanen, en strävan efter en rationell ekonomi?
Vilka var de huvudsakliga orsakerna bakom bolsjevikerna tillämpning av de marxka teorierna om värden och jordbruk?

Disposition och litteraturdiskussion

Disposition.

Uppsatsen innehåller sju avsnitt som täcker sakframställningen och ett avsnitt som summerar slutsatserna och ställer de olika undersökningsområdena i relation till varandra. Dessa kommer fortsättningsvis benämnas avsnitt eller delar, och en kort introducerande text kommer bifogas varje sakframställningsavsnitt. I varje avsnitt finns ett antal underrubriker och i dessa disponeras de olika komponenterna i uppsatsen. Sist i varje avsnitt i sakframställningen finns en kort sammanfattning och tolkning.

Dispositionen i uppsatsen är i huvudsak kronologisk, men i någon mån även tematisk. Detta innebär att underrubrikerna inte följer en kronologisk ordning, utan att avsnitten avser ge läsaren en inblick i grunden och roten till vissa problemställningar eller företeelser. Det finns fyra ryska avsnitt och tre ickeryska - först framställs de ickeryska och därefter de ryska, dock samtliga efter ovan beskrivna principer.

Några tekniska påpekanden är nu på sin plats. Födelse- och dödsårtal har bifogats de huvudsakliga debattörerna i den så kallade socialistkontroversen, för att kunna ge läsaren insikt i vilka generationer som debattörerna tillhörde och i vilken tidsrelation de stod till Marx och Engels tänkande. All tempus följer den logiska givenheten i att framställa saker som har inträffat i imperfekt, och författare som refereras benämns helt enkelt efter om de lever eller ej, varför de exempelvis anses "hävda" respektive "hävdade" beroende på om de är i livet eller ej. Transkriptionsproblematiken i fråga om ryska ord har varit ett gissel. Strävan är att ha svensk stil på orden. Alla eventuella missar är naturligtvis mina i det sammanhanget. Begreppet sovjetstaten syftar på den av bolsjevikerna styrda statsbildningen under 1917-32; detta för att göra en distinktion gentemot begreppet Sovjetunionen, med vidhållande nationalitetsproblematik, som uppstod på 20-talet.

Grunden för uppsatsen är studiet av de marxka ekonomiska teorierna. Det bör redan nu göras klart att det finns en inte obetydlig skillnad mellan det som ofta lite slarvigt brukar kallas för marxism, och det som skrevs direkt av Karl Marx (och i vissa fall även Friedrich Engels). Mycket av den så kallade marxismen är tolkningar och framför allt tillämpningar av de ofta ganska abstrakta tankar som upptog Marx. I stycket om Marx ekonomiska teorier har en viss möda lagts ned för att i möjligaste mån studera grunden - det som kommer att kallas det marxka. Senare konstruktioner kommer att kallas marxism. I stycket kommer dock den inarbetade, kontroversiella översättningen "profit" att likställas med det mer korrekta "vinst"¹

I stycket om de marxka teorierna kommer främst värdelagen att granskas kritiskt, tillsammans med de förändringar som Marx gjorde i jordbruksfrågan i fallet Ryssland. En introducerande underrubrik, av allmännare karaktär finns även med.

Efter detta flyttas fokus över på debatten som fördes mellan ekonomer på 20-talet, om planekonomins möjligheter och problem. Poängen är att läsaren just bekantat sig med en uppsättning teoretiska begrepp, och att stycket om socialistkontroversen på många sätt visar om dessa verktyg användes av ekonomerna på 20-talet (företrädesvis den så kallade österrikiska skolan, och Lausanneskolan); helt enkelt om dessa begrepp ansågs gångbara i praktiken. Det är visserligen sant att nationalekonomin, liksom exempelvis fysiken, endast avser att ställa upp modeller för verkligheten, men socialistkontroversen var just tack vare sin ideologiska prägling en mycket praktisk nationalekonomisk debatt eftersom den handlade om mycket praktiska problem.

Nästa steg är att granska hur idéer i olika situationer kan tänkas behandlas och upptas. Detta för att vi skall ha några "generella" verktyg att sortera de empiriska fakta som vi stöter på i det ryska fallet, som avses studeras därpå. Avsnittet "Idédiffutionens mysterier" bygger till stor del på de goda råd och litteraturtips jag fick från Klas-Göran Karlsson och Marion Leffler, även om det var mitt eget val att utforma stycket som en sorts fallstudier med avgränsad teoretisk giltighet.

Efter detta byter uppsatsen miljö och de viktigaste huvuddragen i den ryska historien presenteras. Detta motiveras av studiet av en kulturell förankring, och även intresset av de orsaker som låg bakom tillämpandet av de marxka teorierna. Vi kommer bland annat att se om de introducerade "generella" verktygen hade någon giltighet i perioden innan den huvudsakliga undersökningsperioden.

Därefter skildras i tur och ordning krigskommunismen, den nya ekonomiska politiken samt den första femårsplanen. Dessa stycken präglas av en mer empirisk karaktär och avser att pröva många av de antaganden som framförts tidigare i uppsatsen.

Litteraturdiskussion.

Sökandet efter ett centralt ekonomisk-teoretiskt område, där kärnan i den reellt existerande socialismens ekonomi stod att finna, var huvudinslaget i förstudierna till denna uppsats. Studiet av "Kapitalet" var på många sätt grundläggande, men då Marx i flera fall inte vägde sina ståndpunkter i viktighetsgrad, var det svårt att med "Kapitalet" som huvudutgångspunkt formulera en frågeställning. Kunskaper i de synnerligen snåriga resonemangen om varan (första delen av "Kapitalet", första kapitlet), arbetsprocessen (första delen av "Kapitalet", femte kapitlet), samt den tredje delens förklaringsmodeller runt priser och genomsnittsprofit, var naturligtvis grundläggande. Men frågeställningarna om prisproblematiken och transformationsproblemet, klarnade först då jag läste professorn i nationalekonomi Charles Bettelheim och dennes "Övergången till den socialistiska ekonomin". Den har inte passat för direkt användning i uppsatsen, men då Bettelheim på de hundrafemtiotalet sidorna ägnar nästan hälften åt problem med Marx i prisbildningssyfte, stod det klart för mig vilket som skulle bli mitt huvudundersökningsområde.

Mera argumenterande och granskande av Marx och marxistiska föreställningar fann jag hos Alec Nove, professor emeritus i nationalekonomi i Glasgow. Nove, söker i sin bok "Teori för en möjlig socialism" reda ut begreppen runt de ofullkomligheter som kunde iakttagas i Sovjet och annorstädes. Själva grunden finner han i många marxka dogmer. Nove baserar sig på en mängd uppsatser och böcker i ämnet, varav Bertel Ollmans kända "Marx vision of communism: a reconstruction", fransmannen Baslés avhandling "L`élaboration de l`économie du socialisme en URSS, 1917-54" samt ungraren Brodys "Proportions, prices and planning" troligen är de mest nämnvärda. Nove ställer sig i denna bok mycket frågande till om Marx över huvud taget går att använda som utgångspunkt för konstruktionen av ett socialistiskt system, alldeles oavsett ambitionerna på kvalitativ förändring. Några socialistiska debattörer, som kan försvara Marx, tas inte upp, vilket kanske beror på att Nove i slutet av boken levererar en egen skiss till ett socialistiskt system! Över huvud taget är det endast Marx och Engels själva som får försvara sina tankar i denna uppsats.

En författare som varit av stor vikt när det gäller avsnittet om Marx teorier, är ekonomen och politikern Johan Lönnroth. Mycket av den teoretiska kritiken jag ansluter mig till i denna uppsats utgår från Lönnroth. Min egen insats sträcker sig till att applicera resonemangen på Marx egna villkor, det vill säga resonera runt värdelagen på Marx egna språk. Det bör påpekas att profitkvoten (en mycket viktig term hos Marx) dock av avgränsningsskäl lämnats utanför, vilket i detta sammanhang inte har direkt betydelse för de teoretiska slutsatserna.

Litteraturen i övrigt kan kategoriseras i två huvudgrupper. Dels den som på något sätt formulerar en bredare och mera övergripande syn på den ryska utvecklingen, och dels en mer empiriskt baserad så kallad standardlitteratur. Det avsnitt som i första hand baserar sig på den första kategorin är främst "Tsarismen", men även i viss mån "Idédiffutionens mysterier". De tre sista sakframställningsavsnitten och "Socialistkontroversen" bygger på den senare.

I detta sammanhang är det viktigt att skilja på person och sak. Ett verk som följer igenom hela uppsatsen är uppsalaprofessorn Stefan Hedlunds "Öststatsekonomi", som har en relativt deskriptiv och faktafokuserad prägel - detta samtidigt som Hedlund i forskartrion Gerner/Hedlund/Sundström i högsta grad är en forskare med ett brett kulturellt perspektiv. Just karaktärsskillnaden mellan exempelvis "Öststatsekonomi" och det som han skrivit med Gerner/Sundström undandrar mig från risken att dels anlägga en teori med en forskningsinriktning och samtidigt belägga den med den samma!

Huvuddelen av de tre sista ryska styckena baserar sig på E. H. Carrs klassiska "Ryska revolutionen 1917-23" i tre band, Alec Noves "Sovjets ekonomiska utveckling", Moshe Lewins "Political undercurrents in Soviet economic debates", Stephen Cohens erkända biografi "Bucharin och den ryska revolutionen", Adam Ulams "Lenin and the bolsjeviks" samt Sheila Fitzpatricks "The russian revolution". Dessa författare är för det första svåra att undvika vid ett djupare studium, och för det andra besvarar dessa (främst Carr och Nove) i första hand frågor av typen: var?, när?, hur?. Detta blir ett perspektiv (i Carrs fall snarare brist på perspektiv!) som jag inte kan dra någon direkt och definitiv nytta av, och samtliga författare i de tre sista ryska styckena används mycket empiriskt.

För att svara på frågor av typen: varför?, har jag anslutit mig till ett semantiskt och hermeneutiskt perspektiv. Historiografi- och didaktikspecialisten Klas-Göran Karlsson, uppsalaprofessorn och tillika Rysslandsexperten Kristian Gerner och ovan nämnda Hedlund är författare som använts som hjälp då de stora mängderna information skulle systematiseras och kategoriseras. I stycket om "Tsarismen" var dessutom forskarna Alexander Gerschenkron och Teodor Shanin av betydelse.

I avsnittet om "Socialistkontroversen" använde jag mig av i första hand debattörernas egna skrifter; exempelvis den av Benjamin Lippincott sammanställda "On the economic theory of socialism", där Fred M. Taylors och Oscar Langes tankar presenteras. Även i Placido Bucolos sammanställning "The other Pareto" figurerar Wilfredo Patetos egna texter. Léon Walras lästes i engelsk översättning. I den 1947 utkomna "Collectivist economic planning" av Friedrich von Hayek fanns förutom debattinlägg från Ludwig von Mises, den berömda matematiska uppsatsen av Enrico Barone.

Den del som behandlar "Idédiffutionens mysterier" har baserat sig på Birgitta Odéns klassiska verk om Lauritz Weibull, essäboken "Problems in materialism and culture" av Raymond Williams (efter tips av Marion Leffler) samt Kristian Gerners "Arvet från det förflutna". Dessa tre forskare med helt olika metodologiska och teoretiska utgångspunkter, används på ett mycket avgränsat sätt. Det är inte frågan om att knyta samman dem utan att hålla dem separerade, samt att dra lärdom av deras historiska exempel på hur idéer adapteras och accepteras.

När det gäller den litteratur som använts i avsnitten om utvecklingen 1921-32 var E. H. Carrs andra band till stor nytta. Carrs skrev sina böcker om revolutionen på 50-talet och hans stil präglades ofta av en sorts staplande av fakta - förvisso väldigt upplysande. Det förekommer referenser till honom i både Noves, Lewins och Hedlunds verk, och det bestående intrycket efter att ha läst den över 400 sidor långa andra delen (som helt ägnas åt ekonomin 1917-23), är att Carr förefaller oumbärlig. Verken av Ulam, Fitzpatrick och Lewin har ofta endast fått en understödjande roll vad de ekonomiska uppgifterna beträffar, och tydligen är forskningen i stort samstämmig om vad som hände ur statistisk och kalkylmässig synvinkel. Lewin och Hedlund tolkar dessa uppgifter, vilket måhända var Carrs svaghet. Den ekonomiska utvecklingen efter 1923 baseras i stort på Noves kapitel om kollektiviseringen och Stalin.

Om litteraturen, i fråga om den rent deskriptiva delen av vad som hände i den unga sovjetstaten, rymde få komplikationer, så var litteraturen till "Socialistkontroversen" minerad mark. Inga av debattörerna drog sig för att konkretisera sina tankegångar med rikhaltiga räkneexempel, och det är förvisso min uppfattning att dessa i sig är mycket klargörande.² Dock skulle det finnas, om jag valde att ta med dessa, en uppenbar risk att tappa bort läsaren i alla algebra tecken, varför många av resonemangen med nödvändighet behövde beskrivas med vanliga bokstäver istället för siffror. Detta ställde dock mycket höga pedagogiska krav och kanske var detta avsnitt det svåraste att skriva. Å ena sidan förenkla, å andra sidan göra rättvisa åt debattörens åsikter.

Slutligen bör sägas att litteraturen inte är begränsad till någon enda metodisk eller teoretisk inriktning. Det finns en viss slagsida åt det semantiska, men denna uppsats har tagit mig från Skarin-Frykmans kulturteorier, över David Ingvars neurologiska resonemang om åderförkalkning (!) till Raymond Williams och hans historiematerialistiska perspektiv på Bloomsburygruppen i England runt sekelskiftet! Detta är inte en svaghet! Att kritiskt söka stöd hos ett brett forskningsfält kan vara mycket fruktbart, och trots (eller tack vare) det mångfacetterade har detta blivit en uppsats som präglas av en mycket bestämd syn på kulturen och på de slutsatser som nås. Inte någonstans används de olika inriktningarna, ibland kolliderande, för att bearbeta ett och samma problem. Det är min uppfattning att den mångfald som är oundviklig inom all forskning kan användas för att studera olika problem. Att studera en mängd olika problem har varit ett avgörande inslag i denna uppsats.

Marx ekonomiska teorier

I detta avsnitt skall vi studera två centrala marxka synsätt - värdelagen och jordbruksproblematiken. De matematiska och terminologiska inslagen har förenklats för att göra texten begriplig och för att avsnittet inte skall uppfattas som en digression med allt för många sidospår. Syftet är helt enkelt att svara på frågan huruvida det utifrån Marx går att konstruera eller rekonstruera en rationell ekonomi, så som tidigare definierats. Men det finns också inslag i avsnittet som på ett intressant sätt tangerar den fortsatta skildringen om den planekonomiska debatten i Västeuropa under mellankrigstiden.

Marx syn på jordbruket kommer att granskas med tyngdpunkt på vad han ansåg vara av doktrinär vikt, och hur han betraktade de ryska möjligheterna på området. Det är slående hur relativt lite som Karl Marx ägnade sig åt jordbruksproblematiken, men stycket avser att ge en relativt heltäckande bild, speciellt av de omtolkningar som Marx gjorde i det ryska fallet.

Alla algebraiska tecken skrivs i avsnittet med kursiv stil, och samtliga så när som på x är Marx egna använda. En del ekonomiska begrepp som hör marxismen till, kanske främst begreppet profitkvot, har av pedagogiska skäl lämnats därhän. Jag resonerar om "avkastning per satsad G", vilket således bör skiljas från den marxka begreppsapparaten. För en mindre utförlig beskrivning av räkneexemplet, konsultera not nummer 18 eller Johan Lönnroths bok om politisk ekonomi.

Allmänt om den marxka tankevärlden.

Det finns få moderna tänkare som lämnat ett så stort och betydelsefullt arv till eftervärlden, som Karl Marx (1818-1883) och Friedrich Engels (1820-1895). Stort och betydelsefullt i så måtto att deras teorier som få andra fängslat och fascinerat eftervärlden, och inspirerat till skiftande tolkningar och revisioner. I många discipliner har marxka begrepp internaliserats också av de som i övrigt vänder sig ifrån marxismens politiska innebörd.

Men kanske är det just tendensen att omtolka och revidera det marxka, att förändra och ibland lägga till, som är betydelsefull och värt att notera. Marx språkbruk inbjuder till intressanta tolkningsdiskussioner. Det var präglat av den tyska akademiska 1800-talsprosa som definitivt tillhör den svårare. Tillsammans med Fichte, Schelling och Hegel, tillhör Marx en typ av skriftstradition som jag anser är särdeles komplex och svårgenomtränglig. Hans begrepp (som exempelvis "motsägelse", "subjektiv" och "kvalité") hade inga statiska betydelser, och ofta avgjorde sammanhanget deras direkta innebörd.

Marx och Engels var präglade av sin skolning i den hegelska filosofin som de båda kom i kontakt med under sin studietid i Berlin. Hegel kom de att bära med sig under hela sina liv, även om de på många punkter helt förkastade, eller kraftigt reviderade honom. De bådas skrifter vimlade av hegelskt idégods, och man kan okontroversiellt påstå att den tyska idealistiska filosofin utgjorde en stark inspirationskälla.¹

En annan inspirationskälla utgjorde vad man vanligtvis brukar kalla "de klassiska nationalekonomerna" - främst Dave Richardo och Adam Smith. Denna källa kom att till övervägande del prägla Marx senare del av livet, delvis som en konsekvens av hans och Engels skapande av en historiematerialistisk historiesyn, dels som polemiskt grepp för att bemöta andra konkurrerande socialistiska idéprojekt.²

Hela denna livslånga ambition att "blottlägga det moderna samhällets ekonomiska rörelselag" sammanfattade han i det jättelika verket "Kapitalet", som han efter många turer beslutade sig för att dela in i tre volymer.³ Marx själv hann bara ge ut den första av de tre volymerna år 1867, men han fullbordade de återstående i manuskriptform. Dessa publicerades av Engels 1884 respektive 1894.

Det är intressant att notera att den första delen spreds till Tsarryssland så tidigt som 1872, och att den därmed passerade igenom den tsaristiska censuren. (För övrigt ett faktum som jag i min kandidatuppsats skulle betraktat som ett indicium på att tsardömet inte var någon polisstat, mer än som en ytlig benämning.) Som jämförelse kan nämnas att den första svenska upplagan kom först 1930-31.⁴

Tillsammans med delar av "Kritik av Gothaprogrammet" och vissa avsnitt av "Kommunistiska manifestet" utgjorde "Kapitalet" det ekonomisk-politiska program, det vill säga de teorier som betraktades som doktrinära och vägledande, som Marx formulerade och anslöt sig till. Det var dock så att Marx och Engels hyste ett starkt motstånd mot att måla upp framtidsvisioner av den proletariatets diktatur som de ansåg höra framtiden till; helt enkelt för att de ansåg det strida mot den vetenskapliga metod de hyllade. Detta hade dock, som vi vidare skall se, till följd att eftervärldens marxister brottades med ekonomiska realiteter, där läromästarna inte gav några svar.

I "Kommunistiska manifestet" från 1848 står det på sidan 37:

"Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom ta ifrån bourgeoisin allt kapital och samla alla produktionsinstrument i statens hand dvs i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden produktionskrafter. I början kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena, således genom åtgärder, vilka synes ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, men som under utvecklingens lopp kommer att spränga sina egna gränser och är oundvikliga som medel att omvälva hela produktionssättet. Dessa åtgärder kommer naturligtvis att vara olika i olika länder. För de mest utvecklade länderna skall dock tämligen allmänt följande kunna komma till användning: 1) Jordegendomens expropriering och jordräntans användning till statsutgifter. 2) Starkt progressiv beskattning. 3) Arvsrättens avskaffande. 4) Konfiskation av alla emigranter och rebellers egendom. 5) Kreditens centralisering i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol. 6) Centralisering av transportväsendet i statens händer. 7) Utökande av fabriker i nationell skala, produktionsinstrument, uppodling och förbättring efter en samhällelig plan. 8) Lika arbetstvång för alla, upprättande av industriella arméer, särskilt för jordbruket. 9) Förening av jordbruks och industridriften, åtgärder för att så småningom undanröja skillnaden mellan stad och landsbygd. 10) Offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn."⁵

Se där: en god sammanfattning av den marx-engelska ekonomiska doktrinen. Men hur skall vi tolka och kategorisera dessa ekonomiska riktlinjer?

Marx och Engels tänkte sig uppenbarligen ett massivt förstatligande under den proletära regimen, och att dessa ingrepp med nödvändighet skulle behöva drivas med despoti - i syfte att realisera det socialistiska produktionssättet och etablera den socialistiska ordningen. Den politik de skissade för "de mest utvecklade länderna", vi skulle kunna ta Storbritannien som exempel, var centraliseringar och exproprieringar av olika slag, samt industriell och jordbruksexpantion "efter en samhällelig plan". Det är intressant att notera avsnittet där de uttryckligen påstod att enbart despoti och ingripande i egendomsrätten inte kunde vara någon slutgiltig lösning - "åtgärder, vilka synes ekonomiskt otillräckliga".

Den slutliga segern för socialismen var för Marx och Engels när arbetarna tog kontrollen över produktionsmedlen; de menade att det "kommer [...] redan från början att finnas varken varor, värden eller pengar, och följaktligen inga priser och löner."⁶

En inte allt för vågad tolkning är att Marx och Engels inte såg några egentliga problem med en centraliserad och monopoliserad kreditgivning. De såg uppenbarligen det som ett politiskt mål att ersätta kapitalismens företagsbeteende med ett centraliserat och monopoliserat, ja att själva grundvalarna i den kapitalistiska ekonomin skulle upphöra.

Vi skulle hypotetiskt kunna tänka oss en företagare, en kapitalist helt enkelt, van vid att agera rationellt på en marknad där prisbildningen styr honom till vinstmaximering och driver honom att handskas med varor utifrån deras knapphet. Denna kapitalist skulle med nödvändighet tvingas att försvinna under socialismen, för att ersättas av andra företagare lojala med den proletära regimen, organiserade efter fundamentalt annorlunda principer än rationalitet och vinstmaximering.

Vi skulle kunna misstänka att en stor del av den marxka tankevärlden ägnades åt funderingar runt dessa nya principer, men så var inte fallet. Anledningen till att varken Engels eller Marx såg den socialistiska ekonomin som något stort problem står att finna i deras syn på den kapitalistiska ekonomin.

Kapitalet.

I den första delen av "Kapitalet" redovisade Marx de teoretiska grundbegreppen i sin studie. Han visade också att han ställde sig bakom de klassiska nationalekonomerna (särskilt Richardo), men också vari han skilde sig.⁷

Marx påstod att det var arbetet som skapade bytesvärdet, det vill säga det värde en vara hade i utbyte mot andra. Han skilde på bytesvärde och bruksvärde på så vis att en vara ansågs kunna hysa ett stort bruksvärde utan att för den skull ha ett stort bytesvärde, och vice versa.

Vidare såg han ett mönster i hur kapitalismen tenderade att skapa en varuproduktion där den medvetne kapitalisten köpte in varor för pengar, som arbetarna via arbete höjde bytesvärdet på, för att sedan sälja varorna och öka sin ursprungliga penningmängd. Men värdet av exempelvis en kavaj avgjordes inte bara av arbetet, han menade att tyget i kavajen genomgått flera arbetsprocesser och sålunda var berikat av ett ackumulerat arbete.

Den i övrigt viktigaste upptäckten i den första delen av "Kapitalet", var teorin om mervärdet - den tid under en given period som arbetaren arbetade utan ersättning åt kapitalisten.⁸

I den andra och tredje delen av "Kapitalet" studerade Marx hur värden bytte skepnad mellan varor och pengar och hur profiten utvecklades under olika teoretiska förutsättningar. Han studerade även förhållandet mellan mervärdet och profiten, prisbildning, kreditsystemet och olika former av ränta, samt kriserna 1825, 1836-37, 1847 och 1866-67.

Värdelagen.

Genom att addera, i arbetstid räknat, de olika beståndsdelarna i produktionsprocessen, ansåg sig Marx kunna visa på en varas (W) värde.

Han gjorde en skillnad mellan å ena sidan maskinerna, råvarorna och deras biprodukter och arbetskraften i sig. Maskinerna (naturligtvis även deras slitage) och tillverkningsmaterialet såg han som konstant (c) i så måtto att han ansåg dem inte som värdeskapande i sig själva, och att dessa komponenter inte ändrade karaktär under produktionsprocessen. Arbetet var å andra sidan enligt Marx det värdeskapande, och han delade in det i den arbetstid som arbetaren arbetade för sin egen försörjning (v) och i den arbetstid som tillföll kapitalisten i form av ett mervärde (m, M). Värdet på W i tid räknat skulle således kunna uttryckas:

c + v + m

Marx påstod vidare om varorna "att deras värde är gravitationspunkten omkring vilken deras priser ständigt fluktuerar och mot vilken deras ständiga höjningar och sänkningar visar en tendens att utjämnas."⁹ I den tredje delen av "Kapitalet" under avsnittet "Den allmänna profitkvotens utjämnande genom konkurrens. Marknadspriser och marknadsvärden. Extraprofit.", gav sig Marx in på sin förklaringsmodell för prisbildningen. Förutom att Marx menade att priset styrdes av värdet (som ovan), menade han att produktionspriset i form av c och v i pengar räknat adderat med den genomsnittsprofit uträknat i kvot (definierad som profit/kostnadspris för alla W), förhöll sig på ett likvärdigt sätt som värdet. Detta ansåg han gälla under tre förutsättningar:

att varuutbytet inte längre var tillfälligt eller slumpartat.
att de varor som ingick i det direkta bytet, producerades i mängder som någorlunda motsvarade det ömsesidiga behovet.
att inget naturligt eller konstlat monopol gav den ena parten möjlighet att sälja sina varor över deras värde, eller tvingade den andra parten att sälja sina varor under sitt värde.¹⁰

I det kommande exemplet, ett test av den marxka teorin, kommer vi att bortse från det marxka mervärdet; det har inget egentligt teoretiskt värde i detta sammanhanget, och försvårar bara förståelsen av exemplet. Dessutom kommer vi att anta att prisbildning i det kapitalistiska systemet, långsiktigt skapar jämviktspriser - dvs de skapar en rationell ekonomi som driver företagen till vinstmaximering och signalerar till kapitalisten en varas knapphet.

Låt oss då tänka oss en kapitalist som tillverkar en vara, i fortsättningen kallad W₁. Vi räknar med att det initialt krävs 0,4 enheter W₁ och 36 minuters förädlande arbete för att tillverka W₁. (Vi bortser från det långsökta i att förutsätta att tillverkningen kräver varor av sin egen sort - även om sådan produktion fanns, och finns)¹¹

Värdet av W₁ kan uttryckas:

0,4W₁ + 36min. = W₁ ger 0,6W₁ = 36min. ger W₁ = 1h.

Värdet av W₁ är således en timme. Antag vidare att en annan kapitalist tillverkar en annan vara, i fortsättningen kallad W₂ , och att det initialt krävs 0,5W₁ och 1h. 30min. arbete för att tillverka W₂. Värdet av W₂ kan uttryckas:

0,5W₁ + 1h. 30min. = 2h. ger W₁ = 2h.

Som vi ser ger W₂ ett större värde än W₁, och pedagogiskt har jag gett ingångsvärden så att W₂ är dubbelt så mycket värd som W₁. Antag sedan att prisbildningen i enlighet med teorin förhåller sig proportionellt mot värdet, så kostar W₂ i pengar (G) räknat, helt logiskt, dubbelt så mycket. Vi skulle kunna tänka oss att W₁ kostade 1G, och W₂ kostade 2G. Antag att båda kapitalisterna har en lönekostnad på 0,5G i timmen. Då gäller för W₁:

1G - 0,6 * 0,5G

Om vi sedan lägger till kostnaden för c, dvs de 0,4W₁, så gäller:

1G - 0,4G - 0,6 * 0,5G = 0,3G

Kapitalisten som tillverkar W₁ gör en vinst (om han säljer varan) på 0,3G. För W₂ gäller således:

2G - 0,5G - 1,5 * 0,5G = 0,75G

Kapitalisten som säljer W₁ har satsat 0,4G i c 0,3G i v, och får en avkastning per satsad G på ca 43% (vinsten delat med summan av konstant och variabelt kapital), medan kapitalisten som tillverkar W₂ får en avkastning på ca 60% eftersom han satsat 0,5G i c och 0,75G i v. En sådan prissättning skulle således leda till ett ojämnt utbyte, och inte till jämvikt. Kapitalisten som tillverkar W₁ skulle allvarligt överväga att övergå till att producera W₂.

Men om vi förutsätter en lika stor avkastning på båda W? Vilka är de produktionspriser som skulle göra det lika lönsamt för båda kapitalisterna? Vi kan fortsätta att förutsätta ett pris för W₁ på 1G, och att timlönen är 0,5G. För tillverkaren av W₁ händer ingenting, eftersom han har precis samma inkomster och utgifter. Men tillverkaren av W₂ har en totalkostnad på 1.25G, och hans försäljningspris är nu okänt. Vi kan kalla det okända försäljningspriset för x. Då gäller för W₂:

(x - 1.25G) / 1.25G

För att få en avkastning per satsad G som är lika med tillverkaren av W₁ gäller:

(x - 1.25G) / 1.25G = 0,43 ger x = 1.79G

Det är ganska uppenbart att arbetsvärdena inte är proportionella mot priserna, även fast avkastningen per satsad G är lika. Naturligtvis beror värdet av produktionspriserna av att jag godtyckligt förutsatte en timlön på 0,5G, men detta spelar ingen teoretisk roll så vida vi inte antar att timlönen är 1G och avkastningen noll för båda kapitalisterna.

För att skapa jämvikt skulle kapitalisten som tillverkar W₂ behöva sänka sitt pris till 1.79G, och således skapar priser som är satta efter värden inte någon jämvikt.

Men Marx menade dessutom att reglerna för bestämmandet av värden under någon slags övergångsperiod, efter kapitalismen, skulle förbli giltiga. I "Kapitalet" skrev han följande om denna period att:

"...den bakomliggande föreställningen, värdet, [kommer] inte desto mindre att finnas kvar så länge det finns en arbetsdelning, så länge man kan jämföra olika aktiviteter. Så länge som det är nödvändigt att hushålla med arbetet i samhället kommer värdebegreppet att vara nödvändigt oberoende om det finns någon marknad eller ej."¹²

Hur prisbildningen antogs uppstå i det socialistiska samhället, slutgiltigt, förklarade Engels i "Anti-Dühring" på följande sätt:

"Den mängd samhälleligt arbete som ingår i en produkt behöver [...] inte först fastställas på en omväg. Den dagliga erfarenheten visar hur mycket som i genomsnitt erfordras. Samhället kan med lätthet räkna ut hur många arbetstimmar som ingår i en ångmaskin, i en hektoliter vete av den senaste skörden eller i hundra kvadratmeter tyg av en bestämd kvalitet [...] Under ovanstående förutsättningar tillskriver samhället alltså [...] inte produkten något värde. Det kommer inte att uttrycka det enkla faktum att det erfordras, låt oss säga, tusen arbetstimmar för att producera hundra kvadratmeter tyg i den missvisande och meningslösa formen att tyget skulle vara värt tusen arbetstimmar. Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje bruksföremål. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika bruksföremålens nyttoeffekt, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga arbetsmängden, kommer att i sista hand bli bestämmande för planen."¹³

Engels talade uppenbart om ett ekonomiskt system som var kvalitativt mycket annorlunda än det kapitalistiska systemet. Utan någon närmare precisering talade han om att "samhället" under socialism med enkelhet avskaffar alla "omvägar" som marknadens utbyte utgör. Det är slående vilken tilltro till arbetsinsatsens proportionalitet mot priset som han faktiskt hyste. Han lämnade dock öppet för hur "samhället" skulle bedöma bruksföremålens "nyttoeffekt", vilket ju under kapitalismen styrs av andra saker än av "samhället", det vill säga marknadsmekanismer.

Det går naturligtvis att använda värden, men priserna skulle "fluktuera" runt fel "gravitationspunkt" och det är osäkert vad priset egentligen skulle representera. Det skulle således gå att tänka sig att ett ekonomiskt system i vilket rationalitet och jämviktspriser inte är önskvärt. Ett system där man av politiska skäl väljer att använda ekonomin för andra prioriteringar än rationalitet, eller rättare sagt där man tror att det går att använda priset för sådana ändamål.

Det måste i det sammanhanget göras klart att det i så fall inte direkt har med Marx ekonomiska teori att göra. Marx hade förvisso fel när han trodde att värdena styrde priserna, men han menade inte att prisbildningen skulle användas som ett politiskt instrument.

Transformationsproblemet.

Denna ovan studerade teoretiska svaghet kom att försätta hela det marxka nationalekonomiska projektet i tveksam dager. Eftersom Marx själv var död när sista delen av "Kapitalet" publicerades, blev det i huvudsak Engels uppgift att försvara den marxka ståndpunkten.

I en tidningsartikel i "Neue Zeitung" av Engels, publicerad strax efter Engels död 1895, sammanfattades kritiken mot värdelagen med den italienska nationalekonomen Lorias ord:

"Men att sysselsätta sig med ett värde till vilket varorna inte blir sålda, ännu mindre någonsin kan säljas (ne possono vendersi mai), har ingen ekonom gjort som har ett spår av förnuft och skulle inte vilja göra [...] När Marx påstår, att värdet till vilket varorna inte blir sålda, är proportionellt till det arbete de innehåller, vad gör han då annat än återupprepar i omvänd form de ortodoxa ekonomernas tes: att värdet till vilket varorna säljas, inte är proportionellt till det arbete som förbrukats dem? [...] Det hjälper inte heller att Marx säger, att trots avvikelsen för enskilda pris från enskilda värden sammanfaller samtliga varors totalpris alltid med deras totalvärde, eller med den arbetskvantitet som innehålles i totalmängden varor. Ty då värdet inte är något annat än den proportion i vilken en vara utbytes mot en annan, är redan blotta föreställningen om ett totalvärde en absurditet, ett nonsens [...] en contradictio in adjecto."¹⁴

Men också Marx mötte under sin livstid kritiken mot värdelagen. I ett av sina sista manuskript "Radanmärkningar till Adolph Wagners lärobok i politisk ekonomi", bemötte han uppfattningen att priset styrdes av efterfrågan (således en modernare borgerlig teori), med argumentet att han ännu inte publicerat allt i frågan.¹⁵

I Engels artikel var försvaret av värdelagen av defensiv karaktär. Det gick ut på att teorin ägde giltighet, främst på grund av kontrahenternas egna otillräcklighet att visa på prismekanismerna. Man får onekligen intrycket att både Marx och Engels konfronterades med kritiken mot värdelagen, men att ingen av dem egentligen begrep hur den kunde bemötas.¹⁶

Denna debatt kretsade runt något vi skulle kunna kalla transformationsproblemet. I klartext: hur man på ett nationalekonomiskt sätt kan räkna ut hur prisbildningen uppstår, och vad som är dess bakomliggande orsaker.

En intressant skiljelinje går mellan Marx/Engels och dessas kritiker, på ett mer implicit plan. En anhängare till Marx skulle kunna hävda, att om det bara gick att beräkna värdet av varorna så skulle Marx ambition om "en samhällelig plan" gå att förverkliga, i den meningen att en kontrollerad plan för utbytet av varor skulle kunna ersätta marknadens brutala och orättvisa dito. En motståndare till Marx skulle förvisas till fortsatta studier om prisbildningsmekanismerna, helt enkelt för att förhållandet mellan värden och priser är dunkelt hos Marx, Richardo och Smith.

Detta är i själva verket kärnan och utgångspunkten till den fortsatta framställningen. Som jag har visat ovan stämmer inte värdelagen, i den bemärkelsen att det inte går att beräkna priser i en kapitalistisk ekonomi med dem; men i Marx anda skulle man kunna ta andra utgångspunkter än värdelagen för att uppnå ekonomisk-politiska mål. Det är således intressant att studera dessa andra utgångspunkter och naturligtvis också varför och vilka teorier som blev vägledande i den reellt existerande socialismen.

Ekonomivetenskapen lever som alla andra vetenskaper ytterst på omvärldens uppmärksammande. Jag menar inte att Karl Marx nationalekonomiska gärning nödvändigtvis var sämre än hans samtids. Absolut var den analytiskt mer högtstående än den föregående. Jag hävdar dock att Marx drog mycket långtgående och politiskt färgade slutsatser av sina iakttagelser och nationalekonomiska efterforskningar. Man skulle kunna säga att han gjorde nationalekonomins sanningar till något av förenklingar. När han i april 1851 trodde att han på fem veckor skulle vara färdig "med hela den ekonomiska skiten", så visste han inte att han i resten av sitt liv skulle komma att fruktlöst söka efter själva kärnan och länken mellan de två produktionssystemen.¹⁷

Detta blir den nationalekonomiska domen över Marx, även om man inte bör glömma bort att skilja på hans tidiga och sena alster, och dessutom komma ihåg den enorma bredden i hans nationalekonomiska produktion.

Marx och jordbruket.

Karl Marx hade ett komplicerat förhållningssätt till de samtida jordbruksfrågorna - både i princip och i detaljer. Som alla andra ekonomiska företeelser placerade Marx jordbruket i ett alldeles speciellt förhållande till både den ekonomiska utvecklingen och den historiska utvecklingen i stort. I enlighet med doktrinen om feodalismens försvinnande och kapitalismens genombrott var småjordbruken (vars aktiviteter främst kretsade kring familjen och småskalig produktion), helt enkelt dömda till undergång. Marx såg framväxten av ett proletariat i städerna såväl som på landsbygden, som parallella processer.

För Marx var böndernas stöd av revolutionen av mycket stor betydelse. Först när bönderna gav upp sin själväganderätt kunde de bli allierade med proletariatet, och stödja revolutionen mot bourgeoisin.

Under oroligheterna 1848, som hade stor påverkan på Marx, hade bönderna visat upp en slående revolutionär passivitet och ett beteende som gränsade till ren konservatism. Detta fick både Marx och Engels att dra slutsatsen att småbönderna, tills dess att kapitalismen sköljt bort dem från den historiska scenen, var ett småborgerligt element som tenderade att ställa sig på den bestående ordningens sida. I "Kommunistiska manifestet" placerade de bönderna i samma kategori som "den lille fabriksidkaren, butiksägaren, hantverkaren [...]", och således om inte automatiskt en fiende till den socialistiska revolutionen, så i varje fall en potentiell sådan.¹⁹

I Marx skrift "Klasskampen i Frankrike" från 1850 slog denna animositet ut i full blom, och Marx beskrev böndernas agerande vid 1848 på följande vis:

"[...] skurkagtigt naivt, tölpaktigt sublimt, en beräknad vidskepelse, en patetisk burlesk, en genialt enfaldig anakronism, ett världshistoriskt skälmstycke, en odechiffrerbar hieroglyf för förståelsen av det civiliserade, en symbol som bär den omisskännliga fysionomin av den klass som företräder barbariet inom civilisationen"²⁰

Men Marx lät tydligt besvikelsen över böndernas agerande vid 1848 års oroligheter gå ut även över den analytiska och vetenskapliga gärningen. Ett känt citat från "Louis Bonapartes 18:e brumaire" från 1852 visar på den fördomsfulla klassanalysen av de franska bönderna:

"Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck."²¹

I "Louis Bonapartes 18:e brumaire" menade Marx att den franska revolutionens bestående resultat på landsbygden var en fragmenterad ägostruktur som stadfästs av Napoleon. Marx menade att det var de små jordlotterna och den småskaliga produktionen i familjestorlek som var orsaken till den låga levnadsstandarden och avsaknaden av tekniska framsteg. Han såg en brist på ekonomisk interaktion mellan stad och landsbygd; ett dåligt utnyttjande av produktionsfaktorerna på landsbygden, en mycket liten avsaluproduktion samt en skuldsättning till städernas bankirer. Marx hade bara ett epitet på dessa franska bönder - "grottmänniskor".²²

Både Marx och Engels menade att det var otroligt att dessa grottmänniskor skulle kunna överleva kapitalismens framväxt på landsbygden, och i småbrukets ställe skulle effektivare storjordbruk komma. Kapitalismen skulle, med Engels ord, köra över böndernas "impotenta och antikverade smådrift som ett tåg kör över en skottkärra."²³

Vid en serie jordräkningar som gjordes i slutet av 1800-talet i Tyskland, visade det sig dock att arealkoncentrationen (det vill säga hur många jordbruk som odlade jorden) inte visade på någon ökande stordrift. Siffrorna i undersökningarna visade snarare på att arealkoncentrationen tenderade att minska något. Detta var en nedslående erfarenhet för den tidens marxister.²⁴ Hur var det egentligen med den ekonomiska effektiviteten i de "industriella arméer" som ansågs önskvärda i jordbruket, när det inte spontant uppstod stordrift under kapitalismen?

Det är inte en överdrift att påstå att Marx och Engels underskattade vissa särdrag som uppenbart skiljde jordbruket från industriproduktionen. Exempelvis att en bonde inte kunde rationalisera bort dåligt väder, eller välja att öka sin produktion hur mycket som helst med tanke på årstiderna; att det inte gick att tänka sig exempelvis ekonomiskt försvarbar tackjärnstillverkning i ett familjeföretag med några få "anställda" medan det gick alldeles utmärkt att ekonomiskt försvarbart odla vissa grödor på så små ytor som fanns i trädgårdar. Marx och Engels noterade uppenbart inte att det fanns ett större behov av landsbygdens produkter i städerna, än det fanns anledning för bönderna att köpa städernas industriprodukter; detta ett viktigt konstaterande som vi skall ha med oss till den ryska miljön.

Marx om Ryssland.

Marx och Engels kom dock att ompröva många av sina principiella ställningstaganden om jordbruket i sina studier av Ryssland. De båda blev intresserade av Ryssland och dess speciella förhållanden i slutet på 1860-talet, och de lärde sig till och med ryska för att kunna följa den ekonomiska debatten.

Mycket av debatten i Ryssland vid den här tiden kretsade runt frågan om den ryska byn (mir, obsjchina) och dess karaktär och ställning efter den proletära revolutionen. En intellektuell gruppering kallad folkvännerna (efter ryskans narodnik) menade att byn i grunden var en socialistisk företeelse, och att Ryssland således borde och kunde undvika det kapitalistiska stadiet i den historiska utvecklingen, och bygga en socialism på grundval av byn.

Detta var något som Engels höll med om, med villkoret att en eventuell rysk revolution endast kunde inträffa om en revolution bröt ut i Västeuropa som på något sätt understödde den ryska, och även Marx kom några år senare med liknande uttalanden.²⁵

Frågan komplicerades av att folkvännerna i Ryssland kom att splittras på 1870-talet, och en grupp oppositionella hävdade med stöd av "Kommunistiska manifestet" att alla feodala rester, däribland den ryska byn, med nödvändighet skulle försvinna i den kapitalistiska utvecklingen.

Det hela blev en smula pinsamt för Karl Marx. Vilken analys gällde? Engels förändrade eller den i "Kommunistiska manifestet" och "Kapitalet"? Marx försökte reda ut begreppen i ett brev till utbrytarna på 1870-talet, där han förklarade att hans analys i "Kommunistiska manifestet" och "Kapitalet" bara var tillämpbar på Västeuropa, och att han ansåg att den ryska byn "är en stödjepunkt för den socialistiska pånyttfödelsen", men han tillade kryptiskt:

"...för att den skall kunna fungera som sådan, skulle det bli nödvändigt att avlägsna det skadliga inflytande som den utsätts för från alla sidor och sedan garantera den normala förutsättningar för att kunna utvecklas fritt."²⁶

Marx och Engels skrev 1882, således endast ett år innan Marx dog, i ett av de sista gemensamma uttalandena om Ryssland att:

"Frågan är nu: Kan den ryska byn - denna är redan, det är sant, en mycket försämrad form av primitivt kollektivt jordägande - övergå direkt till den högsta, kommunistiska formen av jordägande? Eller måste den tvärtom, genomgå samma upplösningsprocess som bestämt den historiska utvecklingen i Västerlandet?

Det enda möjliga svaret på denna fråga för närvarande är följande: om den ryska revolutionen fungerar som en signal till en arbetarrevolution i väst så att de två kompletterar varandra, då kan det nuvarande ryska jordägandet bli en startpunkt för en kommunistisk utveckling."²⁷

Efter Marx död, och den ryska ekonomins snabba kapitalistiska utveckling under 80 och 90-talet, kom Engels att i tysthet i ett brev till en rysk folkvän 1893 att återgå till den ursprungliga analysen. Alldeles oavsett detta, kom Marx och Engels svävande på målet i detta avseende att skapa en viss förvirring hos diverse ryska revolutionärer. Den tendens som redan fanns sedan tidigare, att använda Marx och Engels uttalanden som slagträn för de egna syftena, som anspråk på "sanningen", förstärktes.

Det är också värt att påpeka att Marx och Engels, oavsett vad de spekulerade om i frågan om byns ställning i den ryska ekonomin, höll fast vid att jordbruket under socialismen med nödvändighet behövde vara storskaligt också i det ryska fallet.

Sammanfattning och tolkning.

Både Marx och Engels skrev relativt lite om det framtida socialistiska samhället, och deras ekonomiska resonemang var nästan uteslutande riktade som en kritik mot det kapitalistiska systemet. Den främsta betydelsen av deras livsverk var att starta det massiva uppvaknade, den målmedvetna organisering och det förnuftiga självförverkligande som arbetarklassen runt om i Västeuropa genomgick under senare delen av 1800-talet. Det är allmänkunskaper att de socialdemokratiska partierna i länder som exempelvis Sverige, Tyskland och Frankrike slöt upp bakom ideal som genuin folkförankring, internationalism och en tro på massornas befrielse från despoti och kontroll, från såväl aristokrati som kapitalister. Detta politiska arv från Karl Marx och Friedrich Engels har inte berörts närmare här, men det är viktigt att inte glömma dess betydelse.

När det gäller Marx nationalekonomiska gärning är det min uppfattning att många viktiga aspekter av nationalekonomin förblev blinda punkter i Marx tänkande. Präglingen av den hegelska filosofin och de klassiska nationalekonomerna, samt tendensen att skapa teorier som harmoniserade med Marx ideologi i stort, gjorde att den nationalekonomi som Marx presenterade i fallet med värdelagen och jordbruksproblematiken, blev både missvisande och förvirrande. Det är odiskutabelt att både Marx och Engels tänkte sig att socialismens ekonomi var kvalitativt annorlunda, där kreditgivning centraliserats och företagen organiserats efter fundamentalt andra principer än under kapitalismen. Man tänkte sig en landsbygd med stordriftsjordbruk drivna av stora mängder lantarbetare, även fast man tidvis gjorde reservationer angående den ryska revolutionära utvecklingen.

Varken Marx eller Engels gav några praktiska riktlinjer för hur organiserandet av dessa ideologiska ideal skulle gå till. Den kritik som värdelagen utstod bemöttes aldrig. Den observante läsaren kan notera att exempelvis Lorias kritik inte i sig attackerar mervärdet eller det faktum att kapitalisten suger ut arbetaren, vilket jag är övertygad om var Marx poäng med värdelagen; Lorias och andras kritik gick däremot ut på att den marxka förklaringen, i avseende på transformationsproblemet, på intet sätt var tillfredsställande. Därtill kommer det faktum, som Johan Lönnroth uppmärksammat, att värdelagen inte kan ligga till grund för priskalkyler.

Som vi vidare skall se tog debatten i Västeuropa i huvudsak sin utgångspunkt ifrån andra teorier än Marx, Ricardo och Smith. Varför kommer vi att se i det närmaste.

Socialistkontroversen

I denna del av uppsatsen skall vi studera den så kallade socialistkontroversen, som rasade mellan ekonomer i Västeuropa på 1920 och 1930-talet. Denna översikt gör inte på något sätt anspråk på att vara total, mer än i det avseendet att samtliga huvudinriktningar i debatten speglas. Dessutom kommer två tidiga förgrundsfigurer, samtida till Marx och Engels att presenteras, teoretiskt, för att ge en bakgrund till de teoretiska ståndpunkter som framför allt socialisterna i debatten intog.

Stycket präglas av ett flitigt citerande, vilket till viss del beror på att de fascinerade slutsatser som några av debattörerna drog, kom att bli högst verkliga i den reellt existerande socialismen. De huvuddrag som kommer att presenteras är således intressanta att ha med sig i studiet av framväxten av såväl NEP som det stalinistiska systemet.

I stycket kommer begreppet "kapitalism" att vara synonymt med begreppet "marknadsekonomi", och vidare kommer "socialism" att tänkas förutsätta begreppet "planekonomi". Med begreppet "kollektivistisk ekonomi" menas en planerad ekonomi i mera allmänna termer, inte nödvändigtvis knuten till ett speciellt statsskick. Dessa anpassningar har helt styrts av debattörernas begreppsapparat.

Precis som i stycket om Marx ekonomiska teorier tecknas algebraiska termer med kursiv stil, och av pedagogiska skäl har begreppet tâtonnement ur matematisk synpunkt utelämnats.

Léon Walras och Vilfredo Pareto.

En av de första att bidraga, utan att veta om det, till den så kallade socialistkontroversen var den franske nationalekonomen Léon Walras (1834-1910), verksam vid Lausanne. Han kom att presentera flera nationalekonomiska rön som fick stor betydelse både för samtiden och för ekonomivetenskapen i allmänhet. Enligt ekonomen William Jaffé influerade Walras så framstående forskare som Knut Wicksell, Irving Fisher, Henry Ludwell Moore och Joseph Schumpeter, framför allt med sitt verk "Eléments d`économie politique pure" som i sin ursprungsversion utkom 1874, men som kompletterades med nya versioner 1877, 1889, 1900 samt 1926.¹

Walras var vad man kan kalla en liberal ekonom. Men som vetenskapsman såg han det som en uppgift att undersöka skilda sidor av ekonomivetenskapen, och även det som skulle kunna beskrivas som kollektivismens ekonomi. Det kanske viktigaste bidraget till socialistkontroversen var hans teori om ett så kallat tâtonnement, vilket mycket kortfattat går ut på att en prissänkning antas leda till en ökning av efterfrågan och en minskning av utbudet, medan motsatsen antas gälla för en prishöjning.² Även om Walras grundprincip var enkel, så skulle en utförligare presentation kräva tämligen goda kunskaper i matematik. Det ligger utanför min pedagogiska förmåga att på ett kortfattat sätt beskriva den fulla innebörden i detta tâtonnement, och med tanke på det sätt hans teori användes av efterföljande debattörer räcker det här med att förkorta hans teori.

I "Eléments d`économie politique pure" bemödade sig Walras även med en mycket skarpsinnig kritik av Adam Smiths värdelära, som är av intresse för oss. Walras delade in teorierna om värdet på varor i tre kategorier. Dels britterna Smith, Richardo och McCulloch och deras förklaringsvariant som utgick från arbetet, dels fransmännen Condillac och Say och deras utgångspunkt i nyttighet (utility) och dels hans egen som utgick från knapphet (engelskans scarcity och franskans rareté). Just Walras kritik av Smith och Richardo var mycket genomgripande och fundamental. Han redovisade ett klassiskt citat från Smith och menade i sin kommentar efteråt att: "The critics of Adam Smith point out that there are certain things not derived from labour which have value, are exchangeable and constitute social wealth. This is a shallow criticism."³ Walras påstod vidare att själva accepterandet av värden som utgångspunkt var missvisande. Han menade vidare:

"Value...comes from scarcity. Things other than labour, provided they are scarce, have value and are exchangeable just like labour itself. So the theory which traces the origin of value to labour is a theory that is devoid of meaning rather than too narrow, an assertion that is gratuitous rather than inacceptable."⁴

Walras kom inte att bli någon framträdande gestalt i socialistkontroversen, vilket är viktigt att påpeka, även om många senare debattörer grep tillbaka på vad han skrivit.

En annan av de första som debatterade den kollektivistiska ekonomins vara eller icke vara, var den fransk-italienske ekonomen och sociologen Vilfredo Pareto (1848-1923), även han verksam i Lausanne. I likhet med sin kollega Walras var han inte socialist, men mer uttalat intresserad att debattera olika samhällsmodeller. Han hade ett brinnande intresse för samhällsfrågor genom hela livet.

I ett av hans verk från en av hans mest avgörande perioder, 1893 då han efterträdde Walras som professor i Lausanne, synade han Marx och dennes ekonomiska föreställningar. Som Placido Bucolo påpekar var Pareto intresserad av marxismen och han var helt enig med marxisterna i fråga om flera politiska målsättningar, men att han inte kunde ställa sig bakom Marx ekonomiska principer och skyndade därför till liberalismens försvar.⁵

I detta granskande verk "Marxisme et économie pure" noterade Pareto ett förhållande som på ett slående sätt visade på den kollektivistiska ekonomins problem med varuvärden. Pareto lekte med tanken:

"...if the honest Corporation of Tailors discovers and perfects a way of reducing the time needed to produce a suit of clothes, it will receive a premium from the government. But the value of the exchange of products will no longer be exactly proportionate to the quantity of work that they contain - as the buyer, the tax-payer, will have to pay not only the amount of work contained in the suit of clothes, but also his part of the premium that the tailor receive..."⁶

Men även om detta var ett ifrågasättande, så var det först i den 1897 publicerade och 1909 reviderade "Manuel d`économie politique" som Pareto, närmast i förbifarten gjorde sitt viktigaste konstaterande i fråga om den kollektivistiska ekonomin. Pareto menade att den kollektivistiska ekonomin med nödvändighet skulle behöva förlita sig på precis samma principer som den kapitalistiska. Förvisso skulle begreppen pris, ränta och lön och många med dem, ha andra namn; men i slutändan skulle dessa behöva fungera som de gjorde i den kapitalistiska ekonomin. Han skrev:

"Priser och räntor kan försvinna, om ens detta faktum är möjligt, som reella begrepp, men de måste finnas kvar som beräkningsenheter; utan dem kommer produktionsministeriet (ministerère de la production) att famla i blindo, utan att veta hur produktionen skall organiseras."⁷

Således, för att knyta an till det marxka exemplet med W₁, så menade både Walras och Pareto att värden baserade på arbetstid inte var fruktbart i sökandet efter prismekanismer, så någon pedagogisk formel runt W₁ och W₂ är i detta fallet inte möjlig att visa. Över huvud taget menade Walras och Pareto att den kollektivistiska ekonomin med nödvändighet behövde vara kvantitativt annorlunda än kapitalismen, på så sätt att politiken var underkastad vissa ekonomiska grundkrav, naturligtvis med antagandet att den kollektivistiska ekonomin eftersträvade effektivitet och rationellt beteende.

Enrico Barone och Ludwig von Mises.

Den första vetenskapliga ansatsen att skissa upp principerna runt ett kollektivistiskt ekonomiskt system svarade den italienske ekonomen Enrico Barone (1859-1924) för. Året var 1908. Hans essä med namnet "Il ministerio della produzione nello stato collettivista" presenterade ett matematiskt bevis för att en kollektivistisk stat skulle kunna att drivas efter rationella principer.

Hela Barones upplägg var vetenskapligt. "...I do not write for or against Collectivism."; menade han, uppenbarligen utan ironi.⁸ Han menade också att den kritik man kunde utsätta Marx ekonomiska modeller för inte i sig var av något värde, eftersom det mycket väl gick att tänka sig ett system som arbetade efter Marx andemening. Med hans egna ord:

"Many believe that they have confuted Collectivism when they have shown that some propositions, of Marx and others, contain errors and contradictions. But the mere confutation of these propositions has not, in fact, any value, because without falling into such errors and contradictions one can very well imagine an economic system which would realise the spirit of the Marxist system. Logical absurdities can be eliminated."⁹

Barone kunde inte använda Marx teorier, utan tog sin utgångspunkt i Pareto. Hans arbete avhandlade ett stort antal ekvationer som på ett mycket noggrant sätt representerade alla ekonomins variabler vad gällde produktions och efterfrågesamband. Ett av hans konstaterande gällde Marx teori om värdet, som han diskuterade i ett sammanhang om distribution i ekonomin. Han menade att Marx modell med värden inte alls gav den enskilde arbetaren hela frukten av sitt arbete, utan tvärt om var denna form av indirekt distribution underlägsen det han kallade direkt distribution. Det är svårt att tänka sig denna direkta distribution utan priser och ränta exempelvis.¹⁰

En av arbetets stora poänger var Barones uppdelning av det ekonomiska systemet i dels tekniska dels ekonomiska ekvivalenter. Han visade mycket övertygande att sambandet mellan utbud och efterfrågan med nödvändighet behövde lösas av produktionsministeriet med hjälp av ekvivalenter - det var detta som var själva planeringen av produktionen. Vad gällde de tekniska ekvivalenterna, det vill säga sambandet mellan insatsvarorna och de produkter som skulle tillverkas, så menade Barone att dessa inte skulle vara teoretiskt omöjliga att beräkna. All tillgänglig information skulle gå att samla hos produktionsministeriet, som sedan hade att beräkna lösningar på ekvationerna. Han skrev:

"There is no analytical difficulty about it: it is a problem of very simple linear equations. The difficulty arises rather from the very great number of individuals and goods of which we must take account; but it is not inconceivable that, with still more arduous work, such difficulty could be overcome."¹¹

När det däremot gällde de ekonomiska ekvivalenterna var Barone mer pessimistisk. Han var av uppfattningen att det rent teoretiskt gick att lösa de tekniska ekvivalenterna, men de ekonomiska var ju så enormt mycket mera komplicerade. För varje utvald produkt skulle det finnas väldigt många ekonomiska val att göra. Skulle ministeriet besluta om kolkraftsanvändning eller vattenkraftsanvändning? Skulle ministeriet välja att transportera insatsvarorna på järnväg eller med flodbåtar? När det gällde svaret på dessa frågor var det inte längre fråga om ett antal (förvisso väldigt många) linjära ekvationer, utan om problem av en helt annan kaliber. För att vara ekonomiskt rationell behövdes det någon sorts mätare av vilken teknik, det vill säga vilket val, som använde minst av de knappa resurserna. Barones lösning var följande:

"The determination of the coefficients economically most advantageous can only be done in an experimental way: and not on a small scale, as could be done in a laboratory; but with experiments on a very large scale [...] The Ministry of Production could not do without these experiments [...] if it would realise the condition of the minimum cost of production which is essential for the attainment of the maximum collective welfare. It is on this account that the equations of the equilibrium with the maximum collective welfare are not soluble a priori, on paper."¹²

Barones slutsats om den kollektivistiska ekonomins möjligheter var väldigt avvikande från de Marx/Engelska mallarna och uppfattningarna. Vad Barone menade var att det inte gick att hoppa över de "omvägar" som Engels talat om, och att många fundamentala principer med nödvändighet behövdes även i den kollektivistiska staten. Precis som Pareto och Walras tecknade Barone en kollektivistisk stat med i huvudsak kvantitativt annorlunda ekonomisk organisation. Barone förkastade synen på en marknad som i grunden "anarkisk" till sin karaktär, utan betonade dess nödvändighet. Han sammanfattade:

"From what we have seen and demonstrated hitherto, it is obvious how fantastic those doctrines are which imagine that production in the collectivist régime would be ordered in a manner substantially different from that of `anarchist` production [...] all the economic categories of the old régime must reappear, though maybe with other names: prices, salaries, interest, rent, profit, saving, etc. Not only that; [...] the same fundamental conditions which characterise free competition reappear, and the maximum is more nearly attained the more perfectly they are realized."¹³

Det bör påpekas att Barone hela tiden förutsatte att den kollektivistiska regimen över huvud taget var intresserade av ekonomisk rationalitet, när allt kom omkring var det själva förutsättningen för att över huvud taget diskutera frågan.

Enrico Barones stora insats i "Il ministerio della produzione nello stato collettivista" var att visa på att kollektivismens ekonomi till viss del var teoretiskt möjlig, och att delar av planeringsprocessen helt enkelt skulle tvingas överlåtas på någon sorts marknad. Hans essä fick stor betydelse för den fortsatta debatten, och det var nu som även borgerliga och uttalade antisocialister började blanda sig i diskussionen.

En av dessa var Wienekonomen Ludwig von Mises (1881-1973) som i en artikel i tidskriften "Archiv für Socialwissenschaften" kallad "Die Wirtschaftsrechnung im socialistischen Gemeinwesen" år 1920 lade fram sin bitska kritik av kollektivismens ekonomi. Von Mises debatton i artikeln var starkt polemisk och nästan oförsonlig.

Von Mises delade upp varubegreppet i två delar - dels så kallade konsumtionsvaror och dels produktionsvaror. När det gällde den första kategorin menade von Mises att en spontan marknad skulle kunna uppstå, och att olika grupper med olika preferenser skulle kunna byta till sig vad de behövde, och detta alldeles oberoende vilken inkomstfördelningsprincip som tillämpades eller om det existerade någon valuta eller inte. Men den andra kategorin varor menade von Mises var mera problematisk. Eftersom dessa varor skulle komma att flyttas mellan olika företag skulle dessa inte värderas - i pengar räknat, och följaktligen skulle ett eventuellt produktionsministerium förgäves tvingas att famla i mörkret efter en korrekt uppsättning priser. Det skulle möjligen i en helt statisk ekonomi efter en period gå att experimentera sig fram, men detta skulle vara omöjligt i en dynamisk ekonomi där förutsättningarna hela tiden ändrade på sig.¹⁴

Ett annat av von Mises huvudargument var förkastandet av Marx värdelära. Hans kritik formulerades i tre delar. Den första gällde frågan om olika material och deras inverkan på värdeläran. Han tänkte sig i ett exempel två varor kallade P och Q samt att den socialt nödvändiga arbetstiden för att tillverka dem var 10 timmar. Han tänkte sig att P innehöll 8 timmars arbete och två enheter av materialet a, ett material med en socialt nödvändig arbetstid av en timme; samt att Q innehöll 9 timmars arbete och en enhet av a. Von Mises menade att P i och med att den innehöll mera a, ur planeringssynpunkt borde betraktas som värdefullare än Q.¹⁵ Den andra invändningen mot värdeläran var att Marx inte gjorde någon skillnad mellan olika kvalitet på arbetet, och att den marxistiska föreställningen om arbetes natur och prissättningen således var mycket naiv. Den tredje invändningen gällde det faktum att Marx i och med att han anslöt sig till värdeläran, helt förkastade alternativkostnader och deras betydelse. Om planeringsministeriet skulle planera för en eventuell utbyggnad av ett vattenverk vid ett vackert vattenfall, skulle till exempel inte intäkterna från eventuell förlorad turism gå att ha med i beräkningen om det skulle vara lönsamt eller ej. Hur skulle förresten någon kunna beräkna "socialt nödvändig arbetstid" på en turistande familj?¹⁶

Den kanske intressantaste delen av von Mises inlägg i debatten var hans iakttagelser av debattklimatet i Sovjet, ett Sovjet som vid tidpunkten för von Mises debattinlägg fungerade helt penninglöst. Von Mises lät nästan hopplös då han konstaterade att: "...the Soviet socialist commonwealth has not even begun to discuss the problem of economic calculation, nor has it any cause to do so."¹⁷ Han menade att socialister av olika nyanser i allt för hög grad fokuserat det ekonomiska intresset på bankerna i det kapitalistiska systemet, utan att inse att en centraliserad bank med nödvändighet byter karaktär och har andra funktioner än banksystemet i kapitalismen. Han menade att marxisterna borde ställa sig frågan vad bankens aktiviteter skulle bestå i efter ett avskaffande av kapitalismen.

Slutligen kritiserade von Mises det faktum att sambandet mellan arbetsinsats och belöning försvann under socialismen. Han menade att socialisterna var både naiva och utopiska i sin tro på en ny social ordning i detta hänseende; helt enkelt att de föredrog en felaktig kartskiss när den verkliga terrängen trängde sig på. Den tyske socialisten Karl Kautsky hade ju redan 1898 menat i sin skrift "Produktion und Konsum im Socialstaat" att: "If socialism is a social necessity, then it would be human nature and not socialism which have to readjust itself, if ever the two clashed."¹⁸

Ludwig von Mises inlägg i debatten var politiskt laddat och hans slutsats var enfaldigt entydig. Han menade att socialism var det samma som avskaffandet av en rationell ekonomi, och han såg ingen tendens till omprövning och diskussion hos förespråkarna för en planerad ekonomi.

Fred M. Taylor och Oskar Lange.

Under hela tjugotalet var förespråkarna för en kollektivistisk ekonomi på rationella grunder, i det närmaste utelämnade till Barones modell med ekvivalenter, som hade lämnat många praktiska frågor obesvarade. Framför allt gällde det de så kallade "produktionsvarorna" som von Mises diskuterat, och hur dessa skulle kunna prissättas på ett rationellt sätt.

1929 tog debatten ny fart, när ekonomiprofessorn vid universitetet i Michigan, Fred M. Taylor (1855-1932), lämnade ett bidrag av betydelse. Taylor presenterade sina åsikter i en artikel kallad "The guidance of production in a socialist state" i tidningen "American economic review".

Taylor skrev ur socialistiskt perspektiv. Hans artikel handlade om några av de svagheter som påpekats av de borgerliga ekonomerna, och hans modell förutsatte att individerna i socialismen hade valfrihet när det gällde konsumtion. Hans syn på den planekonomiska staten innefattade två aspekter - dels att staten skulle avgöra individens inkomst, och dels att individen skulle få bestämma vad staten skulle producera i utbyte mot inkomsten.¹⁸

Två begrepp som hade stor betydelse för Taylor var primärfaktorer (primary factors) och faktisk betydelse (effective importance). Med primärfaktorer menade Taylor: "...those economic factors of production behind which the economist does not attemt to go, for example, the land itself, the water powers, the original raw materials such as metallic ores, the different kinds of labor services, etc."¹⁹; det vill säga ungefär det som von Mises kallade "produktionsvarorna" och Barone debatterat under beteckningen "ekonomiska ekvivalenter". Med faktisk betydelse menade Taylor förhållandet mellan tillgång och efterfrågan som ett resultat av "the whole situation".²⁰

De problem som Barone uppmärksammat och som han efterlyst experimentell lösning på, ville Taylor lösa på följande sätt:

"The particular method of procedure which would seem most suitable for dealing with this problem in the case of a socialist state is a form of the so called method of trial and error, that is, the method which consists in trying out a series of hypothetical solutions till one is found which proves a success."²¹

Denna form av experimenterande skulle föregås av att planeringsministeriet i förväg skulle värdebestämma primärfaktorerna och vidare i en serie steg uppmärksamma om värderingarna varit för höga eller för låga. Om det någonstans skulle vara för många varor, respektive för få, skulle värderingarna kunna justeras. Efter ett tag skulle den faktiska betydelsen framgå ganska klart. Eventuella brister skulle i logiskt konsekvens försvinna efter en tid, och Taylor var uppenbart optimistisk när han skrev: "And this much having been learned, the rest would be easy."²²

Men Taylor hade lämnat många av von Mises frågor obesvarade. Hur blev det till exempel med förhållandet mellan insats och belöning, eller med de enormt många beräkningar som redan Barone uppmärksammat?

Det var den polske socialisten och ekonomen Oskar Lange (1904-1965) som i "Rewiew of economic studies" så sent som 1936 besvarade dessa högst berättigade frågor. Langes artikel är än idag den främsta insatsen och det främsta argumentet för den politiska inriktning som brukar kallas "optimal socialism" - och efter Langes artikel kom borgerlighetens argumentering att skifta från socialismens teoretiska möjligheter, till dess praktiska genomförande.

Han inledde sin artikel med ett stort tack till Ludwig von Mises för att denne uppmärksammat socialisterna på problemen med en socialistisk ekonomi, och att von Mises därmed gjort sig förtjänt av en staty i entrén till Planeringsmyndigheten i framtiden!²³ (Lange blev så småningom verksam i det socialistiska Polen, men jag vet inte om han realiserade denna tanke.)

Lange var dock av uppfattningen att von Mises missuppfattat betydelsen av begreppet "pris". Lange menade i enlighet med britten Wicksteed att begreppet pris egentligen hade två betydelser - dels värderingar på marknaden, del i betydelsen byteskvoter eller villkor på vilka olika alternativ erbjuds. Han menade att priser i den första bemärkelsen helt riktigt skulle upphöra under socialismen, men att detta inte skulle göra att något väsentligt gick förlorat. Priset i den senare betydelsen skulle ligga till grund för rationell kalkylering, och således skulle det inte behövas någon marknad för att bestämma priser. För övrigt rådde det samsyn mellan Lange och Barone.²⁴

Lange menade att det ekonomiska problemet kretsade runt olika valmöjligheter, och han menade att det krävdes att tre krav uppfylldes för att lösa problemet med dessa valmöjligheter. Dels krävdes en preferensordning (preference scale) för att rangordna olika alternativ. Man var tvungen att veta byteskvoterna (`terms on which alternatives are offered`) samt samhällets totala resurtillgångar (the amount of resources available). Lange utgick från att såväl preferenser som resurstillgångarna var kända i den socialistiska ekonomin, i varje fall i samma utsträckning som i den kapitalistiska.²⁵ Kärnan skulle då vara byteskvoterna, eller priset i den senare betydelsen som Wicksteed påpekat. Lange menade att dessa automatiskt var kända i det att man kände till ekonomins tekniska samband, i betydelsen dess produktionsfunktioner. Von Mises hade haft fel, och Lange påpekade att det i tekniska termer inte var nödvändigt att ha vare sig privat äganderätt eller marknadspriser.

Liksom Barone förutsatte Lange att det i fråga om konsumtionsvaror skulle vara konsumenternas preferenser som avgjorde samhällets resursallokering, och även att individerna hade valfrihet att arbeta var de ville; och liksom Barone antog Lange att producentvarorna stod utanför marknaden.²⁶ Lange menade att prisjämvikt skulle gå att uppnå även under socialismen.

Han skapade två jämviktsvillkor - ett subjektivt(A), som förutsatte att alla individer i systemet var tvungna att fatta beslut efter de angivna priserna, och ett objektivt(B), som sade att priserna med nödvändighet var tvungna att bestämmas i enlighet med tillgång och efterfrågan.²⁷

I fallet med arbetsmarknaderna och konsumentvarumarknaderna skulle besluten vara enkla. Där skulle i stort sett samma principer gälla som i marknadsekonomin, och individerna förväntades agera efter priserna och maximera den egna välfärden. Det problem som uppstod med den nya typ av företagsledning som blev konsekvensen av det nya systemet, löstes i Langes modell med två regler. Den ena sade att företagaren skulle sträva efter att minimera produktionskostnaderna, medan den andra sade att produktionsvolymen skulle anpassas så att företagets marginalkostnad motsvarade produktens givna pris. Enkelt uttryckt - de två reglerna för företagarna syftade till att skapa vinstmaximerande företag precis som i marknadsekonomin.²⁸ Ovanför de enskilda företagarna tänkte sig Lange en branschnivå, som hade till uppgift att, via samma regler som för företagaren, styra storleken på respektive bransch.

Förutsättningen för systemets effektivitet var (A), och detta var inget problem i de marknadsrelaterade sektorerna; men när det gällde producentvaror ställdes Lange inför samma problem som Barone tidigare. Langes lösning av problemet var slående enkel. I enlighet med det tidigare resonemanget var det naturligt för honom att inkludera även prisbildningsprocessen för producentvaror i något som simulerade en marknad. Han använde sig av de principer som stakats ut teoretiskt av Walras i dennes tâtonnement (se ovan).²⁹

Om de priser som uppstod inte uppfyllde (B) skulle myndigheterna ingripa och höja respektive sänka priset. Den centrala myndigheten ersatte marknaden, i Taylors anda, genom att fungera precis som Walras tâtonnement. Den socialistiska staten skulle kunna utgå från historiskt givna priser och arbeta sig vidare från dem. "Den osynliga handen" i ekonomin blev synlig. Denna modell var teoretiskt oantastlig.³⁰

Den stora poängen med denna modell var att Barones ekvationer inte längre behövdes, och således föll också mycket av den borgerliga kritiken platt till marken. Lange gjorde upp med de som tänkte sig socialismens ekonomi som en gigantisk beräkningsprocess:

"To determine the prices the Central Planning Board does not need to have `complete lists of the different quantities of all commodities which would be bought at any possible combination of prices of different commodities which might be available.` Neither would the Central Planning Board have to solve hundreds of thousands [...] or millions [...] of equations. The only `equations` which would have to be `solved` would be those of the consumers and the managers of production. These are exactly the same `equations` which are `solved` in the present economic system and the persons who do the `solving` them are the same also."³¹

Men Oskar Lange lade även fram politiska motiv till att införa socialism, någonting som de flesta andra debattörer hade lämnat därhän. Lange menade inte bara att planekonomin var lika bra som marknadsekonomin, utan att den var överlägsen i flera avseenden. Han tog upp i huvudsak tre områden, men även två andra av något mera diskutabel karaktär.

1. För det första skulle den socialistiska ekonomin kunna undvika miljöförstöring, eftersom samhällets bästa skulle kunna sättas före enskilda företagares.

2. För det andra skulle socialismen undvika hög och lågkonjunkturer, och därmed de kostnader som var förenat med för högt och för lågt kapacitetsutnyttjande.

3. Den tredje fördelen skulle vara att socialismen skulle kunna undvika monopol och trustbildningar, och således kunna eliminera de kostnader sådana medförde.

4. Den fjärde fördelen var något mera problematisk. Lange menade att sambandet mellan ägande av produktionsmedlen och fördelning av produktionsresultatet skulle kunna brytas, och att en mer rättvis inkomst och förmögenhetsfördelning vore möjlig. Här fanns dock ett problem som både Pareto och Barone observerat. Efter vilken princip skulle inkomsten fördelas? Fördelning per capita, med modifieringar efter ålder, antal barn eller något liknande? Lange menade dock att problemet var fullt lösbart.

5. Den femte fördelen var Lange själv tveksam till, och den framstår som en spekulation. I den socialistiska ekonomin menade Lange att sparande och kapitalackumulation (det vill säga välfärdsbygget på längre sikt) skulle kunna fungera mer effektivt än under marknadesekonomin; dels på grund av att sparande i marknadsekonomin var beroende av en irrationell inkomstfördelning, och dels att det inte fanns något samband mellan individernas sparande och företagens investeringar. Även om Lange var tveksam i detta hänseende, menade han att de övriga fördelarna vägde över till socialismens fördel.³²

Som vi har noterat ovan, så menade Lange att själva grunden till systemet var en rationell ekonomi och att det socialistiska systemet, som han såg det, ur ekonomisk synvinkel var kvantitativt annorlunda än det kapitalistiska systemet. Planeringsmyndigheten skulle behöva förlita sig till samma principer som praktiserades under kapitalismen. De politiska fördelarna skulle vara rättvisare fördelning och bättre kontroll över ekonomins olika sidor.

Debatten under trettiotalet.

Bland de debattörer som lämnade bidrag till debatten under trettiotalet kan nämnas den engelske ekonomen Abba Lerner, den socialistiske historikern Maurice Dobb, liberalen Friedrich von Hayek och amerikanen Abram Bergson.

Lerners bidrag var en konstruktiv kritik av Lange, rörande några småfel och oklarheter i modellen, och sedan Lange tagit del av kritiken ansåg han att fullständig enighet rådde mellan honom och Lerner.³³ Dessa mindre detaljer gällde vissa av Langes definitioner och förfiningar som inte på något sätt rubbade grundstommen. Abba Lerner brukar ibland nämnas tillsammans med Oskar Lange som de främsta företrädarna för "optimal socialism"-skolan.

Men naturligtvis fanns det även andra socialistiska inriktningar i debatten. En av dessa representerades av historikern Maurice Dobb, som i andra sammanhang gjort sig känd för sin inblandning i den så kallade Dobb-Sweezy-kontroversen angående synen på franska revolutionen. Dobb hade tagit del av von Mises kritik och delvis reviderat sin ursprungliga ståndpunkt om socialismens ekonomi. I enlighet med von Mises menade han att det måhända var oförenligt med en fri arbetsmarknad, ett fritt konsumentval och en planerad ekonomi; men att det i så fall var ett offer för socialismen att ge upp det fria valet. Dobb räknade med att detta offer skulle göra planeringsprocessen så pass mycket enklare att nackdelarna med planeringen eliminerades. Friedrich von Hayek kunde konstatera att Dobb menade: "[...] that it would be worth the price of abandoning the freedom of the consumer if by the sacrifice socialism could be made possible."³⁴ Von Hayek påpekade att planeringen ingalunda blev mer genomförbar, om än teoretiskt mer förenklad, i och med upphörandet av konsumetfriheten. Von Hayek menade att den stora svårigheten i socialismens ekonomi inte låg i den teoretiska delen, som von Mises i huvudsak hävdat, utan i den praktiska och empiriska. Han riktade skarp, övergripande kritik mot Lange, och menade att Langes användande av tâtonnement inte skulle få det önskade resultatet. Det fanns i praktiken alldeles för många varor; planeringsministeriet skulle tvingas att använda allt för många aggregerade grupper av varor som skulle göra att för mycket precision och information skulle gå förlorad. Byråkratin skulle förhindra att en snabb prisanpassning, som i marknadsekonomin, skulle vara möjlig. Planeringsministeriet skulle för att tillfredställa (A) vara tvungna att fortlöpande trycka upp långa listor med prisrevisioner. Dessa båda faktorer skulle enligt von Hayek helt enkelt förhindra att Langes villkor (B) skulle kunna uppfyllas.³⁵

Ytterligare en kritiker av Lange var Abram Bergson. Bergson observerade brister i Langes regler för företagaren. Han ansåg det tvivelaktigt att företagarna mönstergillt skulle följa de två reglerna som Lange ställt upp, och att någon typ av omfattande bevakning med vidhängande byråkratisk belastning skulle bli en nödvändighet i den socialistiska ekonomin. I den kapitalistiska ekonomin kunde det på goda grunder antagas att företagsledarna naturligt strävade efter vinstmaximering, men var det möjligt att kommendera fram vinstmaximering via en omfattande byråkrati? Bergson noterade att Lange inte diskuterade denna fråga. Skulle någon form av bonus utgå till de företagare som följde reglerna? Skulle företagarna inte i så fall utnyttja sin suveräna ställning till att få så stor bonus som möjligt?³⁶

Debattörerna under trettiotalet kan delas in i fyra läger. Dels de som slöt upp bakom Oskar Lange och hans "optimal socialism" och dels övriga debattörer som av olika politiska anledningar var förespråkare för socialism - dessa två läger var förespråkare för planerad ekonomi. Dels de borgerliga debattörer som slöt upp bakom Ludwig von Mises i dennes totala förnekande av socialistisk ekonomi, såväl teoretiskt som praktiskt, dels den något mjukare kritiken av Langes modell som förespråkades av von Hayek och Bergson - dessa två läger förkastade tankarna på en planerad ekonomi.

Sammanfattning och tolkning.

Det är intressant att notera den inte obetydliga svängning i debatten, som tjugotalet kom att innebära. Walras, Pareto och i viss mån von Mises pratade om "kollektivism", medan det senare i debatten framstod som att socialism och planekonomi var samma sak. En rimlig tolkning är att utvecklingen i Sovjet var det som aktualiserade studiet av socialismen. Det skulle kunna gå att se Walras och Paretos tankegångar som applicerbara även till studiet av exempelvis fascismens ekonomi.

Som vi ovan har sett, är det uppenbart att debatten om en socialistisk planekonomi tog en helt annan utgångspunkt än ur de marx-smithska teorierna om värden. Via ekonomer som Walras och Pareto influerades Barone, Taylor och Lange snarare av marginalprisläran och lagen om tillgång och efterfrågan, än av Marx och hans typ av värden. Vi kan se det i hur Barone konstruerade sina ekvationssystem; vi kan se det i Langes strävan efter jämviktspriser.

Den marxka influensen bör snarare ses som politisk. Karl Marx var snarare bärare av en politisk idé om ett bättre samhälle, organiserat efter andra sociala principer än under kapitalismen, än någon nationalekonomisk läromästare som de ansåg sig tvungna att följa slaviskt. Alla debattörer i lägret av "optimal socialism" var eniga med Walras och Pareto om att den socialistiska ekonomin med nödvändighet skulle behöva förlita sig på samma ekonomiska mekanismer som marknadsekonomin, således ett sätt att se saken som stämmer med den andra, kvantitativa modellen som redovisats i "Några antaganden".

De borgerliga och till planekonomin skeptiska debattörerna förnekade antigen den logiska möjligheten av en rationell socialism, eller pekade på dess praktiska svårigheter. En del av dem menade att en socialistisk ekonomi måhända skulle kunna fungera, men att den skulle vara ineffektivare än en kapitalistisk, i en situation med samma förutsättningar.

Avslutningsvis kan sägas att dessa slutsatser ingalunda är de enda som skulle kunna poängteras, och jag är medveten att socialisterna i framställningen framstår som något av ständigt anklagade - pressade att bevisa planekonomins fördelar. Det är en av poängerna att visa på att det i Västeuropa (även om Oskar Lange var polack) fanns socialister som faktiskt antog utmaningen; som inte hängav sig åt de nationalekonomiska föreställningar som utstakats av Marx.

Idédiffusionens mysterier

Syftet med denna del är att granska på vilket sätt en idé formas i konfrontation med olika miljöer och olika förutsättningar. Det avser att lägga en grund för hur betraktelserna av Ryssland och Sovjetunionen skall kategoriseras. Det är mycket viktigt att påpeka att det inte handlar om att slå fast några definitiva regler för hur idéer sprids och accepteras; detta är något som ligger långt från syfte och realistiska mål. Istället bör det ses som motivering till användandet av några rimliga metodiska verktyg. Eftersom idéer formats på ett speciellt sätt under olika förutsättningar, kan det vara värdefullt att använda dem som mallar för den rysk/sovjetiska undersökningen.

Under uppsatsens tillkomst har olika sammanhang studerats. I stycket kommer erfarenheterna av studierna att redovisas under distinkta rubriker, ett sorts "fallbeskrivningar". I slutet på stycket kommer en sammanfattning och tolkning som redovisar ett antal punkter som i fortsättningen utgör dessa ovan nämnda "metodiska verktyg".

Fallet Lauritz Weibull.

I mitten på sjuttiotalet skrev den svenska historikern Birgitta Odén ett arbete om lundahistorikern Lauritz Weibull, med inriktning på hans förhållande till forskarvärlden och omvärldens syn på Weibull.

Lauritz Weibull gjorde, tillsammans med sin bror Curt, sig känd för nyskapande arbeten om svensk medeltid, och både samtidens och eftervärldens värderingar av forskningsinsatserna har varit omstridda - minst sagt. Tyngdpunkten i denna diskussion kan sägas ligga i synen på det som Odén på annat ställe kallat "det historisk-kritiska genombrottet i svensk historisk forskning".

I "Lauritz Weibull och forskarsamhället" behandlar Odén kärnan i denna diskussion i två kapitel. Dels diskuterar hon Weibulls insats som innovatör, och dels analyserar hon de nya idéernas spridning. Det är viktigt att påpeka att framställningen gäller spridningen av en mycket bestämt definierad idé, och hon ger sig inte in på några allmänna drag i diffutionsprocessen; varför hennes slutsatser naturligtvis endast gäller det studerade fallet, och eventuella generella drag måste med nödvändighet tas ur sitt sammanhang.

En central del av studien inriktas på Weibulls "Kritiska undersökningar i nordisk historia omkring år 1000", från 1911. I den första delen, den om innovationen, ansluter sig Odén till uppfattningen att Weibull inte egentligen kom med något nytt i källkritiskt hänseende, utan att hans nya grepp låg i en ny vetenskapssyn.¹ Weibull tillämpade en empirisk kunskapsteori i positivistisk anda, och det var det som var innovativt med "Kritiska undersökningar". Vid ett studium av verket slås man av hur Weibull lämnade många problem olösta, helt enkelt för att han avvisade alla andra slutsatser än de som följde av på logiska grunder framlagda fakta.

Odén refererar Rolf Arvidssons uppfattning att Weibull omöjligen kunnat skriva "Kritiska undersökningar" utan att ha läst arbeten av fransmannen Bédier, och en liknande ståndpunkt vad gäller dansken Jessens betydelse framförs. Resten av avsnittet ägnas, nästan i Weibulls anda, åt att granska och pröva dessa argument.

Slutsatserna när det gäller de tidsmässiga och kontaktmässiga möjligheterna är ganska klara. Odén konstaterar att det över huvud taget inte går att styrka Bédier medan indiciebevisning talar för Jessen. Men, som hon är snabb att påpeka, en förutsättning i tid och rum är inte endast bevis för påverkan. Hon listar en serie kriterier, bland dem ett likhetskriterium och unicitetskriterium.

När det gäller likhet mellan texter visar hon på det vaga i att bara ge allmänna utlåtanden om texten, att dessa riskerar att bli något helt subjektivt (något hon kallar impressionism).² Hennes förkastande av sökandet av för Weibull samtida, enskilda inspiratörer blir tydligt i hennes egen ansats: "Om man vill analysera förutsättningarna för tillkomsten av ett vetenskapligt arbete, är det viktigt att se hela arbetet i relation till den vidare intellektuella miljö, där arbetet tog form."³

Odéns metod är intressant i detta sammanhanget, för i sin undersökning använder hon ett mycket brett spektrum i sin analys. Hon använder sig av filosofen Göran Hermeréns kunskapsteoretiska resonemang, från ett helt annat sammanhang om estetik. "Eftersom det föreligger fundamentala likheter mellan en forskares och diktares arbetsprocess, finns det anledning att använda Hermeréns begreppsapparat även för detta problem.", konstaterar Odén, och hon går till och med så långt så att hon menar att hennes bok inte kunnat komma till utan Hermeréns insats!⁴

I sin egen förklaring lyfter hon fram miljöpåverkan som viktig för Weibulls utveckling. Hon ser hans logiska och utpräglade "Kritiska undersökningar" som resultatet av en korsbefruktning av de rådande strömningarna i vetenskapssamhället. Hon konstaterar: "Det kan knappast råda någon tvekan om att Weibulls arbete är ett resultat av en sammansmältning av olika drag i sekelskiftets europeiska forskning."⁵

Med det konstaterandet i botten, övergår hon i den andra delen till att granska spridningen av denna innovation. Hon ställer sig positivt till ett användande av Thomas S. Kuhns paradigmteori samt Polanys och Barbers studier om personlighetens roll och forskarsamhällets spontana motstånd mot innovationer - detta någonting som hon återkom till i sin kända artikel i ämnet i "Scandia" samma år.⁶

Hon menar att Weibull var medveten om att hans arbete inte hade att vänta någon vidare uppskattning i fackkretsar. Ett sätt att analysera detta motstånd från andra historiker är att se det som ett utslag av ett politiskt motstånd; eftersom de flesta etablerade historiker (från Uppsala företrädesvis) hyllade den etablerade romantiska, statsnationalistiska historieskrivningen, så skulle deras animositet mot Weibull ligga i en nationalistisk kritik av Weibulls undanröjande av nationella värden.

När "Kritiska undersökningar" recenserades, i dagspressen, uppstod dock en mycket paradoxal situation. I tidningar som "Svenska Dagbladet", "Handelstidningen" och "Berlinske Tidene" fick Weibull i huvudsak välvillig kritik. Den nationalistiske historikern Artur Stille, som senare kom att utgöra ett starkt motstånd mot exempelvis "weibullianen" Fredrik Lagerroth, ställde sig på Weibulls sida. Stille konstaterade att den patriotiska glädjen över den nordiska fornhistorien, främst var norrmännens glädje - och med detta i bakhuvudet blir det begripligt varför Stille ställde sig positiv till Weibulls verk. 1905 hade Norge brutit upp sin union med Sverige, och faktum var ju att Weibull främst krossade dessa "svekfulla" norrmäns nationella myter - inte svenskarnas.⁷

Även den konservative Carl Hallendorff visade sympati för Weibull i en recension i "Svenska Dagbladet". Hallendorff var en av Uppsalahistorikerna, och han framförde liknande resonemang. Odén konstaterar: "Men någon konservativ reaktion mot degraderingen av myterna framförs alls inte från denne konservative historiker."⁸

Poängen för vårt sammanhang behöver understrykas och belysas. Den politiska uppfattningen hos recensenterna intar, i förhållande till Weibulls innovation, en underordnad betydelse. Det var inte så att de förändrade sin politiska ståndpunkt, men de ställde sig överraskande positiva inför det nya hos Weibull; detta något som Odén pekar på som något överraskande. Vi kan konstatera att den politiska kulören hade en relativt oavhängig roll i recensenternas förhållningssätt gentemot Weibulls innovation. De gjorde i varje fall inte någon ideologisk reservation för vad deras acceptans, i vidare bemärkelse, skulle kunna leda till.

Men förutom de relativt få positiva bemötanden som "Kritiska undersökningar" fick, då främst i dagspressen, var det en annan tendens som var uppenbar i bemötandet. Tystnaden.

Detta är ett fenomen som på intet sätt är nytt för hur idéer behandlas i forskarvärlden. Redan positivismens fader August Comte talade om "the conspiracy of silence", tysken Niebuhr kunde konstatera att forskningen i övrigt teg om hans teorier och att det främst var hans egna elever som svarade för spridningen, och Karl Lamprecht upplevde liknande saker i sitt hemland, även om hans idéer fick spridning utomlands.⁹

Weibulls arbete fick över huvud taget inget gensvar i Finland. Inte heller i Tyskland, som trots allt hade en lång forskningstradition i ämnet, väckte arbetet någon större uppmärksamhet. I England bemöttes det, och det bemöttes kritiskt. Med tanke på den stora omordningen i Danmarks historia, som "Kritiska undersökningar" medfört, var det märkligt tyst från grannlandet. Flera centrala debattörer förhöll sig tysta, eller väntade flera år med ett bemötande. Slutligen i Norge pekar Odén på tystnaden; flera auktoriteter på området berörde ämnet i förbifarten eller gick helt förbi Weibulls forskningsinsats.¹⁰

Vi kan således notera en tendens, utan att närmare spekulera om orsakerna, att låta bli att kommentera nya idéer, eller att inlemma dem i sin egen begreppsapparat. En förutsättning för att komma till insikt om ett problem är rimligen att argumenten studeras - för att sedan med logiska argument, bemöta dem, internalisera dem, förkasta dem eller vadhelst ett ställningstagande innebär och leder till.

Observera att ett bemötande, om än kritiskt, är den första förutsättningen för att på längre sikt internalisera en innovation, och således bör vi inte förväxla denna tystnad med den avsevärda tid det tog för Weibulls innovation att allmänt accepteras.

Fallet Bloomsburygruppen.

Den numera bortgångne dramaprofessorn i Cambridge, Raymond Williams, ägnade en av sina essäer i boken "Problems in materialism and culture" åt en analys av den så kallade Bloomsburygruppen. Den så kallade Bloomsburygruppen var en intellektuell grupp personligheter som tidigt på nittonhundratalet formerades runt universitetet i Cambridge, och dess mera kända gestalter inkluderade Virginia Woolf, Maynard Keynes, Lytton Strachey och Clive Bell.

Williams, som på intet sätt egentligen analyserar någon idédiffusion, använde sig liksom Odén ovan, av ett mycket brett angreppssätt. Han menade att synen på gruppen som en skara nära vänner, inte på något sätt ger en helhetssyn av vad den egentligen stod för, och gruppens insatser blir därmed inte förstådda till fullo. När det gäller Bloomsburygruppen menade han att:

"[...] it is impossible to develop a modern cultural sociology unless we can find ways of discussing such formations which both acknowledge the terms in which they saw themselves and would wish to be presented, and at the same time enable us to analyse these terms and their general social and cultural significance."¹¹

Williams använde sig i sin analys av i första hand av ett klassperspektiv, någonting som bröt mot gruppens egna självuppfattning. Han pekade på sådana begrepp som "social conscience" och till och med "concern for the underdog", för att beskriva Bloomsburygruppens sociala engagemang. Endast i ett klassperspektiv blir det sociala engagemanget problematiskt - å ena sidan vara för systemförändring på klassnivå, å andra sidan vara en del av överklassen.¹²

Denna förskjutning av perspektivet förändrade Williams syn på Bloomsburygruppen, från att i ytlig bemärkelse ha varit en kamratkrets, till att ha varit en fraktion (fraction) av överklassen. Denna syn på dem som en fraktion av överklassen, har vidare en bestämd betydelse för hur han betraktade gruppens insatser. Just att Bloomsburygruppen inte bekände sig till någon generell (general) teori och förespråkade en sorts civilisering och frihet på ett personligt plan, med individen i centrum; såg Williams som ett tecken på att gruppen var bärare av klassisk borgerligt idématerial. Han menade:

"In this sense, at its widest range, Bloomsbury was carrying the classical values of bourgeois enlightenment [...] What it appealed to [...] was not any alternative idea of a whole society. Instead it appealed to the supreme value of the civilised individual".¹³

Det vore i och med det konstaterandet, en sorts demaskering av i detta fallet Bloomsburygruppen, frestande att utmåla alla självuppfattningar som strider mot verkningarna av faktiska handlingar, som något slags klassintressen. Detta stycke, liksom stycket om Skarin-Frykmans teori, är inte menat som någon direkt polemik mot historiematerialismen. Men det är intressant att notera en del av ett citat som Williams hämtade från Leonard Woolf, och inse dess betydelse med tanke på vad vi konstaterat i stycket "Några antaganden":

"The colour of our minds and thought had been given to us by the climate of Cambridge and Moors philosophy, much as the climate of England gives one colour to the face of an Englishman while the climate of India gives a quite different colour to the face of a Tamil."¹⁴

Varför skulle Bloomsburygruppen i högre grad vara förmedlare av omedvetna klassintressen, än medvetna kulturella referenser? Som jag tidigare påpekat är detta inget angrepp vare sig på Skarin-Frykman eller Williams, men det är en komplettering och utveckling av dessa bådas begrepp.

Betydelsen av att Bloomsburygruppen förde fram idén om den civiliserade individen, är för mig inte endast klassmässigt relaterad, men detta är i sig ingen huvudfråga. Poängen är att framförandet av dessa idéer var färgade av den kulturella bakgrunden; och att Bloomsburygruppen inte var främmande för att så var fallet, vilket citatet ovan indikerar. Vi skulle således kunna tänka oss att formulerandet av idéer medvetet skulle kunna vara stöpta i den form som det historiska och kulturella arvet utgör. Det viktiga i detta sammanhanget är att vi inte bör göra något undantag för om idén är adapterad utifrån eller ej (Williams skriver inget om något sådant), och snarare bör nyligen internaliserade idéer antagas utsättas för samma behandling.

Vad vi då skulle kunna tänka oss är en tydlig markering från personerna i den historiska kontexten - att de handlar i en specifik kulturell miljö, och att de är medvetna om detta.

Fallet Porsjnev.

Historikern Kristian Gerner har i sin bok "Arvet från det förflutna" lyft fram någonting som han kallar "historieskrivningens dubbelexponering". Det bör påpekas att vi i det sammanhanget är mycket långt ifrån frågan om idédiffusion, men det är ett intressant stycke eftersom det tydligt behandlar tidsperspektivet, och inte bara det rumsliga rent synkront. Gerners iakttagelser kan hjälpa oss i undersökningen för att han analyserar texters roll i ett tidsperspektiv.

Kristian Gerner hör till den inriktning inom sovjetforskningen som studerade Sovjet utifrån medeltidsforskarens perspektiv, eftersom tillgången till källmaterial var likartade. Hans bok om "Arvet från det förflutna" innehåller flera funderingar kring språket och dess relation till det förgångna, och i ett avsnitt diskuterar han kring det faktum att flera ryska intellektuella i sina texter tycks anspela på något annat, något i historien.

Det är viktigt att skilja denna "Gerners dubbelexponering" från en ren medveten anspelning på historiska händelser. Exempelvis den svenske författaren Vilhelm Moberg ägnade sig i några av sina mer framträdande verk åt denna medvetna form av dubbelexponering. I boken "Soldat med brutet gevär" och kanske tydligast i "Rid i natt". "Rid i natt" utspelas på 1600-talet, men boken är skriven på 1940-talet och andra världskriget är på något sätt hela tiden med i handlingen; detta ett medvetet grepp från författaren.¹⁵

Det Gerner analyserar är ett samband och mönster som bygger på den historiska personens omedvetna anspelning på historien. Genom att studera en text som tidsmässigt och ämnesmässigt ligger långt ifrån Sovjetunionen menar Gerner att det även går att lära sig något om det samhälle och den tid i vilka texterna skrevs.¹⁶

Ett exempel som Gerner lyfter fram är den sovjetiske historikern Boris Porsjnev som 1948 skrev en bok om Rysslands plats i det Europeiska statssystemet från 1400- till 1700-talet. Porsjnev beskrev Rysslands långa kamp mot Tyska orden och Tyska riket som en faktor av avgörande betydelse för den borgerliga revolutionen i Västeuropa. Han menade inte att Ivan IV medvetet skulle ha gått den holländska revolutionens ärenden, men han menade att Rysslands press på Europa gjorde den objektivt möjlig; detta trots att Moskva utåt hatade de holländska rebellerna och motarbetade dem diplomatiskt. Porsjnev ansåg att denna slags motsägelse skulle komma att bli det tragiska inslaget i Rysslands fortsatta historia, och att mönstret upprepades vid Westphaliska freden 1648. Freden 1648 innebar en maktförskjutning i Europa åt de progressiva krafterna, vilket enligt Porsjnev inte varit möjligt utan Rysslands krossande av den tyska kejsarmakten. Efter freden blev Ryssland åter främmande för de segerrika progressiva makterna.¹⁷

Gerner slås av den uppenbara likheten med Sovjetunionens roll i det europeiska statssystemet under andra världskriget, och Sovjets distansering gentemot västmakterna sedan kriget var över. Han uppmärksammar att Moskvas roll för den holländska revolutionen kan jämföras med Sovjets brytning med Jugoslavien, just 1948. Gerner förklarar:

"[...] man kan över huvud taget inte dra slutsatsen att han medvetet presenterade sina teser som en kommentar till sin egen samtid. Det förhåller sig istället så, att man kan våga hypotesen, att Porsjnev betraktade sitt perspektiv på historien som "naturligt" mot bakgrund av Sovjets förhållande till dels Tyskland, dels det övriga Europa."¹⁸

Gerner menar att det som Porsjnev såg som huvudlinjen i historien ("det tragiska inslaget") var ett val av en naturlig tolkning och inte som hos Vilhelm Moberg ett medvetet grepp för att visa på historiska paralleller.

Självklart menar Kristian Gerner inte att historiska personligheter skall ha skrivit och talat om något annat än det som de faktiskt gjorde, men att det just därför går att "betrakta deras analyser som dubbelexponeringar" av dels något förflutet och dels något för den historiska personen samtida.¹⁹

Sammanfattning och tolkning.

I "Fallet Lauritz Weibull" kunde vi i huvudsak konstatera två viktiga saker för den vidare framställningen. Dels någonting som vi skulle kunna kalla "Ideologins relativa obetydlighet", som innebär att politisk tillhörighet inte har någon avgörande betydelse för hur en innovation bemöts. Helt enkelt att det finns andra skiljelinjer än de rent ideologiska.

Dels kunde vi konstatera förekomsten av ett fenomen vi skulle kunna kalla "Tystnad". Att akademiska idéer tenderar att möta ett passivt motstånd - något som innebär att de inte diskuteras. Diskussion får anses som nödvändigt för om idéer skall kunna förkastats eller ej.

Vidare kunde vi notera att Birgitta Odén ställde sig tveksam till ett subjektivt tolkningssätt av texter, vilket hon kallade impressionism.

I "Fallet Bloomsburygruppen" kunde vi konstatera en viktig poäng. Denna skulle vi kunna kalla för "Kulturell självmedvetenhet", vilken innebär att historiska personer medvetet kan agera som bärare av ett kulturellt arv. Att de kan sätta sig själva i relation till sin kulturella kontext.

I "Fallet Porsjnev" kunde vi konstatera att historiska personer kan studeras utifrån något som kan kallas för "Dubbelexponering", något som innebär att texter och uttalanden kan rymma en historisk dimension. Ett uttalande som gäller ett ämne, i en tidssituation, kan ge ledtrådar till förhållandena i en annan tidssituation. Vi såg att Kristian Gerner såg mer positivt på möjligheterna att subjektivt värdera och bedöma texter.

Således skulle vi nu kunna ställa upp de metodiska verktyg som det talades om i inledningen av detta stycke.

Ideologins relativa obetydlighet
Tystnad
Kulturell självmedvetenhet
Dubbelexponering

Dessa är de fyra punkter som kommer att användas då de marxka ekonomiska teorierna och socialistkontroversens samband med den sovjetiska utvecklingen analyseras. Tillämpningen bygger på ett urval och en presentation av den ryska utvecklingen som baseras på dessa punkter, och de metodiska verktygen har funktionen att styra framställningen och att motivera tolkningar av det ryska materialet. I sammanfattningen i det sista avsnittet kommer dessa punkter att utvärderas i fråga om betydelse för den ryska utvecklingen under krigskommunismen, NEP och den första Femårsplanen.

Tsarismen

I denna del av uppsatsen kommer den historiska och kulturella bakgrunden att presenteras i sina grunddrag. Det behöver knappast påpekas att dessa grunddrag på intet sätt ger en fullständig bild av den ryska utvecklingen, men detta är inte heller meningen. Poängen med att studera dessa grunddrag, som skulle kunna kallas det moskovitisk-mongoliska arvet, är att endast grunddragen, det vill säga de historiska händelser som vi vet "med facit i hand" blev avgörande i historien, kan ge oss förklaringsgrund för senare händelser.

Få påstår att historien är determinerad, och jag menar att det ingalunda var förutbestämt att den ryska utvecklingen med nödvändighet behövde bli särpräglad. Det är dock intressant och nödvändigt, med tanke på vad som hände under krigskommunismen och NEP, att studera den avgörande traditionen i rysk historia.

Kievriket och det moskovitiska arvet.

För att kort sammanfatta den säregna historiska utveckling som kommer att skildras i denna del, är Kiev-Ryssland (Kievskaja rus) en lämplig utgångspunkt. Det var nämligen Kievriket som på många sätt var den historiska inkörsporten till den ryska medeltiden - med dess upptagande av den ortodoxa kristendomen strax före tusentalet som en av de viktigaste attributen. Detta religiösa upptagande fick stor betydelse för Rysslands fortsatta historia.

Inbördes stridigheter och attackerna från mongolerna på 1200-talet fick Kievriket att splittras och Kiev föll under Polen-Litauens styre, medan Moskva via en storfurste blev mongolkhanens länk till ryssarna. Under denna tid försvann det feodala mönster som var signifikant för Västeuropa under medeltidsperioden.¹ Det Konstantinopel som gjorde anspråk på auktoritet inom den ortodoxa kristendomen utmanades av storfurstarna i Moskva; och i samband med att Konstantinopel föll i turkarnas händer i mitten på 1400-talet tog Moskva över rollen som centrum för de renläriga. Detta symboliserades med att storfurstarna i Moskva övertog det latinska Caesar (tsar) som sin härskartitel och började betrakta sin hegemoni som "det tredje Rom". Denna kyrkoideologiska, teologiska, självpåtagenhet hade inte bara konstitutionell innebörd utan innebar även en betydande intellektuell särprägling. Eftersom ryssarna lärt sig Läran på ett språk mycket besläktat med sitt eget, fick man inte några lärda grupperingar som skolades i hebreiska, latin eller grekiska. Det antika arvet försvagades starkt.²

Inom den ortodoxa kyrkan renodlades uppfattningen att sanningen en gång var given till människan genom Den Heliga Skrift och att svaren på alla frågor fanns i Bibeln. Det var oortodoxt att ifrågasätta Bibelns auktoritet, och sökandet efter sanningen genom vetenskap eller genom reformert teologi var tabu.³

Som Kristian Gerner och en expert på den ryska kyrkan, Per-Arne Bodin, har påpekat, så förlorade Moskva till stor del kontakten med såväl den samtida europeiska utvecklingen, som den tidigare historiska. Rysslands tsardömen kom aldrig i kontakt med någon empirism, utilitarism eller skolastik, reformation, barock eller upplysning. Dessa hade i några fall motsvarigheter i Ryssland, men hade på inget sätt samma innebörd som i väst. Ett exempel var merkantilismen. Som Alexander Gerschenkron påpekade så vilade den ryska merkantilismen under 1600-talet på livegenskap hos bönderna, vilket gjorde att den fick helt annan karaktär än i väst där livegenskapen höll på att lösas upp eller var avskaffad sedan länge.⁴

Motsvarigheten till många av de västliga företeelserna som nämnts ovan, var bibelläsning, liturgiska sånger och ikonmåleri; en betoning på det emotionella, rituella och en extrem bokstavstro.

Under Peter den store över Katarina den stora och under hela 1700 och 1800-talet experimenterades med många olika reformförsök och "västerniseringar", men inga av dem blev särskilt framgångsrika. En viktig del av tsarens identitet och legitimitet var despotin, ett övergripande mål att kontrollera undersåtarna; och detta maktens signum blev aldrig rubbat under dessa "västerniseringar".

Slavofiler, folkvänner och ryska marxister.

Under 1800-talet uppvisade det intellektuella livet i tsarismen en speciell och särpräglad karaktär. Under seklet etablerades och vidareutvecklades intellektuella grupperingar som förde det ryska arvet vidare. Så kallade Decembrister, med sina sympatier för den ryske bonden och vikten av bibehållandet av den traditionella karaktären i det ryska samhället, slavofiler som ensidigt föraktade väst och dess industrialiserade dekadans och folkvänner som vi träffat på ovan; de var alla det moderna 1800-talets barn, även om de förde vidare ett arv.

Under 1800-talet började ryska filosofer föra in begreppet sobornost i tillämpandet av politiken. Begreppet (som kommer av ordet sobor, som ursprungligen syftade på kyrkliga institutioner under medeltiden, men som numera kan betyda både katedral och församling) har aktualiserats av bland annat samhällsforskarna Sergejev och Birjukov i samband med dagens politiska situation i Ryssland, i boken "Russia`s road to democracy: parliament, communism and traditional culture". Den svenske statsvetaren Olof Petersson refererar författarnas syn på begreppet på följande vis:

"Samfälligheten uppfattas som en organisk helhet. Autonomt handlande av oberoende aktörer utgör ett brott mot enheten och strider därmed mot principen om sobornost. I detta perspektiv betraktas samhället inte som någon produkt av individers och gruppers handlande och samhällets institutioner uppfattas inte som resultatet av överenskommelser mellan olika parter. Helheten är i stället den primära enheten och de olika delarna är legitima endast om de bidrar till det gemensamma målet"⁵

Denna syn på politiken påverkade och understödde många uppfattningar om det unika i den ryska utvecklingen. Detta var många intellektuella ense om, även om man var oense om vikten av att behålla denna särprägling.

Det fanns naturligtvis även många företeelser som liknade den västliga utvecklingen, men icke desto mindre fick de i Ryssland en speciell innebörd. Klas-Göran Karlsson, en expert på rysk/sovjetisk historieskrivning, har visat att den klassiska tsaristiska historiesynen på många sätt påminde om den statsidealistiska i väst. Men tillämpningen och utformningen av undervisningen beskriver han med följande ord:

"There was a marked preference for saints, patriarchs and warriors, cognitively far removed from the controversial political and social questions of the day but morally attached to an ideal tsarist image of Russian society."⁶

Karlsson menar, trots att en del av historieundervisningen var mer analytisk och systematisk till sin karaktär, att den historiesyn som förmedlades på många sätt var så verklighetsfrämmande att det förhärligande syftet inte uppnåddes. Han menar att historieskrivningen var en del av tsarismens sociala och politiska system som drev nästan alla välutbildade i opposition mot det rådande.

Men agerandet från denna opposition var inte besläktat med den form av demokratiska, genuint folkbildningsförankrade opposition som växte fram under västs industrialisering. De oppositionella i tsardömet var ofta starkt kritiska till den industriella utveckling som utvecklades i väst, och i några fall förnekades till och med denna utveckling.⁷

Omständigheter som gjorde att någon opposition i västlig mening inte uppkom under 1800-talet, inkluderade avsaknad av offentlig debatt och det faktum (som redan Pusjkin noterade) att den sociala och klassmässiga uppbyggnaden av Ryssland skiljde sig. Tsaren var ensam garant såväl för statens säkerhet, som för den 14-gradiga tjänsteskala som allt sedan Peter den förstes tid motsvarade västs aristokrati. Detta ledde till ett inte obetydligt fegt kryperi inför makten, vilket föranledde Tjechov att senare inse att ryssarna var tvingade att göra sig kvitt sin trälmentalitet.⁸

Några av dessa typiskt ryska attityder speglas i tankarna hos intellektuella män som Turgenev, Pestel, Herzen och Belinskij. Turgenev, som till viss del var västerländskt inspirerad, menade att Nicolaj den förstes "industrialiseringspolitik" hade skadlig inverkan på nationen. Pestel skrev i sin "Russkaja Pravda" om det nödvändiga i att avskaffa livegenskapen, samtidigt som han ifrågasatte en industrialisering av Ryssland. Dessa båda debattörer visste att industrialiseringen inneburit stora materiella framsteg i Västeuropa, de förstod den maximerande karaktären i det industriella systemet; och poängen är att de ändå, med ryskt alibi, ville undvika en liknande utveckling i Ryssland. Å ena sidan inse det optimala, å andra sidan avstå det optimala.⁹

En tänkare som Belinskij kunde ägna sig åt funderingar runt avskaffandet av livegenskapen, då han i linje med många av sina samtida intellektuella såg detta som en viktig fråga; en sorts "concern for the underdog" som vi träffat på hos Williams och hans Bloomsburygrupp. Men Belinskij resonerade aldrig runt vad som skulle följa efter avskaffandet av livegenskapen; något verkligt uppbrott, exempelvis en utförlig diskussion om ekonomi var inte hans lösning.¹⁰

Det var säkert en intellektuell miljö som denna som färgade den kände ryske ekonomen Tjernyshevskij. Tjernyshevskij var i den sovjetiska historieskrivningen en högt uppskattad personlighet, med flera omdömen som "great revolutionary democrat" och "great Russian economist". Lenin var en av hans beundrare, och Lenin menade att Tjernyshevskijs tankar "plöjde över honom" (`ploughed him over`) i ungdomen.¹¹

Tjernyshevskij var ingen ihärdig motståndare till industrialiseringen, men han varnade för avigsidorna och hoppades på att de traditionella ryska värdena skulle kunna skyddas under den stora förändring som han trots allt såg framför sig. I ekonomiska frågor var han, som Gerschenkron visat, närmast slavofil.¹²

Det är svårt att helt bortse från denna intellektuella miljö när den ryska marxismen och dess rötter skall karaktäriseras. Det faktum att den ryska marxismen uppvisade särdrag, efter ungefär samma principer som många andra västliga företeelser i Ryssland, är uppenbart. Teodor Shanin menar att synen på revolutionära ledare behöver ett kulturellt perspektiv, och inte förvånande ser han likheter mellan Lenin och Tjernyshevskij.¹³ Alexander Gerschenkron menade med tanke på den starka ryska präglingen att: "[...] it can be seen that even a generous injection of Marxian theory did not necessarily lead to a radical change in the attitude toward the economic development of the country."¹⁴ För samma författare framstod det klart att ryska marxister endast övertog de delar av marxismen som var lämpliga med tanke på den ryska traditionen och kulturen:

"Thus one cannot accuse the Russian intellectuals of wholesale blind acceptance of Western socialism. They took over what fitted into the pattern of their basic predispositions and predilections."¹⁵

Denna idémottagnig, så präglad av den mottagande miljön, blev inte ett marxistiskt uttryck för klassintressen och folkliga behov, utan "emotional preferences" och "predilections of intellectuals as adjusted to a `given` character of economic development in the country."¹⁶

Liknande tankegångar går igen hos Shanin som menar att den partidoktrin och tillämpning av marxistisk teori som växte fram runt sekelskiftet hos Lenin var direkt "jakobinsk", i betydelsen despotisk. I sin bok "Vad bör göras?" från 1902 utvecklades, allt i marxistiska termer, synen på partiet som den ledande kraften för arbetarklassens befrielse. Lenin gick till attack mot det amatörskap (kustarnichestvo) som präglat partiet under 1800-talet och förespråkade kaderpolitik och en hård centralisering och partidiciplin. Konsekvenserna och det praktiska tillämpandet av en sådan partidoktrin vid makten, ligger snarare i linje med det maktens signum som präglade tsardömet - kontroll och despoti - än den tolkning av marxismen så som den växte fram i Västeuropa.¹⁷ (Vi skall studera Lenins tolkning av begreppet kontroll längre fram.)

På ett liknande sätt, en anpassning till ryska förhållanden, förhöll det sig med jordbruksproblematiken. Ungefär samtidigt som Karl Kautsky skrev sin "Die Agrarfrage", formulerade Lenin sin syn på jordbruksproblematiken i sitt verk "Kapitalismens framväxt i Ryssland". I detta verk omdefinierade Lenin Marx teori om framväxt av kapitalism på landsbygden, så att "kapitalism" kom att bli synonymt med den markanta klassdifferentiering som blev resultatet av avskaffandet av livegenskapen 1861. De fattigbönder som användes som arbetskraft på landsbygden beskrevs som ett proletariat, och de sista feodala resterna på landsbygden ansågs dömda till fortsatt penetrering av kapitalistiska element. Kapitalistisk, mekaniserad stordrift på landsbygden var dock inte utvecklad i det ryska fallet.¹⁸

Det kanske mest kända och studerade förrevolutionära verket av Lenin "Staten och revolutionen" bar förutom mycket retoriska revolutionära drag, även tydliga spår av ett sorts sobornost tänkande. Samhällets ekonomi under socialismen var enligt Lenin inte längre som under kapitalismen en process med flera till synes autonoma aktörer som via preferenser och val formade ekonomin. Socialismens ekonomi var helt i harmoni med partiet och staten och därigenom i samklang med den härskande klassen - arbetarklassen. Lenin formulerade det på följande sätt: "Hela samhället måste bli ett enda kontor och en enda fabrik(...)Alla medborgare blir tjänstemän och arbetare i en enda, landsomfattande statlig koncern".¹⁹ Det är lätt att förstå att frågor som konsumentval, pluralism och självständig debatt inte var tillämpliga begrepp i ett sådant sammanhang, vi skall vidare se att sådana företeelser inte prioriterades; man kan till och med säga att dessa begrepp stod i stark kontrast till det ekonomiska system som Lenin målade upp. Att bryta denna enhet, arbetarklassens enhet, innebar "borgerlighet" och "borgerlig legalitet", vilket var starka skällsord i den interna partidebatten.

Sammanfattning och tolkning.

Efter vad som framkommit ovan, kan vi konstatera att Ryssland sedan medeltiden särpräglats intellektuellt och kulturellt. Det klassiska arvet, liksom påverkan från många intellektuella innovationer som uppstod i Västeuropa, var mycket svagt eller fick helt eller delvis annan innebörd i Ryssland. Denna miljö, med folkvänner, slavofiler och sobornosttänkande, kom att påverka framväxten av en socialdemokratisk och marxistisk rörelse under 1800-talet.

Det som upptogs i den ryska marxism som Lenin representerade var det maktens signum som präglat alla makthavare sedan tsarinstitutionens införande. Kontroll och despoti omformulerade som exempelvis "demokratisk centralism" och "proletariatets diktatur", var ett viktigt inslag i bolsjevikernas ideologi. I Lenins tänkande fanns naturligtvis även mycket annat som påminde om ett brott med den traditionella politiska kulturen, men som vi vidare skall se hade Gerschenkron en poäng när han som ovan menade att den ryska marxismen i praktiken kom att innefatta vad som passade in i den kulturella kontexten. Rysk marxism i Lenins tappning är viktig att studera då frågan om värdelagen och jordbruksproblematiken skall granskas i praktiken under krigskommunismen och NEP. Frågan om huruvida Lenin formulerade sin ideologi i konsekvens med vad han betraktade som "naturligt" i sin kulturella kontext, kan inte besvaras närmare i detalj här, men mönstret i händelseförloppet under inbördeskriget och den första tidens sovjetstyre blir begripligare med en tillbakablick i den ryska historien. Det finns inget som talar för att Lenin under den tid han formulerade sin ideologi, skulle ha gett prov på den "dubbelexponering" som vi studerat ovan, eller en medveten kulturell anknytning till det som en gång varit. Det kan på goda grunder antagas att Lenin såg sig som brytare av en lång feodal och tsaristisk tradition. Hur det trots detta gick i praktiken, då Lenin kom till makten, skall vi studera här närmast.

Krigskommunismen

I detta avsnitt står krigskommunismen i fokus. Krigskommunismen var en mycket turbulent period och många teoretiska ståndpunkter fanns representerade i den ryska debatten. I detta avsnitt är det dock främst maktens föreställningar som är intressanta - vilka teorier som blev vägledande för bolsjevikerna under åren 1918-1921. Undersökningen gör en uppdelning mellan teori och praktik, i form av två separata stycken.

En kort påminnelse om några elementära begrepp. Bolsjevikerna var den vänsterflygel inom det ryska socialdemokratiska partiet, som 1917 började kalla sig kommunistiskt och som tog makten i oktoberrevolutionen. Mensjevikerna var mer högerorienterade och representerade mer av de drag vi känner igen från socialdemokratiska partier i Västeuropa.

Avsnittet inleds med en kort genomgång kring problemet med Lenins hälsa under den berörda tiden.

Lenins hälsa.

En ofta förbisedd sida av händelserna under krigskommunismen, av intresse för oss eftersom vi granskar uttalanden och självuppfattningar, är frågan om Lenins hälsa. I skildringarna av Carr och Nove upptar denna aspekt inte många sidor, och väl behandlad framstår den endast som självklarhet - det faktum att Lenin under 1923 och 1924 drabbades av ett försämrat hälsotillstånd.

Lundaprofessorn och hjärnspecialisten David Ingvar har i en artikel uppmärksammat mig på många nya rön angående Lenins hälsa som framkommit under de senaste åren. Han refererar den ganska nyligen utkomna "Lenin. A new biography" av den gamle sovjetgeneralen Dimitri Volkogonov, som bygger på en mängd nya dokument som blivit tillgängliga i samband med perestrojkan och sovjetimperiets sönderfall.

När Lenin undersöktes av läkare på 20-talet misstänktes antingen syfilis eller åderförkalkning som orsaken till de slaganfall som drabbade sovjetledaren. Efter Lenins död obducerades kroppen och det visade sig att den senare teorin hade varit den riktiga. Ingvar sätter in dessa obduktionsresultat i ett modernare sammanhang och påstår att Lenin led av en serie smärre lokala slaganfall som satte ned hans kapacitet och påskyndade demens. Han sammanfattar diagnosen:

"Med andra ord, Lenin hade i många år före sin död drabbats av multipla hjärninfarkter, varav endast de större har kommit att dominera hans officiella sjukhistoria. Detta tillstånd är väl definierat numera och har kallats Multipel Infarkt-Demens (MID). En sådan sjukdom kan utvecklas och förvärras under många år, särskilt om stora slaganfall tillstöter."¹

David Ingvars poäng är att med dessa resultat granska den intellektuella utvecklingen hos Lenin, framför allt under dennes exil från Ryssland. Här stöder sig Ingvar på det sedan tidigare kända verket "The intellectual origins of Leninism" av Alan Besançon. Han menar att Lenins intresse för historia, litteratur och ekonomi var "sparsamt", och att han inte var speciellt kulturellt intresserad. Redan Robert Conquest har ju påpekat att Lenin inte hyste något djupare intresse för de kulturer han vistades i under exilen. Enligt uppgift föraktade han Tolstoj och dömde kyligt ut Majakovskijs poesi som "meningslöst trams".² När sedan Lenin fick makten och de hårdhänta spannmålsrekvisitionerna tog vid 1920, menar Ingvar att en betydande personlighetsförändring inträdde; en förändring som var kylig och paranoid och som var orsakad av åderförkalkning. Ett längre citat är befogat.

"Hans sjukdom, åderförkalkning i hjärnans kärl, börjar nu göra sig tydligt gällande. Primitiviseringen i Lenins redan från början markanta brist på känslor ökar, ofta med en tydlig paranoid accent. Överallt ser Lenin fiender som måste förgöras, fängslas, sändas i landsflykt eller arkebuseras utan rättegång. En sådan brutalisering, en karikatyr av en redan tidigare emotionellt torftig personlighet, kan inträffa vid fortskridande kärlsjukdom i hjärnan. Lenins övertygelse att revolutionen är den enda lösningen på det ryska samhällets problem, fördjupas. [...] Successivt smyger det sig in i hans tal och politiska handlande en förljugenhet, ibland ren ohederlighet, som han utnyttjar för att nå sina mål. Han tillskriver sina fiender de mest hemska avsikter och formulerar allt mer i detalj hur sovjetstaten under hans ledning skall förfölja och förgöra sina fiender bland bönder, präster och intellektuella."³

Det är intressant att notera hur Ingvar förskjuter tyngdpunkten under det han kallar "terrorn" till åren 1922-24. Som vi vidare skall se är detta ett ganska originellt grepp.

Det bör direkt påpekas att denna teori, som förklarar krigskommunismen utifrån ett individuellt psykologiskt-medicinskt perspektiv, har många uppenbara brister. Utan att vara någon expert på Lenins personlighet är det lätt att hitta flera omständigheter som talar emot denna teori. Det är till exempel allmänt känt att Lenin var mycket barnkär och var en stor djurvän under exilåren. Även fast han och hans fru Krupskaja hade ett mycket korrekt förhållande, så är hans kärleksaffär med den vackra Inessa Armand svår att förena med påståendet om en "emotionellt torftig personlighet". Under sin exil i Zürich under första världskriget besökte Lenin då och då den experimentella kulturkretsen av dadaister och futurister i "Cabaret Voltaire", något som knappast rimmar med tolkningen av Lenin som totalt kall inför den samtida konsten.⁴ Över huvud taget är de senaste rönen om Lenins hälsa, de som förklarar krigskommunismen utifrån åderförkalkning hos Lenin, allt för ensidiga i sin karakteristik. En människas personlighet är mycket komplex, och framför allt var ju Lenin inte ensam i bolsjevikpartiet. Professor Ingvar menar knappast att bolsjevikerna drabbades av en kollektiv åderförkalkning, med tanke på det han kallar för "terrorn" - en "terror" som dessutom samspelade med antirevolutionärer och deras "terror".

Det viktigaste med det som David Ingvar lyfter fram, är att det försämrade hälsotillstånd som de flesta författare brukar tillskriva åren 1923-24, snarare bör omfatta åren 1920-24 och således bör vi ha med oss kunskapen om att Lenins uttalanden under hela krigskommunismen kan vara präglade av demens och åderförkalkning, men att bolsjevikpartiets politik i sin helhet inte går att förklara utifrån Lenins åderförkalkning. Det första "officiella" slaganfallet kom i maj 1922 och slaganfallet så sent som i mars 1923 innebar den slutgiltiga politiska inaktiviteten för Lenins del.⁵

Sancta simplicitas.

Efter oktoberrevolutionen 1917, då bolsjevikerna tog makten och ersatte den provisoriska regeringen med ett Folkkommisariernas råd, rådde en stor vilsenhet bland ledande bolsjeviker över vilken ekonomisk politik som skulle föras. Partiledningen hade ingen färdig plan eller lösning på hur den nya sovjetstatens ekonomi på längre sikt skulle organiseras. Naturligt blev det främst inbördeskriget och dess militära problem som kom att dominera politiken, och den ekonomiska debatten kom uppenbart att ta färg av denna kaotiska situation. Men bolsjevikerna erkände även öppet att de saknade ett långsiktigt handlingsprogram för hur de i praktiken skulle organisera en socialistisk ekonomi. Lenin konstaterade fruktlöst:

"Vi har kunskap om socialism men någon kunskap om organisation i millionskala - det har vi inte. Det lärde oss inte de gamla bolsjevikledarna [...] Ingenting har ännu skrivits om detta i de bolsjevikiska läroböckerna och det står ingenting i de mensjevikiska läroböckerna heller."⁶

Den ekonomiska politik som växte fram under krigskommunismen var således mycket av ett teoretiskt hafsverk. Detta faktum gör det vanskligt att försöka bena ut vad som var ideologiskt betingat och vad som, enligt ekonomen och sovjetforskaren Gregory Grossman, kan beskrivas som "brådskans logik". Trots att bolsjevikerna erkände sin osäkerhet öppet, var man övertygade om att den nya socialistiska ekonomin skulle växa fram med enkelhet, om väl inbördeskriget kunde vinnas.

När bolsjevikerna antog ett nytt partiprogram 1919, gavs två av partiets främsta teoretiker Nicolaj Bucharin och Evgenij Preobrazjenskij i uppgift att skriva en populariserad version, främst avsedd för den stora massan av soldater, bönder och arbetare. Denna skrift blev mycket berömd och vida spridd. Den var rent av den mest spridda skriften i det förstalinistiska sovjet.⁷ Den utkom 1920 och fick namnet "Kommunismens ABC".

Föga förvånande konstaterade Bucharin att "äldre marxistisk litteratur [...] till stor del varit oanvändbar för aktuella behov."; varför han menade att hans pionjärinsats var given.⁸ Följande avsnitt belyser författarnas syn på ekonomiska spörsmål.

"Den huvudsakliga ledningen kommer att finnas på olika räkenskapskanslin och statistiska byråer. Där föres dag för dag räkenskap över hela produktionen och dess behov, där anges också var arbetskraften bör ökas i numrär, var den bör minskas och hur mycket det skall arbetas.[...] Det behövs inga speciella arbetsministrar, ingen polis, inga fängelser, lagar och förordningar. Liksom i en orkester alla följer dirigentens taktpinne och handlar efter den, så kommer också här alla följa beräkningstabellerna och förrätta sitt arbete i enlighet med dem."⁹

Hur dessa beräkningar och statistiska kalkyler skulle genomföras, utvecklade Bucharin i sitt verk "Övergångsperiodens ekonomi". Denna bok var en lång hyllning till krigskommunismens avrättningar, politiska förföljelser och materiella nöd. Det är från denna tid som Nicolaj Bucharin förklarade att det behövdes "offer" i uppbyggnaden av socialismen - snärtigt formulerat med orden: "Man måste krossa ett ägg för att laga en omelett.". Enligt Bucharin var det nödvändigt med mycket våld i den revolutionära processen, ty: "I en revolution kommer den att segra som slår in skallen på den andra", och kapitalister som naturligtvis var aparta i socialismen borde akta sig därför att: "puckelryggiga kan bara botas med döden."¹⁰

Under krigskommunismen fortsatte Bucharin att hävda att den ekonomivetenskap som etablerats under kapitalismen, inte skulle ersättas med någonting motsvarande socialistiskt, utan att socialismens planerande tvärt om innebar ett avskaffande av ekonomivetenskapen. Begrepp som exempelvis pris och ränta skulle komma att avskaffas. Bucharin skrev:

"Den politiska ekonomin är en vetenskap [...] om en oorganiserad nationell ekonomi. Endast i ett samhälle där produktionen har en anarkisk karaktär framstår samhällslivets lagar som 'naturliga', 'spontana', oberoende av individers och gruppers vilja, lagar som fungerar med tyngdkraftens blinda nödvändighet. Ja, så snart vi har att göra med en organiserad, nationell ekonomi försvinner helt enkelt den politiska ekonomins alla grundläggande 'problem' som pris, värde, profit, med mera. Här uttrycks relationerna mellan människor inte längre som 'relationer mellan ting', ty här regleras ekonomin inte av marknadens och konkurrensens blinda krafter utan av den medvetet utförda planen. Kapitalismens och varusamhällets slut innebär slutet för den politiska ekonomin."¹¹

Det är dock intressant att notera hur Bucharin, då han tvingades precisera sig i "Övergångsperiodens ekonomi", ändå föredrog att ha med begrepp som exempelvis lön och vara som beräkningsenheter. Dessa båda fenomen kallades "en samhällelig arbetsranson", respektive "produkt".¹² Varför dessa beräkningsenheter fanns med gav Bucharin aldrig någon förklaring till.

Lenin var till stora delar entusiastisk över de teorier som Bucharin och Preobrazjenskij framförde, och delade uppfattningarna såväl om repression mot borgarklassen som behovet av en plan i ekonomin. Detta sistnämnda var ett accepterande av en idé som redan i maj 1917 hade väckts till liv av mensjevikekonomen Vladimir Groman. Groman hade förespråkat en planerad och centraliserad ekonomi, men på den tiden hade Lenin och bolsjevikerna förkastat det hela som "barnsligt vänstertrams". Lenin talade vid den tiden om framtida socialistiska ekonomiska problem som vilken läs och skrivkunnig person som helst skulle kunna klara av. Efter oktoberrevolutionen, och speciellt efter 1919 års partiprogram, svängde bolsjevikerna och förespråkade planekonomi, detta samtidigt som de få mensjevikdebattörer som fortfarande verkade i Sovjet motarbetades.¹³

Lenin kom i maktställning att driva en politik som drevs av en vilja till kontroll över produktionen. Men, som Alec Nove upplyser, det ryska ordet "kontrol" betyder inte övertagande i betydelsen att förvalta. Det ryska ordet har vanligen innebörden övervakning och inspektion ungefär som i den franska frasen "contrôle des billets". Det var denna ideologiska föreställning om kontroll som Lenin drev den första tiden efter revolutionen. Han skrev:

"Utan stora banker skulle socialismen vara omöjlig. De stora bankerna är den statsapparat vi behöver för att genomföra socialism och som vi övertar färdiga från kapitalismen; vår uppgift är endast här att...göra den ännu större. En enda Statsbank - den största av de stora, med avdelningar i varje landsbygdsdistrikt, i varje fabrik - skall utgöra så mycket som nio tiondelar av den socialistiska apparaten. Detta skall bli [...] en landsomfattande redovisning av varornas produktion och distribution."¹⁴

Idealet var en gigantisk kontrollapparat som övervakade och inspekterade ekonomin; ett ekonomiskt system som innebar att enskilda producenter hade blind redovisningsplikt inför Moskva - den ultimata centraliseringen. Hur distributionssystemet såg ut, i fråga om varuutbyte och finanspolitik, var för Lenin bara teknikaliteter som spelade en underordnad roll. Det viktigaste var Moskvas kontrollmonopol.

Den teoretiska debatten om värdeläran kom således att komma något i bakvattnet. När allt kom omkring utlovade ju Bucharin att ekonomivetenskapen var utdöd under socialismen; och Lenin fokuserade på kontrollmekanismerna. Men det fanns dock enstaka debattörer som, uppenbart eftersom varuproduktionen alltjämt existerade och det behövdes praktiska distributionsprinciper, debatterade värdeläran. Exempelvis menade ekonomen Strumilin att en "hushållning med arbetstid", det vill säga en ekonomi baserad på värdelagens principer, var teoretiskt möjlig. "Människorna behöver bara hushålla med arbetstiden, råvarorna och energin är outtömliga", skrev han 1920. Men hans röst var en viskning i det veritabla vrål som förespråkarna för Moskvas maktmonopol utstötte. En annan debattör var ekonomen Boris Brutzkus som under sommaren 1920 i en serie föreläsningar skarpt kritiserade de framväxande tankarna på en planerad ekonomi. Trots att hans åsikter faktiskt publicerades i den ansedda tidskriften "Ekonomist", tog ingen i partiledningen hans åsikter på allvar. Föreläsningsåhörarnas intresse lär ha delats mellan innehållet i föreläsningarna och väntan på att Brutzkus skulle arresteras!¹⁵

Att partiledningen trots detta kom att, som vi vidare skall se, glida in på resonemang kring värdering i arbetstid och genomförande av en penninglös ekonomi, var snarare ett resultat av inbördeskrigets kaos än en medveten strategi.¹⁶

Det behöver knappast påpekas att den bolsjevikiska politiken under krigskommunismen inte var egalitär och jämlikhetsskapande - den var heller inte meningen att vara så. Sovjetforskaren Sheila Fitzpatrick är dock noga med att påpeka detta, kanske på grund av att beteckningen socialism, i hennes föreställning, förpliktar ett egalitärt drag.¹⁷

Alec Nove har sammanfattat bolsjevikernas nationalekonomiska ståndpunkter som "helig enfald". Att inga av de storstilade planer som bolsjevikerna kastade fram i teorin någonsin blev genomförda i praktiken, ser Nove som att bolsjevikerna av ideologiska skäl valde att strunta i grundvalarna för ett ekonomiskt system - det som jag beskrivit som en rationell ekonomi. Det är tveksamt om denna brist i grunden var "ideologisk"(Nove ger ingen närmare förklaring), möjligtvis har Nove och jag olika syn på ideologin; som vi skall se nedan har jag en annorlunda uppfattning. Det är otvivelaktigt så att bolsjevikerna såg sig som brytare av ett traditionellt kulturellt och politiskt mönster, och när de gjorde medvetna referenser till historien, var det snarare franska revolutionen och den västliga upplysningstraditionen de såg sig som arvtagare till.

Krigskommunism i praktiken.

För det första är det viktigt att understryka den ofattbara nöd, det turbulenta kaos och den bittra missär som rådde under perioden mellan oktoberrevolutionen och mars 1921, då politiken lades om. Så gott som alla studerade författare påpekar i detta sammanhang att administrationen under krigskommunismen var mycket grovmaskig, att periferin ibland helt enkelt gjorde som den ville utan centrums samtycke. Det ryska samhället förföll, och ekonomin kollapsade - den skuggvärld som är bekant för de som läst Pasternaks "Doktor Zjivago" tog vid.

Under trycket av inbördeskrig och intervention från stater i väst bröt livsmedelsförsörjningen snabbt samman i den unga sovjetstaten. För att trygga städernas livsmedelsförsörjning införde bolsjevikerna ett konfiskationssystem kallat prodrazvertska. Med stöd av en lag som förbjöd "spekulation" - det vill säga att bönderna sålde sina jordbruksprodukter - började beväpnade enheter med bolsjeviker under våren 1918 konfiskera landsbygdens överskott av jordbruksprodukter.¹⁸ Lenin formulerade sin syn på motståndet mot prodrazvertska så här: "`Jag skördade säden med mina egna händer, alltså har jag rätt att sälja den` resonerar bonden av gammal vana. Och vi kallar det landsförräderi."¹⁹ Till en början var denna insamlingspolitik relativt framgångsrik. Bolsjevikerna kunde bland annat använda lokala fattigbönder som tipsade om undangömda sädförråd eller om någon bonde sålde sina produkter på svarta marknaden. Carr visade att prodrazvertska var kortsiktigt framgångsrik, vilket siffrorna nedan illustrerar.

Spannmålsleveranser till staten. (miljoner pud. 1 pud = 16,38 kg)²⁰

1917/18

47.5

1918/19

107.9

1919/20

212.5

1920/21

283.0

Samtidigt som statens konfiskationer ökade, genomfördes omfattande kampanjer för att omvända bönderna till att bli kooperativ och kollektivjordbrukare. Carr betonade mycket starkt att dessa försök var en "chocktaktik" (Carrs uttryck) som var dömd att misslyckas. Det fanns inget stöd bland bönderna för att genomföra omfattande förändringar i jordbruket. Den ryske bonden ville vara självägande. De fattigbönder som bolsjevikerna appellerade till under början av krigskommunismen, tenderade att solidarisera sig med resten av den lokala byn sedan de fått en bit mark att själva bruka. Dessutom höjdes röster bland de bönder som faktiskt frivilligt organiserade sig i storjordbruk (de kallades sovchoser, men var betydligt mindre än sina efterföljare), att kontrollen gjorde att dessa knappast ändrade karaktär, och tenderade att vara "en återgång till storgods under sovjetflagg". På många ställen kallades exproprierade storgodsägare tillbaka för att sköta driften av dessa tidiga sovchoser.²¹

Om insamlingsresultatet under prodrazvertska varit relativt framgångsrikt, så var den omedelbara effekten på produktionen närmast katastrofal. Eftersom bönderna inte hade någon anledning att producera mer än för sin egen försörjning, överskottet togs ju om hand av bolsjevikerna, minskade den odlade arealen. Exempelvis var spannmålsskörden 1920 omkring 54% av genomsnittsskörderesultaten 1909-13, men konsekvenserna av detta blev snarare en hårdare tillämpning av prodrazvertska. Alec Nove understryker att de mest renodlade formerna av prodrazvertska tillkom i slutet på 1920, då inbördeskriget definitivt vunnits till kommunisternas fördel. Lenin talade under denna tid om att lösa försörjningsfrågan helt med militära metoder, om att krossa alla borgerliga element (vilket bland annat innebar konfiskering av bokinnehav över 3000 volymer) samt att centralisera och konfiskera alla, även mindre, företag.²² Lenin var mycket irriterad över den partiopposition som krävde decentralisering och förvaltningsrätt åt arbetarna.

En av de mest dramatiska konsekvenserna av prodrazvertska var den erodering som drabbade stadslivet. "Pravda" rapporterade under sommaren 1920 att omkring 25 miljoner ryssar, främst stadsbor, svalt. Stora evakueringar till Sibirien påbörjades och på tre år minskade den sammanlagda befolkningen i städerna från 2.6 miljoner till 1.2 miljoner.²³ Hur de stadsbor kände sig, som tvingades arbeta med mindre än 50 gram bröd per dag som enda föda, i fabriker uppvärmda med plankor från hus som slagits sönder i stadskärnorna, kan vi bara spekulera i.

Under 1919 och 1920 naturaliserades den sovjetiska ekonomin. En galopperande inflation, som var det väntade resultatet efter flitigt användande av sedelpressarna, samt en enorm brist på såväl livsmedel som industrivaror och tjänster, gav en situation där rubeln helt upphörde att ha någon funktion. Begreppet budget försvann tillfälligt i användning under 1919-20, eftersom det inte var tillämpligt. En logisk konsekvens var att nationalbanken avskaffades, finansieringen av industrin förlades ensamt till ett "Högsta ekonomiska råd" i Moskva och alla valutatransaktioner avskaffades.²⁴ Den unga sovjetstaten blev en kollapsande stat.

För bolsjevikerna innebar denna kollaps inget bakslag, utan tvärt om hälsades den som en stor seger för socialismen - en väg mot kommunismen. Leon Smolinsky skrev om detta: "Varje `yxhugg` som förstörde någon marknadsinstitution eller någon del av prissystemet [...] hälsades som ännu en stor seger för Planen."²⁵ Löner började under 1920 att utbetalas i form av främst matvaror; kollektivresor och municipala tjänster började bli gratis - men kruxet var att det knappast fanns någon mat och att infrastruktur och samhällsstrukturen började falla samman. Under dessa förhållanden diskuterades ett införande av "arbetsenheter" som en sorts ersättning av rubeln. För att återknyta till W₁ och W₂, så kan man säga att distributionssituationen 1919-20 faktiskt förhöll sig:

W₁ Æ ?

W₂ Æ ?

Pilarna ovan representerar utbytet mellan varorna och pengarna. Eftersom krigskommunismen innebar att valutan slutade att ha någon betydelse, kom således proportionerna på utbytet att upphävas. Det hela reducerades till att de varor som faktiskt fanns att tillgå, distribuerades till de som för tillfallet kunde komma över dem. På samma sätt förhöll det sig med tjänster. De få tåg, ett exempel av många, som över huvud taget gick i Sovjet på under denna tid, var överlastade med friåkande människor. Vem vet hur många som fick stå kvar och vänta på stationerna? Det var detta som blev konsekvensen av naturaliseringen under 1919-20. När Lenin målmedvetet under 1919 proklamerade: "Att oförtrutet fortsätta arbetet på att ersätta handeln med en planerad, av regeringen organiserad, produktionsdistribution. Målet är att organisera hela befolkningen i producent och konsumentkommuner...[Partiet] skall sträva att på snabbaste vis genomföra de radikalaste åtgärder, som förbereder penningens avskaffande."; så gav han inte bara uttryck för en kontroll och centraliseringstanke, utan gav även en klar signal om att denna kontroll skulle genomdrivas även om det innebar djup social nöd och orättvisa.²⁶ Ingen i Folkkommisariernas råd, inte ens Lenin, gav några riktlinjer för hur beräkningarna av dessa "arbetsenheter" skulle utföras. Som vi studerat ovan skulle bolsjevikerna behövt brottas med betydande jämviktsproblem (om de valde att följa Marx); men vid det här laget, då vi studerat många av Lenins och bolsjevikernas tankar om politiken och ekonomin, framstår det som om jämvikt och rationell ekonomi över huvud taget inte var intressant. Från det Högsta ekonomiska rådet utgick optimistiska uttalanden om hur rubeln skulle upphöra att ha betydelse, och att den framtida arbetarstaten skulle kunna klara sig med beräkningar i timmar och dagar; men hur detta skulle gå till i praktiken sades inget om. Lenin var väl bekant med kritiken mot den förda politiken, men några seriösa svar i frågan om arbetsvärdenas betydelse för den framtida sovjetiska ekonomin föll honom inte in.

När Lenin sommaren 1920 (då som sagt "Pravda" uppgav att 25 miljoner ryssar svalt) läste en ekonomiskt bevandrad författare som skrev: "rekvisitioner leder inte till målet eftersom de i sitt släptåg för med sig en nedgång i produktionen", noterade han detta med två stora frågetecken i marginalen. När han några månader senare läste en artikel av Bucharin i "Ekonomika Perechodnogo Perioda" där det påstods att våld mot bönder inte var "rent våld" eftersom det ansågs vara "en väg till allmän ekonomisk utveckling", så noterade Lenin "mycket bra" i marginalen.²⁷ Dessa båda exempel är talande.

Alec Nove visar oss intressanta tankemönster hos Lenin framåt slutet av krigskommunismen. En av hans anteckningar löd: "1794 kontra 1921". Lenins syn på händelserna under franska revolutionen 1794, var att de som tjänat på den efterrevolutionära utvecklingen, företrädesvis förmögnare bönder, hade tryckt på för att få lättnader och frihet att tjäna pengar. Detta var orsaken till att Robespierre undanröjdes och att hela revolutionen gick åt höger under det som eftervärlden kallade "Thermidor". Lenin planerade en ekonomisk reträtt, eftersom han började inse att hela sovjetprojektet hotade att kapsejsa, för att undvika Robespierres situation. Lenin ansåg att Robespierres stora misstag var att inte inse att hans fiender hade en gemensam klasskaraktär - att slå till mot individer hade varit fruktlöst. Lenin avsåg att omforma sin politik för att, som Nove uttrycker det, "hålla den politiska maktens hävstänger kvar i händerna på ett fast och disciplinerat parti".²⁸ Det är därför inte förvånande att NEP inleddes med en bannlysning av alla politiska organisationer utom bolsjevikerna.

Men trots Lenins självuppfattning, är det uppenbart att parallellerna bakåt i den ryska historien var starka under krigskommunismen. Adam Ulam understryker att medlemmar i partiet som inte föll partiledningen i smaken, skickades precis som under tsartiden bort från centrum ut i periferin, som ambassadörer eller som lokala partipampar. Detta var inte belöningar, och de drabbade såg det inte heller som detta, eftersom all politiskt inflytande av betydelse låg i centrum - det vill säga i Moskva. Fanns det något franskt i detta så var det snarare likhet med Ludvig den XIV hov, än Robespierres situation.²⁹ Den despotiska och byråkratiska utveckling som tog vid inom partiet betecknar Ulam som ett typiskt drag av tsarism - det var tabu att kritisera Lenin som hade den exklusiva rätten att tolka verkligheten och som utvecklade en "state under siege".³⁰

Under vintern 1920-21 nådde krigskommunismen sin höjdpunkt, när bolsjevikpartiet allvarligt diskuterade beväpnade "såningskommitéer" som skulle "hjälpa" bönderna att under våren så större arealer för att trygga livsmedelssituationen. När Kronstadtflottisterna, revolutinens förtrupper, i februari 1921 gjorde uppror, och sovjetstaten hotades av reguljärt inbördeskrig, hotades också sovjetprojektet med undergång och bolsjevikerna tvingades till en omprövning av sin ekonomiska politik. En omvändelse under galgen.

Sammanfattning och tolkning.

I det kaos och den turbulens som kännetecknade krigskommunismen blev den ekonomiska debatten präglad av föreställningar om pengarnas avskaffande, ja rent av nationalekonomins död; och erfarenheterna från den sammanbrakande ekonomin förstärkte bara denna prägling.

Bolsjevikerna i allmänhet, och dess ledare i synnerhet, var i stort sett inte intresserade av hur planekonomin såg ut i praktiken, med ett viktigt förbehåll - Moskvas makt fick inte inskränkas. Frågan om värdelagens tillämpande aktualiserades i samband med att ekonomin till följd av inbördeskrig och inflation, helt naturaliserades. Denna marxistiska föreställning fick utrymme först då den politiska situationen passade för dess tillämpning. Ideologin hade inget företräde. När Groman 1917 föreslog planekonomi blev han avvisad - i maktställning genomdrev bolsjevikerna hans idéer. Att ingen bolsjevik, inte ens Lenin, kom med några teoretiska funderingar om efter vilka distributionsprinciper som skulle gälla i sovjetstaten, blir med detta perspektiv förklarligt. Tystnaden i dessa frågor berodde på att bolsjevikerna inte var intresserade av rationalitet, och att de tvärtom hyllade principlösheten i den ekonomiska debatten.

Lenin såg sig som bärare av ett arv från franska revolutionen - en representant för det marxistiska uppbrottet från tsarism och kapitalism. Han ville se fler paralleller mellan sig själv och Robespierre, än med Ivan den förskräcklige. Inget av de uttalanden han gjorde under krigskommunismen tyder på att han medvetet knöt an till rysk politisk tradition, eller att hans syn på verkligheten var dubbelexponeringar av ett förflutet. Lenins handlande, sett utanför hans självuppfattning, hade dock många rötter till det despotiska drag som tsarerna hade.

Den omprövning som skedde i början av 1921 skedde endast till följd av att makten direkt hotades. En viktig förklaring till att denna situation uppkom, är att bolsjevikerna var totalt okunniga om de konsekvenser som prodrazvertska ledde till. Bolsjevikerna drev sin "insamlingspolitik" utan att på något sätt uppmärksamma producenternas villkor, och när detta väl blev uppenbart var det endast till följd av att matbristen blev akut och det inte längre fanns något överskott att konfiskera. Det blev uppenbart för dem att nationalekonomin inte var död och att en ny politik med nödvändighet behövde införas.

Den nya ekonomiska politiken

I detta avsnitt skall vi granska hur den ekonomiska återhämtningen tog form under den nya ekonomiska politiken från början av 1921 till slutet av 1928. Det är på sin plats att understryka att den så kallade "stora debatten" (engelskans "great debate") under denna perioden, där viktiga frågor om socialismen och framtiden diskuterades, här endast kommer att belysas från ett perspektiv. Många av de debattörer som var verksamma under perioden: ekonomen Bazarov, Trotskij, Bucharins allierade Rykov, Kamenev och Zinovjev, kommer inte att presenteras utförligare. De redan introducerade Preobrazjenskij och Bucharin fungerar utmärkt som huvudrepresentanter för de huvudlinjer som fanns i den ryska ekonomiska debatten under perioden.

Teoretisk helomvändning.

Den ekonomiska politik och de teoretiska utgångspunkter som varit vägledande under perioden november 1917 till februari 1921, hade uppenbarligen inte fungerat eller gett avsedd effekt. Partiledningen fick ganska snabbt erfara att visioner och dagspolitik inte kunde behandlas med samma begreppsapparat, och detta kom att ställa makten inför betydande pedagogiska och ideologiska problem.

Det är allmänt accepterat att den nya ekonomiska politiken, fortsättningsvis kallat NEP, var ett brott med den tidigare politiken. Den enda forskare som mig veterligt hävdar något annorlunda är Kurt Wickman, som i en artikel i "Historisk tidskrift" pläderat för att NEP bör tolkas som en kontinuitet i bolsjevikernas tänkande, som växte fram gradvis efter revolutionen. Wickmans teori är mycket tveksam och ifrågasatt, och som vi vidare skall se så var själva kärnan i NEPs ekonomiska del radikalt annorlunda. Åtminstone Lenin avsåg bara att NEP skulle vara en tillfällig ekonomisk reträtt, och kärnan i det politiska systemet - kontroll och despoti - var aldrig ifrågasatt inom partiet, oavsett om debattörerna var djupt oense om vilken ekonomisk politik som skulle föras.

En fundamental helomvändning gjorde bolsjevikerna i fråga om nationalekonomin. För att kunna kontrollera ekonomin och för att kunna förstå vad som hände i företag och institutioner, tvingades man att återupprätta ekonomivetenskapen. Förespråkarna av sancta simplicitas gjorde ofta en teoretisk helomvändning.

Nicolaj Bucharin blev under NEP perioden en av de ivrigaste försvararna av en mer marknadsbaserad och bondevänlig politik. Bucharin hävdade att en planerad ekonomi inte automatiskt var överlägsen en marknadsbaserad, och att socialismen tvärt emot vad man trott tidigare, skulle kunna gå att nå via marknadsrelationer. I en uppmärksammad artikel kallad "Notes of an Economist" pläderade han för en långsam industrialisering som tog hänsyn till social jämvikt och böndernas speciella situation. I det kanske viktigaste NEP dokumentet, "Road to socialism and the worker peasant Alliance", lanserade Bucharin sina tankar om den allians och den respekt som sovjetmakten skulle visa bondeklassen. Det ryska ordet för allians är smytjka. Smytjka kan förutom allians betyda länk, samarbete och harmoni - beroende på i vilket sammanhang det tillämpas. När Bucharin använde begreppet kan vi tänka oss att det även var i syfte att skapa ett harmoniskt sovjetsamhälle, som sopade klass och etniska konflikter under mattan; ett samhälle där partiet i utbyte mot maktmonopol stod som garant för den ekonomiska återuppbyggnaden.¹

Kanske var det för att begreppet marknad var alltför mycket förknippat med kapitalismen, som Bucharin valde att använda Marx värdelag som utgångspunkt när han skulle konkretisera sina intentioner. Marx var för bolsjevikerna en legitim inspirationskälla, och möjligtvis var Marx även nödvändigt att ha som alibi då en så stor helomvändning skulle presenteras. När Bucharin använde värdelagen som begrepp, sammanblandades det ofta med begrepp som marknad och den privata sektorn, kanske just för att han egentligen bara var ute efter ett försvar för ett relativt fungerande system. Moshe Lewin sammanfattar Bucharins tänkande på den här punkten:

"In brief, he maintained, on the basis of exstensive quotation from Marx, that behind the 'law of value' there exists 'a material content' that is valid for every society: the need to distribute the existing labor force proportionatley between different areas and branches of the economy. Such a proportion is assured through different mechanisms, the 'law of value' being one of them. As socialism develops, the 'law of value' would fade into the basic, underlaying law that would become the foundation for a conscious regulation of the economy through the plan. [...] 'The law of value' functions in the simple commodity areas (peasantry); 'production price' is the mechanism that applies to the private entrepreneurs, and 'productivity of labor' is the guiding principle of the state sector."²

Bucharin utgick från att det var värdelagen som låg bakom resursallokeringen inom ekonomin, men att utseendet på de konkreta mekanismer som genomdrev denna var olika. Detta var ett teoretiskt försvar av en utökning av den privata äganderätten, och därigenom en utökad privat handel. Det var dock inte ett svar på frågan om hur värden skulle beräknas inom den "statliga sektor" som Bucharin talade om. Även fast en betydande decentralisering och privatisering genomfördes under NEP, så fanns de stora industriresurserna fortfarande i statens händer, varför Bucharins idéer svävade något i luften i detta avseende.

Bucharin utmanades i debatten av Preobrazjenskij, som i Marx anda talade om en "primitiv socialistisk ackumulation" och värdelagen som de två lagar som verkade i sovjetekonomin. Värdelagen fungerade enligt de principer som gällde i kapitalismen, medan den statliga sektorn, där som sagt huvuddelen av framför allt den tunga industrin låg, behövde och skulle byggas upp med ett ojämnt varuutbyte till nackdel för bönderna.³

Frågorna runt industrialiseringen fungerade som vattendelare snarare än de teoretiska begreppen runt värdelagen. Debattörer som i olika sammanhang placerades som motsatser på en höger-vänsterskala kunde i många fall vara bundsförvanter i ekonomiska frågor, medan de hade diametralt motsatta uppfattningar i frågor som gällde sovjetstatens säkerhetspolitik, frågan om världsrevolutionen eller någon annan politisk fråga som debatterades under denna period. Ibland fanns det en koppling mellan å ena sidan förespråkandet av snabb industrialisering ("primitiv socialistisk ackumulation") och uppfattningen om att socialismen skulle byggas i ett land; ibland fanns det en koppling mellan världsrevolutionens primat och en makligare industrialiseringsprocess. Men det fanns inget entydigt samband över tiden fram till i slutet på 1928.⁴

Lenin uppfattade NEP som en tillfällig lösning, i betydelsen att det inte var ett permanent tillstånd i den socialistiska utvecklingen. Han talade flera gånger under denna tid om en "reträtt", ungefär som att en härförare ibland är tvingad att omgruppera för att kunna anfalla på nytt. Men det fanns en betydande förvirring i hans sista uttalanden under 1922 och 1923 som gjorde att alla fraktioner inom partiet kunde använda sig av hans tal och artiklar för att rättfärdiga just sina uppfattningar. Det är dock svårt att se att Lenin eller någon av de andra intellektuella inom partiet någonsin gick ifrån sin grunduppfattning att partiet bröt med den tidigare tsaristiska traditionen.⁵ När Bucharin under NEPs höjdpunkt våren 1925, då det knakade av ekonomisk aktivitet i sovjetstaten, myntade begreppet "Bli rik" riktat mot bonden (termen är svåröversatt. Det ryska ordet är obogasjchaites och kan öven tolkas som "Berika er"), så påminde detta mycket om den franske ministern Guizot som på 1840-talet myntade slagordet "Enrichissez-vous!". I debatten reagerade Bucharins motståndare häftigt eftersom den franska efterrevolutionära utvecklingen fanns i deras medvetande. Nove finner således:

"Parallellerna med den franska revolutionshistorien var aldrig långt borta från de bolsjevikintellektuellas tankar. Guizot var en borgerlig statsman par excellence. Parollen blev för mycket. Stalin var vid denna tid politiskt lierad med Bucharin och talade för skattelättnader för de förmögnare bönderna [...] Han förklarade vid fjortonde partikongressen [...]`Parollen "bli rik" är inte vår paroll`"⁶

Men det var inte bara i den teoretiska diskussionen om värdelagen, och i frågan om den kulturella självuppfattningen som den politiska färgnyansen spelade liten roll. När det gällde analysen av böndernas situation blev avståndet mellan det önskvärda och det faktiska mycket stort. Det var till och med så att bolsjevikerna var tvungna att helt konstruera sin klassanalys av den ryska landsbygden under NEP, för att få den att passa de marxistiska ramarna. I debatten figurerade tre sorters bondeskikt: fattigbönder (av ordet bednyak), mellanbönder och kulakerna (ordet betyder ursprungligen knytnäve och syftar på ockerverksamhet). Dessa fick för bolsjevikerna representera aktörerna i klasskampen på landsbygden. Men analysen av en i befolkningsstorlek 5-7% stor, rik kulakklass som sög ut fattigbönder, haltade betydligt. Flertalet kulaker var ganska fattiga, och att ha två hästar, två kor samt att kunna trygga ett rejält mål mat om dagen, kunde räcka för att betraktas som utsugare. Enligt Lewin och Nove hade mindre än 1% av samtliga bondehushåll anställda jordbruksarbetare. Många så kallade mellanbönder var vemodigt fattiga - efter vilken måttstock som helst - och exempelvis så många som 40% av alla mellanbönder i det av tradition rika Ukraina saknade en häst.⁷ Det var ett obestridligt faktum att bolsjevikernas revolution snarare inneburit en ökad uppsplittring på landsbygden, än en omfattande framväxt av kollektivstorgods. Under NEP-perioden frodades den privata handelskapitalismen på landsbygden, och så sent som 1927 fanns mindre än 2% av den sådda arealen inom den statliga eller kollektiva sektorn. Som vi vidare skall se var denna brist på kontroll från centrums sida, en viktig förklaring av de åtgärder som vidtogs under den första femårsplanen från 1928. Det var även då dessa "rika" kulaker plockades fram i propagandan för kollektiviseringar.⁸

Den nya ekonomiska politiken i praktiken.

Hela poängen med NEP låg i en återgång till något som liknade nationalekonomiskt tänkande i mer traditionell mening. För att få spannmålsproduktionen att öka, infördes en naturaavgift (en sorts skatt) som bönderna var tvungna att leverera till staten; men denna avgift sattes medvetet lågt för att bonden sedan skulle kunna sälja produktionsöverskottet på "den lokala marknaden". I praktiken kom efterfrågan att helt undanröja denna sista restriktion, och hungrande landsdelar fick småningom del av den ökande produktionen.⁹ Den långsiktiga effekten på spannmålsproduktionen blev kraftig, som sovjetforskaren Roger Clark visar med följande tabell:

Index för spannmålsproduktion (1913 = 100)¹⁰

1921	55
1922	75
1923	84
1924	82
1925	107
1926	114
1927	113
1928	117
1929	116

Redan 1924 kunde avgiften ändras till en mer hanterlig skatt i reda pengar. Detta var en administrativ lättnad för hela systemet eftersom det inom hela sovjetstaten 1925 exempelvis endast fanns 7448 bilar, 5500 lastbilar och 263 bussar. Att distribuera säd med häst och vagn var både primitivt och svårhanterligt.¹¹ Att valutan stabiliserades så snabbt berodde i någon mån på ett ihärdigt och tålmodigt arbete från de centrala myndigheterna - 1924 kunde en sanerad budget läggas fram. Redan budgetåret därpå redovisades ett budgetöverskott.

Själva kärnan i NEP låg i att valutan var stabil, för att handel över huvud taget skulle ha en mening och för att sovjetstaten skulle ha en chans att återhämta sig. Symptomatiskt var att det planeringsorgan som upprättades 1921 - Gosplan - hade som huvuduppgift att främst lägga fram produktionskalkyler, underlag för prioriteringar och kontrollsiffror för den statliga industrin, och det arbetade inte efter de principer som blev gällande under femårsplanerna. Vissa strategiska råvaror stod dock fortfarande direkt under Moskvas kontroll.¹² Prioriteringarna under den första delen av NEP-perioden, (fram till ungefär 1926), låg i första hand på kapitalsnåla investeringar som skulle ge avkastning på kort sikt och stimulera lätt tillverkningsindustri.¹³ I centrum för Gosplan stod valuta och kreditgivning, och en rad banker med finansieringsuppgifter återöppnades 1922.

Det är intressant att denna ekonomiska politik huvudsakligen genomfördes av personer utanför partiet. År 1924 var endast 49 av Gosplans 527 anställda, medlemmar i det kommunistiska partiet, och av dessa 49 var 23 chaufförer, vaktmästare, kontorister och dylikt. De icke anslutna var i många fall gamla mensjeviker som tagits till nåder i partiets nya anda att avsiktligt nyttja "borgerliga experter" för uppbyggnaden av landet; de visste i många fall betydelsen av begrepp som ränta, valuta och kalkylering.¹⁴

Prismekanismerna under NEP fungerade olika på olika marknader. Dels fanns det lokal prissättning ute i byarna och på alla de tusentals små marknader som växte fram, dels fanns det företagens prissättningar som officiellt skulle, om inte styras så i varje fall kontrolleras från Moskva, men där företagen i praktiken ofta tilläts agera som någorlunda självständiga aktörer. Även lönesättningar utgick centralt, men hade sällan någon praktisk inverkan. Detta system hade många ofullkomligheter och under hela NEP-perioden gjordes många förändringar inom den statliga administrationen för att göra systemet mer logiskt och lätthanterligt. Exempelvis slogs många branschorganisationer samman eller slopades helt.

Just den friare prissättningen och mera marknadstillvända politiken ställde bolsjevikerna inför i huvudsak två nya problemkomplex. Det ena av dessa problemkomplex var förknippat med den typ av problem som alltid uppstår i marknadsrelaterade ekonomier, i detta fallet främst prisfluktuationer och arbetslöshet. Det andra var betydligt allvarligare på längre sikt och gällde det ojämna utbyte som uppstod i handeln mellan städerna och landsbygden, och som på sikt hotade en industriell uppbyggnad och hela smytjka.¹⁵

Det första problemkomplexet uppmärksammades av de flesta i partitoppen och de delade meningarna om vad som borde göras låg i linje med åsikterna i den allmänna debatten. Exempelvis hävdade somliga att det var konstigt att först expropriera de tsaristiska kapitalisterna för att sedan skapa nya för att bygga landet; andra försvarade marknadsorienteringen med att krigskommunismen nästan drivit fram inbördeskrig och att Lenins "reträtt" var försvarbar.

Det andra problemkomplexet hade vidgade dimensioner och lösningen av problemet krävde såväl social som ekonomisk hänsyn. Under krigskommunismens dagar hade säd och spannmål varit en akut bristvara, men under och efter den anmärkningsvärda återhämtningen under 1922-24 blev industrivarorna bristvaror. Industrin återhämtade sig helt enkelt inte lika snabbt som jordbruket. Under 1922 nådde industrin 22% av sin produktionsnivå före kriget, medan motsvarande siffra för jordbruket var 75% (vilket vi ovan sett). Denna tendens gjorde att priserna på industrivaror kom att stiga och att priserna på jordbruksvaror kom att sjunka - relativt dem emellan. I oktober 1923 var industrivarorna i genomsnitt cirka tre gånger så dyra i proportion till jordbruksvarorna, i jämförelse med förkrigsnivån.¹⁶

Detta fenomen kom att kallas saxkrisen, och innebar att industrialiseringsprocessen bromsades, vilket på sikt hotade tillväxt och riskerade göra ekonomin stagnerade. Den officiella reaktionen på detta fenomen var ambitiös men relativt ineffektiv. Den låga effektiviteten inom industrin bekämpades, och konkurrensen förstärktes något, men det faktum att inflationen drabbade bönderna värst och att partiet ofta fungerade som ineffektiva distributörer gjorde att saxen aldrig slöts under NEP - den minskade men försvann aldrig helt.¹⁷ De åtgärder som vidtogs i slutet på NEP-tiden, då mycket av prioriteringarna av bland andra säkerhetspolitiska skäl låg på tung industri, gjorde att böndernas situation ur handelssynpunkt än mer försämrades. Bonden ville inte ha stål och maskiner i utbyte mot sin säd och sina grönsaker.

Ett projekt från den senare delen av 20-talet, som visar på svårigheterna med att planera på ett sätt som påminner om att "famla i blindo", var den så kallade Ural-Kuznetsk-axeln. Detta väldiga projekt, som förverkligades 1930, avsåg att binda samman Uralbergens järnmalmstillgångar med Kuznetskbäckenets rikliga tillgångar på kol hundratals mil längre bort i det centrala Sibirien. Det var ett stort långtidsprojekt som svalde enorma mängder kapital, och det var tveklöst av stor betydelse för den framtida industriella utvecklingen. Men vem visste på Gosplan exakt hur de olika delarna i jätteprojektet förhöll sig till det övergripande målet? Den ekonomiska mekanism som enligt doktrinen gällde inom den statliga industrin var värdelagen och "arbetets produktivitet", som Bucharin ovan uttryckte det. Huruvida det gick att utifrån samma materiella förutsättningar sjösätta andra projekt som långsiktigt skapade bättre avkastning, blev omöjligt att beräkna, och i den interna debatten framfördes inte heller räntabilitetsberäkningar som argument! Det övergripande målet var viktigare än att väga alternativkostnader som för och nackdelar.¹⁸

Sammanfattning och tolkning.

Den nya ekonomiska politiken innebar en ideologisk helomvändning på det ekonomiska området. För att rädda landet undan kollaps återupprättades nationalekonomin, för att stabilisera valutan och balansera budgeten. Produktionsökningen till följd av införandet av en begränsad naturaskatt var påtaglig och ekonomin återhämtade förbluffande snabbt mycket av sin förkrigskapacitet. Dock uppstod en så kallad saxkris då industrin tenderade att släpa efter jordbruket i återhämtningen.

Lenins inställning till NEP var kluven och förvirrad. Han talade om NEP som en "reträtt" samtidigt som han noterade de påtagliga framstegen. På det politiska området backade varken Lenin eller några av de andra bolsjevikerna i fråga om makten, och någon nyorientering i fråga om den kulturella självuppfattningen står inte att finna. I den interna debatten, där värdelagen användes som ideologiskt alibi snarare än medveten teorianknytning för beräkning av kostnader och priser, skiftade debattörerna friskt ståndpunkter och knöt an till idéer som många gånger till synes var främmande för deras förankring i en höger-vänsterskala. Tempot och metoderna vid den vidare industrialiseringen var huvudskiljelinje - inte värdelagen. Klassanalysen av landsbygden var tvungen att vrängas ganska kraftigt för att hitta ett marxistiskt klasskampsmönster, och tveklöst hade bolsjevikernas politik misslyckats med att införa kollektiva storjordbruk.

Planeringsmyndigheten Gosplan, som till stor del bestod av icke partianslutna, brottades med problem, som var knutna vid det faktum att den centrala makten antogs kunna kontrollera och utvärdera en mer decentraliserad ekonomi. Byråkratin var ett gissel, liksom att centrum av produktivitetsskäl inte i realiteten kunde (även om man ville) lägga sig i periferins göromål, vilket gjorde att "konventionella" problem som prisfluktuationer och arbetslöshet var svåra att hantera. Huruvida planerarna på Gosplan resonerade i termer som dessa är ytterst tveksamt.

Vid stora övergripande industrialiseringsprojekt, företrädesvis vid periodens slut, fungerade prioriteringarna inte efter lönsamhetskriterier i rationella termer. Bindningen till värdelagen var en orsak till att sådana resonemang inte förekom - eftersom värdelagen inte erkänner alternativkostnader som ju faktiskt von Mises indirekt påpekade. Kontroll och inriktning på dessa projekt var Moskvas ansvar, och det säkerhetspolitiska motivet får inte glömmas bort i sammanhanget. Dessa tidiga industrialiseringsförsök var en försmak av den första femårsplanen.

Den första femårsplanen

I detta avsnitt kommer den första femårsplanen att granskas. Det bör understrykas att det som kom att benämnas stalinism, beteckningen på ett helt system, till viss del har lämnats utanför framställningen. Mycket av den så kallade stalinismen växte fram i mitten och slutet av 30-talet, och innefattade en ideologisk och juridisk offensiv mot oliktänkande som inte ryms i denna framställning. En viss påverkan från det framväxande tredje riket går i detta sammanhanget inte heller att utesluta.

Den grundläggande synen på Stalins ekonomiska analys och bedömningen av hans kulturella förankring är däremot av stort intresse för oss. Här fanns såväl kontinuitet som uppbrott.

Mannen av stål.

Genomförandet av den första femårsplanen i Sovjet var intimt förknippat med Josef Dzjugasjvili Vissarionovitj - Josef Stalin. Från att ha varit en ganska anonym revolutionär ledare från Georgien, gjorde han en anmärkningsvärd karriär under 1910-talet och vid tiden för Lenins död hade han en odiskutabel plats i partitoppen. Stalin gjorde sig inte känd som de eldiga talens eller den stora massans man, utan manövrerade ut sina motståndare i partiledningen i ett komplicerat alliansformande som ingen ännu på trettiotalet såg hela vidden av.

Sedan Stalin manövrerat sig till makten i partiet skedde en markant omsvängning i det intellektuella klimatet. Under den undersökta perioden fanns det fortfarande personer i partiet som mindes Stalins roll under revolutionen och som han inte utan vidare kunde ignorera (Kirov var en sådan, Strumilin ekonomen var en annan), men då Stalin i slutet på 20-talet allt mer ifrågasatte NEP, skapades ett hårt och fanatiskt debattklimat underblåst av entusiastiska partifunktionärer ute i landet, och den interna kritiken och debatten fick stryka på foten.

Under Stalin stelnade det turbulenta draget i den unga sovjetstatens historia. Förhoppningarna på en proletär revolution i Västeuropa övergavs och Sovjet inriktade sig på att under överskådlig tid hantera sina problem på egen hand, vilket gav utslag i en politisk stabilisering. Liksom att det under tsartiden hade varit tabu att diskutera döda tsarer eller ens nämna medlemmarna i det så kallade dekabristupproret, blev det tabu att debattera sådana "avfällingar" som Trotskij och Bucharin. Under Stalin infördes en lag som på ett effektivt sätt hindrade fria resor inom staten, vilken hade en slående likhet med den inrikespasslag som stiftats år 1649. Partiets kontroll över nyheter och information reglerades i en lag förbryllande lik 1703 års censurlagstiftning.¹

I takt med att den ideologiska internationalismen (som sågs som intimt förknippad med tanken på världsrevolution) övergavs, och sovjetstaten sökte nya kanaler att skapa identitet och intern samhörighet, användes drag ur den gamla tsaristiska historieundervisningen. Den gamla typen av historieskrivning fick tjäna den framväxande sovjetpatriotismen. Klas-Göran Karlsson hävdar i fråga om den ryska traditionen, att:

"[...] it is conceivable that the Stalinist power apparatus noticed the considerable attraction that dominant Russian autocratic cultural traits still held for many in Russia, and deliberately chose to reinforce such traits."²

Om partiet under Lenin blev toppstyrt, utvecklade det sig under Stalin till att tillfredsställa minsta nyck från ledaren, och som vi vidare skall se präglades Stalins ledarskap till stor del av nyckfullhet och godtycke.

Under slutet av 20-talet inleddes även den så kallade kulturrevolutionen. Stalins trogna del av partiet inledde en hetsjakt på alla "kapitalistlakejer" och "sabotörer" inom partiet; fiender vilka blev synonyma med de personer som inte stödde den brådstörtade industrialiseringen eller förespråkade total kollektivisering. Kulaker, som ibland fick döpas om till kulakanhängare eller kulaksupportrar för att passa intentionerna, fördömdes och hycklades av författare och debattörer trogna partiet. Under 30-talet utvecklades doktrinen om renlärigheten i kulturlivet - dramatiker och poeter som Majakovskij och Meyerhold hamnade i kylan.³

Den ekonomiska debatten under den första femårsplanen var, med ett värdeladdat ord, bedrövlig. Det är betecknande att planen började att genomföras i slutet av 1928, och att partikongressen först året efteråt legitimerade de åtgärder som vidtagits. Retoriken var påfallande stark. Från Stalin utgick uttalanden om att det inte fanns någon "fästning" som bolsjevikerna inte kunde "storma" och inta, att femårsplanens mål skulle uppfyllas på fyra år och att Sovjetunionen stod för en ny civilisation och en ny människa. Den trakasserade Bucharin anmärkte dock att den ekonomiska politik som växte fram under Stalin påminde om "militär-feodal utsugning" och att Stalin själv antog rollen som Djingis Khan - mongolhärskaren.⁴

Att debattera lönsamhetskriterier och att ifrågasätta de kolossala byggnadsprojekt som initierats av partiet, var det samma som att ifrågasätta Stalins personliga omdöme, vilket endast få gjorde ostraffat.

Kollektiviseringen.

Den politiska avsikten med kollektiviseringen var att öka partiets inflytande över landsbygden, och det hastiga tempo som Stalin förespråkade var uppenbart avsett att paralysera oppositionen bland bönderna samt att mildra den ekonomiska tillbakagången betingad av den samma. Redan i slutet av NEP hade Stalin, till Bucharin och andras fasa, rest ut till områden med god skörd och med beväpnad trupp konfiskerat spannmål - en metod som kom att kallas den ural-sibiriska metoden (USM). Men under kollektiviseringen, som sköt fart under 1929-30, förfinades de metoder som redan Lenin använt under krigskommunismen. Den lokala partiorganisationen (utan statens direkta inblandning) förväntades inleda en kollektiviseringskampanj som syftade till en sorts "superskifte" där den sedan århundraden rotade byn skulle slitas sönder till förmån för centraliserade och partikontrollerade kollektiv (kolchoz). De politiska företrädarna mötte dock ett betydande motstånd och det stod ganska snabbt klart att hela kollektiviseringen skulle komma att bli en blodig affär. Bönder som tvingades till kollektivisering reagerade med bestörtning och förstörde redskap och slaktade boskap. Officiella sovjetiska siffror från forskaren Mosjkov visar omfattningen av denna slakt:

Kreatursbesättning 1928-1932. (enhet: miljoner.)⁵

Nötkreatur

70,5

40,7

Svin

26,0

11,6

Får & getter

146,7

52,1

Som en av den officiella skälen till kollektivisering framfördes dock faran från de rika kulakerna, som enligt propagandan hotade sovjetstaten och saboterade uppbyggnaden av landet. De som utpekades som kulaker var inte välkomna in i något kollektiv, oavsett om de var frivilliga eller ej, och allt mellan en och fyra och en halv miljoner människor skickades till arbetsläger eller koncentrationsläger.⁶ Det var fråga om regelrätt krigföring från Stalins sida vilket ett känt citat från denna tid bekräftar:

"Nu är vi i stånd att genomföra en definitiv offensiv mot kulakerna, eliminera dem som klass [...] Nu är den en integrerad del i kollektiva jordbruks upprättande och utveckling. [...] Det finns en fråga till [...]: skall kulakerna tillåtas gå med i de kollektiva jordbruken? Naturligtvis inte, eftersom de är den kollektiva rörelsens svurna fiender."⁷

Stalin stoppade även lokala plundringar av övergiven kulakegendom, eftersom han enligt Nove insåg att de fattigbönder som hade något att förlora inte skulle kunna övertalas att kollektiviseras. De kulaker som inte deporterades tilldelades den sämsta jorden och bestraffades med beskattningar på upp till 70%.

Under det sista året av femårsplanen utspelade sig inbördeskrigsliknande händelser ute på den ryska landsbygden. Övergreppen och repressionen ledde till snatterier och kaos ute i byarna och Moskva var tvunget att aktualisera den ökända paragrafen 58, som föreskrev döden åt dem som stal från kollektiv eller statlig egendom.⁸

Under den första femårsplanen formades också de karaktäristiska egenskaperna hos de kollektivjordbruk som skapades; egenskaper som i stora drag höll i sig fram till sovjetimperiets fall. I industrin överläts drift och administration ofta åt så kallade specialister (de kallades inte borgerliga längre), medan jordbruket i praktiken kom att bli en total partiaffär med den vidhängande klåfingrighet som detta medförde i allt från produktionen till distribution. Det sovjetiska jordbruket fungerade dåligt som produktionssystem, men för kontrollen över de oppositionella bönderna hade det en utmärkt potential.⁹ Det främsta argumentet för en sådan tolkning är att det inte någon gång under kollektiviseringen 1929-32 ägnades någon tid åt utbildning eller upplysning. Avsaknaden av varje sorts produktionsinriktad politik var påfallande.

Den aktiva politik som småningom kom att tillämpas, för att rädda den dåliga produktiviteten, var ett mycket säreget system som hade vissa likheter med våra dagars kommersiella aktieutdelningar. Kollektivjordbruket var kollektivt ansvarigt för en leveransmängd till staten; när staten sedan tagit sitt fick bönderna i kollektivjordbruket det som blev över! Observera att bönderna av förklarliga skäl inte kunde "sälja" sina "aktier"!¹⁰

Konsekvenserna av den förda politiken kom snabbt. 1929 återinfördes varuransonering, vilket var första gången någonsin i fredstid, och även jordbruksprodukter kom att drabbas av vad som officiellt betecknades som "varuhunger".

Planering och prissättning.

Den planeringspolitik som introducerades under den första femårsplanen byggde på Moskvas absoluta makt. Det var under denna tid som begreppet kommandoekonomi började bli det bästa sättet att beskriva sovjetekonomin. De många åtgärder som resulterade i misslyckanden och en för stor insats av produktionsmedel och resurser, berodde på den totala stelhet som fanns inneboende i planeringsprocessen. En god sammanfattning av den första femårsplanens planeringsmekanismer finner vi hos Moshe Lewin, som ställer upp nio centrala punkter. För det första en hög grad av centralisering, för det andra en omfattande och mångsidig karaktär, för det tredje en förkärlek för materiellt mätbara enheter som utgångspunkt för beräkningar, för det fjärde ett uppställande av materialbalansvärden som regleringsinstrument, för det femte en från centrum administrerad materialtilldelning, för det sjätte planeringens detaljerade karaktär, för det sjunde en hierarkisk administration på fabriksnivå, för det åttonde marknadsmekanismernas degradering och för det nionde planeringens totalitära och förtryckande karaktär.¹¹

Den första femårsplanen saknade varje form av rationell karaktär. Planmålen var så verklighetsfrämmande att de inneboende absurditeterna blev ofrånkomliga. Redan den första planversionen från 1928 var såväl optimistisk som snabbindustrialiserande, och den 1929 antagna "optimal"-versionen saknade verklighetsförankring. Det totala värdet av investeringarna beräknades stiga med 228%, nationalinkomsten beräknades öka 103% och industriproduktionen förväntades mer än fördubblas; detta samtidigt som den totala konsumtionen antogs stiga 55%!¹² Under 1930 antogs ännu en tilläggsplan med ytterligare planerade ökningar. Det var en plan som i första hand prioriterade den tunga industrin på den lätta konsumtionsindustrins bekostnad. Det furiösa tempot skapade enorma påfrestningar på transportsystem, arbetskraft och samhället i stort.

Många av de gigantiska projekt som planerades och förverkligades under den första femårsplanen hade den ekonomiska karaktären av mobilisering. En order utgick från Moskva (där många ansvariga hade telefonförbindelser med varje enskild fabrik eller enhet), och denna förväntades verkställas fortast möjligt, ofta utan större hänsyn till vilka insatsresurser som krävdes. Ett exempel var sovjetstatens första vattenkraftverk som togs i drift redan 1926 för att förse Leningrad med ström. Vid den ursprungliga planeringen hade lagts stor vikt vid att inte skada den bördiga marken runt floden Volga, vars vatten verket utnyttjade. År 1929, då Moskva krävde en ökning av den totala sovjetiska elektricitetskapaciteten på 335%, beslöts att höja dammens höjd med 20%. Detta ökade visserligen elproduktionen, men det innebar också att ca. ett hundra tusen hektar bördig jord sattes under vatten - detta samtidigt som det rådde brist på jordbruksprodukter i landet. Ingenstans fanns det i den officiella ideologin något instrument för att väga olika kostnader mot varandra, och Moskvas påtryckningar skapade en hets som gjorde överväganden och prioriteringar svårhanterliga.¹³

En annan svårighet gällde eventuella förändringar av planen medan den utfördes. Om Gosplan t.ex. upptäckte att det behövdes fler traktorer i en del av unionen för att tillfredsställa jordbruksplanmålen, innebar korrigeringar betydande problem. Om produktionen av traktorer skulle ökas skulle även stålproduktionen behöva ökas. Ökades stålproduktionen behövdes mer kol och järnmalm, vilket i sin tur krävde större insatser av maskineri, järnvägar, elkraft med mera, och för att skaffa fram dessa sistnämnda behövdes kanske ännu mera stål med mera! Planeringsprocessen involverade således beräkningar som inte var av relativt enkel linjär karaktär.

När stora delar av den privata handeln kriminaliserades under 1930, varpå de officiella priserna allt mer kom att skilja sig från dem på svarta marknaden, drabbades ekonomin av akut varubrist på många centrala områden. Priskontrollen skapade en omfördelande effekt, i betydelsen att den köpkraft som fanns flyttades över till de ännu fria sektorerna - priserna snedvred varusituationen. Eller med en sovjetisk ekonoms ordval: "Således uppstår varubrist endast i en situation när priserna upphört med sin funktion att väga tillgång emot efterfrågan, när de blir avtrubbade och inte reagerar på marknadskrafterna".¹⁴ Resultaten av de stora arbetsinsatser som oftast gjordes av outbildad arbetskraft var heroiska, men den materiella standarden sjönk stadigt, trångboddheten ökade och varubristen blev permanent.

Under 1931 resulterade den samlade effekten av prissituationen i en akut bristsituation. Kvantiteterna av ransonerade varor började sina, och konsekvenserna blev en kontrollsituation som i det närmaste paralyserade den ekonomiska aktiviteten. Exempelvis blev tillverkningen av byxor styrd på central nivå, för att passa bestämda individer.¹⁵ I denna situation återuppstod tankarna på en penninglös, "kommunistisk" ekonomi, vilka Nove sammanfattar på följande vis:

"Det uppstod en absurd och farlig teori om nödvändigheten av att avskaffa pengarna och övergå till ett direkt produktutbyte. Anhängare av denna teori ansåg att pengarna redan höll på att övergå till att bli arbetsmätare och att de i verkligheten blott var en nominell räkenskapsenhet, så att de inom den socialiserade sektorn inte längre var pengar, medan de inom den privata sektorn blott 'gav intryck av att vara pengar.'"¹⁶

Det fanns företag som började byta varor med varandra. En Moskvafabrik bytte stål och vajrar mot kläder och möbler - dock okänt efter vilka principer. Åter igen inleddes en offensiv mot den "borgerliga" nationalekonomin och statistiska beräkningar omdöptes till "räkenskaper"; begreppet handel fick epitetet "försörjning".¹⁷

Den officiella reaktionen från regeringens sida var inte odelat positivt mot denna "naturalisering" under 1931. Som Moshe Lewin påpekar så var den centrala auktoriteten över tilldelningen av de ekonomiska resurserna ett vida överlägset instrument att hålla periferin under kontroll, än såväl polis som partiorganisation. En naturalisering av ekonomin hotade helt enkelt själva kärnan i planeringstanken, och det utgick fördömanden av direkt varuutbyte.¹⁸

När väl prismekanismerna stabiliserades i sovjetekonomin kom dock fokus att ligga på nettoproduktion och produktionskostnader plus ett utrymme för en "vinst" (pribyl). Det innebar ett uppgivande av de mest högtflygande valutaförändringarna, men var samtidigt ett synsätt som teoretiskt utgick från marxistiska principer. Prisernas roll i den ekonomiska aktiviteten minimerades och fyllde främst uppgiften av kontrollerande och utvärderande faktorer.¹⁹

Sammanfattning och tolkning.

En stor del av femårsplanens typiska drag, var förknippade med Josef Stalins maktövertagande i partiet i slutet av 20-talet. Hans makt var, åtminstone inte i början av perioden, inte total, men hans tankar på Moskvas absoluta makt kom att genomsyra hela den första femårsplanen. Många av de åtgärder som vidtogs inom såväl jordbruket som i ekonomin och samhällslivet i stort, antog karaktären av mobilisering av politisk art där hänsyn till rationella överväganden som alternativkostnader och räntabilitet var främmande.

Kollektiviseringen innebar att den "reträtt" som inletts under Lenin, övergick i en hastig offensiv. Kollektiviseringen gjordes för att stärka kontrollen över den stora massan icke-bolsjeviksympatiserade bönder på landsbygden; vilket den totala avsaknaden av utbildnings och producentinriktad politik tydligt indikerar.

Planeringstekniken präglades av ett hastigt tempo, vilket gjorde att ekonomin utsattes för stora påfrestningar och prövningar. Insatsresurser och produktionsmedel användes på ett sätt som inte motsvarade några rationella överväganden, och varubrist uppstod som en följd av detta samt det faktum att en stor del av den privata handeln bannlystes. Prissättningspolitiken gjorde att naturaliseringstendenserna återkom och med dem tankarna på nationalekonomins död och valutans avskaffande. En kortare period fanns det företag som inofficiellt bytte insatsvaror och produkter med varandra, men då detta störde den centrala kontrollen av ekonomin fördömdes detta från regeringshåll.

Prisernas roll, efter en stabilisering, kom att vara kontrollerande och utvärderande, även fast själva utgångspunkten fortsatte att vara mätbara materiella enheter samt arbetetsproduktivitetens primat.

Slutsatser

Det är måhända en berättigad fråga huruvida de redskap som använts för analys i denna uppsats, är de mest lämpliga. Detta med tanke på det ganska tydliga resultat och de tydliga skillnader som kunnat konstateras. Några aspekter har varit fruktsamma, andra inte, och det är givet att det inför en undersökning inte går att veta vad som är den bästa infallsvinkeln - särskilt med tanke på att spridningen av idéer är ett relativt outforskat område! Att skriva uppsats innebär ju självklart ett sökande efter nya kunskaper och nya tolkningar, inte att man serverar dessa redan färdiga.

Hos Marx och Engels antogs det ekonomiska system de kallade socialism, ha fundamentalt annorlunda social och organisatorisk utformning. Denna kvalitativa skillnad var ju en förutsättning för att staten skulle vittra bort, även om de inte gav några praktiska hänvisningar om hur denna kvalitativa förändring skulle organiseras. De teoretiska antagandena runt värdeläran blev de svaga punkter som många av Marx kritiker inriktade sig på, och av allt att döma hade både Marx och Engels svårt att bemöta kritiken.

Den påverkan som vi vet att Marx hade på såväl samtid som eftervärld i Västeuropa, var inte strikt nationalekonomisk. Detta faktum står mycket klart i studiet av socialistkontroversen, där inga av de ledande debattörerna, med ambition att resonera djupare än de svepande formuleringar om framtiden som Marx kunde kosta på sig, använde sig av den Marx-Smith-Ricardoanska utgångspunkten i arbetsvärden. Inspirationen var snarare förknippad med den sociala omdaning som låg i den socialistiska nyordningen, och de flesta accepterade att även den socialistiska staten med nödvändighet skulle behöva förlita sig på den terminologi och de begrepp som förekom i den kapitalistiska. Rationalitet sågs som något eftersträvansvärt i sig - något grundläggande.

Under krigskommunismen i Ryssland kom teorierna om värdelagen och förhoppningarna om nationalekonomins och penningekonomins död, att sammanblandas med den galopperande inflationen och de verkningar som inbördeskriget resulterade i. Det var när det ekonomiska systemet bröt samman som bolsjevikerna plockade fram den marxistiska föreställningen om värdelagen, och denna fick tjäna som ideologiskt alibi för den förda politiken. Den främsta prioriteringen under krigskommunismen låg inte på ett genomförande av en kvalitativt annorlunda ekonomisk organisation, utan på att säkra makten och förse städerna och armén med mat.

När bolsjevikerna insåg sambandet mellan prodrazvertska och minskad spannmålsskörd, var mycket av retoriken tvungen att överges. Partiet tvingades till en "reträtt", och i spåren på en liberalisering av det ekonomiska livet återhämtade sig den unga sovjetstaten förbluffande snabbt. Som vi konstaterade i avsnittet om Marx ekonomiska teorier, skapar inte den teoretiska grunden för värdelagen någon ekonomisk jämvikt, och det är troligt att om NEP fått fortgå och Bucharins rekommendationer för "den statliga sektorn" hade följts, så skulle ekonomin på längre sikt drabbats av svåra balansproblem. I centrum i debatten stod dock helt andra frågor, som exempelvis tempot på industrialiseringen och teorin om socialismen i ett land. Den planering som utvecklades under NEP hade en mjukare och mindre kommenderande karaktär, än under den första femårsplanen, men det var otvivelaktigt att någon rationalitet inte eftersträvades, och betecknande nog användes inte lönsamhetsargument i den interna diskussionen. Den typ av planering som "famlade i blindo" (som redan skissats under socialistkontroversen) blev ett faktum. Visionen av målet blev viktigare än överväganden om vägen dit - överväganden som partiet saknade begreppsapparat för.

Under Stalin och den första femårsplanen brutaliserades det intellektuella klimatet och ifrågasättanden blev liktydigt med att ifrågasätta Ledaren personligen. Planmålen skruvades upp till all orimlighet och planeringen fick många drag av mobilisering. Ekonomin blev mer administrerad än planerad. Det hastiga tempot i industrialiseringen kom att fresta hårt på materiel och arbetskraft, och resursallokeringen (som styrdes från Moskva) följde inga rationella regler över huvud taget. Resultatet blev flaskhalsar och naturligt nog brister såväl inom producentledet som i konsumentledet - de karaktäristiska sovjetiska köerna uppstod. Resultatet av denna återgång till en "offensiv" var att ekonomin och det sociala systemet ännu en gång hotade att falla samman. Åter igen kom resonemangen om den penninglösa ekonomin att dyka upp, som ett marxistiskt alibi för varubrist och kaotiska varuförhållanden. Ett kort tag under 30-talet byttes varor direkt mellan företag, men då detta kolliderade med politiska ambitioner från Moskva kom detta att fördömas.

Av resonemangen hittills skulle vi ganska entydigt kunna besvara frågorna om värdelagens användande för prisberäkningar, och frågan om bolsjevikerna och den rationella ekonomin. Ingenting tyder på att politiken under krigskommunismen, NEP och den första femårsplanen syftade till rationalitet eller att värdelagen i vidare utsträckning användas för priskalkyler. Men vad var i så fall de bakomliggande orsakerna till hur idéerna tillämpades och ekonomin utformades? Detta leder oss vidare till den sista frågan: Vilka var de huvudsakliga orsakerna bakom bolsjevikernas tillämpning av de marxka teorierna om värden och jordbruk?

Den ryska traditionen, där det främsta signumet för tsarmakten var kontroll och despoti, influerade på många centrala områden den ryska marxism som växte fram runt sekelskiftet och även den statsbärande ideologi som bolsjevikerna utvecklade under 20-30-talet. Istället för demokratisk folkförankring sattes despoti; under Stalin avvecklades marxistisk internationalism till förmån för sovjetpatriotism och frälsning från Moskva.

De principer som formade den ideologi som fick praktisk tillämplighet, kan inte här beskrivas till fullo. De undersökta aspekterna, ideologins relativa obetydlighet, tystnad, kulturell självmedvetenhet och dubbelexponering kan endast delvis ge svaret. Betraktar vi jordbruksfrågorna, där Marx talade om ett mycket storskaligt och centraliserat system (industriella arméer), är det uppenbart att detta var en tanke som passade in i det ryska mönstret och fick aktualitet. Stalin var inte ute efter att i första hand höja produktionsresultatet utan att snabbt genomföra en kontrollreform som effektivt höll bondebefolkningen i schack. Den form som passade för denna ambition hämtades, åtminstone i sin yttre språkdräkt, från Marx. Under de första trevande stegen mot en socialistisk ekonomi, upptog Lenin ett ekonomiskt program som på intet sätt hotade Moskvas makt, och det var snarare detta som fick avgöra utseendet på "systemet". Både Lenin och Stalin var bekanta med de oppositionella åsikterna som yrkade på såväl förvaltningsrätt åt arbetarna, som ett fördömande av planekonomin. Då denna diskussion var av inommarxistisk karaktär, var det snarare hotet mot Moskvas makt (det som senare formulerades som "partiets ledande roll") som var avgörande för både Lenin och Stalins förkastande av "höger och vänsteravfällingar". Systematiskt bemöttes konsekvenserna av kritiken av tystnad - kanske framför allt från Stalin. Retorik blev lösningen, och inte argumentation.

Den kulturella självmedvetenheten stod i stark kontrast mot hur de ekonomiska åtgärderna bör tolkas. Bolsjevikerna såg sig som framtidens kraft - inte den tidigare historiens. De ville åtminstone under krigskommunismen och NEP se sig som det avantgarde som likt jakobinerna under franska revolutionen städade upp efter de sista feodala resterna i tsarimperiet. Den revolutionära utvecklingen i Frankrike på 1790-talet låg aldrig långt borta från dem i tankarna, och deras uttalanden under denna period vittnade om framåtanda och revolutionär optimism.

Under Stalin skedde en gradvis förändring och förstelning. Historieskrivningen idealiserades och gjordes mer sovjetpatriotisk och kulturlivet enkelriktades. En mängd förordningar och samhällsföreteelser som haft funktioner under tsartiden, återkom under sovjetiserade respektive marxistiska förevändningar, beroende på om de passade det politiska mönstret. Det var inte så att Stalin på något medvetet sätt ville forma sig själv som en tsaristisk diktator; det går inte att hitta politiska direktiv som aktivt uppmanar till en återgång till det mongoliska och moskovitiska arvet! Icke desto mindre är det svårt att inte se kopplingen mellan den sovjetiska ceremonikulten och ikonmåleriet, de liturgiska sångerna och den blinda bokstavstron. Att åtminstone Bucharin noterade kopplingen är intressant, då den indikerar att det inte endast i ett historiskt perspektiv går att iakttaga den gradvisa förändringen.

Den marxism som växte fram i den unga sovjetstaten var en transkulturell imitation. De tillämpningar av den marxka tankevärlden som praktiserades i Sovjet var i sista hand i harmoni med främst det maktens signum som funnits sedan länge i den ryska kulturen och traditionen. Nytolkning och revideringar var tabu, och från Moskva utgick under Stalin en serie anpassningar och förstärkningar av företeelser som gav traditionell ram runt legitimitets- och stabilitetsskapande åtgärder. Till och med så grundläggande områden som valutapolitik och jordbrukspolitik fick underordna sig denna princip. Därför förde bolsjevikerna inte en medveten politik som i första hand syftade till en kvalitativ förändring av det ekonomiska systemet. Förändringen blev ett resultat av de åtgärder som faktiskt passade den kulturella bakgrunden. Precis som både Pareto och Barone förutspått kom alla de ekonomiska termer, med vidhängande problem, att återuppstå i den stabiliserade socialistiska ekonomin. Det var detta mönster som doldes bakom den serie av "offensiver" och "reträtter" som präglade den unga sovjetstaten.

Noter

Några antaganden.

1. Johansson/Lundin/Olsson s. 83-84.

2. Johansson/Lundin/Olsson s. 85.

3. Hedlund Öststatsekonomi s. 51. Detta antagande är behäftat med ett flertal reservationer. Hedlund tar inte upp den ganska omfattande kritik som tankarna runt den profitmaximerande kapitalisten har utsatts för, med namn som Galbraith, J. Robinson och Baran som galionsfigurer. Av plats- och tidsbrist kan dessa namn inte tas upp här, och antagandet är strikt analytiskt. Jämför till exempel med antagandet om perfekt konkurrens, som aldrig har funnits men som fungerar som idealbild av den optimala kapitalismen; och vad viktigare - är en särskiljande faktor mot den planerade ekonomin.

4. Odén Planering, värden och demokratisk participation s. 23.

5. Odén Planering, värden och demokratisk participation s. 26.

6. Odén Planering, värden och demokratisk participation s. 28.

7. Odén Planering, värden och demokratisk participation s. 29.

8. Odén Planering, värden och demokratisk participation s. 30.

Disposition och litteraturdiskussion.

1. I den första generationen av översatta texter av Marx figurerade ordet profit som en inte helt lyckad översättning. Orden profit och vinst är synonyma, även om marxister ofta föredrar den första varianten.

2. När det gäller tâtonnement är detta dock tveksamt. Den vidare intresserade hänvisas till en mer avancerad bok i nationalekonomi!

Marx ekonomiska teorier.

1. Liedman s. 192.

2. Marx Kapitalet I s. XII-XIII.

3. Marx Kapitalet I s. IX.

4. Marx Kapitalet I s. XXII-XIII.

5. Engels/Marx Kommunistiska manifestet s. 37-38.

6. Nove Teori för en möjlig socialism s. 49.

7. Lönnroth s. 58-59.

8. Liedman s. 199-200. Lönnroth s. 60. Marx Kapitalet I exempelvis s. 31-81.

9. Marx Kapitalet III s. 160.

10. Marx Kapitalet III s. 160.

11. Lönnroth s. 65-66. Lönnroth exemplifierar med agnfisk som bevisligen behövs för att "tillverka" matfisk.

12. Nove Teori för en möjlig socialism s. 53.

13. Bettelheim s. 15-16.

14. Marx Kapitalet III s. 787. Kursiveringarna förekommer i Engels text.

15. Lönnroth s. 69.

16. Lönnroth s. 69. Marx Kapitalet III s. 788.

17. Marx Kapitalet I s. XIV. Citatet är hämtat från Marx.

18. Det som händer i det första räkneexemplet är att arbetsvärdet på en vara antas vara dubbelt så mycket som på en annan vara. I enlighet med Marx resonemang skulle således den ena varan kosta dubbelt så mycket som den andra - i penningenheter. Så är inte fallet, och priser satta efter arbetsvärden skapar således ingen jämvikt. Det är sant att det går att uppnå en proportionalitet i meningen att 0.4 + 0.6 / 0.5 + 1.5 faktiskt har en proportionalitet. Men denna proportionalitet ligger inte vid 1(det vill säga proportionalitet i den allmänna betydelsen.) Det är intressant att notera hur Marx kom att överge beräkningarna i värden baserade på arbetstid, för att under senare delen av sin produktion främst inrikta sig på priser i myntenheter - så som kapitalisterna själva räknade. Det andra räkneexemplet, som belyser denna förändring, visar på hur värdelagen trots denna förändring inte är giltig. Det samma gäller vid genomsnittsprofitkvot i relation till spörsmålet med priser, då profitkvoten (även fast den var en av Marx stora poänger) inte har någon teoretisk betydelse i detta sammanhang.

19. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 429.

20. Hedlund Öststatsekonomi s. 103.

21. Hedlund Öststatsekonomi s. 103.

22. Hedlund Öststatsekonomi s. 104.

23. Hedlund Öststatsekonomi s. 105.

24. Hedlund Öststatsekonomi s. 105.

25. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 434-435.

26. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 435.

27. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 436.

Socialistkontroversen.

1. Walras s. 5, 29-34.

2. Hedlund Öststatsekonomi s. 38.

3. Walras s. 201.

4. Walras s. 202.

5. Bucolo s. 62.

6. Bucolo s. 65.

7. Hedlund Öststatsekonomi s. 30. Pareto s. 362.

8. von Hayek s. 245.

9. von Hayek s. 245.

10. von Hayek s. 275-276.

11. von Hayek s. 287.

12. von Hayek s. 288.

13. von Hayek s. 289.

14. Hedlund Öststatsekonomi s. 33-34.

15. von Hayek s. 113-114.

16. von Hayek s. 99. Von Mises debatterar visserligen vattenfallsexemplet i ett annat sammanhang, men hans resonemang implicerar en kritik av det marxka begreppet.

17. von Hayek s. 125.

18. Lippincott s. 48.

19. Lippincott s. 45.

20. Lippincott s. 45.

21. Lippincott s. 51.

22. Lippincott s. 54.

23. Lippincott s. 57-58.

24. Hedlund Öststatsekonomi s. 36.

25. Hedlund Öststatsekonomi s. 36-37. Lippincott s. 60.

26. Hedlund Öststatsekonomi s. 37.

27. Hedlund Öststatsekonomi s. 37.

28. Hedlund Öststatsekonomi s. 37.

29. Hedlund Öststatsekonomi s. 38.

30. Hedlund Öststatsekonomi s. 38-39.

31. Lippincott s. 87-88.

32. Hedlund Öststatsekonomi s. 39-40.

33. Hedlund Öststatsekonomi s. 42.

34. von Hayek s. 215.

35. Hedlund Öststatsekonomi s. 42-43.

36. Hedlund Öststatsekonomi s. 43.

Idédiffusionens mysterier.

1. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 150-151.

2. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 162-163.

3. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 182.

4. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 11, 152-153. Möjligen är hennes mycket varma tack till Hermerén en sorts slentrian som man ofta hittar i vetenskapliga arbeten, företrädesvis i förord.

5. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 214.

6. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 218.

7. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 220.

8. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 221.

9. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 217.

10. Odén Lauritz Weibull och forskarsamhället s. 224-229.

11. Williams s. 152.

12. Williams s. 155.

13. Williams s. 165.

14. Williams s. 164.

15. Furuland "Rebellen i folkhemmet" Parnass nr 1 -96.

16. Gerner Arvet från det förflutna s. 44.

17. Gerner Arvet från det förflutna s. 45.

18. Gerner Arvet från det förflutna s. 45-46.

19. Gerner Arvet från det förflutna s. 46.

Tsarismen.

1. Gerner/Hedlund/Sundström Hjärnridån s. 111-112. Författarna diskuterar detta perspektiv på Ryssland utförligare.

2. Gerner/Hedlund/Sundström Hjärnridån s. 112.

3. Gerner/Hedlund/Sundström Hjärnridån s. 112.

4. Gerner/Hedlund/Sundström Hjärnridån s. 112-113. Gerner Arvet från det förflutna s. 17. Gerschenkron s. 153-154.

5. Petersson "Den ödesdigra gemenskapen" SvD 2:a september -95.

6. Eklof s. 206-207.

7. Gerschenkron s. 163, 168.

8. Gerner Arvet från det förflutna s. 25. Gerschenkron 184.

9. Gerschenkron s. 161-162.

10. Gerschenkron s. 165.

11. Gerschenkron s. 171. Shanin s. 300.

12. Gerschenkron s. 174.

13. Shanin s. 303.

14. Gerschenkron s. 180.

15. Gerschenkron s. 186.

16. Gerschenkron s. 189.

17. Shanin s. 284.

18. Lenin Kapitalismens utveckling i Ryssland

19. Nove Teori för en möjlig socialism s. 85. Lenin Staten och revolutionen

Krigskommunismen.

1. Ingvar "Revolutionens terror och Lenins sjuka hjärna" Moderna tider nr 62-63.

2. Ingvar "Revolutionens terror och Lenins sjuka hjärna" Moderna tider nr 62-63.

3. Ingvar "Revolutionens terror och Lenins sjuka hjärna" Moderna tider nr 62-63.

4. Stöd för uppfattningen att Lenin inte var någon torftig personlighet kan hämtas dels hos Nadezhda Krupskajas Memories of Lenin eller mer opartiskt exempelvis hos Michael Pearson i dennes Det plomberade tåget.

5. Ingvar "Revolutionens terror och Lenins sjuka hjärna" Moderna tider nr 62-63.

6. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 408.

7. Cohen s. 103. Det var Nikolaj Bucharin som kom att förknippas med skriften, och Preobrazjenskij medverkade endast i ett enstaka kapitel eftersom han under hela krigskommunismen befanns sig vid fronten.

8. Cohen s. 103.

9. Fitzpatrick s. 77. Hedlund Öststatsekonomi s. 29.

10. Cohen s. 120.

11. Nove Teori för en möjlig socialism s. 50.

12. Cohen s. 114.

13. Hedlund Öststatsekonomi s. 49. Lenin Staten och revolutionen

14. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 48. Kursiveringarna är genomgående Lenins egna.

15. Hedlund Öststatsekonomi s. 35. Nove Teori för en möjlig socialism

16. Hedlund och Carr är överens om att utvecklingen inte styrdes eller var påverkad av bolsjevikernas ideologi. Nove däremot menar att många händelser under krigskommunismen kom att uppstå på grund av bolsjevikernas doktrinära intentioner.

17. Fitzpatrick s. 83.

18. Gerner/Hedlund "Sovjetisk utveckling - kontinuitet eller vägval?" Historisk tidskrift s. 371.

19. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 187.

20. Gerner/Hedlund "Sovjetisk utveckling - kontinuitet eller vägval?" Historisk tidskrift s. 371.

21. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 184.

22. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 86 och 90.

23. Gerner/Hedlund "Sovjetisk utveckling - kontinuitet eller vägval?" Historisk tidskrift 372.

24. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 281, 287, 291-292.

25. Hedlund Öststatsekonomi s. 47.

26. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 72-73.

27. Carr Ryska revolutionen 1917-1923. 2 s. 192.

28. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 90-91.

29. Ulam s. 608.

30. Ulam s. 606.

Den nya ekonomiska politiken.

1. Carr Mellan Lenin och Stalin s. 14. Lewin s. 18.

2. Lewin s. 91-92.

3. En av frågorna i debatten gällde på vilket sätt industrialiseringen av landet skulle genomföras. Det tillhör nationalekonomins grundläggande faktum att en industrialisering kräver investeringskapital, vilket oftast kräver ett sparande. I den ryska situationen gällde frågan om på vilket sätt denna kapitalinsamling skulle kunna gå till. Preobrazjenskij hävdade att de produkter som bondebefolkningen köpte av staden skulle vara dyra, medan jordbruksprodukterna skulle vara billiga. På så sätt skulle kapital kunna samlas i stadsregioner för den önskade industrialiseringen.

4. Debattörer som Kamenev, Rykov och Stalin hade ingen statisk position i en höger-vänsterskala under NEP. Tydligast blir det hos Stalin, som under perioden ömsom berömde ömsom förkastade Bucharins teser. Gerner/Hedlund ser det som att Stalin opererade i mitten, alltid redo att spela ut olika debattörer mot varandra. Det är symtomatiskt att det ibland talas om "genetiska" och "teologiska" debattörer, för att skilja dem i andra termer än rent ideologiska.

5. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 135 Gerner/Hedlund "Sovjetisk utveckling - kontinuitet eller vägval?" Historisk tidskrift. Författarna påpekar dessutom att Wickman utnyttjat denna förvirring hos Lenin att stödja sin teori.

6. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 139.

7. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 121. Nove sammanfattar bolsjevikernas klassanalys bäst, men resonemangen hittas även hos Carr.

8. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 119.

9. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 93.

10. Gerner/Hedlund "Sovjetisk utveckling - kontinuitet eller vägval?" Historisk tidskrift s. 375.

11. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 100.

12. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 101, 102, 113.

13. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 147-148.

14. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 151.

15. Carr Mellan Lenin och Stalin s. 13.

16. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 106-107. Uppgiften är hämtad från tabellen.

17. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 106.

18. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 149-150.

Den första femårsplanen.

1. Gerner Arvet från det förflutna s. 28-29.

2. Eklof s. 217.

3. Fitzpatrick s. 129-135. Sheila Fitzpatrick presenterar och diskuterar kulturrevolutionen utförligare i detta stycke.

4. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 173.

5. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 208-209. Observera att tabellen inte är medtagen i sin helhet, och att endast start och slutår för femårsplanen finns med.

6. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 187-188. Siffrorna är säkert osäkra, men jag har med dem för att visa något av kollektiviseringens omfattning.

7. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 187.

8. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 200, 206.

9. Hedlund Öststatsekonomi s. 116, 121-122.

10. Hedlund Öststatsekonomi s. 117.

11. Lewin s. 113-114.

12. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 164-165.

13. Hedlund Öststatsekonomi s. 54-55.

14. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 156-157.

15. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 228.

16. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 228.

17. Nove Sovjets ekonomiska utveckling s. 228-229.

18. Lewin s. 207.

19. Hedlund Öststatsekonomi s. 60-61.

Referenser

Tryckta källor,artiklar och litteratur.

Besançon, Alain The intellectual origins of Leninism. Blackwell 1981

Bettelheim, Charles Socialism och ekonomisk planering. Halmstad 1971

Birjukov/Sergejev Russia`s road to democracy: parliament, communism and traditional culture. Aldershot 1993

Bucolo, Placido (ed) The other Pareto. GB 1980

Carr, Edward Hawlett Mellan Lenin och Stalin. Nacka 1979

Carr, Edward Hawlett Ryska revolutionen 1917-23. Del 2. Stockholm 1970

Cohen, Stephen Bucharin och den ryska revolutionen. En politisk biografi 1888-1938. Lund 1981

Furuland, Lars "Rebell i folkhemmet." Parnass nr 1 1996

Gerner, Kristian Arvet från det förflutna. Sovjet på tröskeln till 80-talet. Helsingborg 1980

Gerner/Hedlund "Sovjetisk utveckling - kontinuitet eller vägval?" Historisk tidskrift 1982:3

Gerner/Hedlund/Sundström Hjärnridån. Det europeiska projektet och det gåtfulla Ryssland. Stockholm 1995

Gerschenkron, Alexander Economic backwardness in historical perspective. Cambridge 1966

Hayek, Friedrich von Collectivist economic planning. London 1947

Hedlund, Stefan Öststatsekonomi. Bjärnum 1992

Ingvar, David "Revolutionens terror och Lenins sjuka hjärna." Moderna tider nr 62-63.

Johansson/Lundin/Olsson (red) Dagsverken. 13 essäer i arbetets historia. Lund 1994

Karlsson, Klas-Göran "History Teaching in Twentieth-Century Russia and the Soviet Union: Classicism and the Alternatives", i Eklof, Ben (ed) School and society in Tsarist and Soviet Russia. London 1993

Krupskaja, Nadezhda Memories of Lenin. London 1970

Lenin, Vladimir Ilitij Development of capitalism in Russia. Moskva 1967

Lenin, Vladimir Ilitij Staten och revolutionen. Ystad 1964

Lewin, Moshe Political undercurrents in Soviet economic debates. Princeton 1974

Liedman, Sven-Erik Från Platon till kommunismens fall. Trondheim 1993

Lippincott, Benjamin E. (red) On the economic theory of socialism. New York 1964

Lönnroth, Johan Politisk ekonomi. Svenska och internationella tanketraditioner. Värnamo 1989

Marx, Karl Kapitalet. Del I. Berlin 1981

Marx, Karl Kapitalet. Del III. Leipzig 1978

Nove, Alec Sovjets ekonomiska utveckling. Från 1913 till våra dagar. Stockholm 1971

Nove, Alec Teori för en möjlig socialism. Malmö 1986

Odén, Birgitta Lauritz Weibull och forskarsamhället. Lund 1975

Odén, Birgitta Planering, värdestruktur och demokratisk participation. SOU 1972:59

Pareto, Vilfredo Manuel d`économie politique. Paris 1909

Pearson, Michael Det plomberade tåget. Stockholm 1977

Shanin, Teodor Russia 1905-07. Revolution as a moment of truth. Tiptree 1986

Ulam, Adam B. Lenin and the bolsjeviks. London 1973

Volkogonov, Dimitri Lenin. A new biography. Free Press 1994

Walras, Léon Elements of pure economics. England 1954

Williams, Raymond Problems in materialism and culture. London 1989